Patricia Lockwood
No one is talking about this
Riverhead Books
Patricia Lockwood: ‘That’s what’s so attractive about the internet: you can exist there as a spirit in the void’
– The Guardian
Vissa människor blir så coola att andra nästan blir lite rädda för dem eller åtminstone ordenligt star struck. Författaren och poeten Patricia Lockwood är en sådan person; hon är hysteriskt rolig på ett originellt, avigt och skruvat sätt. Hon är bland det bästa som hänt den amerikanska litteraturen under senare år och humorn är en starkt bidragande orsak.
Loockwood har mödosamt byggt upp en persona – hittills med två diktsamlingar och en verkligt smart och egensinnig självbiografisk bok, Priestdaddy – på Twitter. Follow the leader: @TriciaLockwood. Det finns ingen knivskarp gräns mellan det hon skriver på Twitter och i böckerna. Det verkar troligt att Lockwood regelbundet testar skämt och idéer på Twitter, där hon har nästan 95.000 följare och det gillar säkert hennes förlag, men hennes följare är också bitvis som en who’s who i den (engelskspråkiga) litterära världen.
Patricia Lockwood i skuggan av prästfarsan
Ett litet, litet nästan slumpvis axplock av Lockwoods följare: Wave Books, Rachel B. Glaser, Kathleen Rooney, tom hank, Freke Räihä, Rakel Chukri, NYRBB Classics, Guernica Magazine, Graywolf Press, Penguin Books USA, Elif Batuman, David Gutowski, Michael Chaub, Pultifagen, The Paris Review, Lincoln Michel, Fonograf Editions, Poets House, Laura Miller, Bloof Books, Vi Läser, LRB Bookshop, Independent Books, porochista khakpour, Petter Malmberg, Teju Cole, Fitzcaraldo Editions… Följare av det här slaget – författare, förlag, bokhandlar, kritiker – kan naturligtvis ge en ordentlig skjuts vid lanseringen av en bok. Förlagen söker säkert med ljus och lyckta efter nästa Lockwood, en kreddig Twitter-författare.
Det innevarande årtusendets 100 bästa böcker, enligt The Guardian
Jag brukar inte skriva skriva så mycket om marknadsföringen av böcker, men Lockwood har skapat något alldeles extra. Även detta: ”Patricia Lockwood is a contributing editor at the London Reviw of Books.” Ett litet men betydelsefullt kliv in i det litterära finrummet. Hon löper naturligtvis en viss risk att även fortsättningsvis betraktas som en ”Internetförfattare”, enligt vissa, inte en riktig författare. Men i sin nya prosapoetiska roman, självlysande, vackra och tragiska, No one is talking about this förekommer knapppt begreppet Internet, Lockwood använder i stället genomgående the portal. Och det låter onekligen coolare, mindre töntigt och slitet, och mer äventyrligt.
De senaste 50 årens 50 bästa memoarer, enligt New York Times
Jag skulle gärna tillbringa några timmar i Lockwood’s medvetande när hon skriver. Hon skriver smart, associationsrikt och ibland vansinnigt flippat. Om man inte fattar en eller annan meme är inte det hela världen; det kan vara ett ålderstecken. Texterna är relativt korta och har man väl börjat ” fortsätter man motståndslöst. Här är några korta texter av olika karaktär från bokens första del:
”She opened the portal, and the mind met her more than halfway. Inside, it was tropical and snowing, and the first flake of the blizzard of everything landed on her tongue and melted.”
Trump kallas genomgående diktator(n):
”The problem was that the dictator was very funny, which had maybe always been true of all all dictators. Absurdism, she thought. Suddenly all those Russian novels where a man turns into a teaspoonful of blackberry jam at a country house began to make sense.”
”She openes the portal. ‘Are we all just going to keep doing this till we die? people were asking eachother, ‘Are we in hell?’ Not hell, she thought, but some fluorescent rooom with eternally outdated magazines where they waited to enter the memory of history, paging through a copy of Louisiana Parent or Horse Illustrated.”
”P-p-p-perfect p-p-p-politics” she hooted into a hot microphone at a public library. She had been lightly critizicized for her incomplete understanding of the Spanish Civil War that week, and the memory of it still smarted. ”P-p-p-perfect p-p-p-politics will manifest on earth as a raccoon with a scab for a face!”
Lockwoods prosaskisser bygger ofta på en knivskarp observationsförmåga parad med en absurdistisk livskänsla och lyrisk sensibilitet. Bakgrunden till andra delen av No one is talking about this är att Lockwoods syster och hennes man fick ett barn med en grym dödlig sjukdom. Systern håller emellertid kompromisslöst modet uppe och Lockwood träder som i bakgrunden, men behåller bitvis en nedtonad komisk ton – långt ifrån allt handlar om föräldrarna och barnet. Vissa kritiker har hävdat att Lockwood inte har kunnat hantera allvaret och tragiken i den andra delen av romanen. Jag håller, med väldigt få undantag, inte med och systern har naturligtvis läst och godkänt boken. Jag tycker att den andra delen av romanen är väldigt drabbande.
Jag rekommenderar att man läser Priestdaddy först och sedan No one is talking about this. Om du inte tycker om någon av dem, inte blir berörd på några plan, är du kanske bortom all räddning.
Ola Wihlke
BearBooks 