Tag Archives: roman

Mottagandet av ”The Answers” av Catherine Lacey

9780374100261

”Like Margaret Atwood’s The Handmaid’s Tale, [The Answers] is also a novel about a subjugated woman, in this case not to a totalitarian theocracy but to subtler forces its heroine is only beginning to understand and fears she is complicit with.”
— Dwight Garner, New York Times

En av de mest hyllade och omskrivna amerikanska romanerna de senaste månaderna är The Answers (Farrar, Straus and Giroux) av Catherine Lacey. Huvudpersonen, Mary Parsons, är runt 20-25 och jobbar på resebyrå. Hon är hårt tyngd av kreditkortsskulder och obetalda läkarräkningar. Hon har märkliga symptom, möjligen psykosomatiska, som läkarna inte kan komma till rätta med. Men hon prövar en holistisk behandling med det tvivelaktiga namnat Pneuma Adaptive Kinesthesia (PAKing). Den funkar, men är löjligt dyr. Som så många andra i New York tvingas Mary söka ett andra jobb. Till slut lyckas hon få ett välbetalt arbete som är ännu märkligare än hennes symptom och new age-behandlingen.

Hon blir delaktig i the Girlfriend Experiment, som skapats och drivs av en förmögen och ökänd skådespelare, Kurt Sky. Han omger sig med ett harem, skulle man kunna säga. Olika kvinnor får tillfredsställa Kurts olika behov. Mary blir hans Emotional Girlfriend. Det finns även en Maternal Girlfriend, som ska städa och vara huslig. Det finns en Anger Girlfriend som ska tillfredsställa Kurts behov av ”fighting, nagging and emotional manipulation.”

Syftet med experimentet verkar vara att lösa ett av kärlekens dilemman, att den har en tendens att mattas av och dö ut. Kurt och hans biotech-team vill ta reda på hur man skapar och upprätthåller det perfekta romantiska förhållandet.

Många recensenter har varit positiva, ännu fler har varit mycket positiva.

Dwight Garner i New York Times tillhör den senare gruppen: ”‘The Answers’ Runs Down the Rabbit Hole of Love”

”This is a novel of intellect and amplitude that deepens as it moves forward, until you feel prickling awe at how much mental territory unfolds. […] On a certain level, ‘The Answers’ is a dystopian project; it borders on science fiction. It’s about the neurobiology of love. You remember Raymond Carver’s formulation: ‘It ought to make us feel ashamed when we talk like we know what we’re talking about when we talk about love.’ In Lacey’s novel, that shame vanishes into M.R.I.s, facial-detection software and artisanal electromagnetic pulses that can make a person weep or flush. […] This is a ‘neuronovel,’ in other words, to borrow the critic Marco Roth’s somewhat disparaging term for certain novels by writers like Ian McEwan, Rivka Galchen and Richard Powers. But it’s a neuronovel that floods with tangled human feeling.”

Lucy Scholes i The Independent är också väldigt positiv: ”An unsettling, but whip-smart meditation on love, intimacy and contemporary female experience”

”For a novel that’s so cerebral, The Answers is impressively tightly plotted and Lacey’s prose notably refined in its lucidity. It’s an exciting and clever follow-up to her acclaimed debut, Nobody Is Ever Missing, and testifies to her inclusion on Granta’s recent best of young American novelists list. Joining the ranks of Alexandra Kleeman’s You Too Can Have a Body Like Mine and Olivia Sudjic’s SympathyThe Answers is an unsettling, but whip-smart meditation on love, intimacy and contemporary female experience, minus the fairytale ending.”

Scholes påpekar att romanen är feministisk, men att Lacey inte är didaktisk och att hon inte anger riktningen med hela handen.

Joy Press i Los Angeles Times är också entusiastisk, och framhäver originaliteten och oförutsägbarheten: ”In her inventive novel ‘The Answers,’ Catherine Lacey experiments with the components of love”

”Reading Lacey’s fiction feels like walking through a dark apartment in someone’s mind, full of winding hallways and unmarked doors. You never know quite where you are or where you’ll end up. Like the work of Clarice Lispector or Rachel Cusk, Lacey’s novels seem to be on the verge of inventing a new genre somewhere between prose poem and fugue state. Lacey’s 2014 debut novel, ‘Nobody Is Ever Missing,’ revolved around an interior monologue about a woman traveling across New Zealand. ‘The Answers’ is propelled by a surprisingly compelling puzzle of a plot involving the Girlfriend Experiment and the way it manipulates its subjects — but plot is just one of the novel’s many pleasures.”

Jag har faktiskt inte hittat en enda recension av The Answer som inte till övervägande delen är positiv. Verkar väldigt fantasirik.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Recension: ”Compass” av Mathias Enard

krtuq6gp6o5xs8suvlw1

Mathias Enard
Compass
Övers. Charlotte Mandell
Fitzcarraldo Editions

Han har, bland mycket annat, kallats ”den nye Balzac” och det verkar råda stor enighet om att Mathias Enard är en av Frankrikes allra klarast lysande litterära stjärnor. Den här entusiasmen blir fullt begriplig för mig när jag läser Compass, som belönats med Goncourt-priset. Det är en annorlunda, bitvis lite frustrerande, men mycket gripande kärleksroman.

Precis som i tidigare romaner komprimerar Enard tiden och rummet – Compass utspelar sig under en natt i en lägenhet – men är desto mer expansiv vad gäller tankar, minnen och associationer. Man kan gott och väl kalla det för ett stream of conciousness-narrativ. Bokens huvudperson och jagberättare är en österrikisk musikolog, Franz Ritter, som är specialiserad på musik med kopplingar till eller från Orienten (begreppet som används i romanen). Han har svårt att sova, sitter och stirrar ut i nattmörkret från sin lägenhet och möter en spöklik spegelbild av sig själv.

I lägenheten ovanför väsnas Herr Gruber och hans hund, en duo som skulle kunna vara inspirerad av den vresige hundägaren och hans byracka i Främlingen av Albert Camus. Ritter har rökt lite opium för att kunna somna. Han har helt nyligen fått reda på att han har en allvarlig sjukdom, en dödlig sjukdom verkar det som. Han har även fått ett brev från Sarah, en fransk orientalist som han sedan länge är djupt och olyckligt förälskad i. Ritter börjar minnas stunderna han tillbringat med henne, ibland på de olika platser han besökt i arabvärlden, Turkiet och Iran. Det går inte, tycker jag, någon helt skarp gräns mellan Ritters kärlek till Sarah och hans och hennes passionerade intresse för Orienten och dess kultur.

De många berättelserna i berättelsen påminner om Tusen och en natt, men Compass har också tydliga drag av essäroman. Gissningsvis har Enard läst Mannen utan egenskaper av Robert MusilCompass är full av små resonemang och anekdoter om olika akademiska frågor, ofta kopplade till musikologi eller Orientalism. Jag tyckte först att Enard är lite väl generös med supersmala referenser, men samtidigt är väl tanken att visa på mångfalden kopplingar mellan Orienten och Väst.

Franz Ritter är mest intresserad av Orientalismen av den gamla skolan – ett namn som ständigt återkommer är Joseph von Hammer-Purgstall – som kritiseras av Edward Said i klassikern Orientalism, en bok som också nämns i romanen. Ritter verkar medveten om att Orientalismen var en del i Västs dominans, en soft power, men han verkar inte överdrivet kritisk. Men jag tror inte att man ska blanda samman Ritters hållning med Enards. Sarah är nämligen betydligt mer kritisk, mer postkolonialt skolad kanske man skulle kunna säga.

Grundtonen i romanen är melankolisk-romatisk-nostalgisk. Ritter har ju, vad det verkar, fått sin dödsdom. Frågan är om han ens kommer att få träffa Sarah igen. Och han nås av ständigt nya mycket dystra nyheter från inbördeskrigets Syrien – romanen är, bland annat, tillägnad Syriens folk. Men samtidigt har Compass ett äventyrligt och mer lättsamt drag. Den är humoristisk, med en torr och trivsam akademikerhumor. Skildringarna av Ritters resor, inte minst till Istanbul, särskilt besöket i en moské, och Aleppo, är fantastiska som reseskildringar. Samtidigt vet man ju mycket väl att Ritters Aleppo inte längre existerar.

Compass är väldigt ambitiös, kanske till och med så ambitiös att den inte kan leva upp till allt den föresätter sig att uträtta. Jag fattar jämförelsen med Balzac. Romanen rymmer så mycket. Den får mig att vilja lära mig mer om kulturen i arabvärlden, Turkiet och Iran. Den får mig att vilja läsa The Blind Owl av Sadegh Hedayat, som Ritter återkommer till flera gånger. Jag bestämmer mig för att läsa samtliga Mathias Enards romaner.

Besök gärna förlaget Fitzcarraldo Editions hemsida, de har en sällsynt fingertoppskänsla när de väljer titlar. De har även gett ut två tidigare romaner av Enard.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Hysteriskt rolig och smart roman om amerikansk poet i Madrid

9789127151444_0_

Ben Lerner
På väg från Atocha
Övers. Alva Dahl
Natur & Kultur

Ben Lerner identifierar sig nog fortfarande främst som poet (läs dikt), men det var med sin hyllade debutroman, På väg från Atocha [Leaving the Atocha Station, 2011], som han slog världen med häpnad. Romanen handlar om amerikanen Adam Gordon som är i Madrid på ett stipendium för att forska och skriva en dikt på temat spanska inbördeskriget.

Adam känner sig vilsen i språket och tillvaron och äter lungnande och röker en hel del hasch. Han forskar inte särskilt målmelvetet, utan driver mest runt i Madrid, går på museer, ”översätter” Lorca och läser John Ashbery. Han umgås med en handfull hippa Madrileños, mest med Isabel, som undervisar i språk, och Teresa, som arbetar på ett galleri. Han ljuger som en borstbindare.

Det finns många romaner som handlar om alienerade amerikaner i Europa, men få är så roliga som På väg från Atocha – en av de absolut roligaste och smartaste romanerna jag läst på senare år. På sätt och vis är det en sedeskiledring. Glappet mellan vad Adam gör och vad han anser att han borde göra är ofta mycket stort. På grund av språkförbistring, på grund av att han ljuger som en borstbindare, på grund av Adams neurotiska tillstånd och hans högt uppskruvade självmedvetenhet, hamnar han i ständigt nya pinsamma och märkliga situationer.

När han sitter med enbart spanska bekanta från språkskolan nere vid en strand klistrar han på sig ett leende, som han har tränat in så att det ska se ut som om han lyssnar uppmärksamt. En av de spanska männen blir plötsligt förbannad och ger Adam en smäll. Mannen påpekar att Isabel just berättade om hur en av hennes släktingar förolyckats. Det är inget att flina åt. Adams spanska räcker ännu inte till för att smidigt ta honom ur knipan.

Men Adam och Isabel blir något slags par och är för det mesta i hans vindslägenhet eller går på museer. En kväll går Adam ut och kör ett av sina andra trick. Han går till barer och letar efter lagom stora grupper, som han liksom smygansluter till. En vänlig man i gruppen, Arturo, frågar vem han är och han presenterar sig som Adam, poet. Arturo berättar att han har ett galleri i Salamanca och att Adam är välkommen att läsa sina dikter där. Teresa, som är med i sällskapet och galleriets assistent, kan översätta dikterna, så att de kan läsas på både engelska och spanska. Adam känner sig smickrad, men undrar också hur han skall klara av en uppläsning inför publik.

Adam spyr senare utanför baren och snart kommer Arturo och Teresa och frågar om han vill ha sjuts hem. men i bilen rullar Teresa en joint och Adam tycker plötsligt att allt är vackert och fantastiskt. Planerna ändras och man åker istället på en fest hos Arturos pojkvän, som bor i ett elegant hus, två barer är öppna och det finns pool på tomten. Alla är välklädda och vackra vilket får Adam att börja laborera med en av sina miner: ”jag öppnade ögonen lite mer än vanligt, spärrade upp dem till en väldigt specifik punkt, höjde på ögonbrynen och lät munnen forma antydan till ett leende.” Minen skulle bland annat signalera skepsis, antropologiskt intresse och lätt förakt. Antagligen såg han bara udda ut.

Adam och Teresa går ut i trädgården, där en man spelar gitarr och sjunger i närheten av poolen. Mannen sitter på en bänk och runt honom sitter folk och lyssnar. Plötsligt reser sig Adam och går till ett plank längre bort på tomten, kanske för att han är avundsjuk på att mannen som sjunger får så mycket uppmärksamhet. När han urskiljer att Teresa är på väg emot honom skyndar han att gnida saliv under sina ögon, så att det ska se ut som om han gråtit: ”Berätta, sa hon och började göra sådär med mitt hår igen och jag tänkte att hon kanske såg fukten på mina kinder så jag sa, jag hörde förskräckt mig själv säga: Min mamma har dött.” Det är bara en i raden av Adams alla lögner.

Men På väg från Atocha är mycket mer än sedeskildring och en radda komiska situationer, det är en roman om språket och det är en flanörroman som är full av reflektioner och tankar om estetik i allmänhet och om poesi i synnerhet. De tankarna utvecklar Ben Lerner i den mycket läsvärda essäboken Varför alla hatar poesi [The Hatred of Poetry, 2016]. Debutromanen handlar även en del om estetik och politik. De tankarna utvecklar Lerner i sin andra roman, 10:04, som också är ovanligt rolig och smart.

Två av Lerners många bedrifter med debutromanen är att han så väl lyckas förena det komiska med det estetiska innehållet, samt att han lyckats göra Adam Gordon till en både storljugande och älskvärd och djup person. Han får efterhand ett betydande existentiellt djup.

Jag kan inte komma på några bra skäl att inte läsa På väg från Atocha. Titeln refererar dels till Madrids tågstation Atocha – efterspelet till attentatet 11 mars 2004 skildras i romanen – dels till en dikt av John Ashbery.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Thomas Bernhard: Gå

9789188253132_200x_ga

Thomas Bernhard

Övers. Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

Thomas Bernhard (1931-1989) är en vördnadsbjudande och vagt intimiderande författare, en av de allra största verksamma under efterkrigstiden. Han är känd för sitt djupt kända hat gentemot den österrikiska staten och för att han försökte förhindra att hans dramer spelades i Österrike och, om jag inte minns fel, att hans böcker skulle ges ut i hemlandet. Bernhard är även känd för att vara svårläst, och för sin kompakta och repetetiva stil. Dessutom är hans litterära värld i regel präglad av ett närmast beckettskt mörker.

Därför känns inte  från 1971 som ett svårforcerat hinder, utan som en spännande utmaning med sina bara lite dryga 100 sidor. Platsen är Wien och tre vänner står i kortromanens centrum, förutom den namnlöse berättaren även Oehler och Karrer, som blivit intagen på ett sinnessjukhus. Förut brukade berättaren och Oehler promenera tillsammans på onsdagar, medan Oehler och Karrer promenerade på måndagar. Eftersom Karrer är intagen på sjukhus har Oehler och berättaren börjat promenera även på måndagar.

Berättaren återger i princip vad Oehler säger under deras promenad och han säger en hel del, inte minst om Karrer som han betraktar som ”slutgilitigt sinnessjuk”. Han visar däremot inga egentliga omsorger om Karrer, snarare handlar hans ganska röriga monolog, full med upprepningar och omtagningar, om (pseudo) filosofiska, kunskapsteoretiska och existentiella frågor. Han är genomgående mycket pessimistisk, och anser att livet är så beskaffat att självmordet framstår som en mycket förnuftig handling. Vi kan, enligt Oehler, i princip inte vare sig nå eller kommunicera kunskap. Det här är ett exempel ur Oehlers monolog:

”Vi själva ser inte oss själva. Men vi kan inte heller förklara (ett annat föremål) för en annan så som det är, eftersom vi bara kan förklara det så som vi ser det, vilket förmodligen motsvarar det som det är, vilket vi emellertid inte kan förklara så att vi kan säga så här är det. Därför är allting alltid något helt annorlunda än det är för oss, säger Oehler. Och alltid något helt annat än det är för allting annat.”

Oehler gör även en hel del tillbakablickar, som är avsedda att kasta ljus över Karrers belägenhet. Oehler och Karrer var på en byxaffär när den senare fick sitt sammanbrott; Karrer påpekade då om och om igen att byxorna omöjligt kunde vara engelska, som butiken påstod, utan att de måste vara av sämre tjeckisk kvalitet. Oehler berättar även om en kemist vars självmord kunde vara orsak till Karrers kollaps. Enligt Oehler var det den österrikiska staten som drev kemisten att begå självmord. Oehler hatar den österrikiska staten med hela sitt väsen, för att den motarbetar genier och vurmar för medelmåttor.

Romanen heter ju och den handlar en del om gående, om gående och tänkande. Det här är ett ganska typiskt avsnitt ur Oehlers monolog, lite malande men inte direkt ologiskt:

”Medan vi alltid har trott att vi kan göra gåendet och tänkandet till en enda total process även under en längre tid, måste jag nu säga att det är omöjligt att göra gående och tänkande till en total process under en längre tid. För det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid, ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt som vi går, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker, ibland tänker vi med en mycket högre själsnärvaro än vi går och ibland går vi med en mycket högre själsnärvaro än vi tänker, men vi kan inte tänka och gå med samma själsnärvaro […]”

Resonemanget breder ut sig över ytterligare några sidor. Det kanske verkar som om Gå –med den pladdrande Oehler, textens raka marginaler, repetetiva mönster och dystra grundton – är en tråkig bok. Det är den inte, men den bär tveklöst på många drag som kännetecknar Bernhards senare, och mycket mer kända, romaner.

När man väl finner sig tillrätta i romanens nästan lite hypnotiska rytmer och när man slutar läsa Oehlers monolog som om man skulle kunna hitta en lösning någonstans i dess maniska logik, då kan plötsligt bli vansinnigt spännande och, inte minst, hysteriskt rolig. Humorn är naturligtvis både absurd och mörk och den uppstår, tror jag, först när man vant sig något vid Bernhards kompromisslöshet, hårdhet och fixeringar. är svårläst, men det är en laddad och riktigt fängslande kortroman.

Bokförlaget Tranan har med utökat sin redan imponerande Bernhard-katalog. Det här är också Jan Erik Bornlids nionde översättning av österrikarens verk. Flera av de mer spektakulära omslagen har Håkan Liljemärker gjort.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Novell 152: ”The Polish Rider” av Ben Lerner

9789127151420_1_

En av vårens roligaste litteraturhändelser var att Natur & Kultur introducerade Ben Lerner på svenska. Med två böcker dessutom – den smarta essäboken Varför alla hatar poesi (vår recension av engelska utgåvan) och den magiska debutromanen På väg från Atocha.

Ben Lerner, som även är kritiker, identifierar sig som poet (läs dikt) men debutromanen fick ett sådant genomslag att han snart fick ett fett kontrakt för en andra roman, 10:04 (läs vår recension) som är lika fenomenal som debutromanen. Debuten handlar om en ung amerikansk poet på stipendieviste i Madrid. Istället för att forska röker han hasch och filosoferar om livet och konsten. 10:04 handlar om en ung amerikansk poet i New York, som får ett fett kontrakt för att skriva en uppföljare till sin debutroman. Tack vare pengarna kan han, precis som Adam i debuten, driva runt och även umgås en hel del med sin kvinnliga vän, som vill bli befruktad av honom, men helst inte ha sex med honom.

9789127151444_0_

Om du vill veta varför kritikerna hyllar Ben Lerner som en av den nya amerikanska prosans mest spännande röster, kan du läsa eller lyssna på hans uppläsning av novellen ”The Polish Rider” – länken leder till bägge formaten på New Yorkers hemsida. Novellen skulle kunna vara hämtad ur 10:04, med dess intensiva skildring av New Yorkoch alla estetiska resonemang som är invävda i den påminner en hel del om berättandet i På väg från Atocha. Som för övrigt Lerner citerar i sin underhållande essäbok Varför alla hatar poesi, som tar avstamp i den urgamla avogheten mot poesin.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Recension: ”The Idiot” av Elif Batuman

images (8)

Elif Batuman
The Idiot
Penguin Press

Året är 1995 och ungdomar börjar lite trevande utforska det nya fenomenet e-mejl. Elif Batumans delvis självbiografiska roman, The Idiot, handlar om förstaårsstudenter vid Harvard. De är priviligierade, smarta och coola. De är också naiva, osäkra och rörande.

Huvudperson och berättare är Selin från New Jersey, vars föräldrar, i likhet med Batumans, har emigrerat från Turkiet till USA. Selin, som är en flitig och städad student blir överväldigad av det nya fria studentlivets alla utmaningar och möjligheter.

”Write long novels, pointless novels,” manar Batuman i en essä i tidskriften n+1. Man kan säga att hon lever som hon lär, hennes debutroman är förhållandevis lång och intrigen är inte direkt halsbrytande. Det kompenserar hon med en fantastisk röst, en bländande iakttagelseförmåga och charm.

cover.jpg.rendition.1280.1280
Omslag engelsk utgåva

 
Selin studerar, precis som hennes skapare, lingvistik och litteratur. Hon är väldigt fascinerad av vad man kan respektive inte kan göra med språket. Hon har bestämt sig för att bli författare. Hon är duktig på ryska, och de flesta av hennes kompisar kommer från Centraleuropa. Svetlana är en kosmopolitisk serb och Selin blir kär i Ivan, en lång matematiker från Ungern. Eller kär, hon blir mer eller mindre besatt av Ivan. Och en del av handlingen utspelar sig i Europa, Selin är exempelvis lärare i engelska i en ungersk by. Det är kanske det, att hon gör den resan på Ivans inrådan, som titelns idioti syftar på.

The Idiot är inte älskad av alla, men när den kom ut för några månader sedan var den en av de mest omskrivna och hyllade amerikanska romanerna. Den handlar om vuxenblivandet och identitetsskapande, men det är ingen konventionell college- eller bildningsroman. Jag skulle snarare säga att Batuman leker med den här litterära traditionen och hennes lite stiffa och självironiska stil – som jag tror kan misstolkas – är oerhört rolig och underhållande. Jag har hört henne läsa och hon verkar vara en komisk naturbegåvning.

Det kanske låter lite tråkigt med en lång och poänglös roman, men den är laddad med en suggestiv litterär röst, rader av spännande och seriösa teman och en underbar humor. Och det händer en massa saker i The Idiot – det händer i Selins tankevärld och det händer i språket. Det är en sensationellt stark debut.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: ”Eileen” av Ottessa Moshfegh

91vnpzx7dal

Ottessa Moshfegh
Eileen
Johnathan Cape

Ottessa Moshfegh har under flera år varit en av de mest spännande nya amerikanska prosaisterna. Hon har skrivt en kortroman och ett gäng noveller, varav flera har publicerats i Paris Review. Men det var med debutromanen Eileen hon slog världen med häpnad, när hon 2016 tog sig in på den korta listan till Man Booker-priset. Dessutom vann hon ett PEN/Hemingway Award – Amerikas mest prestigefulla pris för debutomaner.

Året är 1964. Platsen en anonym stad i New England, inbäddad i snö mitt i smällkalla vintern. Romanen utspelar sig under en vecka. Dess tre första meningar:

”I looked like a girl you’d expect to see on a city bus, reading some clothbound book from the library about plants or geography, perhaps wearing wearing a net over my light brown hair. You might take me for a nursing student or a typist, note the nervous hands, a foot tapping, bitten lip. I looked like nothing special.”

Det har gått femtio år och berättaren ser, med oförsonlig blick tillbaka på en ödesdiger vecka i sitt liv. Hon tar tydligt avstånd från sitt tidigare jag, ungefär som om hon har antagit en ny identitet (vilket det visar sig att hon haft anlednings att göra): ”There’s no better way to say it: I was not myself back then. I was someone else. I was Eileen.”

Romanen har betecknats som noir och har kallats thriller. Visst har den drag av noir och visst kan man kalla den för thriller – Moshfegh förhåller sig snarast lekfullt till genrelitteraturen – men man kan lika gärna kalla den för en sällsynt spännande karaktärstudie.

Romanens viktigaste tema är, tror jag att man kan säga, frihet. Eileen arbetar på ett fängelse för pojkar och när hon kommer hem efter jobbet är det som att komma till ett annat fängelse. Hon bor med sin far, en före detta polis som är svårt alkoholiserad. Han kör med Eileen som knappt har en vaken stund för sig själv. Mellan dem finns knappt någon värme. Eileen har inga vänner, men på fritiden, då hon inte måste städa efter sin far, ägnar hon sig åt att snatta och att stalka den muskulösa fängelsevakten Randy.

Det är upplagt för att Eileen kommer att försöka bryta sig loss från de här omständigheterna. Det är uppplagt för en våldsam upplösning.

Med Eileen har Moshfegh skapat en närmast klassisk unlikable character. Det är som om Moshfegh vill testa läsarens gränser. Känner ni någon sympati med Eileen, eller är hon för osympatisk och frånstötande? Moshfegh öser på med en hel del äckel. Eileen, eller den vuxna person som en gång hette Eileen, berättar exempelvis en hel del detaljerade saker om sin menstruation och sina toalettvanor. Det är naturligtvis inte äckligt i sig, det är sättet det skildras på som är äckligt. Det verkar vara mycket medvetet, som om Moshfegh ville få läsaren att fråga sig varför män kan skriva om sitt äckel utan att någon höjer ett ögonbryn.

Personligen tycker jag om unlikable characters och jag känner definitivt sympatier för Eileen, hennes självförakt är smärtsamt och man hoppas hela tiden att hon ska klara sig ur sin situation. Moshfegh har dessutom begåvat henne med en lite skruvad men intressant iaktagelseförmåga. Det är en annorlunda och sällsynt spännande romankaraktär.

Jag fångades genast av de inledande raderna, som anger tonen och lägger grunden för den mörka sugande stämningen. Moshfegh skriver fantastiska meningar – skarpa, vackra, mörka, lekfulla, överrumplande. Jag tycker inte att det är en överdrift att kalla Eileen för en mindre klassiker. På sätt och vis är den, trots den genomgående leken med det frånstötande, väldigt vacker, på ett okonventionellt vis.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner