Peter Davis
Band Names & Other Poems
Bloof Books
Första gången jag läste den amerikanska poeten Peter Davis, Poetry! Poetry! Poetry!, kände jag en nästan fysisk lätthet och mild eufori. Det kan säkert ha att göra med att jag har en väldig respekt för poesin, och oroar mig över att jag inte ska förstå. Men ju mer jag läst Davis – Tina och Hitler’s Mustache – desto tydligare blir det att han överhuvudtaget inte skiljer mellan så kallad finkultur och popkultur.
Det gör att man känner sig inkluderad när man läser Davis, oavsett om han skriver metapoetiska dikter eller om han skriver dikter pepprade med ordet mustach. Davis skriver om allvarliga ting, men han är också en stor humorist, som förvaltar arvet efter Russell Edson, en mycket egensinnig amerikansk absurdist. Jag har för mig att jag läst Edson föra resonemang om att han ville skriva utanför poesin.
Band Names & Other Poems sönderdelar sig i två hälfter, dels relativt konventionella dikter – åtminstone mätt med Davis måttstock – dels sida upp och sida ned med påhittade bandnamn. Davis månar om sin familj, och den här kärleksdikten är hyfsat representativ för vardagsdikterna i Band Names & Other Poems:
Ocean Radiator
”The ocean radiator will not fit in the
cargo hold,” said my wife, who was trying
to fit the ocean radiator in the cargo hold.
”It won’t,” she said. ”That’s what she said,”
I said. My wife said,” No, she said, ‘I hope that
the other equipment will work.'” I felt
some relief about this inside, but outwardly
I grew tenser and suggested we work into
the evening. The day was stretching
like the wing of a large bird, sort of fanning
in cloudy sunlight. That’s when I said, ”Maybe
if we refigure the cargo hold so that its
chin isn’t rubbed against the window pane.”
My wife first looked confused but then
said, ”And move the ears back, so that
the hair can wrap around.” It was at moments
like this that I felt most in love. It was
in these precious seconds that loved seemed
to mount us like a cape. I felt my arm extending
toward her shoulder, her rounded shoulder,
and heard myself saying, ”Baby, now’s the
time, it has to be!” She was unbuttoning her
shirt and pulling up her skirt. The ocean radiator
was humming loudly now and the cargo hold
was widening its narrow hips.
© 2018 Peter Davis
Den andra delen av boken, alla påhittade bandnamn, är riktigt underhållande, men ju fler bandnamn man läser, desto fler vill man hitta på själv. Bokens titel skvallrar ju om att Davis jämställer bandnamn med dikter. Han behandlar bandnamnen som om de vore en minigenre, med olika genrekonventioner och subgenrer, som väcker olika fantasier och associationer. Fort går det också. Jag uppfattar det som att Davis verkligen leker med bandnamnet som form. Vissa bandnamn är nästan som en drift med konventioner, inte minst hårdrocksband, andra skulle kunna vara autentiska namn. Och diktsamlingens omslag påminner en hel del om betygen på musiksajten Pichfork.
Det här är några av Peter Davis bandnamn:
Space Cluster, Poni Pony Pone, Karma Armada, Whiner Likely, Glib Filibuster, Wide Skateboard, The Size of Bats, What We Call Farming, The Reporters in Washington, Real Down Taxi, Disco Isn’t, Bullet Pup, Lush Fund, Foil Skirt, Factory Atrophy, Outlaw Bricks, Brutus Hospital…
Jag försökte komma på några egna bandnamn. De dyker upp när man minst anar det, men de blev väl sådär:
Eternal Impeachment, The Frankfurt School, Cushing Oklahoma, Hickory Hair, Cyanide Sisters, Berggasse 19, Cloud Neon 9, Platinum Beach, Neon Impala…
Interview: Peter Davis on poetry
Peter Davis hemsida: Art is Necessary
Ola Wihlke