Etikettarkiv: propaganda

Hemma hos Hitler

images (5)

Despina Stratigakos
Hitler at Home
Yale University Press

Om man söker på ordet Hitler bland böckerna på Amazon.com får man 23.310 träffar. Det innebär, även om man tar hänsyn till att vissa träffar gäller olika utgåvor av samma bok, att det har skrivits ohyggligt mycket om Adolf Hitler. Man kan med någon slags rimlighet fråga sig om det behövs fler böcker om honom. Efter att ha läst Hitler at Home är jag beredd att svara ja på den frågan. Den här boken har en minst sagt originell infallsvinkel och handlar dessutom om det helt aktuella ämnet propaganda. Eller som det brukar kallas i Sverige: PR.

Under början av 30-talet, resonerar historikern Despina Stratigakos, hade Hitler ett imageproblem. De flesta kände honom som en vrålande ölhallsagitator. Han hade en framtoning som inte gick hem i alla läger och dessutom var han, trots sin inte ringa ålder, ungkarl. Det skvallrades en del om det. Lösningen på detta var att lansera Hitler som en både mer statsmannamässig och mysig person som gillade att vara hemma, klappa hundar och besökande barn. En sund ledare som njöt frisk alpluft.

Sålunda satsade Hitler, hans stab samt hans inredningsarkitekt Gerdy Troost, på att skräddarsy diktatorns tre hem så att de blev representativa, så att de kommunicerade rätt bild av honom. De tre bostäderna var Rikskansliet i Berlin, våningen i München och, hans personliga favorit där han vistades överlägset mest, Berghof på Obersalzberg.

Stratigakos visar övertygande att detta var en mycket medveten strategi för att forma bilden av Hitler som mer älskvärd, som raffinerad men samtidigt enkel, som ett moraliskt föredöme. Stratigakos visar också övertygande att strategin var sällsynt framgångsrik. Utländska tidningar och tidskrifter kom, framförallt till Berghof, för att göra stort uppslagna hemma-hos-reportage, som reproducerade den önskade bilden. Det är lätt att glömma det, men Hitler var länge något av en internationell kändis, innan han blev ökänd.

Stratigakos berättar mycket ingående om inredningen och dess olika detaljer. De motoriserade fönstren på Berghof imponerade stort på utländska besökare, men Albert Speer, som inte fick vara med och inreda, påpekade surt att det skulle lukta bensin från garaget på nedervåningen. En gobeläng i den så kallade Stora hallen var äkta, men de två andra var falska och bakom dem doldes utrustning för filmvisning. Jag har läst någonstans att Hitler aldrig såg Chaplins Diktatorn, men Chaplin kan mycket väl ha sett Hitlers stora jordglob. Den var Troosts idé.

Vissa fåtöljer var medvetet överdimensionerade så att besökande diplomater och politiker, som Neville Chamberlain, skulle känna sig förminskade. I en informell matsal använde Hitler ett liknande knep, han placerade dem han gillade vid sitt bord, medan mindre lyckligt lottade fick sitta vid omkringstående bord. Jag tycker att inredningen bitvis är otippat snygg. Jag hade förväntat mig mer Biedermeier och mycket tunga och ornamenterade saker. Hitler verkar ha haft ett mycket stort förtroende för Gerdy Troost.

Hitler at Home är en akademisk bok – de amerikanska universitetsförlagen har en fantastisk utgivning – men den är skriven på föredömligt klar prosa fri från jargong och den är riktigt intressant. Jag tycker till och med att de längre partierna om Troost, en av Hitlers favoriter vad gäller det estetiska i god tävlan med Albert Speer, är spännande och jag gissar att många som är intresserade av 1900-talshistoria och propaganda, även dem som redan läst en hel del om Hitler, kommer att få ut mycket av boken. Bildmaterialet är relativt rikt, mest svartvita foton.

Stratigakos skriver också att Hitlers hem försummandes efter kriget, både själva byggnaderna och hemmen som legitimt ämne för historiker. Det kan ha många orsaker. En av dem, enligt Stratigakos: ”Ultimately, the reasons for the neglect of the dictator’s homes and their creators may have more to do with scholars having all too readily accepted the propaganda of the Third Reich: namely, that Hitler’s domestic spaces existed outside the world of politics and ideology.”

Det argumenterar alltså Stratigakos kraftfullt och övertygande emot: ”I belive, to the contrary, that they were profoundly ideological spaces, which demonstrably lay at the heart of some of the most successful propaganda about Hitler produced by his regime.” Jag tycker att Stratigakos i Hitler at Home lyckas visa att Hitlers tre hem – Berghof utforskas mest utförligt – var av helt avgörande betydelse när bilden av honom drastiskt skulle förändras i början av 30-talet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Bok om posters med politikerporträtt

 
20170202_123653

Poster Collection 19
Head to Head: Political Portraits
Red. Bettina Richter
Lars Müller Verlag

”Political success is increasingly tied to an accumulation of facial perception, to the successful capitalization of collective attention. In the chaos of diverse messages, news and verbal attacks, those who succeed are the ones whose faces can be most easily recognized, like a trademark.”
— Thomas Macho

 
Inom grafisk design är Schweiz en stormakt, inte minst vad gäller posters. Museum für Gestaltung Zürich har en samling i världsklass och tillsammans med kvalitetsförlaget Lars Müller Publishers ger man ut en fantastisk serie med oerhört välgjorda böcker/häften: Poster Collection. Det finns, hittills, ungefär 30 volymer och de inbjuder till att samla.

Vissa böcker är tematiska, som Japan Nippon, andra ägnade åt posters av en enskild grafisk designer, som Michael Engelmann eller Josef Müller-Brockmann. Vi har skrivit om flera volymer i serien. Den här gången kikar vi på en lite äldre volym, Head to Head från 2009, som samlar posters med politikerporträtt.

head-to-head-8-9-page-001

Jag tänkte att det kunde vara vettigt att gå tillbaka till den här volymen, som är ovanligt tjock, eftersom propaganda eller politisk pr är aktuella ämnen. Seriens redaktör, Bettina Richter, påpekar att affischerna i boken inte främst är estetiskt intressanta, snarare tvärtom. De är producerade för att tilltala så många som möjligt och deras överordnade syfte är att övertyga och ingjuta mod i väljare. Och ju mer man bläddrar och läser i boken, desto mer tydligt blir det att politiska affischer följer ganska förutsägbara visuella strategier.

head-to-head-14-15-page-001

Lång ifrån alla posters är officiella – många av de mest spektakulära och effektiva är posters gjorda av motståndare till vissa politiker. De kan vara bärare av en viss punkighet och humor, som de officiella affischerna nästan helt saknar. På dem kan politikernas persona, grov räknat, delas in i två stilar – mannen av folket, gärna lite avspänt klädd, eventuellt i en folksamling (Bill Clinton körde mycket med det), och den allvarlige statsmannen, klädd i kostym, som vill utstråla kompetens och ledarskapsförmåga.

head-to-head-22-23-page-001

Boken innehåller inte bara ett rikt bildmaterial; den innehåller även en hel del analytiska texter av varierande längd, som beskriver och analyserar den politiska posterns olika traditioner och uttryck, från tidigt 1900-tal till nutid. Den politiska postern blir som en spegel av historiska, sociala, politiska och psykologiska processer. Samtidigt visar bildmaterialet på en påtaglig kontinuitet. Men vad jag vet använde inte Trump posters med sitt porträtt, i alla fall inte i någon större utsträckning. Hans kampanjteam gjorde kanske den rimliga analyses att det fanns enklare och mer effektiva medel att få bilden av Trump att fastna i folks medvetanden. Hans posters och plakat var istället fyllda med slogans.

head-to-head-48-49-page-001

Om de flesta affischerna från sent 1900-tal är ganska traditionsbundna och konventionella, så har den ukrainska politikern Julia Tymosjenko, tagit ut svängarna desto mer, oavsett om hon låter avbild sig på en motorcykel eller som en medeltida furstinna, med både vapen och bläckhorn inom armlängds avstånd. Och så på bilden ovan, som en framtidsorienterad ukrainsk version av prinsessan Leia från Star Wars-filmerna.

Tymosjenko är ovanlig på ett annat sätt, hon tillhör den minoritet politiker som möter betraktarens blick på sina posters. Barack Obama är en av alla politiker som avbildas i profil, med blicken något lyftad, mot framtiden. Che Guevara, som han är avbildad på världens mest reproducerade poster, riktar snarast blicken mot något ovanför våra huvuden.

Tymosjenko blickar lugnt på oss från sina posters. Om hon ler gör hon det bara antydningsvis, men jag tycker inte att hennes blick är direkt uppfordrande. Avsikten med hennes posters är kanske inte att de ska vara roliga, men jag tycker att de är det, ganska roliga och exotiska, med sin blandning av avlägsen historisk tid och spejsade framtidsdrömmar.

Men varför möter politiker så relativt sällan vår blick när de avporträtteras på posters och valaffischer? I Sverige är det nog vanligare att de möter vår blick, men jag tror att det kan bero på att situationen kan bli pinsam och obekväm. Det blir så uppenbart att de vädjar till oss, så att de kan erövra makt. Det är en väldigt ojämbördig situation, och bägge parter vet ju att politiken i ganska stor utsträckning förvandlats till ett spel. Folkvalda träffar inte sina väljare särskilt ofta längre. Tänk dig en poster med ett porträtt av Gunnar Hökmark inför nästa EU-val. Tänk dig att hans blick möter din och att den är vädjande, trots att han sällan ger sig tillkänna mellan valen. Då är det kanske någon slags skam man känner?

head-to-head-86-87-page-001

Om man ändå ska tala lite om estetiken, så tycker jag att många posters från 1900-talets första årtionden är mindre formelmässiga och mer grafisk intressanta än senare perioders posters. Samtidigt är vissa av dessa posters bärare av propaganda för några av världshistoriens mest brutala diktatorer: Stalin, Hitler och Mussolini.

I boken lyfts fyra politiker och deras ikonografi fram lite extra: Lenin, Che Guevara, Julia Tymosjenko och Arnold Schwarzenegger. Under skiftande omständigheter har postern med porträtt av olika politiker skiftat över tid. Lenin är ett bra exempel. Efter hans död avbildades han som revolutionär ledare, aktiv och på gatan, så att säga. Under Stalin sköts Lenin i bakgrunden, han började alltmer framställas som en historisk person, ett monument. Sedan förvandlades Lenin till en fadersfigur. Under perestrojkan, och särskilt efter murens fall utsattes bilden av Lenin för skarp satir, inte minst karikatyrer.

head-to-head-94-95-page-001-1

När fotojournalisten Alberto Korda fotade Che Guevara under en begravning, efter att ett franskt fraktskepp med vapen exploderat i Havanna våren 1960, kunde han knappast ana att ett av fotona skulle bli historiskt. Fotot kallas Guerrillero heroico och är det mest reproducerade politikerporträttet i historien. I essän ”Che Guevara: Revolutionary and Pop Star” skriver Christian Brändle om det här fotots historia och dess många grafiska varianter. Han berättar om hur Che förvandlats från förebild som omdanare av samhället, till en betydlig mer apolitisk symbol för frihet.

Jag tycker att hela serien Poster Collection är oerhört rolig att följa. Och jag kan varmt rekommendera Head to Head, även om man får räkna med att se posters med en del schweiziska politiker som man aldrig sett eller hört talas om.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner