Etikettarkiv: Richard Rinaldi

Porträtt av graffitimålare

Personalia_Janne_Riikonen_kultbooks_000

Janne Riikonen
Personalia
Kult Books, 2019

Personalia är en fotostudie över graffitikulturen i Sverige. Istället för attt fota målarna in action, så har fotografen Janne Riikonen riktat fokus mot målarna i olika miljöer. Bilderna utforskar graffitikulturen genom dess många visuella uttryck. Jag fick tillfälle att ställa några frågor till Riikonen, som utvecklar tankarna och idéerna bakom fotoserien. Personalia är ett utdrag ur ett tidigare arbete: When everything comes together but nothing makes sense.

 
Skulle du kunna berätta lite om din bakgrund avseende dina estetiska intressen? Vad var det som lockade med just fotografiet?
 
— Jag började studera multimedia-jornalistik 2009, och då upptäckte jag att visuell kommunikation intresserade och passade mig. Under mina studier i tillämpad vetenskap vid Turku universitet gjorde jag några videodokumentärer, men var mer begiven på fotografiet, eftersom det är det mest rättframma och uppriktiga mediet. Det är fantastiskt att ett enskilt foto kan vara bärare av en berättelse med information och känslor. Det är ett så direkt medium.
 

— Så jag började studera fotografi med frenesi vid sidan av studierna, och när studierna var avklarade arbetade jag som frilansare på lokaltidningen Turun Sanomat. Efter några år ville jag fortsätta utbilda mig, jag flyttade till Sverige för att studera vid Mittuniversitetet i Sundsvall – ett internationellt MA-program i fotojournalistik. Ironiskt nog minskade mitt intresse för fotojournalistik, iställlet började jag fokusera på längre och djupare projekt. Jag upptäckte att fotojournalism, journalism i allmänhet, var en ganska ytlig plattform. Man kan skrapa på ytan och lära sig lite grand om en massa olika saker, men tid saknas för fördjupningar, att utforska eller experimentera med olika visuella uttryck. Jag började arbeta på ett personligt, och med det här mer konstnärliga sättet att arbeta vill jag diskutera vanliga frågor från fruktsamma perspektiv.

05_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 16 43 03
© Janne Riikonen

02_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 18 80 12

© Janne Riikonen

01_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 16 28 01

© Janne Riikonen

04_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 18 99 08

© Janne Riikonen

03_Personalia_Janne_Riikonen_Portrait 18 71 02
© Janne Riikonen
Vad drev dig att skapa Personalia, och hur förhåller sig boken till din övriga produktion?

 
— Under mina Master-studier försökte jag komma på ett ämne att arbeta med under en längre tid. Vid den här tiden hade jag som sagt distanserat mig från klassisk fotojournalism och jag övervägde inga ämnen utifrån att de var socialt angelägna, jag sökte ämnen som jag skulle tycka var intressanta att arbeta med. Jag kände några graffitimålare när jag var ung, och nu mindes jag att de hämtade inspiration från Sverige, genom tidskrifter och filmer. Efter lite basic research förstod jag att kulturen är livaktig i Sverige, särskilt i Stockholm och Malmö, och jag tänkte att det här kunde vara något att arbeta med. När jag hade fotat graffitimålare under ett år insåg jag att det skulle kunna bli ett storslaget och långt projekt och eventuellt en bok. Jag upptäckte att graffitimålarna i Sverige hade vitt skilda bakgrunder, och det skulle vara spännande att berätta med mitt fotografi.
 
— Projektet är det första seriösa jag fotat (med Hasselblad för de kvadratiska bilderna och Rolleimat F för 35mm action shots). Projektet var det längsta jag genomfört. Jag fotade i fyra år. Men i övrigt tycker jag att det är snarlikt mina tidigare arbeten. Jag är intresserad av människor och deras berättelser, breda teman som urban cultures, social rättvisa, aktivism och miljö. Jag valde Hasselblad delvis för att när man fotar med den typen av kamera med stativ, så måste man sakta ner och då blir det omöjligt att skapa det visuella språk som är typiskt för graffitifotografi.
 
Vad hade du för estetiska målsättningar med fotoserien? Den håller ju samman väldigt väl, samtidigt som den är variationsrik och spännande. Eller växte serien fram mer organiskt kanske?
 
— Det generella målet var att visa människorna bakom den här blomstrande subkulturen, på ett sätt som inte gjorts tidigare, porträttera dem som de vanliga människor de är – med ett visuellt språk och med arbetsmetod inspirerad av fotografer som Richard Rinaldi och Joni Sternbach. De flesta graffitiböckerna fokuserar på spektakulära bilder av målandet och det färdiga verket. Och när graffitimålarna porträtteras blir det ofta en uppvisning i machoattityder, delvis ett arv inom kulturen med foton i tidskrifter och nu på senare år, Instagram. Graffitimålarna har själva velat framställa sig lite som thugs.
 
— Så idén var att fjärma mig så mycket som möjligt från tidigare graffitiprojekt. Jag fokuserade på målarna istället för att fokusera på action eller färdiga målningar. Jag valde en stillsam fotostil och komponerade bilderna noga. Det är också en noga formgiven bok, den är elegant och sticker ut lite inom genren graffittiböcker, tycker jag.
 
— Serien växte fram ganska organiskt, efter ungefär ett år formade sig idén: fokus på graffitimålare, några actionfoton och foton av ytor fria från graffiti. Jag ville att porträtten skulle vara rättframma, men samtidigt lämna utrymme för lite mystik och tvetydighet. Maskeringen bidrar självklart en hel del till de här mystiska vibbarna, men jag försökte också använda ljus och plats för att förstärka det här. Jag tycker att det är fascinerande hur andra faktorer, som kläder eller bara en blick från en person, blir bärare av mer information när någon bär mask.
 
Du fick möjlighet att träffa väldigt många grafittimålare. Skulle du kunna berätta lite om dem, om hur de ser på sin verksamhet, och om hur ni fick kontakt, fotade och umgicks?
 
— Jag tog porträtt av drygt hundra graffitimålare från hela Sverige, och träffade ytterligare några hundra. Av målarna som började på 80- och 90-talet var samtliga män, och jag uppfattade det som att en stor del av deras drivkraft var att ha en slags plattform, som kunde ge dem uppmärksamhet och respekt. Många av dem hade haft en problemfylld bakgrund, och de behövde den här plattformen, som gjorde att de värderades för vad de presterade och att de kunde vara anonyma. Det spelade ingen roll vem du var eller var du kom ifrån. I den yngre generationen däremot, dem födda ungefär 2000 och senare, är en betydande andel tjejer. I flera andra avseenden är den mer socialt mångskiftande. Graffitin har ju också blivit mer accepterad, den är väldigt hip, man kan se den på restauranger och i reklam. Jag tror att det bidrar till att den attraherar så mycket olika människor idag.
 
— Projektet tog så lång tid, fyra år, på grund av att graffitikulturen är sluten och svår att få tillträde till som outsider. I början var det tufft, men efter ett tag spred sig ryktet om en fotograf. Om jag fotade någon frågade jag henne eller honom om tips på andra att fota. Ju längre projektet fortskred, desto större förtroendekapital fick jag. Jag följde med dem och tog action shots och hängde med dem. Fotandet flöt på mycket bättre. Efter ungefär två år fick jag ta de första fotona på graffitimålare utan maskering, vilket var helt avgörande för att jag skulle nå mitt mål. Det finns personer som vill synas och bli fotade inom alla subkulturer, men mitt mål var att försöka få kontakt med hardcoremålare som var kända för att inte vilja ha uppmärksamhet.

Ola Wihlke

Kommentarer inaktiverade för Porträtt av graffitimålare

Under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer