Etikettarkiv: poesi

John Swedenmark, om amerikansk poesi på vinyl

Gatefold_STRAY.indd

FONO5
SUSAN HOWE & NATHANIEL MACKEY — STRAY: A GRAPHIC TONE

Två vinylskivor från USA med poesi når mig via BearBooks. Den ena, Stray: A graphic tone, undersöker relationen mellan text och ljud. 2016 gjorde Shannon Ebner en utställning med fotografier ur böcker av Susan Howe och Nathaniel Mackey. Bägge poeterna jobbar oerhört medvetet grafiskt med sina böcker, och jag hade verkligen velat se utställningen.

Jag tänker mig att en avfotograferad boksida kan understryka poesins skönhet och eftertanke — mer än vad som är fallet vid direkt läsning. Och under utställningen spelades en unik skiva in med diktuppläsningar och annat. Det är den som nu har utkommit under titeln ”Sträva bort — en grafisk klang”. Utställningen fortsätter snurra, så att säga, och omslaget är rikt på dokumentation och information. Man blir sittande länge.

Susan Howe, född 1937, är en av världens mest inflytelserika poeter. På svenska finns en vacker urvalsvolym med dikter, Spinnaker, och en långessä, i översättning av Marie Silkeberg. Howe använder språket som material. På riktigt. Hon hittar grejer i arkiv och gamla böcker och ställer upp dem som dikter som handlar om demokratins sårytor i det amerikanska samhället, och om de fina ord som försöker täcka över dem.

Och hon jobbar med collagedikter där raderna täcker över varann, eller bara består av fragment. Att höra henne läsa blir en uppenbarelse, som förstärks av en intervju som tvärsäkert förklarar att det är ljudet hon eftersträvar när hon jobbar med det grafiska uttrycket. Så ett utdrag ur den tunga sorgeboken That This går faktiskt att läsa upp trots att raderna går kors och tvärs. Avbrotten blir en del av tidsflödet. ”Det skrivna är partitur” för att citera Jan Olov Ulléns essä om Sonnevi och musiken.

På andra sidan av skivan gör jag en ny bekantskap och möter Nathaniel Mackey (född 1947) utan förhandskunskap, men med örat upptränat efter att ha lyssnat noga på Howe. Hans dikter har afrikanska teman och apostroferar dogonfolket och deras förmänskliga förfäder andoumboulo. Jag måste framöver sätta mig in i hans dikter och teoretiska arbete. Men vad är det jag hör från grammofonen? Det är kort och gott polyrytmik i arbete. Fast på vacker engelska. Polyrytmik är samlingstermen för det musikaliska hantverk särskilt i Västafrika som blandar tystnader och olika taktarter till synes fritt och improviserat, men ändå så att det bildas växande helheter och mönster — tills ett slut ändå infinner sig. Och någonting har hänt under tiden. Trummorna, stränginstrumenten och xylofonerna har gjort en gemensam resa och kommit tillbaka.

Mackey har ett enormt förfinat handlag med rytmerna, pauserna och taktbytena. Men det som är grundvalen i hans poesi är att också språkljuden återkommer musikaliskt, som rim fast i början av orden och i vokalerna. (Liksom i den fornnordiska diktningens allitteration och assonans.) Språkljuden är hans bärande instrument, och att lyssna ger genast stimulans och idéer. Således är Ebners projekt att undersöka relationen mellan grafisk form och ljud ett oerhört lyckat experiment. Skivan når fram till väsentligheter, och uppmuntrar till ett mer intensivt och infallsrikt lyssnande också till andra vanliga poeter som bara läser högt. Ett lyssnande till tystnaderna och skiftningarna. Till världens närvaro.

John Swedenmark

Ett varmt tack till John för att han hade vänligheten att skriva om den här skivan. Jag beställde två LP från Fonograf Editions, som är specialinriktade på att ge ut samtida amerikansk poesi på vinyl-LP. Besök hemsidan, där du även kan lyssna på inspelningar.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Film video och ljud, Recensioner

Den politiska erasure-poesin blomstrar under Trump

Poesin har fått ett uppsving i USA sedan Trump blev president. Den funkar som en motvikt till skitsnacket och demagogerierna. I New Republic skriver Rachel Stone om en särskild slags poesi med politisk laddning: The Trump-Era Boom in Erasure Poetry”. En erasure-dikt är en text man får fram genom att kraftigt stryka ned en befintlig text.

Det är en suverän översiktlig artikel, full med länkar till exempel på erasure. Stone börjar med att berätta om Niina Pollari (som vi publicerat i serien Veckans dikt):

”The raw material for Niina Pollari’s poem ‘Form N-400 Erasures‘ is the long, opaquely-worded application form for becoming a naturalized U.S. citizen. Expansive and arduous, the application holds a looming significance for newcomers to the United States. Pollari deletes most of Form N-400’s text in crude, black strokes to form her poem. “Have you / been / in / total / terror?” the poem asks, then gives you a choice: Check yes or no.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Notiser, Recensioner

Veckans dikt 107: ”The Dream In Which The Oceans Turn Into Lemonade” av Joe Milazzo

 

I’m surrounded by synchronized delays,
splices in the handholds’ absorption, always
coming extra. It turns out I’m living
midway inside a parody of newsworthy
juice. There’s no spare bedroom, not one
decorative sham, not in this emergency.
The better halves of what’s best
about me? All too acquainted with
the mazy hush of the corridor in which
supersensible angels bestow
their laws only in scribbles tattooed
across the overdue. Like every
feeling generally, this pathology
has blossomed into a menagerie
of fleecy petals. Barge in, why don’t you,
you columns, you cloying instructions
on how to prolong one’s enjoyment.
The perfume of convalescence causes
humiliation to lose its appetite, or
dodge each meal’s strike; the bones
of its rationale begin to knob and peep,
white fires mapping those habitats
reclaiming the skin’s usufruct.
I’m just trying to lever the plots
making you comfortable
into pure practicality. Don’t fret,
their cures present no obstacle.
Those feelings will reason together
under the cafeteria’s jaundiced lamps,
aching to seed the quadrangle with their
cigarette butts, instead swilling
the lumpy solace of stuffing the candy
machine with ”however” after ”however.”

 

Copyright 2016 by Joe Milazzo. Used with permission of the author and Apostrophe Books.

 
Ett varmt tack till Joe Milazzo och Apostrophe Books för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur The Habiliments (2016).

images (4)

Milazzo bor och verkar i Dallas, Texas, och på hans hemsida hittar du en massa matnyttigt om hans diktsamling, hela hans författarskap och en rad dikter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Ny unik antologi med flarf-dikter

Flarrfcover

Flarf: An Anthology of Flarf
Red. Drew Gardner, Nada Gordon, Sharon Mesmer,
K. Silem Mohammad & Gary Sullivan

Edge Books

”Why do I hate Flarf so much? Because it is against everything good this country once espoused.”
— Ur Why Do I Hate Flarf So Much? av Drew Gardner

Flarf är en udda riktning inom den amerikanska samtidspoesin. Riktningens ursprung är inte oviktig. För ungefär femton år sedan fick poeten Gary Sullivan veta att hans farfar, inte många dagar innan han dog, hade vunnit en poesitävling, som i själva verket visade sig vara en scam.

Farfadern hade varit både glad och stolt, men Sullivan insåg snart att det var ett inom poesikretsar beryktat företag som hade utlyst tävlingen. Affärrsidén var enkel – utlys en poesitävling, kora alla deltagare till segrare och sälj sedan en antologi med dikterna till så många som möjligt av dem.

Uslast tänkbara dikt

Sullivan tyckte inte att det här var okej, så han bestämde sig för att syna bluffen. Han bestämde sig för att skriva en så usel dikt som möjligt och sedan skicka in den till en av företagets tävlingar. Det här är början av dikten:

 Mm-hmm
Yeah, mm-hmm, it’s true
big birds make
big doo! I got fire inside
my “huppa”-chimpTM
gonna be agreessive, greasy aw yeah god
wanna DOOT! DOOT!
Pffffffffffffffffffffffffft! hey!

Dikten avslutas med meningen: ”Thank you God, for listening!” Tre veckor senare fick Sullivan ett brev från företaget:

”Gary, over the past year, we have conducted an exhaustive examination of over 1.2 million poems that have been submitted to us. Only a small percentage of individuals  whose poems we have reviewed were selected to be part of this distinguished project. ‘Mm-hmm’ was selected for publication because it sparks the imagination and provides the reader with a fresh, unique perspective on life. We believe it will add to the importance and appeal of this special edition.”

Sullivan berättade om detta för sina poetvänner och uppmuntrade dem att också ställa upp i företagets ”poesitävlingar”. Många av dem hade kontakt via en listserv och man kan tänka sig att de hade roligt och kanske försökte bräcka varandra med mer eller mindre opoetiska och okonventionella dikter.

Någon myntar ordet flarf

I samband med det här myntade någon, eventuellt Mitch Highfill, Drew Gardner eller Nada Gordon, ordet ”flarf”. Efterhand började flarf anta betydelsen att vara flarfig, att äga kvaliteten flarfighet (flarfiness). I den utmärkta introducerande texten, ”A Brief Guide to Flarf Poetry”, som inledningen till den här texten bygger på, berättar Sullivan:

”We now began to look at other things and to see them as ‘flarfy.’ I was never 100 percent sure what it meant—something akin to “campy,” but with somewhat different resonances. More awkward, stumbling, ‘wrong’ than camp.”

Helt nyligen har det kommit ut en, vad jag kan bedöma, unik antologi med flarfpoesi: Flarf: An Anthology of FlarfDet är en imponerande samling poeter som medverkar, utöver redan nämnda bland andra: Stan Apps, Anne Boyer, Brandon BrownJordan DavisKatie DegenteshBenjamin FriedlanderK. Lorraine GrahamRodney KoenekeMichael MageeMel Nichols, Eiríkur Örn NorðdahlRod Smith och Elisabeth Workman.

Vad kännetecknar flarf-dikter?

Innan jag läste Flarf: An Anthology of Flarf hade jag bara läst några få flarf-dikter. Det jag tycker är mest överraskande med antologin – antalet dikter är uppskattningsvis knappt 200 – är mångfalden av röster och stilar, från det fluffigt gosiga till rasande rants. Många dikter är dessutom otippat mångtydiga, kanske särskilt de som handlar om poesi och politik. Den kritiska eller satiriska udden kan vara riktad mot exempelvis George W. Bush och vänsterliberalers sätt att kritisera honom.

De rörelser som lättast associerar till flarf är förmodligen dadaismen och punken. Vad gäller punken gäller likheterna kanske främst andan, revolten, men även estetiken. Man brukar framhålla att punkmusiker sällan var supertajta på sina instrument. Med flarf är det delvis annorlunda – man försöker medvetet skriva som om uttrycksbehovet vida överstiger förmågan. Samtidigt går det inte att skriva dåligt på vilket sätt som helst, det måste vara dåligt på ett flarfigt sätt.

Det är frestande att koppla samma dadaismens anti-poesi med flarf-poesin, men jag tror bara att flarf är anti i vissa bemärkelser. Det är klart att den är antagonistisk gentemot den, i brist på bättre uttryck, konventionella och traditionella poesin samt den språkmaterialistiska konceptuella poesin. Men flarf har även en tydligt bejakande sida, man kanske rentav kan se rörelsen som ett försöka att utvidga, ganska radikalt dessutom, både vad poesin anses kunna tala om och hur den får tala.

Jag tror att flarf-poeterna anser att den traditionella poesin, särskilt den lyriska traditionen, förtrollar världen, medan flarf-dikterna avförtrollar eller demaskerar världen. Eller åtminstone poesin. Den utger sig inte för att vara något den inte kan vara.

”Humanism Is Cheese”

Redan dikternas titlar vittnar om flarf-rörelsens särskilda humor, lite i stil med punkens band- och låtnamn. Några flarf-exempel: ”Disney Vengeance”, ”Grandfather Dude”, ”Pablo Escobar Shopping T-Shirt”, ”Chicks Dig War”, ”I Am So Stupid”, ”Humanism Is Cheese”, ”Landscape with the Fall of Snoop Dog”, ”That a Hamster Could Be President”, ”Let’s Not Eat Jesus” och ”A Unicorn Boner for Humanity”.

Flarf kom på sätt och vis till på internet och det var via en listserv man höll kontakten och spred sin poesi. Dikterna innehåller också rader av referenser till teve- och dataspel, Quake, Tekken Anime, Pokémon och chattrum. I en dikt säger en karaktär: ”What I love about the chatrooms / Is that they’re already halfway to poetry, / What’s poetry but lines, what’s a chatroom”.

De populärkulturella referenserna är viktiga och tydligt framträdande, otippat många rappare omnämns, exempelvis 2Pac och Snoop Dogg. Det förment låga har företräde framför det förment höga, men det hindrar inte att poeter som Ezra Pound, Wallace Stevens och Pablo Neruda omnämns.

Google är en diktmaskin

Men internet har även varit viktigt för dikternas stil, tonfall och innehåll. Från internet har man lånat mycket av det vardagliga, för att inte säga banala, språkbruket. Delar av vissa dikter skulle kunna vara direkt hämtat från ett chattrum, en blogg eller en sms-konversation. Det är vanligt att man skriver ut många utropstecken!!!!!

Allra viktigast: Google. Många dikter är skapade med så kallade dubbelsökningar. Man söker helt enkelt på två ord, kanske ”unicorn” och ”happiness” eller ”cheese” och ”humanism” med förhoppning om att det genererar ett spännande resultat. Orden är ofta medvetet valda för att få udda sökresultat, som man eventuellt kan använda för att komponera en dikt. Eller så leder sökningen vidare till en helt annan sökning.

Vilka djur är mest flarf?

Man kanske kan säga att poeterna söker efter intressanta och smått absurda kopplingar och konflikter mellan olika ord. Det absurda är ett väldigt tydligt drag i flarf-poesi, men vissa av dem gränsar till det surrealistiska. Som de här inledande raderna ur ”Moths Drink the Tears of Sleeping Birds” av Mitch Highfill:

Strange moths pierce eyelids and drink the tears of sleeping birds.
Like this moth, here under your eyelid—
a strange little noise comes out of its mouth
over violins and guitar strings, kittens,
strange food, and ruminations on life.

Den här dikten inleds inte särskilt flarfigt, men både violinerna och kattungarna är flarfiga. Mer renodlat flarfig är den här strofen ur ”A Unicorn Boner for Humanity” av Sharon Mesmer:

How empty is a world without rainbows!
Where would we be without unicorns!
”Every day I feel a little horny”
is clearly a nod to the unicorn boner—
solidarity with all things happy
and fluffy
and horny

Nu snackar vi flarf – regnbågar och enhörningsstånd. En stor del av flarf-poesin har en medvetet kitschig karaktär. Fluffigt är flarf och djur är flarf, särskilt vissa djur. Enhörningen och faunen verkar räknas till djurriket. Kattungar, hundvalpar och tvättbjörnar är flarfiga. Delfiner, kanske till stor del för deras kopplingar till new age, är väldigt flarfiga. Men allra mest flarfig, om man räknar antalet omnämnanden i antologin, är bläckfisken (squid).

Min gissning är att älgar, elefanter och tigrar inte är särskilt flarfiga. Djuren ska helst vara små, söta och mjuka, men allt är inte fluffigt, vissa dikter är nästan chockerande aggressiva, som ”Annoying Diabetic Bitch” av Sharon Mesmer. Den inleds så här:

You annoying diabetic bitch.
You anorexic bulimic diabetic bitch.
You dumb annoying talentless diabetic bitch, eat some diabetes.
You and your bitch monster diabetic junkhead father,
and your diabetic cat, your pathetic geriatric diabetic cat that eats birds—
bitch birds—
you fuck-ass body monster, you’re lulling me into a diabetic coma
like that annoying secretary from Ally McBeal, you cold British diabetic bitch-dick.

Flarf-rörelsen är inte främmande för provokationer. Jag tror att den var betydligt större för tio år sedan än den är idag. Jag tror att dess intressen och estetik har tagits över av andra poeter och rörelser, men det går inte att hitta en bättre bok än Flarf: An Anthology of Flarf, om man vill utforska och bekanta sig med de främsta företrädarnas poesi. Flarf är mycket mångsidigare än man kan tro och det var länge sedan jag skrattade så mycket av att läsa poesi.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Tranan i nytt samarbete med Cikadapriset

 

cikada2_200

Bokförlaget Tranan har inlett ett samarbete med Cikadapriset. Priset tilldelas en östasiatisk poet, som ”i sin diktning värnar om livets okränkbarhet”. Det instiftades 2004 med anledning av 100-årsfirandet av Harry Martinson och namnet är inspirerat av hans diktsamling Cikada (1953). Att priset riktar sig till just östasiatiska poeter beror dels på att Harry Martinson närde ett stort intresse för denna del av världen, dels på att regionens rika poesi förtjänar mer uppmärksamhet.

Skriver Tranan på sin hemsida: ”I en serie böcker kommer vi att ge ut svenska översättningar av pristagarna. Först ut är den japanske poeten So Sakon, vars bok Ryggsim mot dödsriket nu finns att köpa. So Sakon är en av de främsta japanska poeterna under 1900-talet, men har tidigare inte givits ut på svenska annat än i en antologi. Översättningen är gjord av Lars Vargö.”

Och i dagarna meddelade Cikada-juryn att årets pristagare är vietnamesiske poeten Mai Van Phan. I höst ger Tranan ut ett urval av hans dikter i tolkning av Erik Bergkvist och Maja Thrane, som i våras var i Vietnam och besökt poeten för att få hjälp med tolkningarna av dikterna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Örnen & Kråkan, gratis poesi och kritik varje vecka

c709dd2b-5e1d-4e91-8c4f-9d642dd12d01

Läs, lyssna och prenumerera här

Nu finns den en ny upplaga och den ligger uppe till 3 maj, då den avlöses av nästa upplaga.

Varje onsdagmorgon kommer det en ny upplaga:

1. En recension att läsa eller lyssna till skriven av kritiker som får anständigt betalt.
2. Ett filmat poesitips av en bibliotekarie eller en bokhandlare
3. En annons
4. En onsdag i månaden ersätts recensionen av en ca 50 minuters poesipod där kritiker, poeter och bibliotekarier läser upp och diskuterar aktuell poesi.

Det här låter väldigt lyxigt, tänker du kanske, och visst är det det, men allt material på sajten är helt gratis.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

”Poetry, it seems, is back”

”‘Our language has become watered down in sound bites and social media,’ says Richard Blanco, the country’s fifth inaugural poet and education ambassador for the Academy of American Poets, who has written about the election and the Pulse shooting. ‘A poem takes back language, reenergizes it, reinvigorates it in a way that a post doesn’t. Language, and all art, offers a kind of consolation because it speaks truth and it speaks hope and it speaks all sorts of things you won’t get from a tweet or a newspaper or a post.'”

Citerat ur ”Don’t Look Now, But 2016 Is Resurrecting Poetry” av Lexi Pandell i Wired.

Det här är bara en av oerhört många artiklar på senare tid på temat att vi vänder oss till poesin när vi ställs inför stora utmaningar, oavsett om det handlar om våldet mot svarta eller att en hatisk person som Donald Trump erövrar makten. Poesin som tröst. Poesin som medel i den politiska kampen.

poetry_rankine_citizen_fLäs mer

Poesin beskrivs som om den har särskilda kvaliteter och egenskaper som inte andra språkliga uttryck och medier har. Poesin beskrivs som okorrumperad och sann, vilket onekligen är en vacker tanke. Jag har fått intrycket att amerikaner både skriver och läser mycket lyrik och att de har en något mer romantisk syn på lyriken än vad vi har. Poesin har också, tror jag, en högre status i USA än i Sverige. Det avspeglas i artiklarna som publicerats efter Trumps valseger om poesins återkomst och förnyade aktualitet.

Andra artiklar på samma tema: ”Still, Poetry Will Rise” i The Atlantic”Words for solace and strength: poems to counter the election fallout – and beyond” i The Guardian och ”Donald Trump has roused the poets to stinging verse” i Los Angeles Times.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar