Etikettarkiv: poesi

”Poetry, it seems, is back”

”‘Our language has become watered down in sound bites and social media,’ says Richard Blanco, the country’s fifth inaugural poet and education ambassador for the Academy of American Poets, who has written about the election and the Pulse shooting. ‘A poem takes back language, reenergizes it, reinvigorates it in a way that a post doesn’t. Language, and all art, offers a kind of consolation because it speaks truth and it speaks hope and it speaks all sorts of things you won’t get from a tweet or a newspaper or a post.'”

Citerat ur ”Don’t Look Now, But 2016 Is Resurrecting Poetry” av Lexi Pandell i Wired.

Det här är bara en av oerhört många artiklar på senare tid på temat att vi vänder oss till poesin när vi ställs inför stora utmaningar, oavsett om det handlar om våldet mot svarta eller att en hatisk person som Donald Trump erövrar makten. Poesin som tröst. Poesin som medel i den politiska kampen.

poetry_rankine_citizen_fLäs mer

Poesin beskrivs som om den har särskilda kvaliteter och egenskaper som inte andra språkliga uttryck och medier har. Poesin beskrivs som okorrumperad och sann, vilket onekligen är en vacker tanke. Jag har fått intrycket att amerikaner både skriver och läser mycket lyrik och att de har en något mer romantisk syn på lyriken än vad vi har. Poesin har också, tror jag, en högre status i USA än i Sverige. Det avspeglas i artiklarna som publicerats efter Trumps valseger om poesins återkomst och förnyade aktualitet.

Andra artiklar på samma tema: ”Still, Poetry Will Rise” i The Atlantic”Words for solace and strength: poems to counter the election fallout – and beyond” i The Guardian och ”Donald Trump has roused the poets to stinging verse” i Los Angeles Times.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Dada 100 år – 6 bra böcker + intervju med Adrian Notz

”Bevor Dada da War, war Dada da”
— Hans Arp

Den 5 februari 1916 grundades dadaismen på Cabaret Voltaire, Spiegelgasse 1, i Zürich. Därifrån spred den sig över stora delar av världen – till Berlin, Hannover, Köln, Paris, Barcelona, New York – och kom att påverka konstvärden i grunden.

Det är i år 100 år sedan dadaismen grundades och det har firats världen över med stora utställningar, inte minst i den tyskspråkiga världen. Det har också getts ut en hel del böcker och utställningskataloger om dadaismen. Det här är några tips.

9783858817679_300dpi

Genesis Dada. 100 Years of Dada Zurich
Red. Arp Museum Bahnhof Rolandseck i
samarbete med Cabaret Voltaire
Scheidegger & Spiess

Genesis Dada fokuserar på dadaismens rötter och födelse. Genuint underhållande tematiska essäer; de flesta är relativt lättlästa, men ett par av dem är riktigt snåriga. Trots det är det här en bok som borde funka för dem som söker en introduktion till dadaismen.

9783858817754_300dpi

Dadaglobe Reconstructed
Medverkande: Adrian Sudhalter,
Michel Sanouillet, Cathérine Hug,
Samantha Friedman, Lee Ann Daffner
& Karl D. Buchberg
Scheidegger & Spiess

Dadaglobe Reconstructed handlar särskilt om Tristan Tzaras alldrig fullbordade antologi-projekt Dadaglobe. En fantastisk bok i vilken forskare och konstkännare berättar om försöket att rekonstruera Dadaglobe. Andra halvan av boken utgörs av den rekonstruerade antologin.

Dada_Bez_SuS_R24_englisch.indd

Dada Africa. Dialogue with the Other
Red. Ralf Burmeister, Michaela Oberhofer,
och Esther Tisa Francini
Scheidegger & Spiess

”Utställningskatalogen Dada Africa är en rejäl pjäs, rikligt illustrerad och med ett tjugotal mycket välskrivna essäer indelade i fyra tematiska block: Dada Performance, Dada Gallery, Dada Revolt och Dada Magic.” För dem som är särskilt intresserade av dadaisternas (betydande) intresse för icke-västerländska kulturer, med särskild tonvikt på Afrika.

9780192802545

David Hopkins
Dada and Surrealism. A Very Short Introduction
Oxford University Press

Dada and Surrealism är en kort, bitvis knastertorr och underhållande introduktion till två av modernismens mest kända ismer. Mycket termer och begrepp.

9783836505628.main

Dietmar Elger
Dadaism
Red. Uta Grosenick
TASCHEN

Dadaism bygger till stora delar på analyser av enskilda konstverk. En hel del bilder. Opretentiös och jämförelsevis lättillgänglig.

three-new-york-dadas-and-the-blind-man-5

Marcel Duchamp, Henri-Pierre Roché och Beatrice Wood
3 New York Dadas and The Blind Man
Introduktion: Dawn Ades
Övers. Chris Allen
Atlas Press

Det här består 3 New York Dadas and The Blind Man av: Först ett drygt 20 sidor långt och oerhört initierat förord av dadakännaren Dawn Ades. Sedan Henri-Pierre Rochés ofullbordade roman Victor, ett sjuttiotal sidor. Och sedan två faksimilnummer av legendariska tidskriften The Blind Man, som Marcel Duchamp, Henri-Pierre Roché och Beatrice Wood både skapar och medverkar i. Och så sist men inte minst, utdrag ur Beatrice Woods självbiografiska I Shock Myself3 New York Dadas and The Blind Man kanske främst riktar sig till dem som har ett specialintresse för New York dada.

Läs gärna vår intervju med Adrian Notz, chef på Cabaret Voltaire i Zürich. Idag fungerar institutionen ungefär som ett kulturhus. Under jubileumsåret 2016 har man haft ovanligt mycket att göra.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor

Recension: ”Dada Africa”

Dada_Bez_SuS_R24_englisch.indd

Dada Africa. Dialogue with the Other
Red. Ralf Burmeister, Michaela Oberhofer,
och Esther Tisa Francini
Scheidegger & Spiess

”Bevor Dada da War, war Dada da”
— Hans Arp

Den 5 februari 1916 grundades dadaismen på Cabaret Voltaire, Spiegelgasse 1, i Zürich. Därifrån spred den sig över stora delar av världen – till Berlin, Hannover, Köln, Paris, Barcelona, New York – och kom att påverka konstvärden i grunden. Det är i år 100 år sedan dadaismen grundades och det har firats världen över med stora utställningar, inte minst i den tyskspråkiga världen.

Cabaret Voltaire, ursprungligen Künstlerkneipe Voltaire, var som en blandning av nattklkubb, experimentverkstad och konstsalong. Man ställde ut konst, reciterade dikter, läste upp manifest och bjöd på dans- och musikunderhållning. Dadaismen var starkt civilisationskritisk, var en direkt och radikal reaktion på massdödandet under första världskriget. Det mesta som föregått och, som man ansåg, lett fram till första världskriget såg man på med stor skepsis.

1 - Main frame1

Marcel Janco, 1re Exposition Dada: Cubistes, Art nègre, Galerie Corray, 1917, exhibition poster, print on paper, 42.5 × 26.4 cm. Kunsthaus Zürich, Dada Collection

 
Därför är det knappast överraskande att dadaismen var desto mer positivt inställd till icke-europeiska kulturer, framför allt olika afrikanska kulturyttringar, men man inspirerades av och approprierade även konst, hantverk och textilier från Oceanien och Amerika. På Cabaret Voltaire framträdde man exempelvis med så kallade chants nègres – dikter vars rytmer och ofta påhittade ord skulle väcka associationer till det afrikanska – och man anordnade så kallade soirées nègres – med ljuddikter, trummor och dans med masker, som skulle väcka associationer till afrikanska ritualer.

dada-afrika_p063-marcel-janco-entwurf-plakat_1916

Marcel Janco, Design for a Dada poster for the event ”Le Chant nègre” on March 31, 1916, charcoal, applied on thin sketch paper, on thin vellum and cardboard, 73 × 55 cm. Kunsthaus Zürich, Vereinigung Zürcher Kunstfreunde (Society of Zurich Friends of the Arts)

 
Museum Reitberg och Berlinische Galerie har tillsammans skapat utställningen ”Dada Africa”, som är helt inriktad på dadaisternas dialog med icke-västerländska kulturer, i viss mån även inhemska folkkulturer. I ärlighetens namn får man väl säga att dialogen var ganska ensidig, det handlar snarare om icke-västerländsk kultur som den inspirerat och tolkats av dadaisterna. Utställningskatalogen Dada Africa är en rejäl pjäs, rikligt illustrerad och med ett tjugotal mycket välskrivna essäer indelade i fyra tematiska block: Dada Performance, Dada Gallery, Dada Revolt och Dada Magic.

dada-afrika_p064-lotschentaler-maske-1haelfte20jh

Artist unknown, Sardonically grinning visage first half of the twentieth century, Switzerland, Lötschental, painted wood, fur, animal teeth, 40 × 25 cm. Museum Rietberg Zürich, donation by Eduard von der Heydt

 
Att dadaismen, och andra modernismer, inspirerats och influerats av icke-västerländsk kultur är naturligtvis ingen nyhet, men den här utställningen ska trots det vara unik, det sägs att det är den första i sitt slag. Och av Dada Africa att döma betydde icke-västerländsk kultur mer för dadaismen än man tidigare anat. Den påverkade dadaismen i grunden — masker, dräkter, collage, textilier, dans, performance, poesi etc.

dada-afrika_p065-marcel-janco-maske-1919

Marcel Janco, Mask, 1919, assemblage with paper, cardboard, corrugated cardboard, string, gouache, and pastel, 45 × 22 × 5 cm. Musée national d’art moderne, Centre Georges Pompidou, Paris, gift from Marcel Janco 1967

 
I flera av bokens essäer problematiseras dadaisternas förhållande till Den andre. De förknippade exempelvis det afrikanska, helt i enlighet med tidens stereotypa föreställningar, med naturlighet, ursprunglighet, vildhet, frihet med mera. Man kan mycket väl kalla dadaisternas synsätt för exotiserande eller, kanske mer välvilligt, att man projicerade flera företeelser som man ansåg mycket positiva på olika främmande kulturer.

dada-afrika_p141-sophie-taeuber-arp-abstraktes-motiv-1917

Sophie Taeuber-Arp, Abstract motif (masks), 1917, gouache on paper, 34 × 24 cm. Foundation Arp e.V., Berlin / Rolandseck

 
Samtidigt var man banbrytande genom att man i regel inte underordnade den icke-västerländska kulturen (se affisch ovan). Man betraktade den ofta som likvärdig eller till och med överlägsen den västerländska kulturen. Marcel Janco, dadaisternas främste maskmakare, framhöll att han inte ansåg att det fanns fog för den då vanliga indelningen av konsten i primitiv respektive civiliserad:

”Il n’existe pas d’art primitif comme il n’existe pas d’art civilisé, l’art étant toujours une création totalement fermée, parfaite, ne supportant aucune classification historique.”

dada-afrika_p129-hans-arp-compsition-diagonales-1915

Hans Arp, Composition en diagonales — Crucifixion, 1915, tapestry, wool, 123 × 123 cm. B. Marcatté private collection

 
Några essäer handlar även om hur dadaisterna, inte minst Tristan Tzara, och dadaisterna närstående personer, främst samlaren och galleristen Han Coray, skapade en ny marknad för afrikansk konst, med förgreningar till handlare och samlare i Paris och New York.

Dada Africa är en vacker bok full av välskrivna och mångskiftande essäer och ett rikt bildmaterial.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Långa listan National Book Awards 2016: Poesi

12079778_10106285764738939_240672169261332420_o

De långa listorna till National Book Awards presenteras inte samtidigt, man tillkännager en om dagen för att öka spänningen. Igår presenterades långa listan för barn- och ungdomslitteratur, och idag har man, i samarbete med New Yorker, presenterat långa listan för kategorin poesi.

Listan innehåller både välkända namn och nykomlingar, som representerar allt från lite mer traditionell lyrik till mer språkligt experimentell poesi. Det mest anmärkningsvärda med listan är kanske att oberoende Greywolf Press har gett ut tre av de 10 diktböckerna.

Daniel-Borzutzky-Cover-Final

Daniel Borzutzky, The Performance of Becoming Human (Brooklyn Arts Press)

Rita Dove, Collected Poems 1974–2004 (W. W. Norton & Company)

Peter Gizzi, Archeophonics (Wesleyan University Press)

9780544555600_lres

Donald Hall, The Selected Poems of Donald Hall (Houghton Mifflin Harcourt)

The Abridged History of Rainfall

Jay Hopler, The Abridged History of Rainfall (McSweeney’s)

Bestiary: Poems

Donika Kelly, Bestiary (Graywolf Press)

World of Made and Unmade JPEG

Jane Mead, World of Made and Unmade (Alice James Books)

12079778_10106285764738939_240672169261332420_o

Solmaz Sharif, Look (Graywolf Press)

Monica Youn, Blackacre (Graywolf Press)

Kevin Young, Blue Laws (Alfred A. Knopf)

Vi är särskilt glada över att Solmaz Sharif finns med bland de 10. Vi publicerade helt nyligen en av hennes dikter i serien Veckans dikt. Läs gärna dikten, ”Perception Management”, som är hämtad ur LOOK (Graywolf Press). Besök gärna Solmaz Sharifs hemsida, där finns länkar till fler dikter och texter som berättar om diktsamlingen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor, Nyheter

Recension: ”The Hatred of Poetry” av Ben Lerner

grqfayfhfbg1tneqvmmo

Ben Lerner
The Hatred of Poetry
Fitzcarraldo Editions

Poesin dödförklaras med jämna mellanrum. Idag är den så marginaliserad att den för många framstår som en anakronism eller rentav en pinsamhet. ”Poet” är knappt giltigt som titel längre.

Men i essän The Hatred of Poetry påminner poeten, författaren och essäisten Ben Lerner om att poesin, som ingen annan konstform, alltid avfärdats, förlöjligats och till och med väckt hatkänslor. När Platon klurade på sin idealstat, kom han fram till att den skulle vara helt fri från poeter. De skulle kunna utöva ett mycket skadligt inflytande, inte minst på ungdomar. Eller så angrips poesin för att den är helt harmlös, en onödig- och onyttighet.

Många poeter, skriver Lerner och inkluderar sig själv, har ett komplicerat förhållande till poesin. Han citerar dikten ”Poetry” av Marianne Moore, ett utmärkt exempel på ambivalensen:

I, too, dislike it.
Reading it, however, with a perfect
contempt for it, one discovers in
it, after all, a place for the genuine.

”Many more people agree they hate poetry,” skriver Lerner, ”than can agree what poetry is. I, too, dislike it and have largely organized my life around it and do not experience that as a contradiction because poetry and the hatred of poetry are inextricable in ways it is my purpose to explore.”

Och Lerner utforskar. Han söker sig fram i litteraturhistorien – bland annat gör han en mycket munter läsning av det som anses vara världens sämsta dikt – och argumenterar för att det här ambivalenta eller dialektiska förhållandet till poesin är inneboende i konstformen. Poesin gör samtidigt anspråk på att vara sprungen ur det djupt personliga och att vara något allmängiltigt. Det är en ekvation som inte går ihop. Alla dikter är därmed dömda att ”misslyckas” och detta kallar Lerner för ”poesins bittra logik”.

Men även om alla dikter är dömda att misslyckas så kan de – de som är riktigt dåliga och de som är riktigt bra – få oss att överskrida det aktuella och komma i kontakt med det virtuella. I alla fall nästan. Poesins höga anspråk har alltså en uppsida.

Skriver Lerner i anslutning till sin analys av världens sämsta dikt: ”The more abysmal the experience of the actual, the greater the implied heights of the virtual.”

The Hatred of Poetry är det mest underhållande jag läst om poesi på flera år. Ja, det är det mest underhållande jag läst om litteratur på mycket länge. Essän är smart, originell och otippat rolig, exempelvis när Lerner skriver, aningen vanvördigt, om den amerikanska lyrikens pösigaste gigant: Walt Whitman.

Läs dikt av Ben Lerner.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Liten guide till dadaismen och surrealismen

9780192802545

David Hopkins
Dada and Surrealism. A Very Short Introduction
Oxford University Press

Fråga: Hur många surrealister krävs det för att byta en glödlampa?

Svar: En fisk.

Med det här klassiska skämtet inleds David Hopkins lilla guide till dadaismen och surrealismen, som ingår i Oxford University Press serie med komprimerade introduktioner till allt ifrån Aristoteles och afrikansk historia till Platon och världsmusik. Mycket roligare än så här blir inte Dada and Surrealism, som är en torr men tät introduktion till ett helt aktuellt ämne.

I år är det hundra år sedan (1916) dadaismen grundades i Zürich; dadaismen är en av modernismen märkligaste ismer som har utövat och fortfarande utövar ett stort inflytande på litteratur och konst. Den officiella startpunkten för surrealismen var 1924 i Paris, också den en ism som utövat ett stort inflytande på allt ifrån konst och litteratur till film och reklam.

Skriver Hopkins: ”More than any other art movements of the last century Dada and Surrealism now permeate our culture at large.” Särskilt surrealismen har införlivats i vardagsspråket. Ett särskilt skruvat skämt kan kallas surrealistiskt. En märklig situation kallar vi helt surrealistisk för att understryka hur konstig den var och vi kallar en film surrealistisk om den har vissa inslag, även då den inte är utpräglat surrealistisk som exempelvis en film av David Lynch.

Hopkins, och många andra, studerar dadaismen och surrealismen tillsammans för att den förra anses bana väg för den senare, för att ismerna uppvisar vissa likheter och för att många dadaister senare blev surrealister. Men Hopkins är skeptisk till att överbetona likheterna; han jämför de båda ismerna framför allt för att mejsla fram dess egenarter.

”Varför kan man inte kalla ett träd för Pluplusch eller Pluplubasch när det har regnat?”
– Hugo Ball

Gemensamt för både dadaismen och surrealismen var tveklöst att de var avantgardistiska litterära och konstnärliga rörelser, även om rörelse kanske bäst beskriver den mer organiserade och hierarkiska surrealismen. Avantgardismen riktade sin polemiska udd mot 1800-talets borgerliga individualism, rationalism och goda smak. De hade, menade särskilt dadaisterna, gjort bankrutt – beviset framför andra var Första världskrigets ohyggliga barbari. Avantgardismen ville bryta ned gränserna mellan konst och liv.

Det första kapitlet i Dada and Surrealism berättar om de båda ismernas historia, om dadaismens födelse på Cabaret Voltaire, om hur dada spred sig över världen och tog sig olika uttryck på olika platser, inte minst i New York där Marcel Duchamp vände upp och ned på konstbegreppen och om personerna s0m ingick i olika allianser. Framställningen är torr, men underhållande. Hopkins berättar inte hur folk ser ut, han beskriver inte lokaler eller miljöer, han är helt inriktad på ismernas rötter och historia, litteraturen och konsten.

Det andra kapitlet riktar in sig på hur de båda ismerna spred sina idéer, inte minst vid framträdanden – släktskapet med situationismen lyfts fram – och via mängder av manifest och innovativa tidskrifter, som i regel var ganska kortlivade. Surrealisternas tidskrifter hade ofta en vagt pseudovetenskaplig framtoning, dadaisternas var i regel lite stökigare och med korta snärtiga namn. Ett undantag utgjorde Jederman sein eigener Fussball (Var och en sin egen fotboll), utgiven av dadaisterna i Berlin, som tillhörde de mest politiskt orienterade.

Dadaism (inbunden)

Man skulle kunna tro att de här tidskrifterna gavs ut i små upplagor, många gånger var upplagorna mycket små, men i en annan bok Dadaism, Dietmar Elger, påstås det att upplagan för en tidskrift som gavs ut i Hannover, ett av de mindre dadaistiska fästena, var så stor som 40.000 exemplar. Antagligen har ganska få konsttidskrifter idag så stora upplagor.

Det tredje kapitlet, ”Art and anti-art”, är det kanske allra intressantaste. Det handlar om dadaismens och surrealismens etstetik, med fokus på poesi (bland annat ljuddikt och simultandikt), collage, fotomontage, foto, måleri, objekt och film.

Hopkins framhäver att både dadaismen och surrealismen är utpräglat litterära rörelser: ”Given the primacy of poetry, language, or rather the linguistic sign, continually underlies the work of Dadaist and Surrealist practitioners.” Hopkins visar på likheter, men framförallt visar han på skillnader. Han kontrasterar surrealisternas automatism med dadaisternas förkärlek för slumpen, surrealisternas måleri med dadaisternas collage, surrealisternas måleri med dadaisternas fotomontage etcetera.

Ibland, som när han jämför dadaisternas readymade med surrealisternas objekt, är skillnaderna enligt Hopkins helt avgörande: ”This comparison establishes a clear division between Dadaist and Surrealist aesthetics. The readymade serves to collapse the distinction between art and non-art. It implicitly acknowledges that art is something to be contested on its own terms. By contrast, the Surrealist object complies with art’s conventions, however altred these may have become, in order to fulfill a new experiental function.”

Hopkins växlar skickligt mellan att tala om dadaismen och surrealismen, för att sedan göra jämförande iakttagelser. Jag tycker att det är ett effektivt sätt att mejsla fram de båda rörelsernas särart, och efterhand upptäcker jag att jag liksom håller på dadaisterna – Tristan Tzara, Hannah Höch, Kurt Schwitters – medan jag tycker att surrealisterna, med André Breton i spetsen, verkar lite stränga, överdrivet självmedvetna och doktrinära med sina återkommande uteslutningar. Det förekom naturligtvis en massa tvister inom dadaismen också, men den verkar på många vis som den friare av de bägge ismerna.

Och dadaisterna är dessutom mer humoristiska, även om det kanske inte alltid var den direkta avsikten. Men den kubistiska kostym Marcel Janco tillverkade åt Hugo Ball, bara för att nämna ett exempel, har gått till historien som ett humoristiskt mästerverk, som reproduceras om och om och om igen. Är det förresten ens möjligt att tänka sig Monty Python eller The Mighty Boosh utan dadaismen? Fast de står nog i skuld också till surrealismen.

Och Hopkins verkar faktiskt föredra dadaismen framför surrealismen, han ägnar mycket mer utrymme åt att kritisera surrealismen, ibland med hjälp av Georges Bataille eller Walter Benjamin, eller någon kollega: ”In an essay entitled ‘Looking Back on Surrealism’ the Marxist theorist Theodor Adorno adapted the insights of his colleague Walter Benjamin to suggest that Surrealism, in being predicated on the use of montage, recirculated an image-culture from an earlier stage of capitalism, thereby producing a relevatory jolt of recognition for its viewers. However, its reliance on these obsolescent materials gave it a lifeless, simulacral cast. In Marxist terms, it exemplified man’s ‘reification’ under capitalism.”

Det är en hård dom, men Dada and Surrealism är naturligtvis ingen tävling. Utifrån mina begränsade kunskaper tänker jag mig att surrealismen exempelvis haft ett sällsynt stort inflytande på lyrikens bildspråk, medan dadaismen mer eller mindre lade grunden till konceptkonsten. Dada and Surrealism är som sagt ganska torr och akademisk, men på relativt litet utrymme lyckas Hopkins elegant presentera och analysera två av modernismens mest kända ismer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Veckans dikt 61: ”CATENA” av Gracie Leavitt

Splendor—more division where
a poem could have gone, I am
the muscle of an animal that lopes
felt through swale and an animal

that loafs, how star from star
differs, bones in our calendar
again, like formal summer Kate’s
sexual grove ribbons together

young promise and the seldom
young, sloughs clumps of ribbon,
your attention, greening, drifts
to field dress the occasional

bursts to clarify his meaning. Course
it’s granular material rests in angle
of repose, trifles pile up, we stop
doing anything at all, but long study

is great love, unsolved, sheepfold
outliving sheep, the pumping part
—starts more extreme air in
my hair than age affords.


Gracie Leavitt

© Gracie Leavitt

Ett stort tack till Gracie Leavitt som låtit oss publicera den här dikten, hämtad ur hennes chapbook CATENA, utgiven av det lilla men offensiva förlaget Doublecross Press. De ger ut en hel del chapbooks och är verkligen måna om att de både innehåller ny och spännande poesi och ser bra ut.

GracieImage

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt