Etikettarkiv: poesi

Veckans dikt 137: ”Man at His Bath” av Natalie Shapero


Six years ago, the big museum sold eight famous paintings
to purchase, for unspecified millions,
Gustave Caillebotte’s Man at His Bath.
Now it’s hip to have a print of it,
and whenever I see one hung for decoration,
I’m almost certain that this is what Caillebotte
had in mind when he broke out the oils
in 1884: some twenty-first-century bitch in Boston
catching a glimpse of a framed reproduction,
recollecting a study about how washing oneself may induce
a sense of culpability. What I remember

is he insisted I clean before leaving. That, and he was
trying to be dreamlike. He took my jaw in his hand
and said IN THE NEXT LIFE, WE’LL REALLY BE TOGETHER,
and the clamp in his voice made me almost
certain he knew something I did not. Now I eat right,
train hard, get my shots. This life—I’m angling
to remain in this life as long as I can, being almost
certain, as I am, what’s after—

© Natalie Shapero 2021

9781556595882_FC_700px-wide-resize-400x600 (1)

Many thanks to Natalie Shapero for letting us run this poem as Veckans dikt (Poem of the Week). It’s from Shapero’s third and most recent collection, Popular Longing, described by the publisher Copper Canyon Press thus: ”The poems of Natalie Shapero’s third collection, Popular Longing, highlight the ever-increasing absurdity of our contemporary life. With her sharp, sardonic wit, Shapero deftly captures human meekness in all its forms: our senseless wars, our inflated egos, our constant deference to presumed higher powers […]”

Read the rave review of the book in London Review of Books. Read an interview in ZYZZYVA. And don’t miss Shapero’s Popular Longing-playlistAnd, finally, you find her homepage here.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 135: ”om att nudda blomögonen i början av mars” av Friederike Mayröcker

lossade den våta manschetten runt buketten doppade
snödropparna omslutna av 2 murgröneblad i glaset de drack
vattnet de stod intill min säng på natten genom
gardinerna rörde månen vid deras panna deras öga, uppfann I kärlek
till dem, i min oskuld

13.3.2010

Friederike Mayröcker

Ett varmt tack till ellerströms förlag för att vi fick ha med denna dikt av den österrikiska poeten Friederike Mayröcker (1924-2021). Den är hämtad ur hennes diktsamling Om omfamningar. Översättningen av Ulla Ekblad-Forsgren är suverän.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Lyssna – Louise Glück läser tre av sina dikter

Slate har lagt upp tre diktuppläsningar på sin sajt. Det är ingen mindre än Louise Glück som läser tre av sina dikter: ”A Myth of Innocence”, ”Crater Lake” och ”The Open Grave.” Ljudet är inte perfekt, men dikterna är desto bättre.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Film video och ljud, Notiser

Veckans dikt 123-125: tre dikter ur Lina Hagelbäcks ”Akut viol”

Av brunn är du kommen.
Hästarnas frånvaro,
inglasade tyglar, svirrande flykt.
Du föryngras nedför
Violbacken, skadas.
Kalla tankar om dig själv
du dömer dig, utmattas.
En förvildad röst smeker
ditt skimrande jag i ett dunkel:
”Om du verkligen existerar: Sy!

Du står på en stark plats.
Rävarna har dig och dina
dikter nu. Det enda du kan
göra är att hålla om dig, som
vore det en vana. Vad som än finns
på din botten: ge det till mig.
Jag tar hand om dina poesihäften
bläckpennorna. Här älskar jag dig
och rävarna älskar dig.

Genomskinliga klockslag
raseriet: våra misstag som ännu
luktar bränt. Småsolar fräser till
när de träffar havsvattnet.
Apelsinskymmningen
vi bär och b ä r på.

© Lina Hagelbäck 2019

Ett varmt tack till Lina Hagelbäck för att vi fick ha med de här tre dikterna, hämtade ur Akut viol (Lejd), i Veckans dikt. När jag läste boken för några dagar sedan var det nästan som om jag för första gången förstod poesins fulla emotionella kraft. Hagelbäcks tidigare diktsamlingar är Violencia (2013), Violencia och hennes far (2015), Ömhetsmarker (tillsammans med Ulrika Nielsen) (2017), Ambivalencia (2018).

akut-viol_omslag_fram

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Poesi på gränsen till utplåning

9781473692992-1-654x1024

Red. Chris McCabe
Poems from the Edge of Extinction
Chambers

Sixto Munoz är i nittioårsålderna och bor i colombianska Amazonas. Hans bror gick bort i början av 2000-talet, och sedan dess är Munoz den enda personen som talar Tinigua. När han går bort dör ett språk, som är bärare av en världsbild, ett kunskapssystem, ja, en hel kultur.

Av de 7000 språk som talas idag är mer än hälften hotade av utplåning, enligt Unesco. Ett språk dör ungefär var fjortonde dag. Det är genuint tragiskt och beror bland annat på språklig imperialism från länder med stora språk. Stora länder gör det inte sällan svårt för minoriteter att hålla sina språk levande.

Hälften av jordens befolkning, 3,5 miljarder människor, talar 25 språk – engelska, mandarin, hindi, ryska, portugisiska – medan den andra hälften, 3,5 miljoner människor, brukas av 6.975 människor. Många av dessa språk saknar skrifttradition

Storbritannien verkar aktivt för att sprida engelskan, för att kratta manegen åt det brittiska näringslivet. Det är aningen ironiskt eftersom engelskan är det språk som används mest frekvent för att sprida och bevara poesi skriven på hotade språk. I Poems from the Edge of Extinction har Chris McCabe gjort en fantastisk insats för att samla poesi på mer eller mindre hotade och utdöende språk.

I boken finns 50 dikter skrivna på mer eller mindre hotade språk. De presenteras med en introducerande text, och dikterna återges både på orginalspråk och engelska. Några av de språk som finns representerade är: livoniska, manx, samiska, sardinska, gen, ainu, assyriska m.fl.

Jag tycker att det är väldigt spännande att bläddra i den här boken, och jag tycker att en hel del av dikterna är riktigt bra, men jag tycker nästan lika mycket om att titta på de oöversatta dikterna, inte minst de dikter som är skrivna på ett för mig helt okänt skriftspråk. Fantasier väcks om exotiska (inte exotiserade) kulturer, fantasier som ofta  skingras när man sedan läser den engelska översättningen.

Många dikter är väldigt vackra, och jag skulle gärna printa ut några av dem förstorade och ha dem på väggen. Man får lite Finnegans Wake–vibbar när man bläddrar fram och tillbaka i boken. Det är ett äventyr, ett aningen melankoliskt äventyr.

Det här är några av raderna ur Anjela Duvals dikt Va c’halon på bretonska:

Va c’halon ‘zo ur vered,
Enni nouspet ha nouspet bez,
Enni bemdez ur bez nevez,
Bezioù kerent ha mignoned.
Bezioù keneiled ken karet.

Och så samma rader ur den engelska översättning, My heart:

My heart is a graveyard,
Enclosing many and many a tomb,
Everyday there is a novel one,
The tombs of parents and friends,
The tombs of the companions I loved so much.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Veckans dikt 119 & 120: ”Som om livet…” och ”Både inne i…” av Henrika Ringbom

 

Som om livet hade stannat av, och tiden
alla hade flytt eller ingen ännu flyttat in
Här är prydligt som inuti ett stilleben
tryckande, nära nog klaustrofobiskt
Mitt i finns en besynnerlig tomhet
Där kan någonting stiga fram
Tomheten kan också förbli tom

 

Både inne i och utanför
huset världen
har jag länge vetat
att livet förvandlas
till något som liknar en dröm
också för oss som lever

 
© Henrika Ringbom 2020

Ett varmt tack till Henrika Ringbom för att vi fick ha med de här två dikterna i Veckans dikt. De är hämtade ur diktsamlingen En röst finns bara när någon hör den, utgiven av Förlaget. En av bokens avdelningar, den sista, ”Trösten”, finns med i helt aktuella Lyrikvännen nr 3. Kika gärna på Henrikas författarpresentation. Tack också till Förlaget, som sände boken till oss.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Shakespeare vs Deep-speare

Världen över pågår projekt som går ut på att få datorer (AI) att efterhärma mänsklig kreativitet med hjälp av machine learning. Ett av projekten, som försöker lära AI att skriva Shakespeare-dikter, kallas Deep-speare:

”Deep-speare’s creation is nonsensical when you read it closely, but it certainly ‘scans well,’ as an English teacher would say—its rhythm, rhyme scheme, and the basic grammar of its individual lines all seem fine at first glance. As our research team discovered when we showed our AI’s poetry to the world, that’s enough to fool quite a lot of people; most readers couldn’t distinguish the AI-generated poetry from human-written works.” (IEEE Spectrum)

Shakespeare:

Shall I compare thee to a summer’s day?
thou art more lovely and more temperate:
rough winds do shake the darling buds of May,
and summer’s lease hath all too short a date

Deep-speare:

Yet in a circle pallid as it flow,
by this bright sun, that with his light display,
roll’d from the sands, and half the buds of snow,
and calmly on him shall infold away

Det är en imponerande imitation, men verkar det inte som om Deep-speare har en hel del kvar att lära av den store barden?

Mer läsning:

”Infecting the teller. The failure of a mathematical approach to Shakespeare’s authorship” (TLS)

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

John Swedenmark, om amerikansk poesi på vinyl

Gatefold_STRAY.indd

FONO5
SUSAN HOWE & NATHANIEL MACKEY — STRAY: A GRAPHIC TONE
Fonograf Editions

Två vinylskivor från USA med poesi når mig via BearBooks. Den ena, Stray: A graphic tone, undersöker relationen mellan text och ljud. 2016 gjorde Shannon Ebner en utställning med fotografier ur böcker av Susan Howe och Nathaniel Mackey. Bägge poeterna jobbar oerhört medvetet grafiskt med sina böcker, och jag hade verkligen velat se utställningen.

Jag tänker mig att en avfotograferad boksida kan understryka poesins skönhet och eftertanke — mer än vad som är fallet vid direkt läsning. Och under utställningen spelades en unik skiva in med diktuppläsningar och annat. Det är den som nu har utkommit under titeln ”Sträva bort — en grafisk klang”. Utställningen fortsätter snurra, så att säga, och omslaget är rikt på dokumentation och information. Man blir sittande länge.

Susan Howe, född 1937, är en av världens mest inflytelserika poeter. På svenska finns en vacker urvalsvolym med dikter, Spinnaker, och en långessä, i översättning av Marie Silkeberg. Howe använder språket som material. På riktigt. Hon hittar grejer i arkiv och gamla böcker och ställer upp dem som dikter som handlar om demokratins sårytor i det amerikanska samhället, och om de fina ord som försöker täcka över dem.

Och hon jobbar med collagedikter där raderna täcker över varann, eller bara består av fragment. Att höra henne läsa blir en uppenbarelse, som förstärks av en intervju som tvärsäkert förklarar att det är ljudet hon eftersträvar när hon jobbar med det grafiska uttrycket. Så ett utdrag ur den tunga sorgeboken That This går faktiskt att läsa upp trots att raderna går kors och tvärs. Avbrotten blir en del av tidsflödet. ”Det skrivna är partitur” för att citera Jan Olov Ulléns essä om Sonnevi och musiken.

STRAY_inner-gatefold_

På andra sidan av skivan gör jag en ny bekantskap och möter Nathaniel Mackey (född 1947) utan förhandskunskap, men med örat upptränat efter att ha lyssnat noga på Howe. Hans dikter har afrikanska teman och apostroferar dogonfolket och deras förmänskliga förfäder andoumboulo. Jag måste framöver sätta mig in i hans dikter och teoretiska arbete. Men vad är det jag hör från grammofonen? Det är kort och gott polyrytmik i arbete. Fast på vacker engelska. Polyrytmik är samlingstermen för det musikaliska hantverk särskilt i Västafrika som blandar tystnader och olika taktarter till synes fritt och improviserat, men ändå så att det bildas växande helheter och mönster — tills ett slut ändå infinner sig. Och någonting har hänt under tiden. Trummorna, stränginstrumenten och xylofonerna har gjort en gemensam resa och kommit tillbaka.

Mackey har ett enormt förfinat handlag med rytmerna, pauserna och taktbytena. Men det som är grundvalen i hans poesi är att också språkljuden återkommer musikaliskt, som rim fast i början av orden och i vokalerna. (Liksom i den fornnordiska diktningens allitteration och assonans.) Språkljuden är hans bärande instrument, och att lyssna ger genast stimulans och idéer. Således är Ebners projekt att undersöka relationen mellan grafisk form och ljud ett oerhört lyckat experiment. Skivan når fram till väsentligheter, och uppmuntrar till ett mer intensivt och infallsrikt lyssnande också till andra vanliga poeter som bara läser högt. Ett lyssnande till tystnaderna och skiftningarna. Till världens närvaro.

John Swedenmark

Ett varmt tack till John för att han hade vänligheten att skriva om den här skivan. Jag beställde två LP från Fonograf Editions, som är specialinriktade på att ge ut samtida amerikansk poesi på vinyl-LP. Besök hemsidan, där du även kan lyssna på inspelningar.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Film video och ljud, Recensioner

Den politiska erasure-poesin blomstrar under Trump

Poesin har fått ett uppsving i USA sedan Trump blev president. Den funkar som en motvikt till skitsnacket och demagogerierna. I New Republic skriver Rachel Stone om en särskild slags poesi med politisk laddning: The Trump-Era Boom in Erasure Poetry”. En erasure-dikt är en text man får fram genom att kraftigt stryka ned en befintlig text.

Det är en suverän översiktlig artikel, full med länkar till exempel på erasure. Stone börjar med att berätta om Niina Pollari (som vi publicerat i serien Veckans dikt):

”The raw material for Niina Pollari’s poem ‘Form N-400 Erasures‘ is the long, opaquely-worded application form for becoming a naturalized U.S. citizen. Expansive and arduous, the application holds a looming significance for newcomers to the United States. Pollari deletes most of Form N-400’s text in crude, black strokes to form her poem. “Have you / been / in / total / terror?” the poem asks, then gives you a choice: Check yes or no.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Notiser, Recensioner

Veckans dikt 107: ”The Dream In Which The Oceans Turn Into Lemonade” av Joe Milazzo

 

I’m surrounded by synchronized delays,
splices in the handholds’ absorption, always
coming extra. It turns out I’m living
midway inside a parody of newsworthy
juice. There’s no spare bedroom, not one
decorative sham, not in this emergency.
The better halves of what’s best
about me? All too acquainted with
the mazy hush of the corridor in which
supersensible angels bestow
their laws only in scribbles tattooed
across the overdue. Like every
feeling generally, this pathology
has blossomed into a menagerie
of fleecy petals. Barge in, why don’t you,
you columns, you cloying instructions
on how to prolong one’s enjoyment.
The perfume of convalescence causes
humiliation to lose its appetite, or
dodge each meal’s strike; the bones
of its rationale begin to knob and peep,
white fires mapping those habitats
reclaiming the skin’s usufruct.
I’m just trying to lever the plots
making you comfortable
into pure practicality. Don’t fret,
their cures present no obstacle.
Those feelings will reason together
under the cafeteria’s jaundiced lamps,
aching to seed the quadrangle with their
cigarette butts, instead swilling
the lumpy solace of stuffing the candy
machine with ”however” after ”however.”

 

Copyright 2016 by Joe Milazzo. Used with permission of the author and Apostrophe Books.

 
Ett varmt tack till Joe Milazzo och Apostrophe Books för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur The Habiliments (2016).

images (4)

Milazzo bor och verkar i Dallas, Texas, och på hans hemsida hittar du en massa matnyttigt om hans diktsamling, hela hans författarskap och en rad dikter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt