Tag Archives: Raymond Carver

Intervju: Sara Arvidsson, redaktör

arvidsson_sara

Sara Arvidsson, redaktör på Albert Bonniers Förlag

 
Författaryrket brukar karakteriseras som är ensamt, medan redaktörens yrke brukar beskrivas som anonymt. Gordon Lish, född 1934, författare, lärare, tidskrifts- och förlagsredaktör, är något så ovanligt som en väldigt känd, för att inte säga ökänd redaktör.

Mest känd är Lish för sitt arbete med novellisten Raymond Carver, vars stilbildande prosa är utpräglat minimalistisk. När Carvers novellmanus blev offentliga kunde man jämföra dem med Lishs redigerade versioner. Det visade sig att Lish strukit och ändrat radikalt, på åtskilliga sidor drygt halva texten. Stephen King var en av dem som blev upprörda, han menade att det var ett grovt övertramp. Andra menade att Lish gjort Carver en tjänst.

Men Lish verkar vara, både vad gäller kändisskap och redigeringsstil, ett undantag som bekräftar regeln. De flesta redaktörer håller en ganska låg profil och arbetar tätt samman med författare för att få ut det bästa av deras manus. Jag fick möjlighet att ställa några frågor till Sara Arvidsson, redaktör på Albert Bonniers förlag, för att ta reda på mer om redaktörsyrket.

Det vore spännande att få veta något om din bakgrund. Hur upptäckte du litteraturen och hur ledde det vidare till att du blev redaktör?

Jag var ett klassiskt bokslukarbarn och har varit fascinerad av språk ända sedan jag insåg att alla texterna på schampoflaskan betydde ”För bästa resultat, avsluta med balsam”. Mina föräldrar läste mycket för mig och jag minns hur mamma alltid insisterade på att vi skulle ”smaka på språket” innan vi valde bok. Gillade vi inte stilen la vi ner boken. Hon hade också inte helt konventionella tankar om vilka böcker som lämpade sig för barn. Var det bra spelade innehållet mindre roll. Först var jag inne på framtidsyrket latinlärare, men så småningom hamnade jag på litteraturvetenskapen på universitetet. Jag var helt inställd på att forska, men det visade sig att forskning inte så väl låter sig kombineras med ett väl utvecklat bluffkomplex: särskilt humanistisk forskning kräver en enorm tilltro till den egna hypotesen, eftersom den i många fall inte bygger på data. Och så var det så ensamt! Jag saknade att samarbeta med andra.

Av en slump blev jag erbjuden jobb på ett litet förlag och insåg med en gång att det här var precis vad jag skulle göra. Då hade jag ändå hållit på med litteraturvetenskap i flera år, och frilansat med textarbete för reklambyråer och organisationer, men ändå aldrig lagt ihop ett och ett. Hade jag vetat vad en förlagsredaktör gör hade jag nog sökt mig till yrket med en gång. På sätt och vis har det också mycket gemensamt med litteraturvetenskapen, åtminstone de delar som jag intresserade mig mest: hur litterär effekt uppstår, den fysiska, faktiska kopplingen mellan orden på pappret och den värld som skapas. Skillnaden är att man gör det innan boken kommer ut istället för i efterhand.

Nyligen hittade jag en väldigt spännande bok, Editors On Editing, även om den handlar om den amerikanska bokbranschen. Enligt den verkar det som om redaktörer i USA, förutom att redigera text, också förvärvar manus/böcker. Ett vanligt påstående är också att redaktören har fått fler och fler arbetsuppgifter. Ibland liknar man yrket vid att vara projektledare. Skulle du kunna börja med att berätta lite om vad som ingår i ditt arbete, förutom att redigera?

Den amerikanska bokbranschens rollfördelning skiljer sig från den svenska – amerikanskans ”editor” motsvarar egentligen mer den svenska förläggaren. Nästa person i den amerikanska hackordningen är det som kallas ”copy editor”, den som gör det som kallas rad för rad-redigering, men i mitt yrke ingår mer än det.

Man skulle kunna beskriva det så att förläggaren är den som förvärvar manus och den som ansvarar för författarskapet som helhet. Förläggaren är ofta författarens första läsare och bollplank under skrivprocessen. När författaren har ett fullständigt manus tar jag över och ser till att det blir en färdig bok av det hela. Det innebär såklart framförallt att jag arbetar med själva texten, men också att jag projektleder och samordnar alla andra delar: formgivning, korrekturläsning, faktagranskning, bokens fysiska utformning och så vidare. Jag är även den som gör själva inlagan, alltså sätter boken i Indesign, och tillsammans med förläggaren skriver texter om boken.

Bokbranschen går igenom en ganska turbulent, och spännande, period. En stor del av förändringstrycket har, på ett eller annat sätt, med den digitala revolutionen att göra. Hur har redaktörsyrket förändrats de senaste 10-15 åren?

Jag har inte arbetat tillräckligt länge för att kunna svara på det, men visst är min bild att det hänt en hel del. Tidigare fanns det exempelvis ett separat sätteri som gjorde sättningen, förde in korrektur etc. Gränserna mellan olika avdelningar i ett förlagshus löses också upp, är min bild.

Mycket av det jag har läst – det finns en bra podcast om redaktörsyrket i förändring The Guardian också – handlar om att redaktörens tid att ägna sig åt att arbeta med manus har minskat. Men man kan väl fortfarande säga att arbetet med författare och deras texter är yrkets kärna?

Absolut. För alla redaktörer jag känner är det heligt, och det man prioriterar före allt annat. Det kan bli en inre dragkamp – att redigera kräver stort fokus, tid och ro att sjunka in i en text, och det kan vara frustrerande att försöka hitta det lugnet när man springer på bollar hela tiden: löser bildrättigheter i Polen, pillar med baksidestexter, rättar avstavningar.

Naturligtvis handlar det också om resurser, det gäller ju hela mediabranschen. Jag skulle gissa att antalet assistenter var högre förr. Men personligen tycker jag att det också kan finnas fördelar med att få jobba med boken som helhet, och inte enbart med texten. Hur en text sätts kan vara meningsskapande, ett styckes faktiska placering på sidan kan förstärka hur texten upplevs av läsaren, och där tror jag att det finns en poäng med att det är samma person som arbetat med texten som också ger den dess form. Samma logik gäller omslagsformgivningen, bilder, texter. Det finns ett samspel mellan alla dessa detaljer. Plus att det är tillfredsställande om man är ett neurotiskt kontrollfreak.

Vad är det som gör redigerandet så speciellt?

Textredigering är helt magiskt. Att ord på pappret kan skapa känslor, bilder, stämningar hos läsaren – och att dessa känslor och bilder kan ändras, manipuleras genom att ord byts ut, flyttas, stryks – det är fullständigt fascinerande för mig. Skippa sista meningen i stycket och något händer. Lägg till ett ord och en värld framträder. Det förhållandet mellan det fysiska och det översinnliga upphör aldrig att fängsla mig.

Det är också fruktansvärt kul att få kliva in i alla dessa disparata världar. Min sökhistorik på nätet är helt sjuk. Vad exakt kallas en sådan där skäggstump som löper rakt lodrätt från underläpp till haka (porrskägg föreslog någon), hur många sälar dog i säldöden på 80-talet (och räknas både knubbsäl och gråsäl in i den siffran), är en isglass på trettiotalet en anakronism (isglassen slog igenom på 20-talet i USA, men vete tusan när gemene man började äta den i Centraleuropa, jobbar fortfarande på den uppgiften).

Jag minns fortfarande hur förbluffad jag blev – jag var kanske 14-15 – när jag läste att Strindbergs förläggare hade gjort ändringar i hans manus. Antagligen visste jag knappt någonting om att ge ut böcker, men det finns ändå en laddning i att någon annan än författaren ska ha synpunkter på en texts slutgiltiga utformning. Jag har läst exempel på redaktörer som bett författare att skriva om hela romaner eller bett dem att kapa de sista 300 sidorna. Skulle du kunna berätta om vad du vanligtvis redigerar – enligt Editors On Editing verkar det finns många olika typer av redigering – och någonting om omfattningen.

Det som är så roligt med att vara redaktör är att ingen redigering är den andra lik: det beror helt på texten du möter. De flesta redaktörer på Albert Bonniers Förlag jobbar också över hela spektret och med alla genrer, från lyrik till spänningsromaner till reportageböcker.

Jag brukar se mig själv som en ställföreträdande läsare – om inte jag hänger med är risken stor att andra läsare inte heller kommer att göra det. I grunden skulle jag säga att det handlar om att se till att texten faktiskt säger och gör det författaren avser. Uppfattar man att en viss replik är sarkastisk eller kan det slipas till genom ordvalen? Börjar man ana vem som är mördaren vid rätt tidpunkt, inte för sent, inte för tidigt? Ingen författare kan vara sin egen läsare eftersom den som skriver vet precis vad hon eller han menar. Det kan handla om att ett samband som existerar i författarens huvud – ledet mellan två tankegångar till exempel – faktiskt inte finns på sidan. Eller motsatt, att en slutsats framgår utan att den behöver skrivas ut, säg att någon är ledsen eller arg. Författaren vet själv exakt hur en romanfigur ser ut, beter sig, rör sig i rummet. Men får jag som läsare en bild av det? Där kan jag som redaktör visa på hur jag uppfattar texten, och peka på vad som kanske kan tas bort eller läggas till.

Men redigering är ingen exakt vetenskap, det är i mångt och mycket subjektivt, och det vi sysslar med är alltid bara att ge förslag och ställa frågor, som förhoppningsvis kan låsa upp texten för författaren, göra att hon eller han blir inspirerad eller ser nya aspekter. Jag är också ödmjuk inför det faktum att jag aldrig någonsin skulle kunna göra författarens jobb. Det är enkelt att komma i efterhand och ha synpunkter; respekten för den som faktiskt byggt detta universum är grundbulten i redaktörens arbete. Texten är alltid författarens, och beslutet att ändra något är alltid hans eller hennes. Det bästa som finns är när författaren kommer tillbaka med en tredje lösning, oftast mycket mer briljant än något man själv skulle kunnat hitta på, och när man märker att författaren själv känner att texten har lyft av att hon eller han gått detta extra varv med manuset. Då njuter man som redaktör.

Har du några redaktörer eller förläggare/redaktörer, svenska eller utländska, som förebilder?

Mina kollegor här på förlaget är mina förebilder: jag har aldrig träffat klokare, mer skarpsinniga eller hängivna läsare.

Och sist och slutligen. Redaktörens arbeta kan ha stor betydelse för den slutgiltiga texten. Tycker du att redaktörens namn bör stå någonstans på eller i boken, på samma sätt som exempelvis översättare och grafisk formgivare?

Nej, jag tycker inte det. Av den enkla anledningen att jag till skillnad från författaren, översättaren eller formgivaren faktiskt inte är upphovsperson – varken juridiskt eller praktiskt är det jag som skapat något. Det hänger också ihop med den här rollfördelningen som jag beskrev tidigare, och författarens absoluta frihet och makt över sin egen text. Det största erkännandet för mig handlar inte om att få synas utan om känslan av att ha bidragit till att en text träder fram i all sin glans. Det är helt oslagbart.

Ett tips från BearBooks. The Paris Review har flera makalösa intervjuserier, intervjuer som finns online med poeter, prosaister, fackboksförfattare, manusförfattare och redaktörer. Om du är nyfiken på ovan nämnda Gordon Lish, får du inte missa ”Gordon Lish, The Art of Editing No. 2”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Ny memoarbok av Tama Janowitz, drottningen av brat pack på 80-talet

y648

Tama Janowitz
Scream. A Memoir of Glamour and Dysfunction
Dey Street Books

Tana Janowitz, född 1957, tillhörde det så kallade litterära brat pack på 80-talet. Till den hårda kärnan brukar man, förutom Janowitz, räkna Bret Easton Ellis och Jay McInerney.

Tidigare hade begreppet brat pack använts om en grupp skådespelare, men i ett nummer av Village Voice 1987 presenterades en rad unga författare som the brat pack. Avsikten var att göra sig lustig över författarna – man fäste deras oproportionerligt stora huvuden på små barnkroppar – men brat pack blev snart ett begrepp man använde för att marknadsföra den nya våg av unga författare – mestadels minimalister som delvis skrev under inflytande av Raymond Carver och Ann Beattie – som slog igenom under 80-talet.

När jag beställde Scream, Janowitz memoarer och hennes första bok sedan 2005, väntade jag mig att det litterära livet i New York under 80-talet skulle stå i centrum. Eller i varje fall utgöra en central del av boken. Men i början av boken skildras ett besök hos pappan, en drygt åttioårig pensionerad psykiatriker som enligt Janowitz har rökt gräs mer eller mindre dagligen de senaste fem decennierna. Om han inte får röka på blir han olidlig, men han är inte särskilt trevlig pårökt heller.

Att läsa om pappan, som var notoriskt otrogen och skilde sig från Janowitz mor när Tama var i 10-årsåldern, är lite som som att ofrivilligt hamna mitt i skottlinjen under en privat familjetvist. Om pappan vore en litterär karaktär, då hade man kanske skrattar åt hans elakheter:

”Sometimes he writes to tell me that my mom was a lousy fuck. Sometimes he writes to tell me I am worthless, that I will never amount to anything. Sometimes he writes to ask me for money to reimburse him for what he spent when I was growing up, or in college.”

Till saken hör att pappan hade det väldigt gott ställt efter skilsmässan, medan Tama, hennes mor och bror långa perioder har det väldigt knapert. När Tama, hon är då i tonåren, antyder att hon skulle behöva pengar för att kunna studera, föreslår pappan att hon ska anmäla sig till en wet t-shirt contest, för att dra sitt strå till stacken.

Vid ett tillfälle är Tama orolig när hon besöker pappan, för att han är hög, för att han ska få besök av sin langare och för att han har en massa vapen i sitt hus. Pappan beskriver langaren som ”gentle” men ”unreliable”. Tama vill lägga vapnen i hennes och makens bil, medan de och dottern bor hos pappan. Han tycker att Tama är hysterisk:

”I have always had guns. You knew. I had to get a gun, back when I was still in practice and a former patient began making threats. It was to protect myself.”

Vilket Tama kommenterar så här: ”I could have reminded him, ‘Dad, she came to you for her sexual problems and you fucked her. And she was making suicidal threats, not threats agains you.” På den nivån är det.

Men om pappan ger ett jobbigt intryck, så verkar det som om modern var en ängel. Den kanske största delen av boken handlar om Taras och hennes relation. Modern var först hemmafru, hon var poet och började undervisa vid Cornell University när hon var 50.

Mor och dotter delade intresset för litteratur, och verkar ha umgåtts som vänner. Slutet av boken handlar om hur Tama flyttar från Brooklyn upstate New York, så att hon kan vara nära sin mor. Hennes bror anklagar henne för att ha lagt beslag på pengar, som tillhört modern. Han har tagit ärendet till domstol.

På sätt och vis handlar Scream mer om hur Tama Janowitz avvecklade sig litterära karriär, inte bara motvilligt, än den handlar om hur hon byggde upp sin litterära karriär. Men hon debuterade med romanen American Dad 1981 men det var när New Yorker publicerade hennes novell ”Slaves of New York” som allt lossnade. 1986 publicerades novellsamlingen Slaves of New York, som handlar om unga konstnärer och modeller i New York som försöker få in en fot på respektive marknaden.

Slaves of New York filmatiserades också, den regisserades av James Ivory och några av rollerna spelades av  Bernadette Peters, Adam Coleman Howard, Chris Sarandon, Mary Beth Hurt, Mercedes Ruehl, Madeleine Potter, and Steve Buscemi. Jag tror att man gör filmen rättvisa om man kallar den för en kultfilm. Lyssna på Spotify-lista med låtar från filmens härligt plastiga soundtrack.

Tama Janowitz berättar inte välordnat och sammanhängande, stora delar av Scream bygger på anekdoter. Hennes humor har ibland stand up comedy-kvaliteter, särskilt i bokens första hälft. Humorn har oftast en tydlig svärta. Att hon blev fotad tillsammans med Sex Pistols tidigt under deras karriär kommenterar hon så här:

”Somewhere out there are a whole bunch of photos of me with the Sex Pistols. I missed so many opportunities along the way because of my fears and shyness. If only I hadn’t thought the Sex Pistols were so untalented and unattractive, I could have ended up like Nancy Spungen.”

Andra anekdoter handlar om när hon besökte Lawrence Durrell i Aix-en-Provence, Studio 54 och vänskapen med Lou Reed och Andy Warhol. Mycket är ganska skissartat beskrivet, men jag tycker ändå, efter ett visst initialt motstånd, mycket om Scream, eller kanske snarare Tama Janowitz. Hon har en yvig charm som får mig att associera lite till karaktärerna i Absolutely Fabulous. Jag tror att det är den potenta blandningen av uppriktighet och en viss aningslöshet.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Recensioner

Recension: ”100 Years of The Best American Short Stories”

9780547485850_hres[1]

100 Years of The Best American Short Stories
Red. Lorrie Moore & Heidi Pitlor
Houghton Mifflin Harcourt

Novellspecialisten Alice Munro tilldelades Nobelpriset 2013. Novellspecialisten George Saunders fick sitt definitiva genombrott med Tenth of December (svenska) samma år. 2014 vann debutanten Phil Klay ett National Book Award i prosaklassen, alltså i tävlan med romaner. 2015 vann Adam Johnson ett National Book Award i prosaklassen med en novellsamling i tävlan med bland andra Lauren Groff och Hanya Yanagihara, två av årets hetaste författare. En av de andra finalisterna, Karen E. Bender, tävlade för övrigt också om priset med en novellsamling.

De här framgångarna för novellsamlingar och novellspecialister tyder, tycker jag, på att den amerikanska novellens ställning är hyfsat stark. Vissa talar om en renässans för den amerikanska novellen. Det är kanske att ta i, novellsamlingar anses forfarande vara svårsålda, men novellen tar plats och ges utrymme.

En riktig slitvarg i novellens tjänst är antologin The Best American Short Stories, som började ges ut årligen 1915 med det uttalade syftet att främja en mer litterär och mindre intrigdriven novell. Novellen var vid den här tiden en av de vanligaste formerna av underhållning och den spreds via tidningar och tidskrifter. Förra året var det alltså 100 år sedan första antologin gavs ut och det firar dess nuvarande förläggare med att ge ut den drygt 700 sidor omfattande volymen 100 Years of The Best American Short Stories.

När boken kom ut i USA förra året var det många kritiker som knorrade. Det är inte så konstigt eftersom The Best American Short Stories är en instutition, och det är bra att granska institutioner. Varje år har ungefär 20 noveller valts ut, och att bli utvald kan betyda mycket för en författare. Antologin kanoniserar.

Som gästredaktör har man valt novellspecialisten Lorrie Moore, som alltså har haft drygt 2000 noveller att välja mellan. Jag tycker att hennes förord är ganska intetsägade, hon gör inte mycket för att försöka ringa in novellens särart, men hennes urval är helt okej, sammanlagt 40 noveller.

Några av de äldre och bekanta kanoniserade författarna är F. Scott Fitzgerald, Ernest Hemingway, William Faulkner, Flannery O’Connor, James Baldwin, John Cheever och Raymond Carver. Boken är indelad i årtionden. Åren 1915-1960 samlar 13 noveller av lika många författare. Åren 1960-2015 samlar 27 noveller av lika många författare. Den här obalansen har irriterat vissa kritiker, men jag skulle säga att den är ganska rimlig, utan att veta vilka litterära skatter som gömmer sig i det amerikanska 20- och 30-talet.

Seriens redaktör, Heidi Pitlor, har skrivit en introducerande text till varje decennium. Sammantaget berättar de om antologins historia och om novellens historia de senaste hundra åren. Hon skriver såväl om litterära trender som om utvecklingar i samhället som har påverkat novellen, dess innehåll, distribution, produktion etc. Skrivarutbildningarna (MFA) spelar en inte oviktig roll i den moderna amerikanska novellens historia.

The Best American Short Stories används flitigt vid skrivarutbildningarna och fyller en dubbel funktion, som skrivguide (skriv så här) och som mål (försök komma med själv). Kritikerna menar att det här leder till en standardmodell för den amerikanska novellen, ungefär på samma sätt som New Yorker anklagas för att premiera en viss sorts noveller, företrädesvis hyfsat realistiska. Inte mycket speculative således.

Jag kan hålla med vissa kritiker om att 100 Years of The Best American Short Stories inte direkt är äventyrlig, inte om man är på jakt efter experimentell eller absurdistisk eller surrealistiskt orienterad litteratur. Jag tycker också att bland andra Lydia Davis och Donald Antrim saknas i den här samlingen, men nu ser den ut som den gör. Här finns trots allt bland annat Cheevers ”The Enormous Radio”, Baldwins ”Sonny’s Blues”, Carvers ”Will You Please Be Quiet Please?”, Donald Barthelmes ”The School”, Mary Gaitskills ”The Girl on the Plane”, Junot Díaz ”Fiesta, 1980”; ZZ Packers ”Brownies”, George Saunders ”The Semplica-Girl Diaries” och Lauren Groffs ”At the Round Earths Imagined Corners.” Bara för att nämna några av novellerna.

Den här antologin kan vara ett alternativ om du är mest intresserad av nyare noveller.

Den här novellantologin är från 2012, väldigt bra.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Guide till de bästa novellisterna och novellerna

2007 sjösatte Chris Power den unikt bra serien ”A brief history of the short story” i The Guardian. Power skriver om och presenterar en novellist i taget, med ganska ojämnt långa mellanrum, novellister som är något utöver det vanliga. Han förklarar i varje introducerande artikel vad det är som gör att deras böcker betraktas som klassiker eller anses vara ovanligt bra eller inflytelserika.

De författare som presenterades i seriens fem första avsnitt: Anton Tjechov, HP Lovecraft, Mavis Gallant, Ryunosuke Akutagawa och Raymond Carver. Sedan rullar det på med mer eller mindre kända namn.

2015 har Chris Power nått fram till John Updike och de sammanlagda introducerande artiklarna i ”A brief history of the short story” börjar närma sig något sjuttiotal.

I den här blogginlägget väljer vi helt enkelt ut 10 författare som vi tycker om eller är nyfikna på.

1. A brief survey of the short story: Roberto Bolaño

framsida_Narmanarung.indd

Det saknas än så länge omslag från Tranan, som tidigare bland annat gett ut romanen De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, och i vår ger ut två av hans novellsamlingar, Telefonsamtal och Fotografier. Man brukar framhäva hur mörkt Bolaños litterära universum är och visst, det är sant, men om man klarar samtida deckare bör man klara hans noveller.

Skriver Chris Power: ”Bolaño’s stories take the form of fragments of memoir (”Sensini”, ”The Grub”), unsolvable detective stories (”Phone Calls”), or anxious transmissions from a region between dream and reality (”The Dentist”). Sometimes, as in ”Gómez Palacio”, they feel like all three at once.”

Lyssna på novellen ”Clara” av Roberto Bolaño

2A brief survey of the short story: Julio Cortázar

1 (1)

Cortázar var en av boomens mest fantasifulla, originella och experimentella författare. Men man får inte glömma humorn. Man kan mycket väl kalla honom novellspecialist, Modernista har gett ut två vackra volymer, Samlade noveller 1 och Samlade noveller 2, som är snygga och prisvärda.

Skriver Chris Power: ”You don’t have to endorse the claim Cortázar made shortly before his death that his short stories were the best things ever to have been written in Spanish to appreciate him as a remarkable and versatile talent. His most appealing quality is the apprehensive oddness with which he infuses reality.”

Läs novellen ”Axolotl” av Julio Cortazár

3. A brief survey of the short story: Donald Barthelme

0141180935_A7Q4F

Donald Barthelme avfärdas allt för ofta som en spexig postmodernist med en massa trick i verktygslådan, och visst är Sixty Stories full av formexperiment, men Barthelme är också påtagligt intresserad av vad som händer utanför litteraturen. Och så får man massvis med humor på köpet.

Läs novellen ”The School” av Donald Barthelme

4. A brief survey of the short story: Lydia Davis

9780241969137

Om man ska ge sig på den egensinnige novellspecialisten Lydia Davis, så är The Collected Stories of Lydia Davis ett säkert kort. Hon bryr sig inte så mycket om litterära konventioner och gör lite som hon vill. Som hon har sagt i en intervju: ”I am simply not interested, at this point, in creating narrative scenes between characters.” Hon är intresserad av språket i sig, men hon är också väldigt humoristisk, underfundig passar ganska bra som beskrivning.

Läs novellen ”The Landing” av Lydia Davis

5. A brief survey of the short story: John Cheever

hämta (1)

Den feta samlingen The Stories of John Cheever belönades med Pulitzerpriset och är både en storsäljare och klassiker. Skriver Chris Power och John Cheevers produktivitet och influenser:

”Cheever published 121 stories in the New Yorker between 1935 and 1981, and others in Esquire, Playboy and elsewhere. His collected stories runs to nearly 900 pages, despite its exclusion, at Cheever’s insistence, of his entire first collection. Hemingway’s cadences, clearly discernible in the early stories, slip from view around the time of The Sutton Place Story (1946), but much later, in The World of Apples (1966), the poet Asa Bascomb recites his personal pantheon before a Christian relic, ending with: ‘God bless William Faulkner, Scott Fitzgerald and especially Ernest Hemingway.’ Throw in Chekhov and Flaubert, and Bascombs list could be Cheever’s.”

Läs novellen ”The Enormous Radio” av John Cheever

6. A brief survey of the short story: Ernest Hemingway

cvr9780684843322_9780684843322_hr

Ernest Hemingway måste nog betraktas som en av 1900-talets mest inflytelserika författare, åtminstone stilistiskt sett, med den berömda isbergsprincipen:

”If it is any use to know it, I always try to write on the principle of the iceberg. There is seven-eighths of it underwater for every part that shows. Anything you know you can eliminate and it only strengthens your iceberg. It is the part that doesn’t show. If a writer omits something because he does not know it then there is a hole in the story.”

Monumental utgåva av Hemingways noveller: The Complete Short Stories of Ernest Hemingway

 7. A brief survey of the short story: John Updike

1598532502

John Updike (1932-2009) verkar inte stå så högt i kurs idag – på Bokus.se hittar jag inget översatt till svenska – men hans produktion är enorm och det gäller inte minst novellerna. John Updike: The Collected Stories (Library of America) samlar inte mindre än 186 berättelser. I förordet till de tidiga berättelserna skriver Updike att hans mål var: ”to give the mundane its beautiful due.”

Chris Power tycker inte riktigt att målet uppfylls, att ett mörkare stråk löper genom Updikes berättelser:

”These stories, sprawling acts of memory, are about family, ambition and first love, but their common, fundamental theme is time. Updike writes a great deal about families, but while the elements of his typical family unit – child, parents and grandparents – suggest continuity through time, it is a sense of death and oblivion that dominates his stories.”

Läs novellen ”A&P” av John Updike

8. A brief survey of the short story: James Joyce

9780141199627

James Joyce (1882-1941) skrev bara en novellsamling, Dubliners (1914), men den satte desto större avtryck. Många anser att det är den bästa novellsamlingen någonsin skriven på engelska.

Skriver Chris Power:

”Dubliners, a work of what Terence Brown has called ‘embryonic modernism’, pushed the short story collection into new areas. Its 15 stories function perfectly well in isolation, but reading each as part of a whole creates unique effects. Their themes, concerns and meanings overlap and reverberate.”

Läs novellen ”Araby” av James Joyce

9. A brief survey of the short story: Stefan Zweig

9781782270034_200_the-collected-stories-of-stefan-zweig

Ett tips apropå österrikaren Stefan Zweig (1881-1942), som känns helt aktuell, är att Atlantis i vår ger ut George Prochniks biografi Stefan Zweig vid världens ände. Läs om Prochniks influenser.

Ett annat tips är Zweigs självbiografiska Världen av i går utgiven av Ersatz i pocket 2013. Boken som inspirerade Wes Anderson att göra filmen The Grand Budapest Hotel.

Och så novellerna – det här verkar vara den bästa samlingen, om man inte kan tyska: The Collected Stories of Stefan Zweig. Pushkin Press har en unik utgivning av Zweig-böcker.

Skriver Chris Power om det stadigt ökande intresset för Zweig:

”Over the past few years […] his star has once more been in the ascendant. That many of his stories are in print again is thanks, in this country at least, to Pushkin Press, whose stewardship of European literature in translation is one of the more praiseworthy publishing endeavours of the past decade. The primary reasons why Zweig’s stories are so worthy of reclamation from obscurity are straightforward and compelling: the stories are imbued with tremendous psychological acuity; they are as page-turning as they are subtle; and the profound moral sense which underpins them never tips over into moralising.”

10. A brief survey of the short story: Clarice Lispector

9789185133536_200_hemlig-lycka

På svenska är det framförallt bokförlaget Tranan som gett ut brasilianskan Clarice Lispector (1920 – 1977), som har kallats den främsta judiska författaren sedan Kafka. Två böcker med noveller: Hemlig lycka och Familjeband.

Mer tips på bra brasiliansk böcker.

Chris Power om Lispector:

”[A] sense of adventure applies not only to Lispector’s concepts: it is endemic at the level of the sentence too. Paradoxes and sudden shifts lie in wait, and inattentive readers can rapidly lose their way. A story like The Hen and the Egg begins plainly enough – ‘In the morning I see the egg on the kitchen table’ – but quickly spirals off into something like a prayer, a philosophical meditation, a language game and an absurdist monologue, flipping between grace, humour and unease.”

Chris Powers serie ”A brief survey of the short story” rekommenderas varmt. Den är riktigt bra om man vill få inblick i en författares novellproduktion och tips på vidare läsning. Han finns även på Twitter: @chris_power

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor

Intervju med Olivia Laing: ”The Myth of the Alcoholic Writer”

Do you feel differently about these scribes after spending so much time thinking and Writing about them?

Olivia Lang: I went through stages. Encountering the damage that alcoholics do, both to their own lives and to those around them, is grim, particularly if you have personal experience of it. There were definitely moments when I felt like I’d happily never read about Hemingway again. But then I returned to the fiction, and remembered why I was interested in them all in the first place. I definitely lost some of my affection for Raymond Carver after reading his first wife’s memoir. I hope the book isn’t judgmental, though. I didn’t feel judgmental. Sad, sometimes a bit sick, but also aware of how large a place circumstance plays in any — every — life.”

Citerat ur Michele Filgates intervju med Olivia Laing, vars litterära reportage The Trip to Echo Spring: On Writers and Drinking (Canongate) var en av förra årets bästa böcker, alla kategorier. Det är en studie av sex amerikanska författare som brottades med alkoholproblem.

Boken, som också är en reseskildring, lämnar inte mycket utrymme för alkoholromantik. Vi skrev ett kort och lite mer informativt blogginlägg om Laings bok när den kom ut förra året: ”Sex författare som härjades av alkoholen”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

En novell varje kväll 40: ”Beginners” av Raymond Carver

Raymond Carver

Raymond Carver (Photo credit: Wikipedia)

När novellisten Raymond Carver dog – vid 58 års ålder, 1988 – var han förmodligen en av USA:s och världens mest inflytelserika författare. Tematiskt var han influerad av bland andra Anton Tjechov, Guy de Maupassant och Flannery O’Connor. Stilistiskt finns det många likheter med Ernest Hemingway. Carver har i sin tur influerat så skilda författare som A.L. Kennedy, Haruki Murakami och Hans Gunnarson.

Det är en sliten term, men Carver är känd för sin tuktade dirty realism. Många anser emellertid att hans redaktör Gordon Lish – även känd som Captain Fiction – skapade det typiskt carverska och förvandlade opolerade diamanter till litterära mästerverk, så att säga. Skillnaden mellan originalmanus och den redigerade slutprodukten var tveklöst ofta mycket stor.

Döm själv – här kan du själv se hur originalmanus till ”Beginners” förvandlas av Lish till ”What We Talk About When We Talk About Love”. Det här är den oredigerade versionen av ”Beginners”. Båda är fantastiska, men vilken är bäst?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Noveller

En novell varje kväll 28: ”Cathedral” av Raymond Carver

Raymond Carver

Raymond Carver (Foto: Wikipedia)

När Raymond Carver dog – vid 58 års ålder, 1988 – var han förmodligen en av USA:s och världens mest inflytelserika författare. Han var särskilt inriktad på noveller och hans inflytande var stort också utomlands. Åtskilliga författare, också i Sverige, har blivit jämförda med Carver och hans tuktade dirty realism. Han har väl fallit lite ur modet, men är inte sämre för det.

”Cathedral” ur novellsamlingen med samma namn är en underbar liten novell som först enbart verkar handla om svartsjuka. Berättaren och hans hustru ska få besök av en blind man, som hon tidigare arbetat för, men som nu bara är en god vän. De ska äta middag tillsammans och den blinde mannen ska stanna över natten. Berättaren är måttligt road, inte minst på grund av att hustrun berättat att den blinde mannen vid ett tillfälle fick känna på hennes ansikte.

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Artiklar, Noveller