Etikettarkiv: Queens

Fotobok: ”Landscape as Longing: Queens, New York”

9783958290327_1

Frank Gohlke & Joel Sternfeld
Landscape as Longing: Queens, New York
Text: Suketu Mehta
Steidl

New York är en av världens mest avbildade städer, inte minst om man räknar med alla filmer och teveserier vars handling utspelar sig där. När jag besökte New York första gången kändes allt egendomligt bekant, arkitekturern förstås, tunnelbanan, men också ljuden. I ett område i Brooklyn talade folk precis som i Sopranos. Det är inte alls märkligt i sig, men känslan, en positiv känsla av att känna sig hemma på en främmande plats, var ganska märklig.

Men det är Manhattan som dominerar bildflödet från New York, Staten Island och Queens är kanske de två av New Yorks fem boroughs som det är svårast att visualisera. För mig är det nog det.

2003 fick fotograferna Frank Gohlke, tongivande amerikansk landskapsfotograf, och Joel Sternfeld, känd för att fota dokumentärt i USA i färg och storformat, ett gemensamt uppdrag. Uppdraget var att dokumentera livet i Queens, vars befolkning tillhör den mest etnisk varierade i världen. Resultatet samlas i den bastanta, vackra och egensinniga volymen Landscape as Longing: Queens, New York.

010_Gohlke_Landsc

White fence – 4671 Laburnam Ave., Flushing, Queens 2003 Foto © 2016 Frank Gohlke

 
Den första halvan av boken utgörs av Gohlkes svartvita foton, som präglas av hans inriktning på landskapsfotografi. Han fotar gator, broar, staket och stängsel, tomtgränser, ödetomter, parker och platser där staden möter naturen. Fotona är kärvt poetiska, mångtydiga, associativa och trotsar åtminstone mina förväntningar på foton från Queens. En sak är väldigt påtaglig: frånvaron av människor.

001_Gohlke_Landsc

Wedding palace – Myrtle Ave. and Stephen St., Ridgewood, Queens 2004 Foto © 2016 Frank Gohlke

 
Den andra delen av boken utgörs av Sternfelds färgfoton, ofta riktigt spektakulära. Han har riktat in sig på bostadshus, affärer, restauranger och kyrkor. Här blir det mångkulturella inslaget mycket tydligare. Här finns grekisk ortodoxa kyrkor, moskéer, ett thailändskt tempel och flera byggnader som hör till andra asiatiska trossamfund. Många skyltar är på kinesiska, koreanska, japanska, spanska, men ibland är skyltarna flerspråkiga. Texten på en markis marknadsför ”Spanish American Footcare”. En annan: ”Thai & Chinese – Strictly Halal”. En sak är påtaglig: att det är relativt få människor på bilderna.

035_Landscape

Le Cordon Bleu – 96-01 Jamaica Avenue, Woodhaven, Queens, June 2004 Foto © Joel Sternfeld

 
030_Landscape

Ben Faremo, The Lemon Ice King of Corona – 52-02 108 Street, Corona, Queens, 2003 © Joel Sternfeld

 
Jag tycker att de här två uppsättningarna fotografier funkar väldigt bra tillsammans; man får i alla fall ett hum om hur Queens alla små samhällen i samhället hänger samman och dynamiken mellan dem. Jag tänker mig att de två uppsättningarna foton fungerar så bra tillsammans inte trots att de är så olika, utan just för att de uttrycker två skilda temperament.

Att både Gohlke och Sternfeld har fotat så få människor, det är ingen slump. Det är ett medvetet val och enligt förlagsinformationen utvecklade de en ”unique theory of landscape photography in which landscape is a visible manifestation of the invisible emotions of its inhabitants.” Man kan tycka att det låter aningen anspråksfullt, men jag tycker att den här boken, som är väldigt välgjord, allt från bindning till tryck, berättar mycket om Queens och dem som bor där, som enbart en text kanske inte skulle kunna förmedla. En sådan sak är naturligtvis den längtan till sina hemländer som många immigranter känner och uttrycker på olika sätt, också i det offentliga rummet.

Men boken innehåller en text. Längst bak i boken, på insidan av pärmen, sitter ett kuvert fastklistrat. Och i kuvertet finns ett litet häfte med en märklig novell, ”What is Remembered”, skriven av den indisk-amerikanske författaren Suketu Mehta. Det är en drastisk, bitvis hysteriskt rolig och rörande berättelse om en indisk man, Mahesh, som kommer till New York. På JFK får han en stöt av statisk elektricitet, vilket leder till att han tappar minnet av sin mor. Identitet och minne är, tycker jag man kan säga, novellens stora teman – exiltillvarons balansgång mellan att minnas för lite och att minnas för mycket.

Ett tips om du gillar fotoböcker, besök Steidls hemsida.

Lyssna på spellista med hip hop från Queens.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

”Kanske det nya decenniets finaste och mest osentimentala kärlekshistoria”

preparation

Atticus Lish
Preparation for the Next Life
Tyrant Books, 2014

Det sägs att Atticus Lish inte läser recensioner, men ”The New American Love Story, Lived in the Shadows” i New York Times borde han läsa:

”Atticus Lish’s first novel, ‘Preparation for the Next Life,’ is unlike any American fiction I’ve read recently in its intricate comprehension of, and deep feeling for, life at the margins.

This is an intense book with a low, flyspecked center of gravity. It’s about blinkered lives, scummy apartments, dismal food, bad options. At its knotty core, amazingly, is perhaps the finest and most unsentimental love story of the new decade. It’s one that builds slowly in intensity, like a shaft of sunlight into an anthracite mine.”

Atticus Lish är son till den legendariska redaktören Gordon Lish, kanske mest känd för att ha gjort Raymond Carvers redan minimalistiska prosa ännu mer sparsmakad. I Atticus Lish roman, om en papperslös kvinnlig kinesisk immigrant, Zou Lei, och en ung Irak-veteran, Brad Skinner, finns inte många spår av faderns smak för minimalism – prosan flyter fram som en lavaström, växlar ibland hastigt spår och zoomar ofta in på någon detalj. Det är lite som en blandning mellan Dickens och William T. Vollman.

Det här ä de två första styckena i Preparation for the Next Life, som fragmentariskt berättar om Zou Lei innan hon åker dit för att hon som illegal immigrant bryter mot Patriot Act:

”She came by way of Archer, Bridgeport, Nanuet, worked off 95 in jeans and a denim jacket, carrying a plastic bag and shower shoes, a phone number, waiting beneath an underpass, the potato chips long gone, lightheaded.

They picked her up on the highway by a plain white shed, a sign for army-navy, tires in the trees. A Caravan pulled up with a Monkey King on the dash and she got in. The men took her to a Motel 8 and put her in a room with half a dozen other women from Fookien and a liter of orange soda. She listened to trucks coming in all night and the AC running.”

Zou Lei och Brad Skinner träffar inte varandra under särskilt romantiska omständigheter, men det växer fram en skör men också vacker kärlek dem emellan. Hon arbetar hårt på olika snabbmatställen, under största delen av handlingen på en kinesisk restaurang i Queens. Hon tillhör en muslimsk kinesisk minoritet, så hon har svårt att förstå sina arbetskamrater. Hon hyr in sig i ett rum tillsammans med andra immigranter.

Brad Skinner har både psykiska och fysiska ärr efter sina tre vändor i Irak. Han tillbringar mycket tid i sin källarlägenhet, han dricker för mycket, men kämpar på så gott han kan. De har det väldigt svårt, på alla tänkbara vis, men de tänker sig att de ska övervinna alla hinder om de håller ihop som en liten armé. Hotet om att Lei skulle kunna bli utvisad är ständigt närvarande.

Allra bäst trivs de när de pressar sig till det yttersta på gymmet. Första gången Skinner får syn på Lei gör hon typiskt nog övningar, under en paus i arbetet, en särskild form av träning då man enbart jobbar med sin egen kroppsvikt. När de tränar tillsammans är det ibland som om de uppnår en perfekt harmoni.

Av olika anledningar anar man att det inte kommer sluta lyckligt – man får redan i första akten veta att Skinner har ett vapen i sin lägenhet – men man läser och hoppas, tappar hoppet och läser vidare, återfår hoppet och läser vidare. Mest hoppingivande är Leis kompromisslösa optimism:

”You must keep on to your hope, for both of us, she told him, because maybe some good thing will happen.”

Zou Lei och Brad Skinner är romanens huvudkaraktärer, en tredje karaktär är New York eller kanske snarare Queens. Atticis Lish berättar i intervjuer hur han rört sig i hela Queens och fyllt block efter block med anteckningar. Det Queens Lish skildrar är mångkulturellt, vilket inte minst speglas i utbudet restauranger, ganska nedgånget och fullt av graffiti. Faktum är att mat spelar en ganska stor del i berättelsen. Men Queens är också en vacker plats där Lei och Skinner ibland tar promenader. Det var länge sedan jag läste en så levande och detaljerad skildring av New York.

Det var också länge sedan jag läste en så gripande och osentimental kärlekshistoria. Och det var länge sedan jag läste en så engagerad och engagerande skildring av villkoren för papperslösa. Zou Lei är på sätt och vis bokens stjärna, men Atticus Lish har även gjort Brand Skinner både intressant och trovärdig. Han är ingen supersoldat.

Det känns som om den amerikanska litteraturen efter 11 september har väntat på att en berättelse som Preparation for the Next Life skulle komma ut. Det är svårt att fatta att det är en debutroman.

Fakta: Atticus Lish är döpt efter en karaktär med samma förnamn i To Kill a Mockingbird.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner