Tag Archives: roman

Kate Zambreno: Green girl

zambreno_green_girl_omslag_inb_0

Kate Zambreno
Green girl
Övers. Helena Fagertun
Modernista

”Och då, så snart jag känner mig betraktad genom kamerans objektiv, förändras allt: jag börjar ‘posera’, jag fabricerar mig omedelbart en annan kropp, förvandlar mig i förväg till en bild.”
— Roland Barthes, Det ljusa rummet

Trots att den här versionen av Green girl kom ut i USA redan 2014, så räknas romanen redan av många som en feministisk klassiker. Och den har jämförts med stora böcker som Glaskupan av Sylvia Plath, Godmorgon midnatt! av Jean Rhys och Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector.

Huvudpersonen Ruth är en amerikanska i tjugoårsåldern som har flyttat till London. Där arbetar hon på det exklusiva varuhuset Horrids parfymavdelning. Hon lockar kunderna med doftprov av parfymen Desire, som hon själv antagligen inte skulle ha råd att köpa.

Ruth har egentligen bara en vän och de bor på samma enkla inackorderingsställe enbart för kvinnor. Tillsammans sminkar de sig, går på pub eller tittar på film. Framställningen är för övrigt filmisk eller episodisk och referenserna till film och ikoniska kvinnliga filmstjärnor är många – Marilyn Monroe, Catherine Deneuve, Isabella Rossellini med flera. Och Ruth upplever det som om hennes liv är en film. Hon gör allt för att spela sin roll perfekt.

Ibland zoomar Zambreno elegant in en detalj, som skulle kunna vara hämtad ur en fransk 60-talsfilm: ”Hennes tjocka täckta ögonfransar tickar som klockvisare.”

Utseende och status är allt för Ruth och hennes kompis. Man skulle nog kunna säga att de internaliserat Den manliga blicken eller så kanske man helt enkelt kan tala om Blicken. De är ständigt uppmärksamma på hur andra och de själva ser ut, de betraktar sig i speglar och skyltfönster och genom andra. Ruth försöker behaga alla i sin omgivning, själv känner hon sig helt tom. Hon har egentligen bara en framtidsförhoppning, något hon är helt säker på – att hon en dag kommer att skriva något stort.

Den svenska kritiken har varit tämligen positiv, även om några kritiker tycker att romanen är problematisk. Det är sant att Green girl inte är vidare hoppfull, att den inte har någon egentlig handling och att den på vissa sätt är klichéartad, men jag tror inte att Zambreno har eftersträvat realism.

Allt är uppförstorat och förvridet, lite som en blandning av Kafka och onda sagor av bröderna Grimm, och jag tror att Zambreno kanske i första hand är ute efter att skildra existentiella och känslomässiga tillstånd. Det är en roman som man måste ge lite tid, men den växer efterhand och jag kan mycket väl tänka mig att den blir en feministisk klassiker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Gripande om slav på flykt genom Amerika

9789100171100

Colson Whitehead
Den underjordiska järnvägen
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers Förlag

The Underground Railroad var under 1800-talet i Amerika benämningen på de hemliga rutter och safe houses, som användes av afroamerikanska slavar när de rymde till fria stater. Termen användes även som benämning på de abolitionister, både vita och färgade, såväl fria som ofria, som hjälpte slavar på flykt.

The Underground Railroad, på svenska Den underjordiska järnvägen, heter också en av det senaste årets mest hajpade amerikanska romaner. Det är en blandning av historisk roman och speculative fiction – författaren, Colson Whitehead, förvandlar den metaforiska järnvägen till en faktisk underjordisk järnväg. I intervjuer har han berättat att han som barn trodde att det verkligen var en järnväg som kröp runt i tunnlar under Amerika.

Boken plockades också upp av Oprah Winfreys bokklubb, vars läsare, om jag förstått saken rätt, fick läsa boken innan den släpptes i bokhandeln. Ett smart sätt att bygga upp hajpen.

Ramberättelsen handlar om Cora som är slav på en bomullsplantage i Georgia. När Caesar, en nykomling från Virginia, berättar om den underjordiska järnvägen – ett nätverk av spår och tunnlar – kommer de överens om att fly tillsammans. Det blir en dramatisk flykt. De blir jagade, bland annat av den notoriske slavjägaren Ridgeway, som hämtad ur en Tarantino-film eller en svettig spaghettivästern.

Boken har sålt mycket bra – den måste betraktas som rutinerade Whiteheads definitiva genombrott (hans första roman kom ut 1999). Romanen har belönats med priser och kritikern i USA, och även Storbritannien, har varit mycket positiva. En av de mest positiva var Michico Kakutani, som skrev så här i New York Times:

”[an] almost hallucinatory novel that leaves the reader with a devastating understanding of the terrible human costs of slavery. It possesses the chilling, matter-of-fact power of the slave narratives collected by the Federal Writers’ Project in the 1930s, with echoes of Toni Morrison’s ‘Beloved,’ Victor Hugo’s ‘Les Misérables’ and Ralph Ellison’s ‘Invisible Man,’ and with brush strokes borrowed from Jorge Luis Borges, Franz Kafka and Jonathan Swift.”

Det kanske är en bakåtsträvande inställning, men jag tycker nästan att det börjar bli lite tjatigt med alla genreblandningar och en allt mer uppluckrad och diffus gräns mellan fakta och fiktion. Men i det här fallet tycker jag att det funkar utmärkt att blanda historia – Whitehead har läst mängder med berättelser från före detta slavar – och det mer fantastiska inslaget med den underjordiska järnvägen.

Jag håller verkligen med Kakutani om att det finns likheter med Jonathan Swift och hans Gullivers resor. Cora, som är en väldigt engagerande huvudperson, flyr ju från stat till stat och staterna representerar snarare olika tidsperioder – från institutionaliserad rasism till åtminstone på ytan välvillig social ingenjörskonst – än de verkliga staterna vid en given tidpunkt. Det gör att romanen får ett äventyrligt drag, även om den bitvis skildrar våld och förtryck naket och i detalj.

Men jag tycker att Den underjordiska järnvägen är en i stort sett komplett roman, som blandar olika inslag väldigt effektivt och på ett spännande sätt. Ron Charles i Washington Post kallar Whiteheads mix för ”an exhilarating blend of comedy, history, horror and speculative fiction.”

Jag vet väldigt lite om Whiteheads tidigare böcker, men de flesta är eniga om att detta är hans bästa. På sättt och vis kan man väl säga att den har fått förnyad aktualitet på grundval av den politiska utvecklingen i USA där Trump väldigt medvetet blåser liv i motsättningar mellan färgade och vita, oavsett om det handlar om statyer eller om fotbollsspelare som sätter ena knäet i marken när flaggan hissas. Jag vet inte om Whitehead är på bokmässan, men jag hoppas det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Mottagandet av ”The Answers” av Catherine Lacey

9780374100261

”Like Margaret Atwood’s The Handmaid’s Tale, [The Answers] is also a novel about a subjugated woman, in this case not to a totalitarian theocracy but to subtler forces its heroine is only beginning to understand and fears she is complicit with.”
— Dwight Garner, New York Times

En av de mest hyllade och omskrivna amerikanska romanerna de senaste månaderna är The Answers (Farrar, Straus and Giroux) av Catherine Lacey. Huvudpersonen, Mary Parsons, är runt 20-25 och jobbar på resebyrå. Hon är hårt tyngd av kreditkortsskulder och obetalda läkarräkningar. Hon har märkliga symptom, möjligen psykosomatiska, som läkarna inte kan komma till rätta med. Men hon prövar en holistisk behandling med det tvivelaktiga namnat Pneuma Adaptive Kinesthesia (PAKing). Den funkar, men är löjligt dyr. Som så många andra i New York tvingas Mary söka ett andra jobb. Till slut lyckas hon få ett välbetalt arbete som är ännu märkligare än hennes symptom och new age-behandlingen.

Hon blir delaktig i the Girlfriend Experiment, som skapats och drivs av en förmögen och ökänd skådespelare, Kurt Sky. Han omger sig med ett harem, skulle man kunna säga. Olika kvinnor får tillfredsställa Kurts olika behov. Mary blir hans Emotional Girlfriend. Det finns även en Maternal Girlfriend, som ska städa och vara huslig. Det finns en Anger Girlfriend som ska tillfredsställa Kurts behov av ”fighting, nagging and emotional manipulation.”

Syftet med experimentet verkar vara att lösa ett av kärlekens dilemman, att den har en tendens att mattas av och dö ut. Kurt och hans biotech-team vill ta reda på hur man skapar och upprätthåller det perfekta romantiska förhållandet.

Många recensenter har varit positiva, ännu fler har varit mycket positiva.

Dwight Garner i New York Times tillhör den senare gruppen: ”‘The Answers’ Runs Down the Rabbit Hole of Love”

”This is a novel of intellect and amplitude that deepens as it moves forward, until you feel prickling awe at how much mental territory unfolds. […] On a certain level, ‘The Answers’ is a dystopian project; it borders on science fiction. It’s about the neurobiology of love. You remember Raymond Carver’s formulation: ‘It ought to make us feel ashamed when we talk like we know what we’re talking about when we talk about love.’ In Lacey’s novel, that shame vanishes into M.R.I.s, facial-detection software and artisanal electromagnetic pulses that can make a person weep or flush. […] This is a ‘neuronovel,’ in other words, to borrow the critic Marco Roth’s somewhat disparaging term for certain novels by writers like Ian McEwan, Rivka Galchen and Richard Powers. But it’s a neuronovel that floods with tangled human feeling.”

Lucy Scholes i The Independent är också väldigt positiv: ”An unsettling, but whip-smart meditation on love, intimacy and contemporary female experience”

”For a novel that’s so cerebral, The Answers is impressively tightly plotted and Lacey’s prose notably refined in its lucidity. It’s an exciting and clever follow-up to her acclaimed debut, Nobody Is Ever Missing, and testifies to her inclusion on Granta’s recent best of young American novelists list. Joining the ranks of Alexandra Kleeman’s You Too Can Have a Body Like Mine and Olivia Sudjic’s SympathyThe Answers is an unsettling, but whip-smart meditation on love, intimacy and contemporary female experience, minus the fairytale ending.”

Scholes påpekar att romanen är feministisk, men att Lacey inte är didaktisk och att hon inte anger riktningen med hela handen.

Joy Press i Los Angeles Times är också entusiastisk, och framhäver originaliteten och oförutsägbarheten: ”In her inventive novel ‘The Answers,’ Catherine Lacey experiments with the components of love”

”Reading Lacey’s fiction feels like walking through a dark apartment in someone’s mind, full of winding hallways and unmarked doors. You never know quite where you are or where you’ll end up. Like the work of Clarice Lispector or Rachel Cusk, Lacey’s novels seem to be on the verge of inventing a new genre somewhere between prose poem and fugue state. Lacey’s 2014 debut novel, ‘Nobody Is Ever Missing,’ revolved around an interior monologue about a woman traveling across New Zealand. ‘The Answers’ is propelled by a surprisingly compelling puzzle of a plot involving the Girlfriend Experiment and the way it manipulates its subjects — but plot is just one of the novel’s many pleasures.”

Jag har faktiskt inte hittat en enda recension av The Answer som inte till övervägande delen är positiv. Verkar väldigt fantasirik.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Recension: ”Compass” av Mathias Enard

krtuq6gp6o5xs8suvlw1

Mathias Enard
Compass
Övers. Charlotte Mandell
Fitzcarraldo Editions

Han har, bland mycket annat, kallats ”den nye Balzac” och det verkar råda stor enighet om att Mathias Enard är en av Frankrikes allra klarast lysande litterära stjärnor. Den här entusiasmen blir fullt begriplig för mig när jag läser Compass, som belönats med Goncourt-priset. Det är en annorlunda, bitvis lite frustrerande, men mycket gripande kärleksroman.

Precis som i tidigare romaner komprimerar Enard tiden och rummet – Compass utspelar sig under en natt i en lägenhet – men är desto mer expansiv vad gäller tankar, minnen och associationer. Man kan gott och väl kalla det för ett stream of conciousness-narrativ. Bokens huvudperson och jagberättare är en österrikisk musikolog, Franz Ritter, som är specialiserad på musik med kopplingar till eller från Orienten (begreppet som används i romanen). Han har svårt att sova, sitter och stirrar ut i nattmörkret från sin lägenhet och möter en spöklik spegelbild av sig själv.

I lägenheten ovanför väsnas Herr Gruber och hans hund, en duo som skulle kunna vara inspirerad av den vresige hundägaren och hans byracka i Främlingen av Albert Camus. Ritter har rökt lite opium för att kunna somna. Han har helt nyligen fått reda på att han har en allvarlig sjukdom, en dödlig sjukdom verkar det som. Han har även fått ett brev från Sarah, en fransk orientalist som han sedan länge är djupt och olyckligt förälskad i. Ritter börjar minnas stunderna han tillbringat med henne, ibland på de olika platser han besökt i arabvärlden, Turkiet och Iran. Det går inte, tycker jag, någon helt skarp gräns mellan Ritters kärlek till Sarah och hans och hennes passionerade intresse för Orienten och dess kultur.

De många berättelserna i berättelsen påminner om Tusen och en natt, men Compass har också tydliga drag av essäroman. Gissningsvis har Enard läst Mannen utan egenskaper av Robert MusilCompass är full av små resonemang och anekdoter om olika akademiska frågor, ofta kopplade till musikologi eller Orientalism. Jag tyckte först att Enard är lite väl generös med supersmala referenser, men samtidigt är väl tanken att visa på mångfalden kopplingar mellan Orienten och Väst.

Franz Ritter är mest intresserad av Orientalismen av den gamla skolan – ett namn som ständigt återkommer är Joseph von Hammer-Purgstall – som kritiseras av Edward Said i klassikern Orientalism, en bok som också nämns i romanen. Ritter verkar medveten om att Orientalismen var en del i Västs dominans, en soft power, men han verkar inte överdrivet kritisk. Men jag tror inte att man ska blanda samman Ritters hållning med Enards. Sarah är nämligen betydligt mer kritisk, mer postkolonialt skolad kanske man skulle kunna säga.

Grundtonen i romanen är melankolisk-romatisk-nostalgisk. Ritter har ju, vad det verkar, fått sin dödsdom. Frågan är om han ens kommer att få träffa Sarah igen. Och han nås av ständigt nya mycket dystra nyheter från inbördeskrigets Syrien – romanen är, bland annat, tillägnad Syriens folk. Men samtidigt har Compass ett äventyrligt och mer lättsamt drag. Den är humoristisk, med en torr och trivsam akademikerhumor. Skildringarna av Ritters resor, inte minst till Istanbul, särskilt besöket i en moské, och Aleppo, är fantastiska som reseskildringar. Samtidigt vet man ju mycket väl att Ritters Aleppo inte längre existerar.

Compass är väldigt ambitiös, kanske till och med så ambitiös att den inte kan leva upp till allt den föresätter sig att uträtta. Jag fattar jämförelsen med Balzac. Romanen rymmer så mycket. Den får mig att vilja lära mig mer om kulturen i arabvärlden, Turkiet och Iran. Den får mig att vilja läsa The Blind Owl av Sadegh Hedayat, som Ritter återkommer till flera gånger. Jag bestämmer mig för att läsa samtliga Mathias Enards romaner.

Besök gärna förlaget Fitzcarraldo Editions hemsida, de har en sällsynt fingertoppskänsla när de väljer titlar. De har även gett ut två tidigare romaner av Enard.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Hysteriskt rolig och smart roman om amerikansk poet i Madrid

9789127151444_0_

Ben Lerner
På väg från Atocha
Övers. Alva Dahl
Natur & Kultur

Ben Lerner identifierar sig nog fortfarande främst som poet (läs dikt), men det var med sin hyllade debutroman, På väg från Atocha [Leaving the Atocha Station, 2011], som han slog världen med häpnad. Romanen handlar om amerikanen Adam Gordon som är i Madrid på ett stipendium för att forska och skriva en dikt på temat spanska inbördeskriget.

Adam känner sig vilsen i språket och tillvaron och äter lungnande och röker en hel del hasch. Han forskar inte särskilt målmelvetet, utan driver mest runt i Madrid, går på museer, ”översätter” Lorca och läser John Ashbery. Han umgås med en handfull hippa Madrileños, mest med Isabel, som undervisar i språk, och Teresa, som arbetar på ett galleri. Han ljuger som en borstbindare.

Det finns många romaner som handlar om alienerade amerikaner i Europa, men få är så roliga som På väg från Atocha – en av de absolut roligaste och smartaste romanerna jag läst på senare år. På sätt och vis är det en sedeskiledring. Glappet mellan vad Adam gör och vad han anser att han borde göra är ofta mycket stort. På grund av språkförbistring, på grund av att han ljuger som en borstbindare, på grund av Adams neurotiska tillstånd och hans högt uppskruvade självmedvetenhet, hamnar han i ständigt nya pinsamma och märkliga situationer.

När han sitter med enbart spanska bekanta från språkskolan nere vid en strand klistrar han på sig ett leende, som han har tränat in så att det ska se ut som om han lyssnar uppmärksamt. En av de spanska männen blir plötsligt förbannad och ger Adam en smäll. Mannen påpekar att Isabel just berättade om hur en av hennes släktingar förolyckats. Det är inget att flina åt. Adams spanska räcker ännu inte till för att smidigt ta honom ur knipan.

Men Adam och Isabel blir något slags par och är för det mesta i hans vindslägenhet eller går på museer. En kväll går Adam ut och kör ett av sina andra trick. Han går till barer och letar efter lagom stora grupper, som han liksom smygansluter till. En vänlig man i gruppen, Arturo, frågar vem han är och han presenterar sig som Adam, poet. Arturo berättar att han har ett galleri i Salamanca och att Adam är välkommen att läsa sina dikter där. Teresa, som är med i sällskapet och galleriets assistent, kan översätta dikterna, så att de kan läsas på både engelska och spanska. Adam känner sig smickrad, men undrar också hur han skall klara av en uppläsning inför publik.

Adam spyr senare utanför baren och snart kommer Arturo och Teresa och frågar om han vill ha sjuts hem. men i bilen rullar Teresa en joint och Adam tycker plötsligt att allt är vackert och fantastiskt. Planerna ändras och man åker istället på en fest hos Arturos pojkvän, som bor i ett elegant hus, två barer är öppna och det finns pool på tomten. Alla är välklädda och vackra vilket får Adam att börja laborera med en av sina miner: ”jag öppnade ögonen lite mer än vanligt, spärrade upp dem till en väldigt specifik punkt, höjde på ögonbrynen och lät munnen forma antydan till ett leende.” Minen skulle bland annat signalera skepsis, antropologiskt intresse och lätt förakt. Antagligen såg han bara udda ut.

Adam och Teresa går ut i trädgården, där en man spelar gitarr och sjunger i närheten av poolen. Mannen sitter på en bänk och runt honom sitter folk och lyssnar. Plötsligt reser sig Adam och går till ett plank längre bort på tomten, kanske för att han är avundsjuk på att mannen som sjunger får så mycket uppmärksamhet. När han urskiljer att Teresa är på väg emot honom skyndar han att gnida saliv under sina ögon, så att det ska se ut som om han gråtit: ”Berätta, sa hon och började göra sådär med mitt hår igen och jag tänkte att hon kanske såg fukten på mina kinder så jag sa, jag hörde förskräckt mig själv säga: Min mamma har dött.” Det är bara en i raden av Adams alla lögner.

Men På väg från Atocha är mycket mer än sedeskildring och en radda komiska situationer, det är en roman om språket och det är en flanörroman som är full av reflektioner och tankar om estetik i allmänhet och om poesi i synnerhet. De tankarna utvecklar Ben Lerner i den mycket läsvärda essäboken Varför alla hatar poesi [The Hatred of Poetry, 2016]. Debutromanen handlar även en del om estetik och politik. De tankarna utvecklar Lerner i sin andra roman, 10:04, som också är ovanligt rolig och smart.

Två av Lerners många bedrifter med debutromanen är att han så väl lyckas förena det komiska med det estetiska innehållet, samt att han lyckats göra Adam Gordon till en både storljugande och älskvärd och djup person. Han får efterhand ett betydande existentiellt djup.

Jag kan inte komma på några bra skäl att inte läsa På väg från Atocha. Titeln refererar dels till Madrids tågstation Atocha – efterspelet till attentatet 11 mars 2004 skildras i romanen – dels till en dikt av John Ashbery.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Thomas Bernhard: Gå

9789188253132_200x_ga

Thomas Bernhard

Övers. Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

Thomas Bernhard (1931-1989) är en vördnadsbjudande och vagt intimiderande författare, en av de allra största verksamma under efterkrigstiden. Han är känd för sitt djupt kända hat gentemot den österrikiska staten och för att han försökte förhindra att hans dramer spelades i Österrike och, om jag inte minns fel, att hans böcker skulle ges ut i hemlandet. Bernhard är även känd för att vara svårläst, och för sin kompakta och repetetiva stil. Dessutom är hans litterära värld i regel präglad av ett närmast beckettskt mörker.

Därför känns inte  från 1971 som ett svårforcerat hinder, utan som en spännande utmaning med sina bara lite dryga 100 sidor. Platsen är Wien och tre vänner står i kortromanens centrum, förutom den namnlöse berättaren även Oehler och Karrer, som blivit intagen på ett sinnessjukhus. Förut brukade berättaren och Oehler promenera tillsammans på onsdagar, medan Oehler och Karrer promenerade på måndagar. Eftersom Karrer är intagen på sjukhus har Oehler och berättaren börjat promenera även på måndagar.

Berättaren återger i princip vad Oehler säger under deras promenad och han säger en hel del, inte minst om Karrer som han betraktar som ”slutgilitigt sinnessjuk”. Han visar däremot inga egentliga omsorger om Karrer, snarare handlar hans ganska röriga monolog, full med upprepningar och omtagningar, om (pseudo) filosofiska, kunskapsteoretiska och existentiella frågor. Han är genomgående mycket pessimistisk, och anser att livet är så beskaffat att självmordet framstår som en mycket förnuftig handling. Vi kan, enligt Oehler, i princip inte vare sig nå eller kommunicera kunskap. Det här är ett exempel ur Oehlers monolog:

”Vi själva ser inte oss själva. Men vi kan inte heller förklara (ett annat föremål) för en annan så som det är, eftersom vi bara kan förklara det så som vi ser det, vilket förmodligen motsvarar det som det är, vilket vi emellertid inte kan förklara så att vi kan säga så här är det. Därför är allting alltid något helt annorlunda än det är för oss, säger Oehler. Och alltid något helt annat än det är för allting annat.”

Oehler gör även en hel del tillbakablickar, som är avsedda att kasta ljus över Karrers belägenhet. Oehler och Karrer var på en byxaffär när den senare fick sitt sammanbrott; Karrer påpekade då om och om igen att byxorna omöjligt kunde vara engelska, som butiken påstod, utan att de måste vara av sämre tjeckisk kvalitet. Oehler berättar även om en kemist vars självmord kunde vara orsak till Karrers kollaps. Enligt Oehler var det den österrikiska staten som drev kemisten att begå självmord. Oehler hatar den österrikiska staten med hela sitt väsen, för att den motarbetar genier och vurmar för medelmåttor.

Romanen heter ju och den handlar en del om gående, om gående och tänkande. Det här är ett ganska typiskt avsnitt ur Oehlers monolog, lite malande men inte direkt ologiskt:

”Medan vi alltid har trott att vi kan göra gåendet och tänkandet till en enda total process även under en längre tid, måste jag nu säga att det är omöjligt att göra gående och tänkande till en total process under en längre tid. För det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid, ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt som vi går, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker, ibland tänker vi med en mycket högre själsnärvaro än vi går och ibland går vi med en mycket högre själsnärvaro än vi tänker, men vi kan inte tänka och gå med samma själsnärvaro […]”

Resonemanget breder ut sig över ytterligare några sidor. Det kanske verkar som om Gå –med den pladdrande Oehler, textens raka marginaler, repetetiva mönster och dystra grundton – är en tråkig bok. Det är den inte, men den bär tveklöst på många drag som kännetecknar Bernhards senare, och mycket mer kända, romaner.

När man väl finner sig tillrätta i romanens nästan lite hypnotiska rytmer och när man slutar läsa Oehlers monolog som om man skulle kunna hitta en lösning någonstans i dess maniska logik, då kan plötsligt bli vansinnigt spännande och, inte minst, hysteriskt rolig. Humorn är naturligtvis både absurd och mörk och den uppstår, tror jag, först när man vant sig något vid Bernhards kompromisslöshet, hårdhet och fixeringar. är svårläst, men det är en laddad och riktigt fängslande kortroman.

Bokförlaget Tranan har med utökat sin redan imponerande Bernhard-katalog. Det här är också Jan Erik Bornlids nionde översättning av österrikarens verk. Flera av de mer spektakulära omslagen har Håkan Liljemärker gjort.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Novell 152: ”The Polish Rider” av Ben Lerner

9789127151420_1_

En av vårens roligaste litteraturhändelser var att Natur & Kultur introducerade Ben Lerner på svenska. Med två böcker dessutom – den smarta essäboken Varför alla hatar poesi (vår recension av engelska utgåvan) och den magiska debutromanen På väg från Atocha.

Ben Lerner, som även är kritiker, identifierar sig som poet (läs dikt) men debutromanen fick ett sådant genomslag att han snart fick ett fett kontrakt för en andra roman, 10:04 (läs vår recension) som är lika fenomenal som debutromanen. Debuten handlar om en ung amerikansk poet på stipendieviste i Madrid. Istället för att forska röker han hasch och filosoferar om livet och konsten. 10:04 handlar om en ung amerikansk poet i New York, som får ett fett kontrakt för att skriva en uppföljare till sin debutroman. Tack vare pengarna kan han, precis som Adam i debuten, driva runt och även umgås en hel del med sin kvinnliga vän, som vill bli befruktad av honom, men helst inte ha sex med honom.

9789127151444_0_

Om du vill veta varför kritikerna hyllar Ben Lerner som en av den nya amerikanska prosans mest spännande röster, kan du läsa eller lyssna på hans uppläsning av novellen ”The Polish Rider” – länken leder till bägge formaten på New Yorkers hemsida. Novellen skulle kunna vara hämtad ur 10:04, med dess intensiva skildring av New Yorkoch alla estetiska resonemang som är invävda i den påminner en hel del om berättandet i På väg från Atocha. Som för övrigt Lerner citerar i sin underhållande essäbok Varför alla hatar poesi, som tar avstamp i den urgamla avogheten mot poesin.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller