Etikettarkiv: Pond

Essä till det pretentiösas försvar

f0isspc3jigkwlk0byqq
 
Dan Fox
Pretentiousness: Why It Matters
Fitzcarraldo Editions

Att kalla något pretentiöst är kanske det enklaste sättet att såga någonting, en bok, en film, en pjäs, musik eller, kanske allra helst, en installation. Samma sak med att kalla en person pretentiös, det är en sågning av hela personligheten snarare än av ett karaktärsdrag eller en klandervärd handling. Alla ogillar det pretentiösa, bara ett fåtal skulle träda fram till dess försvar. En av dem är Dan Fox, brittisk författare och musiker verksam i New York, en av redaktörerna för konsttidskriften frieze.

Fox knappt 180 sidor långa essäbok, Pretentiousness, är en förvånansvärt opretentiös stridsskrift till det pretentiösas försvar. Fox hävdar dessutom att autenticitet däremot är kraftigt överskattat. Redan i bokens första stycke får vi förklaringen till varför det pretentiösa väcker sådan ilska och till och med avsky:

”Start with the basics. (Presumably the least pretentious place to begin.) The Latin prae – ‘before’ – and tendere, meaning ‘to stretch’ or ‘extend’, give us the word ‘pretentious’. Think of it as something in front of you, like actors wearing masks in the ancient Greek theatre.”

Att vara pretentiös är alltså besläktat med att spela en roll, det vill säga dölja en förment autentisk identitet, vilket naturligtvis är en allvarlig synd i vår tid präglad av en hänsynslös bekännelsekultur. Berätta om dina trauman och gråt ut, exempelvis i teve, så blir du upptagen i gemenskapen. Om du inte berättar och gråter ut, då riskerar du att bli misstänkt för att dölja ditt egentliga jag bakom en mask.

Ett längre citat, i början av boken, av Brian Eno förklarar ganska väl vad Fox ser som fördelarna med det pretentiösa. I sin dagbok från 1996, publicerad som A Year with Swollen Appendices, beskriver Eno hur han:

”decided to turn the word ‘pretentious’ into a compliment. The common assumption is that there are ‘real’ people and there are others who are pretending to be something they’re not. There is also an assumption that there’s something morally wrong with pretending. My assumptions about culture as a place where you can take psychological risks without incurring physical penalties make me think that pretending is the most important thing we do. It’s the way we make our thought experiments, find out what it would be like otherwise.”

Brian Eno omväderar det pretentiösa och visar hur det är kopplat till fantasi och kreativitet. Den kopplingen gör också Fox som i sin essä, lungt och metodiskt, argumenterar för att det pretentiösa är en förutsättning för en blomstrande kultur.

Pretentiousness är en smart, tankeväckande och lärd essä kryddad med mängder av citat som gör argumentationen tydligare. Fox refererar till mängder med böcker, av så skilda författare som Aristoteles, Thomas Bernhard, Judith Butler, Lionel Trilling och Andy Warhol. Referenserna till teveserier och filmer är hämtade ifrån exempelvis The Last Days of Disco (1998), The Mighty Boosh (2004-07), This Is Spinal Tap (1998) och Witnail and I (1987). Och några av skivorna – Afrika Bambaaataa, Planet Rock (1982), Joy Division, Closer (1980), Scritti Politti, Jacques Derrida (1982) och Talking Heads, Fear of Music (1979).

Bitvis är Fox essä också otippat humoristisk, en av höjdpunkterna är det här smått klassiska citatet ur Fawlty Towers: ”MR JOHNSON: So Harry says, ‘You don’t like me anymore. Why not?’ And he says, ‘Because you’ve got so terribly pretentious.’ And Harry says, ‘Pretentious, moi?'”

Jag tycker att Pretentiousness genomgående är väldigt underhållande, på många olika plan, men kanske främst för att Fox vänder och vrider på invanda begrepp på ett så elegant sätt. Jag tycker att han lyckas visa hur det pretentiösa och det autentiska hänger samman och hur det kommer sig att det pretentiösa nedvärderas och att det autentiska uppvärderas i vår tid. Fox lyckas också övertyga mig om att det inte behöver vara så. I vår tid, som verkar särskilt fixerad vid identitet och etnicitet, utgör kanske det pretentiösa en potentiellt subversiv kraft?

Skriv gärna och berätta vad du tycker. Borde man vara mer tolerant mot det pretentiösa? Är autenticitet övervärderat? Skulle du, i något sammanhang, kalla dig själv pretentiös? Eller är det ett epitet som man endast använder om andra? Jag är nog ganska pretentiös, men mest vad gäller böcker, tror jag. Jag ger mig regelbundet i kast med böcker som jag inte greppar helt och hållet, trots att jag borde veta bättre. Men jag tycker att det är roligt att försöka.
 
dsw14nawxa4mn90lc9kh
 
Pretentiousness är utgiven av Fitzcarraldo Editions, ett engelskt förlag som bland annat gett ut två väldigt bra och originella böcker vi recenserat: Nocilla Dream och Pond. Förlaget grundades så sent som 2014. Men det har på kort tid byggt upp en helt makalös samling titlar med engelskspråkig och översatt litteratur, innovativ litterär fiktion och långessäer. Bland titlarna finns Zone av fransmannen Mathias Enard, hans mastodontroman som fått ett fantastiskt mottagande, även omtalad för att den består av en enda lång mening. Pretentiöst?

Fitzcarraldo Editions har dessutom redan lyckats pricka in en nobelpristagare – i vår ger de ut en titel av Svetlana Aleksijevitj. Alla böcker ges ut i en stilig och robust originalpocket, de skönlitterära böckerna med blå omslag med vit text, essäböckerna med vita omslag med blå text. Fitzcarraldo Editions fingertoppskänsla imponerar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Pond” av Claire-Louise Bennett

bxzvidzeteekpfxz7jau

Claire-Louise Bennett
Pond
Fitzcarraldo Editions

Jag tycker att jag har ett hyfsat engelskt ordförråd, men när jag läser Claire-Louise Bennetts egensinniga debutsamling Pond – alla berättelserna handlar om en och samma udda kvinna som bor ensam i ett stenhus i utkanterna av en kuststad – är jag tvungen att slå upp ord med jämna mellanrum. De här är exempel från en och samma sida: ”perspicacious”, ”kairotic”, ”prelapsarian” och ”pernickety”.

Jag läser, som förhäxad av huvudpersonens och jagberättarens ord- och tankeflöde, slår upp ord, läser vidare och slår upp ord. Pond består av 20 texter av mycket varierande längd och karaktär, men de präglas samtliga av en sällsynt språklig energi och  en nästan fenomenologisk blick på världen och tingen som befolkar den. Det är som om den här kvinnan i sin enskildhet utvecklar en särskild språklig förmåga eller tankstil.

Alla texter utom den sista är berättade i jagform. De handlar i stor utsträckning om vardagliga saker, som att handla eller fixa i trädgården eller att hacka saker:

”Within these deep stone walls the sound of a large knife pounding against the chopping board is often mellow and euphonious; like a lulling chant it charms and placates me.”

Kvinnan är någon form av akademiker, hennes språk är ofta elaborerat, men hon kan också vara grov i mun, som när hon minns de erotiska mejl hon växlade med en älskare:

”It was very nice I must say to every now and then take a brake from cobbling together yet another overwrought academic abstract on more or less the same theme in order to set down, so precisely, how and where I’d like my brains to be fucked right out.”

Berättaren för en till stora delar ensam tillvaro. Det tillåter henne att undvika det Bennett kallat ”antropocentrisk trångsynthet”. ”In solitude you don’t need to make an impression on the world,” har Bennett sagt i en intervju i Irish Times, ”so the world has some opportunity to make an impression on you.”

I en recension i The Guardian påpekar Andrew Gallix en anmärkningsvärd sak med den här fantastiska debutboken:

”One of the most striking aspects of this extraordinary book is how well we get to know the narrator – whose brain and body we inhabit – yet how little we know about her. We don’t even learn her name.” Det är verkligen märkligt. Man upplever en sällsynt stark närhet till huvudpersonen.

Pond är oupphörligen fascinerande, en vilt krängande hypnotisk sidvändare, som är omväxlande gripande, tankeväckande och hysteriskt rolig. Det är en av de mest originella, tonsäkra och underhållande debutböcker jag läst på länge. Ämnet ensamhet, som boken till stor del kretsar kring, känns också helt aktuellt.

dsw14nawxa4mn90lc9kh

Pond är utgiven av Fitzcarraldo Editions, ett engelskt förlag som gett ut en annan väldigt bra och originell bok vi recenserat: Nocilla Dream. Förlaget grundades så sent som 2014. Men det har på kort tid byggt upp en helt makalös samling titlar med engelskspråkig och översatt litteratur, innovativ litterär fiktion och långessäer. Bland titlarna finns Zone av fransmannen Mathias Enard, hans mastodontroman som fått ett fantastiskt mottagande, även omtalad för att den består av en enda lång mening. En annan spännande titel är den helt aktuella essäboken Pretentiousness: Why It Matters av Dan Fox. Det prententiösa har väl sällan varit så undervärderat som idag?

f0isspc3jigkwlk0byqq

Fitzcarraldo Editions har dessutom redan lyckats pricka in en nobelpristagare – i vår ger de ut en titel av Svetlana Aleksijevitj. Alla böcker ges ut i en stilig och robust originalpocket, de skönlitterära böckerna med blå omslag med vit text, essäböckerna med vita omslag med blå text. Fitzcarraldo Editions fingertoppskänsla imponerar, förutsättningarna finns att etablera sig som ett klassiskt kvalitetsförlag.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Recensioner