Etikettarkiv: psykologi

50 terapeuter i New York fotade på sina mottagningar

Cover50Shrinks

All images/text are excerpted from Fifty Shrinks (2014) by Sebastian Zimmermann. All images are Copyright ©Sebastian Zimmermann. Författarens hemsida.

 

Sebastian Zimmermann
Fifty Shrinks
Sebastian Zimmerman, 2014

Man brukar kalla New York psykoanalysens huvudstad, möjligen i god tävlan med Buenos Aires, om man räknar psykoanalytiker per capita. Men terapierna förändras och utvecklas och man kan idag möjligen kalla New York terapeuternas huvudstad.

I fotografen och psykiatrikern Sebastian Zimmermans originella, tankeväckande, udda, underhållande och möjligen unika fotobok Fifty Shrinks möter vi psykiatriker och terapeuter av alla möjliga skolor, från yngre förmågor till några av New Yorks allra mest kända.

Idén till boken föddes ur en situation som Zimmermann fann paradoxal. Som praktiserade psykiatriker träffade han nya människor hela dagarna, men han kände sig egendomligt isolerad på sin mottagning. Han sökte sig till sina kollegor, de flesta i New York, och började ta deras porträtt, i deras arbetsmiljö på patientmottagningarna.

Zimmermann började studera fotografi som en motvikt till arbetet som psykiatriker, med allt det trauma och drama det innehöll. Han började fota sina kollegor för 13 år sedan och började även efterhand intervjua dem. Det bidrar med största sannolikhet till den intimitet och avdramatiserade stämning som präglar många av fotona och de tillhörande texterna, varav en är en mycket insiktsfull och välskriven introducerande essä av Elizabeth Danze.

Boken är unik eftersom den tar oss in i terapeuternas allra heligaste, så att säga, mottagningsrummet där normalt bara terapeuten och patienten möts. De flesta terapeuterna i boken har antagligen inte själva sett interiören till så många som 50 mottagningsrum. Själv tycker jag att idén är så udda, att Fifty Shrinks är så udda och oväntat gripande att hela bokprojektet får ett vagt humoristiskt drag, fast på ett enbart positivt sätt.

Jag älskar verkligen både idén och boken, som visar hur olika psykiatriker och  terapeuter har försökt skapa miljöer som ska passa med deras verksamhet och få patienterna att känna sig bekväma med att öppna sig och berätta om svåra saker. Jag tycker att mångfalden är imponerande. Stilarna verkar i vissa falla spegla de olika terapeutiska inriktningarna, men ibland handlar det nog bara om personlig smak. Det är svårt att låta bli att fantisera om de olika personerna och om hur de är som psykiatriker och terapeuter.

Visst finns det fortfarande soffor i många mottagningsrum, men de används allt mer sällan. Persiska mattor och orkidéer är ganska vanliga och på många väggar hänger inramade diplom från olika lärosäten. Askar med näsdukar att torka eventuella tårar med är självfallet obligatoriska av praktiska skäl. Men här ryms allt från Michael Eigens minimalism, i princip tre stolar, till Kate Bar-Turs mer ombonade och traditionella inredning. På hennes svarta sittmöbel ligger en bok, kikar man noga kan man se att ”Freud” är en del av titeln.

Inte minst viktigt är naturligtvis att Sebastian Zimmermann rent hantverksmässigt är en väldigt skicklig porträttfotograf, han har en skarp och uppmärksam men varm blick som bidrar till att göra Fifty Shrinks till en fotobok som verkligen är något utöver det vanliga.

02_Michael_Eigen-page21

“Sessions can be magical; mood is everything, transforming inner and outer surroundings. Feeling takes precedence and creates worlds of its own.”
– Michael Eigen, PhD

 
03_Jamieson_Webster-page15

“I imagine a world in which we can change the scale of measurement, not asking what can be hoped for – always an object of calculation – but only ever asking, from where do you hope? Where do you fall down?”
– Jamieson Webster PhD

 
04_Kate_Bar-Tur-page19

“When people separate, they often think their lives will never be as good again. I inspire them to see that, although it feels terrifying, change can make their lives better in the long run.”
– Kate Bar-Tur, LCSW, FIPA

 
05_Albert_Ellis-page65

“Remember it’s your thoughts that create the way you feel. It’s practically never hopeless. Acceptance is the key.”
– Albert Ellis, PhD

 
06_Anni_Bergman-page109

”The biological birth of the human infant and the psychological birth of the individual are not coincident in time. The former is a dramatic, observable, and wellcircumscribed event; the latter a slowly unfolding intrapsychic process.”
– Anni Bergman, PhD

 

07_Mark_Epstein-page97
”Mindfulness confers upon us the capacity to relate to emotional life in an open, balanced, accepting, and tolerant way, while freeing us to act with compassion rather than on impulse in response.”
– Mark Epstein, MD
 
08_Pamela_Thorp-page99
 
”Traumatic memories differ from ‘unhappy’ ones in that they are usually not fully accessible. They remain isolated but active in a corrosive way. When something reminds the patient of the split-off traumatic experiences, all the original feelings — panic, anxiety, and horror — are triggered all over again.”
– Pamela Thorp, LCSW
 
09_Otto_Kernberg-page57
 
”I have researched severe personality disorders for over thirty years and developed a technique of formal psychoanalytic therapy for it called transference-focused psychotherapy. The goal of this treatment is to integrate the split-off parts of the self and object representations through consistent interpretations within the therapeutic relationship.”
– Otto F. Kernberg, MD
 
10_Maria_Taveras-page103
 
”When I started showcasing my artwork in the office, many of my patients responded immediately and a few were even inspired to express themselves creatively. For some, it was through writing poetry or making music. For all of us, myself included, the creative journey is our quest to live a meaningful, authentic life.”
– Maria Taveras, LSCW

 

01_Martin_Bergmann-page81
“It is as if an analyst is living not only his own life, but also the lives of countless other people. So I think I am making a bargain with death; I am cheating. I am living more than one life.”
– Martin Bergmann, PhD

 
Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Den extrema lustgaslitteraturen!

laughinggas1

Via Paris Review / Wellcome Library

Det har skrivits mycket om alkohol och litteratur. Det har skrivits mycket om droger och litteratur. Men i Paris Review hittar vi ett litet fynd om lustgas och litteratur, och en av pionjärerna på området, psykologen William James:

What’s mistake but a kind of take?
What’s nausea but a kind of -ausea?
Sober, drunk, -unk, astonishment.
Everything can become the subject of criticism—how criticise without something to criticise? Agreement—disagreement!!
Emotion – motion!!!

Willliam James skrev de här orden 1882 by William James, en av den nya vetenskapliga psykologins mest firade anhängare. Han var assisterande professor i filosofi vid Harvard, högst rekorderlig. Med i texten ovan är det uppenbart att han flippar ur ganska ordentligt. Han hade fått i sig en rejäl dos lustgas.

Och det här blev resultatet när James, hög på lustgas, tog sig an ett filosofiskt problem typiskt för det sena 1800-talet. Den hegelianska logiken:

Don’t you see the difference, don’t you see the identity?
Constantly opposites united!
The same me telling you to write and not to write!
Extreme—extreme, extreme! Within the extensity that “extreme” contains is contained the “extreme” of intensity
Something, and other than that thing!
….
By George, nothing but othing!
That sounds like nonsense, but it’s pure onsense!
Thought much deeper than speech … !
Medical school; divinity school, school! SCHOOL!
Oh my God, oh God; oh God!

Ganska spännande. Läs hela artikeln om James experiment och hans syn på den vetenskapliga nyttan av dem.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Recension: ”You Are the Music” av Victoria Williamson

9781848316539-280x450Victoria Williamson
You Are the Music. How Music Reveals What it Means to be Human
Icon Books

Att musik är en viktig del av vår vardag är det nog inte många som förnekar. Nästan alla, vare sig det är medvetet eller omedvetet, kommer i kontakt med någon form av musik varje dag. Att musik däremot kan vara avgörande för utvecklingen av språk, motoriska funktioner och social tillhörighet är det nog inte många som vet. Den moderna musikpsykologin kan hjälpa oss att förstå exakt hur musiken påverkar hjärnan och andra delar av kroppen. Musikpsykologi kan också hjälpa oss att förstå varför musik är viktig för oss som människor. Det är just dessa frågor som psykologen Victoria Williamson lyfter fram i sin underhållande och lärorika bok You Are the Music.

Det var en verklig upplevelse att läsa Williamsons bok. Undertiteln How Music Reveals What it Means to be Human lockar och när jag läste boken kände jag inte bara ett växande intresse för ämnet men även en otrolig respekt för psykologifältet. Något av det bästa med boken är hur ödmjuk författaren är till sitt ämne. Hon inleder med att berätta om sitt intresse för musik och varför hon har valt att skriva om just det här ämnet. Samtidigt framhåller hon också att vem som helst kan läsa boken – inga förkunskaper behövs. Hon granskar en rad undersökningar som har gjorts om musik och psykologi under de senaste åren för att sedan diskutera populära myter om musik och foster, uppfostran, tonåren och vuxenlivet.

Boken är uppdelad i tre delar. Den första delen diskuterar de effekter musik har på vår barndom och tonårstid, den andra delen diskuterar musik och vuxenlivet och den tredje delen diskuterar sådant som musikminne och välmående. Den första delen var min absoluta favorit. Jag har alltid tyckt om att läsa forskning om barn och tonåringar och det var intressant att läsa vilken roll musiken har för utveckling och uppfostran. Blir barn till exempel intelligentare av att lyssna på klassisk musik än andra musikstilar? Hur viktigt är det att barn lär sig instrument och sång? Föds vissa barn som mer musikaliska än andra barn?

Williamson menar att forskning hittills har bevisat att ett passivt lyssnande på klassisk musik inte kan stärka intelligens eller färdighet hos barn. Det är helt enkelt som att lyssna på viken annan musikstil som helst. Det kan å andra sidan inte göra någon skada och Williamson menar att det istället bör handla om personlig smak. Gillar ditt barn Beethoven så ska ditt barn lyssna på Beethoven. Att aktivt lära sig ett instrument kan och andra sidan träna vissa specifika hjärnfunktioner:

”Passive listening to music may only ever have temporary effects on our mental processing but active musical involvement can have long-term effects. To paraphrase Nina Kraus, […] you won’t get fit watching sports on TV – you will get fit if you work out.”

Något som jag också tyckte var oerhört fascinerande var Infant Directed Speech (förkortas IDS), alltså, det språk som vuxna använder för att kommunicera med nyfödda. IDS ska enligt forskningen finnas i alla kända språk och nyfödda ska föredra det över ADS (Adult Directed Speech). Eftersom nyfödda är immobila och har svårt att kommunicera med fullständiga meningar är också IDS ett passande hjälpmedel för deras utveckling. Genom musikaliska toner kan den nyfödda till exempel berätta om hur de mår och vad de behöver. Nyföddas musikalitet är överhuvudtaget fascinerande:

”Newborns musical skills extend beyond detecting the beat to include sound discrimination based on features such as volume, duration and pitch. Not onlt this, newborns can discriminate between different contours, the equivalent to spotting the difference between two melodies, and they can use this information when listening to speech.”

Det som främst slår mig vid läsningen är hur viktig musiken är för oss, något som jag inte har tänkt på så mycket på tidigare. Det gör att också Williamsons bok känns viktig. Hon förklarar sådant som vi kanske egentligen redan vet men inte satt ord på. Hon skriver underhållande och enkelt också om ganska komplicerade saker. Samtidigt är det uppenbart att hon bara berört en bråkdel av ämnet människan och musiken. Mycket av forskningen utgörs dessutom av mindre studier med generella eller vaga resultat. Det verkar vara ett intressant fält inom psykologin som har stora möjligheter till utveckling.

Om du är ute efter en riktigt bra bok om musik, som förklarar ämnet på ett sakligt och intelligent sätt, så är You are the Music något för dig. Den diskuterar populära myter om musik på ett intressant, roligt och lärorikt sätt. Om du vill fördjupa dig på området musik och psykologi är det här en utomordentlig start.

Jenny Backlund

1 kommentar

Under Recensioner