Ta-Nehisi Coates
Between the World and Me
Random House
”Here is what I would like for you to know: In America, it is traditional to destroy the black body—it is heritage.”
– Ta-Nehisi Coates
Harper Lee har kanske skrivit sommarens snabbast säljande bok, Go Set A Watchman, men journalisten och debattören Ta-Nehisi Coates har nog skrivit den mest omdebatterade och hyllade, Between the World and Me. Recensionerna har varit fantastiska i alla de stora tidningarna, men alla har inte låtit sig imponeras, Daniel Greenfield sågade hårt i Frontpage:
”Ta-Nehisi Coates is the literary version of Kanye West; an absurdly privileged second-generation radical stuck on self-pity, touring European capitals while whining about racism, responding to white liberal adulation with fresh reserves of victimhood.”
Det här påhoppet, jag tycker att det är ett påhopp, får nog delvis sin förklaring i att Coates, nästan enligt löpandebandspricipen, jämförts med James Baldwin (1924–1987). Han var en mycket betydande roman- och pjäsförfattare, poet, essäist och samhällsdebattör. Han var själva inbegreppet av en svart intellektuell och två av hans stora frågor var ras och sexualitet.
Jag vet inte tillräckligt mycket om James Baldwin för att kunna avgöra om Ta-Nehisi Coates är eller kan bli en ny Baldwin, men efter att ha läst hans nya bok vet jag att han har betydligt fler likheter med Baldwin än med Kanye West.
Between the World and Me har brevets form och det riktar sin till Coates tonårige son. Han blev helt knäckt när ännu en amerikansk polisman friats från brott sedan han dödat en ung svart man. Det är naturligtvis ett retoriskt grepp, brevet riktar sig naturligtvis till alla som tycker att rasismen och våldet mot svarta måste få ett slut.
Ta-Neshi Coates beskriver den amerikanska rasismen som inskriven i USA:s DNA. Rasskillnader betraktas, hävdar han, som något av naturen givet. Och han återkommer hela tiden till den svarta kroppen. Den betraktas som främmande och hotfull, den är ständigt utsatt för tolkningar och den utsätts för våld. Det är en urgammal men levande amerikansk tradition, hävdar Coates.
Coates far tillhörde Black Panthers och han växte upp i Baltimore. Några av de bästa partierna handlar om när han växte upp, han lärde sig att han kunde uppfattas som farlig, men mer än något annat var han själv rädd, rädd för att bli utsatt för våld. Han skriver också om detta tema fast när han blev äldre, när han studerade vid Howard, när han blev journalist och, sist med inte minst, när han fick en son. Det verkar inte som om Coates tänker undanhålla honom många sanningar.
På sätt och vis påminner Ta-Nehisi Coatess Between the World and Me om Baldwins The Fire Next Time. Det yttersta syftet med båda böckerna är att väcka läsaren och få honom eller henne att förstå att ras är en verklig kategori, som påverkar amerikaner på mängder av vis, och att det är perverst att låta ras fortsätta vara en kategori som styr samhället. Vetenskapen har ju för länge sedan fullständigt detroniserat rasbegreppet.
Den amerikanska historien är helt levande i båda de här texterna. Coates berättar däremot inte kronologiskt, han plockar fram historiska exempel när han vill illustrera en poäng eller framhäva kontinuiteten i rasismen. En av förra årets mest angelägna böcker tycker jag var Citizen: An American Lyric av Claudia Rankine. Och på min lista över årets mest angelägna böcker 2015 hamnar med stor sannolikhet Between the World and Me.
”Race is the child of racism, not the father” Coates skriver väldigt poetiskt och retoriskt, ibland tycker jag att han driver det lite långt, men jag blev alldeles uppslukad av hans röst, som ibland nästan låter resignerad, men som sedan tar sats, hämtar näring ur indignationen och fylls med kamplust. Coates skriver mer poetiskt än Baldwin, somliga har sett det som ett problem. Jag förstår argumentet, men jag tycker inte att det är övertygande – TNC:s lyriska polemik är hårt drabbande och grundad i en mer rationell historisk analys.
Det är naturligtvis väldigt känslosamt när Coates direkt talar till sin son, men några av de mest rörande partierna handlar om när Coates och hans familj var i Paris – Baldwin var också förtjust i Frankrike. Coates beskriver frihetskänslan när han vistas i en miljö där hans hudfärg plötsligt mister all sin negativa laddning.
Ta-Nehisi Coates är fast medarbetare på The Atlantic. Det här är några av hans mest omtyckta och kontroversiella texter:
”Letter to My Son”
”What This Cruel War Was Over”
”There Is No Post-Racial America”
”How to Steal Things, Exploit People, and Avoid All Responsibility”
Spotify-lista: Between the World and Me
Ola Wihlke
BearBooks 