Etikettarkiv: punk

Dadaismen sedd genom dess mest kända konstverk

9783836505628.main

Dietmar Elger
Dadaism
Red. Uta Grosenick
TASCHEN

”Bevor Dada da War, war Dada da”
– Hans Arp

Den 5 februari 1916 grundades dadaismen på Cabaret Voltaire, Spiegelgasse 1, i Zürich. Därifrån spred den sig över stora delar av världen – till Berlin, Hannover, Köln, Paris, Barcelona, New York – och kom att påverka framför allt konstvärden i grunden.

Cabaret Voltaire, ursprungligen Künstlerkneipe Voltaire, var som en blandning av nattklkubb, experimentverkstad och konstsalong. Man ställde ut konst, reciterade dikter, läste upp manifest och bjöd på dans- och musikunderhållning. Dadaismen var vid den här tiden på experimentstadiet, man prövade sig fram, men grundarna, Hugo Ball, Emmy Jennings, Marcel Janco och Tristan Tzara förenades av en stark avsky mot det vettlösa dödandet under Första världskriget.

9783836505628.in04

Dadaismen var radikalt civilisationskritisk och man riktade sin polemiska udd mot allt och alla som man ansåg medskyldiga till civilisationens urspårning, allt från den etablerade konsten, framför allt måleriet, till dem som skodde sig på kriget. Senare klassade samtliga borgerliga partier i Tyskland dadaismen som ett uttryck för Kulturbolschewismus och, ännu lite senare, under nazismen, dadaistisk konst som Entartete. En hel del konst visades upp som avskräckande exempel och förstördes sedan.

Särskilt dadaisterna i Berlin var vänsterorienterade och politiska, men de flesta verkar ha varit någon slags anarkister, med ungefär samma inställning till det etablerade samhället som punkare, men dadaisterna i New York – Marcel Duchamp, Man Ray och Francis Picabia – var nog snarare opolitiska.

Dadaismen var på många sätt en litterär rörelse – nyskapande var så kallade ljuddikter, slumpdikter och simultandikter – men Dietmar Elgers bok Dadaism, ursprungligen från 2004 och nu i nytryck lagom till dadaismens 100-årsjubileum, handlar mest om den dadaistiska konsten, som collage, assemblage och, inte minst viktiga, de readymades som Marcel Duchamp upphöjde till konst.

9783836505628.in02

Vanligtvis tänker vi oss dadaismen, åtminstone dess medlemmar, i svartvitt, men dadaismen var en färgsprakande rörelse, eller kanske snarare en rörelse av rörelser. Jag tänker på det berömda svartvita fotot av Hugo Ball, när han står på Cabaret Voltaires scen klädd i en kubistisk kostym. Berättar Ball långt senare: ”Jag bar en kostym särskilt designad av Janco. Mina ben var täckta av tuber av glänsande blå kartong som nådde mig upp till höfterna.”

Runt axlarna bar Ball en överdimensionerad krage och på huvudet en hög cylindrisk hatt av kartong. Både kragen och hatten blänkte gyllene. Hugo Ball var som en dadaismens överstepräst. Efter ett tag började han med hög röst en recitation, som man kan tänka sig väckte både jubel och burop, antagligen förundran och kanske till och med ilska: ”gadji beri bimba glandridi laula lonni cadori / gadjama gramma berida bimbala glandri galassassa laulitalomini / gadji beri bin blassa glassala laula…”

9783836505628.in01

Dietmar Elger berättar rader av små anekdoter i Dadaism, men fokus ligger alltså på den dadaistiska konsten. Efter ett några tiotal långt introducerande avsnitt, om dadaismens ideologiska och konstnärliga rötter, om Cabaret Voltaire och Die Erste Internationale Dada-Messe i Berlin 1920 med mera, så presenteras 12 dadaistiska konstnärer.

Jag hade gärna sett fler kvinnliga konstnärer bland de tolv utvalda, exempelvis Sophie Taeuber-Arp, men detta är dem som tagits med: Hans Arp, Johannes Baader, Johannes Theodor Baargeld, Marcel Duchamp, Max Ernst, George Grosz, Raoul Hausmann, John Heartfield, Hannah Höch, Francis Picabia, Man Ray och Kurt Schwitters.

Av varje konstnär presenteras sedan 1-3 verk, som ägnas en sida text, exempelvis Man Rays Gift (1921/194), ett strykjärn försett med väldigt opraktiska spikar, Hann Höchs massiva och myllrande collage Schnitt mit dem Kuchenmesser Dada durch die letzte Bierbauchkulturepoche Deutschlands (1920) och, ett av mina favoritverk, Raoul Hausmanns Mechanischer Kopf (Der Geist unserer Zeit) (ca 1920).

Det senare är ett assemblage / en skulptur som består av en sockel på vilket ett trähuvud är placerat, något i stil med en skyltdocka eller kanske en slags perukstock. På huvudet har Hausmann bland annat fäst en del av ett måttband, en linjal av trä, ett urverk, knappar från en kamera, ett vit bricka med numret 22 och en ihopfällbar mugg i aluminium, av det slag de tyska soldaterna använde vid fronten.

Typiskt för dadaismen är att Hausmann har använt upphittade föremål (originalitet var inte så viktigt) och att man leker med tanken på en maskin-människa, inte nödvändigt som ett dystopiskt motiv, men som en möjlighet. Mechanischer Kopf (Der Geist unserer Zeit) skulle funka väldigt bra på exempelvis ett omslag till en skiva med Kraftwerk eller Aphex Twin.

Det jag tycker är så häpnadsväckande med assemblaget / skulpturen är att den är så low-tech men ändå upplevs nästan som ett gåtfullt meddelande från framtiden. 1966 tänkte Raoul Hausmann tillbaka på vad som fick honom att skapa verket: ”I created my sculpture, the ‘Mechanical Head’, in 1919, and gave it the alternative title ‘The Spirit of Our Age’, in order to show that human consciousness consits only of insignificant appertunances stuck to it on the outside. It is actually only like a hairdressers dummy head with attractively arranged locks of hair.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Konstbok: ”Raymond Pettibon: Surfers 1985–2015”

SeRaymond_Jacket-3_2.indd

Raymond Pettibon
Raymond Pettibon: Surfers 1985–2015
Förord: Adam Lindemann
Text: Carlo McCormick
David Zwirner Books /
Venus Over Manhattan

Det finns få sporter, eller verksamheter, som väcker så starka associationer till frihet som surfing. Det finns få sporter, eller verksamheter, vars utövare så ofta beskriver sina upplevelser i andliga termer som surfare. Åtskilliga vittnar om en svindlande och sublim känsla av att vara en liten del av en mäktig större helhet när de rider en jättelik våg. Det finns den hårt mediabevakade proffscirkusen, och så finns det dem som vägrar att låta sig fotas eller filmas när de surfar, ensamma eller i små grupper.

Jag föreställer mig att det är surfare av det senare slaget som Raymond Pettibon, amerikansk konstnär född 1957 i Tucson, Arizona, avbildar i sin mäktiga och sublima surf-serie. Den första upplagan av Raymond Pettibon: Surfers 1985–2015 tog slut på nolltid; den här andra upplagan är försedd med ytterligare 20 bilder. Det är en väldigt stilig och cool bok i mjukband – David Zwirner Books har inte sparat på krutet. Priset är också mycket rimligt.

Pettibone Book sprd 01

© Raymond Pettibon Courtesy of David Zwirner Books

Konstnärligt har Pettibon sin rötter i Los Angeles punkscen och serie- och populärkulturen. Under andra halvan av 70-talet gick han tillsammans med sin bror med i punkbandet Black Flag; Pettibon skapade bandets legendarisk logga (mycket vanligt motiv för tatueringar), skivomslag, flyers och t-shirts. Han skapade också mycket för bandets skivbolag, SST Records. I en bok som David Zwirner Books ger ut i mars i samband med en stor utställning i Europa, Raymond Pettibon: Homo Americanus. Collected Works, får man en helhetsbild av Pettibons i själva verket mycket mångskiftande konstnärsskap.

Det finns många andra återkommande motiv i Pettbons bildvärd förutom surfare, exempelvis basebollspelare, atombomber och seriefiguren Gumby. Men surfaren som rider en gigantisk våg, många av bilderna har som sagt en sublim kvalitet, är kanske den figur som ligger närmast Pettibon själv, hans egensinne och oförmåga att vara konvetionell.

Pettibone Book sprd 02

© Raymond Pettibon Courtesy of David Zwirner Books

Ja, på den högra bilden ovan till höger dyker Gumby upp, men Pettibons surf-serie är ett av många exempel på att man vare sig kan eller bör begränsa hans konstnärskap genom att uteslutande associera det med punkscenen på 70-talet och serie- och populärkulturen. Surf-serien är exempelvis full av litterära citat. Pettibon är en sällsynt litterär bildkonstnär. Han är också, skulle jag hävda, en väldigt amerikansk konstnär.

Men hans konst står också i förbindelse med annan konst och har ett filosofiskt drag. En viktig orsak till att Pettibon räknas som en av Amerikas främsta samtida konstnärer är antagligen att han inte filtrerar sina intryck av världen med begrepp som högt och lågt, finkulturellt och populärkulturellt, utan snarare söker efter det relevanta, intressanta och uttrycksfulla.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok om husockupanter på Lower East Side, New York, på 90-talet

Ash Thayer
Kill City: Lower East Side Squatters 1992-2000
powerHouse Books

”The punk community taught me that I could take the pain and rage I felt and do something productive with it, involving social activism, music, and artistic expression.”
– Ash Thayer

Idag är Manhattan helt gentrifierat, mark- och bostadspriserna tillhör de högsta i världen, och många tvingas flytta, både personer och lokala butiker. Det gäller även sedan länge Lower East Side på södra Manhattan. Många butiker har slagit igen och ersatts av boutiquer som har namn som låter dyra, som Doyle & Doyle, Alfie Rivington Club och Obsessive Compulsive Cosmetics.

Det känns nästan overkligt att titta i och läsa Kill City som i text och bild berättar om de legendariska husockupationer som genomfördes på Lower East Side ända fram till början av 2000-talet. Bokens författare, Ash Thayer, från Memphis, Tennessee, hade en lite småstrulig tonårstid, hon kallar sig både hardcore och punkare, och kom till New York 1992 för att plugga konst. Hennes dåtida Manhattan liknar inte dagens Manhattan.

I en pressrelease tecknar förlaget powerHouse Books en stämningsbild:

”New York City in the 90s saw the streets of the Lower East Side overrun with derelict buildings, junkies huddled in dark corners, and dealers packing guns. People in desperate need of housing, worn down from waiting for years in line on the low-income housing lists, had been moving in and fixing up city-abandoned buildings since the mid-80s in the LES.”

Foto © Ash Thayer

Thayer hade svårt att få fäste på hyresmarknaden, hon var tvungen att flytta från en lägenhet på Upper East Side och blev sedan avhyst från en bostad i Brooklyn. Av en bekant fick hon vetskap om ett alternativt sätt att bo: squatting. Eller ockupera hus som det heter något otympligare på svenska.

Thayer hamnade i, kanske inte helt av en slump, en ockuperad fastighet där det bodde mycket punkare. Byggnaden kallades See Skwat (C Squat). Thayer påpekar att hennes bok inte alls gör anspråk på att skildra ockupantrörelsen på Lower East Side, hon skildrar i första hand See Skwat, men det fanns samarbeten och en solidaritet mellan ockupanterna i de olika husen och kvarteren.

Konserterna som hölls i källaren lär vara legendariska. Thayer laddar på med namn i förordet, som för att fastställa den musikaliska inriktningen: Crass, Fugazi, Patti Smith, Specials, Hole, Clash, Damned, Bad Brains, Dead Kennedys, Sex Pistols med många fler.

Foto © Ash Thayer

Om man bara bläddrar i boken – fotona är tveklöst bokens huvudnummer – får man intrycket att man arbetade och byggde mycket samt att man bara hängde med varandra. Men trots att byggnaderna ofta var rejält risiga lyckades man skapa trivsamma rum att bo i. Tyvärr är det ganska tunt med bilder från konserter och fester.

Den grundläggande filosofin var D.I.Y. Det kunde vara lite si och så med el och rinnande vatten, när det var ont om pengar letade man reda på mat i containrar. Inte utan stolthet skriver Thayer i förordet: ”Together, my fellow squatters and I crafted a life out of New York City’s throwaways.”

Foto © Ash Thayer

Det verkar inte som om Thayer överhuvudtaget hade några planer på att samla sina foton i en bok. Hon kunde fota mer och mer fritt ju mer hon blev en del av gemenskapen. Men fotona hade en viss praktisk nytta, dels när man höll på med olika byggnationer, dels för att dokumentera att man gjort fastigheter beboeliga, dokumentation som kunde vara väldigt viktig juridiskt.

De juridiska turerna är inte helt enkla att förstå, men ofta är motparten staden New York, som enligt den här berättelsen lät mängder med fastigheter stå oanvända och förfalla samtidigt som väldigt många människor, inte minst ungdomar, saknade tak över huvudet. Vissa ockupationer har för övrigt varit väldigt framgångsrika. Vissa ockupanter lyckades få rätt att ta över fastigheter och bilda kooperativ. Jag hade gärna läst lite mer om den här processen.

Foto © Ash Thayer

Boken består av Ash Thayers förord och foton, som genomgående är okonstlade och intima, en blandning av svartvitt och färg. Den avslutas med en intervju med Thayer, som inte är särskilt märkvärdig. Desto mer läsvärda är de korta texter som några av hennes vänner skrivit, hågkomster av hur slitigt och givande det var under de där åren på 90-talet. Berättelserna ger alls inget romantiserande intryck, även om de handlar mycket om den starka vänskapen och gemenskapen. Precis som många av fotona är de däremot romantiska.

Beer Olympics I, Williamsburg, 1994 © Ash Thayer

Och så har boken en introduktion, författad av pastor Frank Morales, som skriver oerhört initierat om ockupanterna på Lower East Side, som dök upp 1984 under Reagans storhetstid. Morales är själv en veteran som husockupant och verkar kunna varenda detalj i den här rörelsens historia, kanske snarare en rörelse av rörelser. Massor av fakta, även om organisationen, och berättelsen breddas till att omfatta hela New York.

Morales går ännu längre bak i tiden, till 60- och 70-talet, när staden New York var på ruinens brant, när stämningen var vagt apokalyptisk eller kanske lite som i Taxi Driver, desperat och riktningslös, och droger och kriminalitet var ett mycket mer utbrett fenomen än idag. Han berättar om kampen för vettiga bostäder och om slum lords som lät sina fastigheter förfalla eller tände på dem för att få ut försäkringspengar.

Morales berättar även en hel del fina anekdoter, jag kan inte låta bli att citera ett längre stycke, som dessutom fångar hans skarpa New York-stil:

”I assisted and lived in our original squatter ‘mother ship,’ 327 East Eighth Street. Opened up by Scott and Julie, Steve, Cathy and Robin, Kelly, Alan, and Christy, we had hootenannies lead by Michelle Shocked, Ginsberg came by for the occasional reading. Later I lived at 292 East Third, which was to become Bullet Space, liberating that edifice along with co-conspirators Tenesh, the Castrucci brothers, Josh Whalen, and others. But my heart still belonged at Eighth Street, so back I went, moving down the street to 319, originally opened by Mike Shenker and Natasha in 1984. It was home to Jorge Brandon (El Coco que Habla) beloved elder of Nuyorican Poets (where Bimbo Rivas would come each morning with café con leche y pan con mantequilla for him), Rex and Rosemary, Jim the Mosaic Man. Later, after May 1989, when we were forcibly evicted from there (see The Battle of 319 by Seth Tobocman), I moved to the Sunshine Squat on Sixth Street with Fox and Doreen and others, where after a spell I gave my place over to the edgy Pete Missing. Later, into the 90s, I lived at Dos Blockos for a while, finally relocating to 377 East Tenth Street in 2002–The Tenth Door–
where I still reside.”

Visst det är mycket adresser och namn, men Morales verkar också känna alla och ha fenomenala kunskaper. Hans introduktion – han avslutar med uppmaningen ”Squat the World!” – bidrar tveklöst till att göra Kill City till en ännu bättre bok, en fantastisk bok. Förlaget, powerHouse Books i Brooklyn, kan också vara värda att hålla koll på. De ger ut magnifika böcker, inte sällan tunga pjäser och ofta med anknytning till New York.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Konstbok: ”Yoshitomo Nara: Drawings 1984-2013”

Nara DAP cover

Yoshitomo Nara: Drawings 1984-2013
Text: Matsue Kato
Red. Nola Butler, Lynda Bunting och Emma Okubo
Blum & Poe, 2014

I höstas hölls den hittills största separatutställningen i Storbritannien med den japanske konstnären Yoshitomo Nara. Financial Times gjorde en kort intervju med honom, en intervju som berättade om hans skulpturer och målningar, men som avslutades med följande ord:

”But the real revelation comes with the 200 or so drawings amassed over 30 years (1984-2013). The entire room is a wonderful romp through Nara’s scrappy, spontaneous works on paper.”

Och det verkar som om Naras teckningar, som ser bedrägligt enkla ut, har en särskild plats i publikens hjärta. Motivet är ofta en flicka med ett stort, nästan bönformat huvud. Hon stirrar ofta storögt och uttråkat eller rentav fientligt mot betraktaren. Många av dem har något rebelliskt över sig. De röker eller trummar eller spelar gitarr. Man brukar peka på influenser från såväl punken som manga och anime. Jag tycker att de är besläktade med så väl Tove Janssons Lilla My som med Astrid Lindgrens Pippi Långstrump.

© Yoshitomo Nara

© Yoshitomo Nara

Och förra våren ställdes just Naras teckningar ut på galleriet Blum & Poe i Los Angeles och i samband med utställningen gavs även en riktigt fin bok ut, Yoshitomo Nara: Drawings 1984-2013, som förutom drygt 200 sidor med teckningar innehåller en introducerande essä, ”Drawings as Signs of Emotions”, av kritikern Matsue Kato. Teckningarna har blivit något av Naras signum och det är anmärkningsvärt att de är så lätta att känna igen. Har man sett några stycken är det lätt att känna igen de andra.

Det ligger något i beskrivningen ovan, det är inte helt fel att tala om ”Naras scrappy, spontaneous works on paper.” Nara verkar teckna spontant på det han kommer över. Det kan vara ett kvitto eller, som teckningen på bokens omslag (ovan), en bit kartong. Men Matsue Kato visar i sin essä att teckningarna inte bör betraktas som något Nara gör vid sidan av målningarna och skulpturerna. Kato visar att de har, åtminstone i Naras ögon, jämbördig status med hans övriga produktion.

© Yoshitomo Nara

© Yoshitomo Nara

Enligt Kato bör man titta på teckningarnas funktion i installationer och på utställningar, om man vill förstå teckningarnas status i Naras senare produktion. Teckningarna visas som delar av en helhet eller så presenteras de, som under den brittiska utställningen, i ett särskilt rum:

”Each piece of paper is arranged on the wall or tabletop like a picture within a picture. At times, these drawings look like props on a stage set. Critics have pointed to the unfinished nature of the individual drawings and the artists tendency to treat them as fragments. They have also noted how the drawings are related to realms outside of art, such as literature, music, and popular culture, and showed how they can be read sequentially as part of a narrative. Naras approach to exhibiting drawings makes it possible to recognize these aggregate displays as independent artistic expressions.”

© Yoshitomo Nara

© Yoshitomo Nara

Förutom att visa vilken ställning och funktion teckningarna har i den övriga produktionen, vill Kato, beskriva hur Naras teckningar har utvecklats och, delvis, skriva om historien om hans influenser.  Populärkulturella uttryck som punken, manga och anime nämns nästan rutinmässigt när influenserna till Naras teckningar avhandlas, men Kato fördjupar bilden betydligt i sin undersökning av Naras karakteristiska stil och hur han förmedlar känslor med den. Det rör inte minst de tecknade figurernas ansikten.

Kato pekar på tidigare influenser, som i sin tur kan ha påverkat populärkulturen. Han pekar på teoretiker från 1800-talet som utforskade hur olika former och kombinationer av former påverkar hur man uppfattar det känslomässiga uttrycket i ett ansikten, kunskap som naturligtvis kan vara värdefull för tecknare.

Oavsett om det finns direkta influenser eller inte, kanske rör det sig om ett slags släktskap, kanske är teorierna mer eller mindre universella, så är Katos undersökning oerhört intressant, med sitt fokus på just ansiktenas uttryckskraft: ”Few other artists have created such unforgettable faces.”

Yoshitomo Nara: Drawings 1984-2013 är en underbar bok, rikt illustrerad, som både skapar en god överblick och, tack vare essän, fördjupar förståelsen av Naras tekniker och influenser.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner