Valeria Luiselli
De förlorade barnen – Ett arkiv
Övers. Niclas Nilsson
Rámus förlag
Rámus förlag har fin fingertoppskänsla när de väljer titlar, från Centraleuropa men också från USA. Ett av deras verkliga fynd är mexikansk-amerikanskan Valeria Luiselli, som är originell utan att vara svårtillgänglig. För att bättre förstå Luisellis senaste roman, välförtjänt hyllade De förlorade barnen, kan det vara bra att kika bakåt i Luisellis produktion.
I en föregående bok, essäboken Tell me how it ends, kritiserar Luiselli hur de ensamkommande barnen från Mexiko och Centralamerika har behandlats när de kommit till USA. Hon arbetade en tid vid en federal domstol som översättare åt ensamma flyktingbarn, som ingen ritigt verkade vilja kännas vid. Den här humanitära katastrofen är oerhört viktigt för Luiselli.
Jag tycker att man kan tänka sig Tell me how it ends som en slags bakgrund till De förlorade barnen. Den förra är öppet polemisk, nästan ursinnig och förtvivlad, medan den senare snarare är cool och smyger sig på läsaren med teman, tankefigurer, idéer och argument. De förlorade barnen är en definitivt en politisk roman, men Luiselli pekar inte med hela handen.
Berättelsen tar sin början i New York. Ett par, en man och en kvinna, ska bila ned till den mexikanska gränsen. Det här är en riktigt bra road-trip-roman. Mannen och kvinnan var ensamstående föräldrar när de förälskade sig i varandra, när de arbetade på ett projekt – att spela in olika språk i New York och katalogisera dem. Längst bak i boken finns det polaroidbilder och dokument, ett av många exempel på hur Luiselli vill att texten ska ha karaktären av ett arkiv.
Med på resan följer mannens 10-åriga son och kvinnans 5-åriga dotter. De har delat föräldraskap, så att säga, men äktenskapet knakar i fogarna. Inte desto mindre fortsätter resan till New Mexico och Arizona, han är ljudetnograf och hoppas kunna spela in ekona efter de sista apacherna. Hon är journalist och djupt engagerad i de flyktingbarn som företar livsfarliga resor på taket till tåg, som anländer till USA söderifrån.
Romanen gestaltar extremt väl hur barn interagerar med sina föräldrar, hur barn lyssnar till och tolkar det vuxna säger. Hur det är att vara barn. Hur det är att vara förälder. Hur det är att vara människa. Och pojken är verkligt rar mot sin lillasyster, rycker ibland in som tolk. Man kanske skulle kunna tro att det här är en utpräglat dyster roman, men skildringen av hur familjen fördriver tiden i bilen under resan, är bitvis både charmig och hysteriskt rolig.
När de kommit till Södern får föräldrarna ibland frågan vad de ägnar sig åt. Då svarar de att de håller på att göra research inför skrivandet av en Western-roman.
Det var länge sedan jag läste en så cool, rörande och gripande roman.
Ola Wihlke