Etikettarkiv: Pierre Huyghe

Bok om konstprojekt i vilket man färgar duvor

pigeons_cover_gross
 
Julian Charrière & Julius von Bismarck
Red. Eric Ellingsen
Some Pigeons Are More Equal Than Others
Lars Müller Publishers

För en tid sedan läste jag Enrique Vila-Matas självbiografiska roman The Illogic of Kassel (New Directions), som handlar om en författare som blir inbjuden till den 13:e upplagan av dOCUMENTA, 2012, konstevenemanget som förvandlar stora delar av Kassel till ett galleri.

Tanken är att författaren ska sitta på en restaurang och skriva på en kinakrog i utkanten av Kassel, tanken är väl att han ska interagera med publiken eller med restaurangens kunder. Författaren är emellertid inte särskilt sugen på att sitta och skriva inför publik, större delen av boken handlar istället om hur författaren driver runt i Kassel och tittar på konst.

Ett av författarens favoritkonstverk var en installation av konstnären Pierre Huyghe, Untilled, som var belägen i Karsaue park. Jag minns inte så mycket av själva konstverket, mer än att författaren tyckte att det var mystiskt och oerhört suggestivt, men jag minns att en hund strök runt konstverket, ja, den var i själva verket en del av installationen. Dess högra framben var målat rosa.

Jag kommer att tänka på hunden med det rosa benet när jag läser konstboken Some Pigeons Are More Equal Than Others, vilket inte är så konstigt, eftersom boken, förutom mycket annat, berättar om konstnärerna Julius von Bismarck och Julian Charrière och deras märkliga apparat, som lockar till sig duvor, sprejmålar dem i starka men ofarliga färger och sedan släpper ut dem igen. Färgen är inte beständig, men under en tid ser de målade duvorna ut som vackra tropiska släktingar till sina mer gråblå artfränder.

somepigeon_sf1_ds-8

All images © Julius von Bismarck and Julian Charrière

somepigeon_sf1_ds-11

Some Pigeons Are More Equal Than Others är både bokens och konstprojektets namn. Det är ett pågående projekt och konstnärerna har tagit med sin märkliga apparat till flera städer där de fångat och färgat tiotals duvor. Projektet engagerar också personer från många olika områden och boken är en poesi- och prosaantologi.

somepigeon_sf1_ds-36

Faktum är att hunden med det röda benet, som ett av många exempel på konstverk med djur, nämns i en av bokens texter, ”The Return of the Real”, av Philip Ursprung: ”The mysterious dog with a pink painted leg became an emblem of the entire exhibition.” Ursprung skriver att relationen mellan, kanske snarare gränserna mellan, människa och djur ägnas störst intresse under perioder när maktförhållanden förskjuts.

somepigeon_sf1_ds-61

Ursprung hävdar att den teoretiska debatten om skillnaderna mellan människor och djur var unikt livlig under Upplysningen, i ett historiskt skede som var omvälvande politiskt och då medborgaren erövrade många nya rättigheter. Men, undrar jag, hur stämmer det här överens med vår tid, då allt fler av Upplysningens landvinningar rullas tillbaka?

Kanske har det varit så tidigare att djuren indirekt fått ta del av de politiska och sociala framsteg som människan erövrat. Att gränserna mellan djur och människa fortsatt är ett så hett ämne kanske lika mycket handlar om att människan fått lägre status som att djuren fått högre status?

En annan fråga Ursprung väcker: ”Could it be that the current discussion about the interaction between the human and the non-human has it roots in current economic and technological shifts, in the fact that computerization has become part of everyday life, where human and artificial ‘intelligence’ compete?”

Den radikala, eventuellt historiskt unika, omfördelningen av ekonomiska resurser måste, tror jag, på något sätt påverka diskussionen människa-djur. Även den teknologiska utvecklingen tror jag påverkar, ganska mycket dessutom, eftersom vi, paradoxalt nog, verkar drabbas av väldigt dåligt samvete inför utsikterna att skapa artificiell intelligens (AI). Den teknologiska utvecklingen är häpnadsväckande snabb, allt fler arbeten kan utföras av maskiner, vilket rimligtvis påverkar synen på oss själva, men utvecklingen av AI går snarare förbluffande långsamt.

Men Some Pigeons Are More Equal Than Others, både projektet och boken, handlar naturligtvis om mycket mer än om gränsen mellan och relationen mellan människa och djur. På ett mer grundläggande plan handlar de väl om perception, om hur en liten förändring av perceptionen kan leda till en stor skillnad i tolkning, att en liten förändring av perceptionen kan vara ett kraftfullt verktyg för både positiv och negativ förändring.

”The Return of the Real” av Philip Ursprung är bara en av många texter i boken, som naturligtvis är full av foton av färggranna duvor. Boken inleds med några recept på duva, som grillad Medelhavsduva och Medelhavsduva fylld med couscous. Jag har en känsla av att det vore en dålig idé att tillaga en stadsduva, om man skulle få för sig att snärja en.

Medverkar med dikter gör bland andra Cia Rinne, Ida Börjel, Christian Bök, Karl Holmqvist och Joyelle McSweeney. Boken innehåller också en kort prosatext av Ben Marcus samt intervjuer med Ai Weiwei och Olafur Eliasson. Den senare konstnären var professor när Julius von Bismarck och Julian Charrière studerade i Berlin. De utexaminerades båda två 2013 som Meisterschüler och bor och verkar i Berlin.

Some Pigeons Are More Equal Than Others är en spretig bok, med allt från dikter och praktfulla foton till intervjuer och mer teoretiska texter. Spretigheten ser jag som en av bokens stora tillgångar.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Recension: ”The Illogic of Kassel” av Enrique Vila-Matas

unnamed (1)

Enrique Vila-Matas
The Illogic of Kassel
Övers. Anne McLean & Anna Milson
New Directions

Romanen börjar i en uppsluppen, lekfull och lite mystisk ton. En spansk författare blir uppringd av en främmande kvinna, María Boston, som utger sig för att representera Mr. och Mrs. McGuffin, ett irländsk mycket förmöget par som vill bjuda författaren på middag. De har ett unikt erbjudande.

Men som Vila-Matas redan skrivit i inledningen så är en McGuffin namnet på ett berättartekniskt grepp, något man planterar i en historia för att väcka uppmärksamhet. Ett av exemplen han nämner är bankrånet alldeles i början av Hitchcocks Psycho, som begås av karaktären spelad av Janet Leigh. Det verkar så avgörande för handlingen, men visar sig vara en McGuffin.

Och paret McGuffin visar sig snart vara ett villospår, men María Boston har verkligen ett erbjudande till författaren, ett ganska udda erbjudande. Hon representerar konstutställningen documenta som drogs igång av Arnold Bode 1955 i den medelstora tyska staden Kassel. Sedan dess har det varit en utställning var femte år i hundra dagar och documenta, som nästan förvandlar hela Kassel till ett museum, har högt anseende i konstvärlden.

María Boston erbjuder författaren att få bli en del av utställningen, tanken är att han ska sitta på en kinakrog i utkanten av Kassel och skriva. Kanske kommer det en massa folk och tittar på och interagerar med honom, kanske kommer bara några stycken. Författaren blir glad över inbjudan till Kassel och den 13:e upplagan av dOCUMENTA, 2012, men han är ganska skeptisk till idén att sitta och skriva inför publik. Han ber Boston att hälsa Carolyn Christov-Bakargiev, utställningens konstnärliga ledare, att det är föga troligt att han kommer locka någon större publik.

Och så rullar Enrique Vila-Matas märkliga maskin igång, den lite drygt 200 sidor långa romanen The Illogic of Kassel. Författaren inrättar sig på ett hotell, han börjar orientera sig i staden, han blir i regel guidad av anställda på dOCUMENTA och prövar på att skriva på kinakrogen, han får i stort sett vara ifred i sin stora röda plyschsoffa. Under sin lediga tid utforskar han konstverken, som finns utspridda över hela Kassel, inte bara på de stora museerna, men exempelvis på barer, tågstationer och i parker.

Boken har lite drag av flanörroman, den spanske författaren, jagberättaren, glider alltså runt i Kassel, oftast i sällskap av någon från dOCUMENTA och tittar på konst. Några ämnen är ständigt återkommande, han beskriver och analyserar de olika konstverken, han pratar mycket om det konstnärliga avantgardet, om det finns och i så fall om det behövs, han är lite neurotisk och mår i regel bra på morgnarna men har ångest på kvällar och nätter. Många av konstverken får honom att må bättre. Och så pratar han en hel del om Europas kris, han verkar otålig med dem som är förtvivlade, som om lösningen skulle vara en mer optimistisk hållning. Den moderna konsten ser han som en fenomenal resurs.

Romanen är, delvis, en hyllning till konsten i allmänhet och till dOCUMENTA i synnerhet. Författaren gillar inte alla konstverk han upplever, men de allra flesta. Man får god lust att besöka documenta 14, som går av stapeln 2017.  Tidigt i boken berättar författaren om ett tips han fick av en vän: ”Make sure you see the works of Tino Sehgal, Pierre Huyghe, and Janet Cardiff.” Eftersom jag kan ganska lite om modern konst googlade jag de här konstnärerna, och de är inte Vila-Matas påhitt, även om det är tacksamt att hitta på moderna konstverk, och de tre konstnärerna medverkade dessutom på dOCUMENTA.

Jag googlar fler konstnärer och konstverk och åtminstone på detta plan verkar allt stämma. Ryan Ganders ”The Invisible Pull”, ett av författarens favoritverk som fanns med på dOCUMENTA. I ett stort rum, helt tomt, känner besökaren en lätt bris. Efter ett tag känns det poänglöst att googla, om det inte är för att kunna se ett verk på bild. Men jag gör några sökningar till och då visar det sig att Vila-Mata verkligen satt på en kinakrog i Kassel under dOCUMENTA och skrev. Det gjorde dessutom flera av hans kollegor, som Etel AdnanMarie Darrieussecq och Alejandro Zambra.

Den här upptäckten påverkade inte min läsupplevelse nämnvärt. Jag tycker att The Illogic of Kassel tilltalar med sin lekfullhet och att den är extremt underhållande, på flera olika plan dessutom. Den är bitvis lite i pratigaste laget, Vila-Matas har nog skrivit solidare romaner, men det märks så tydligt att han själv haft roligt.

Under en natt vistas författaren i en park vid en mycket märklig installation. Han drar sig till minnes vad Italo Calvino skrivit om Turin: ”It invites logic, and through logic opens the way toward madness.” Och så jämför han Turin med Kassel: ”In Kassel, I thought, something different was happening. The city invited illogicality, opening the way toward an unknown.”

Och om du hellre läser på svenska, finns det två titlar av Vila-Matas du inte bör missa. Bartelby & Co valdes av många kritiker till årets bästa roman 2014:

Bartleby & Co (inbunden)

Bartelby & Co (Tranan)

Dublinesk (inbunden)

Dublinesk (Tranan)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner