Etikettarkiv: roman

8 november, 2022 · 13:35

Lina Wolff: Djävulsgreppet

Lina Wolff
Djävulsgreppet
Albert Bonniers förlag

George: ”Be careful, Martha… I’ll rip you to pieces.”

Martha: ”You aren’t man enough… you haven’t the guts.”

George: ”Total war?”

Martha: ”Total.”

— Who’s Afraid of Virginia Woolf? av Edward Albee


En svensk kvinna reser till Florens och där träffar hon en man, en fryntlig liten tjockis med tovigt hår. Hon sätter honom på en sträng diet, frukt till frukost och sallad till middag. Hon förmår honom att börja träna och raka av sitt hår. Hon slänger hans slitna grå t-shirts och föreslår att han ska skaffa ljusa linneskjortor. Han köper rakvatten och lotion. Därmed får mannen bättre självförtroende, han får mer uppmärksamhet av andra kvinnor, och det väcker den svenska kvinnans svartsjuka. Den kommer smygande och snart är hon fast i dess grepp. Den är emellertid mild jämfört med mannens sociopat-svartsjuka.

Vid ett tillfälle säger mannen att kvinnan är tyst som en mus. Det är menat som en komplimang. Han påpekar att hon till och
med öppnar och stänger köksluckor utan att ge ett ljud ifrån sig. Får jag kalla dig Minnie (Mouse), frågar han. Det är okej, säger hon, men då kallar jag dig Mickey (Mouse). Han vill att hans kvinna ska vara tyst som en mus, det ser onekligen ut som ett illavarslande tecken. Djävulsgreppet är en gastkramande roman om svartsjuka och våld.

Det dröjer inte länge förrän Mickey börjar misshandla Minnie. Snart är hon blåslagen, men ingen verkar undra vad hon råkat ut för. Ingen erbjuder hjälp. Vid ett tillfälle vädjar hon om att han inte ska döda henne, varpå han skrattar. Mot slutet av boken får Mickey en bisarr idé, en lösning på hans eskalerande och alltmer sadistiska svartsjuka. Mickey har beställt tid hos en läkare, som har anlitats för att omskära Minnie. Enligt hans snurriga logik ska hans svartsjuka därmed trollas bort. Det är totalt krig, men Minnie har inga vapen att tala om.

En sak jag inte förstår är vad Minnie ser hos Mickey. Han har ingen humor, han är ett platt och statisk figur. Paret verkar inte ens ha roligt i början av förhållandet. Jag trodde att humorn och skrattet var en förutsättning för både passion och kär-lek,
men jag är inte direkt någon specialist.

Mickey säger direkt avtändande saker: ”Alla chefer kör BMW. Det är en naturlag.”

Vid ett tillfälle läser de varsin bok. Minnie läser C.G Jung. Mickey läser en roman av John Grisham. Det ger en viss vink om dem som personer.

En av mina svenska favoritromaner från senare år är Lina Wollfs De polyglotta älskarna. Jag har läst den två gånger och nu, inför den här recensionen, lyssnat på den en gång. Det kanske är orättvist att jämföra Djävulsgreppet och De polyglotta älskarna, som är något av en minor classic, men skillnaderna är så markanta. De polyglotta älskarna är mycket mer originell, oförutsägbar och formmässigt okonventionell. Stilen är mer stringent och säker. Bildspråket är mer egensinnigt och precist. Karaktärerna är rundare och intressantare. Intrigen är svängigare. Vid en jämförelse framstår Djävulsgreppet som en mellanbok.

Apropå Mickey Mouse, en trevligare variant, läs en novell ur Wolffs novellsamling Många människor dör som du.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , ,

24 september, 2021 · 17:23

Mottagandet av Colson Whiteheads ”Harlem Shuffle”

9780385545136
Köp. Köp i svensk översättning

Colson Whiteheads senaste roman heter Harlem Shuffle (Little Brown) och knappt en enda recensent missar tillfället att nämna att Whiteheads två föregående romaner, Underground Railroad (2016) och Nickel Boys (2019), belönades med varsitt Pulitzer-pris. En majoritet av recensenterna påpekar också att de två senaste romanerna är tunga, de handlar om slaveriet respektive Jim Crow, medan den nya romanen är mer lättsam och humoristisk i tonen. Men Whitehead skiftar ofta inriktning – han har ju bland annat skrivit en zombie-roman.

Harlem Shuffle utspelar sig i Harlem, New York, på 50- och 60-talet. Tiden andas Kennedy-optimism och framtidstro, men New York plågas av en fruktansvärd heroin-epidemi. Harlem är kanske inte lika hett som under Harlem-renässansen, men det är den svarta världens självklara medelpunkt. Åtskilliga recensenter framhåller att romanen är en väldigt bra New York-skildring.

Huvudpersonen heter Ray Carney och han har ärvt $30.000 av sin kriminella far. Pengarna låg undanstoppade i ett bildäck. Pengarna använder han till att öppna en möbelbutik, på 125th Street, där han säljer nya och bättre begagnade möbler. Men Carney är lite crooked, han säljer en del stulna varor. Han vill kunna rå om sin familj och unna dem alla bekvämligheter som hör det moderna samhället till. Han plågas av dåligt samvete och försöker förtränga att han bara delvis, trots studier och hårt arbete, kunnat trancendera faderns brottslighet. Han är, skriver Whitehead skämtsamt, ”only slightly bent when it came to being crooked”. Av recensionerna att döma är Carney en komisk och älskvärd karaktär.

Snart visar det sig att Harlem Shuffle är en heist-roman, åtminstone delvis. Carneys vimsiga kusin Freddie, ska försöka lägga vantarna på säkerhetsboxarna på Harlems Ritz, Hotel Theresa. Freddies plan är att Carney ska förvara varorna, tills det lugnat sig en smula efter stöten. En hel del recensenter är förtjusta över att Whitehead fördjupat sig i tidstypisk gatuslang.

Uppskattningsvis 8 av 10 kritiker är mycket positiva till romanen. Och uppskattningsvis 8 av 10 framhåller att boken inte är lika tung som de två föregående. Men:

”The book is also a social drama interrogating the nature of prejudice and how an environment limits ambition. The nuances of Manhattan’s topography drive much of the action – from Harlem’s gambling dens, like Nightbirds, where the atmosphere ‘was ever five minutes after a big argument and no one telling you what happened’, to the flophouses of Washington Heights that ‘don’t deserve a name’, to the ‘manic boil’ of 47th Street’s diamond quarter, to the dreamland of the black upper-middle-classes’ Strivers’ Row.”

Colin Grant i The Guardian: ”Harlem Shuffle by Colson Whitehead review – a zinging wiseguy noir thriller”

Harlem Shuffle är alltså en New York- och heist-roman, men den är också intressant social- och kulturhistoriskt. Den skildrar ett rasistiskt och korrumperat klassamhälle. Hierarkierna mellan svarta av olika hudfärg upprätthålls. Det är nästan som om vissa recensenter tonat ned de här allvarliga och mörka inslagen, bara för att grundtonen är humoristisk. I romanens tredje del tar det emellertid hus i helvete.

”That […] vision of pervasive criminality eventually gives way to the novel’s third and most exciting section, set in 1964, around the real-life riot sparked when a White police officer kills an African American teenager. ‘Kid got shot? Heat wave like that?’ a crooked cop says. ‘That ain’t a powder keg — it’s the munitions factory.‘

Don’t be surprised: What starts as a shuffle ends in a run.”

Ron Charles i Washington Post: ”With ‘Harlem Shuffle,’ Colson Whitehead proves once again that he’s a master of reinvention”

Bra intervju med Whitehead att lyssna på: NPR Terry Gross (36 min)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , , ,

11 juli, 2021 · 12:48

Quentin Tarantino har romandebuterat

81caWwaOOKL

Filmskaparen Quentin Tarantino har romandebuterat med Once Upon a Time in Hollywood, en version av hans film Once Upon a Time in Hollywood. Den har fått bra recensioner och är självklart riktigt pulpig. Nu återstår det att se om Tarantino tänker filmatisera romanen. Vi planerar hursomhelst att läsa och skriva om den.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Taggat som , , , ,

11 mars, 2021 · 14:47

Patricia Lockwood: ”No one is talking about this”

81lCOcgXfxL

Patricia Lockwood
No one is talking about this
Riverhead Books

Patricia Lockwood: ‘That’s what’s so attractive about the internet: you can exist there as a spirit in the void’
– The Guardian

Vissa människor blir så coola att andra nästan blir lite rädda för dem eller åtminstone ordenligt star struck. Författaren och poeten Patricia Lockwood är en sådan person; hon är hysteriskt rolig på ett originellt, avigt och skruvat sätt. Hon är bland det bästa som hänt den amerikanska litteraturen under senare år och humorn är en starkt bidragande orsak.

Loockwood  har mödosamt byggt upp en persona – hittills med två diktsamlingar och en verkligt smart och egensinnig självbiografisk bok, Priestdaddy – på Twitter. Follow the leader: @TriciaLockwood. Det finns ingen knivskarp gräns mellan det hon skriver på Twitter och i böckerna. Det verkar troligt att Lockwood regelbundet testar skämt och idéer på Twitter, där hon har nästan 95.000 följare och det gillar säkert hennes förlag, men hennes följare är också bitvis som en who’s who i den (engelskspråkiga) litterära världen.

Patricia Lockwood i skuggan av prästfarsan

Ett litet, litet nästan slumpvis axplock av Lockwoods följare: Wave Books, Rachel B. Glaser, Kathleen Rooney, tom hank, Freke Räihä, Rakel Chukri, NYRBB Classics, Guernica Magazine, Graywolf Press, Penguin Books USA, Elif Batuman, David Gutowski, Michael Chaub, Pultifagen, The Paris Review, Lincoln Michel, Fonograf Editions, Poets House, Laura Miller, Bloof Books, Vi Läser, LRB Bookshop, Independent Books, porochista khakpour, Petter Malmberg, Teju Cole, Fitzcaraldo Editions… Följare av det här slaget – författare, förlag, bokhandlar, kritiker – kan naturligtvis ge en ordentlig skjuts vid lanseringen av en bok. Förlagen söker säkert med ljus och lyckta efter nästa Lockwood, en kreddig Twitter-författare.

Det innevarande årtusendets 100 bästa böcker, enligt The Guardian

Jag brukar inte skriva skriva så mycket om marknadsföringen av böcker, men Lockwood har skapat något alldeles extra. Även detta: ”Patricia Lockwood is a contributing editor at the London Reviw of Books.” Ett litet men betydelsefullt kliv in i det litterära finrummet. Hon löper naturligtvis en viss risk att även fortsättningsvis betraktas som en ”Internetförfattare”, enligt vissa, inte en riktig författare. Men i sin nya prosapoetiska roman, självlysande, vackra och tragiska, No one is talking about this förekommer knapppt begreppet Internet, Lockwood använder i stället genomgående the portal. Och det låter onekligen coolare, mindre töntigt och slitet, och mer äventyrligt.

De senaste 50 årens 50 bästa memoarer, enligt New York Times

Jag skulle gärna tillbringa några timmar i Lockwood’s medvetande när hon skriver. Hon skriver smart, associationsrikt och ibland vansinnigt flippat. Om man inte fattar en eller annan meme är inte det hela världen; det kan vara ett ålderstecken. Texterna är relativt korta och har man väl börjat ” fortsätter man motståndslöst. Här är några korta texter av olika karaktär från bokens första del:

”She opened the portal, and the mind met her more than halfway. Inside, it was tropical and snowing, and the first flake of the blizzard of everything landed on her tongue and melted.”

Trump kallas genomgående diktator(n):

”The problem was that the dictator was very funny, which had maybe always been true of all all dictators. Absurdism, she thought. Suddenly all those Russian novels where a man turns into a teaspoonful of blackberry jam at a country house began to make sense.”

”She openes the portal. ‘Are we all just going to keep doing this till we die? people were asking eachother, ‘Are we in hell?’ Not hell, she thought, but some fluorescent rooom with eternally outdated magazines where they waited to enter the memory of history, paging through a copy of Louisiana Parent or Horse Illustrated.”

”P-p-p-perfect p-p-p-politics” she hooted into a hot microphone at a public library. She had been lightly critizicized for her incomplete understanding of the Spanish Civil War that week, and the memory of it still smarted. ”P-p-p-perfect p-p-p-politics will manifest on earth as a raccoon with a scab for a face!”

Lockwoods prosaskisser bygger ofta på en knivskarp observationsförmåga parad med en absurdistisk livskänsla och lyrisk sensibilitet. Bakgrunden till andra delen av No one is talking about this är att Lockwoods syster och hennes man fick ett barn med en grym dödlig sjukdom. Systern håller emellertid kompromisslöst modet uppe och Lockwood träder som i bakgrunden, men behåller bitvis en nedtonad komisk ton – långt ifrån allt handlar om föräldrarna och barnet. Vissa kritiker har hävdat att Lockwood inte har kunnat hantera allvaret och tragiken i den andra delen av romanen. Jag håller, med väldigt få undantag, inte med och systern har naturligtvis läst och godkänt boken. Jag tycker att den andra delen av romanen är väldigt drabbande.

Jag rekommenderar att man läser Priestdaddy först och sedan No one is talking about this. Om du inte tycker om någon av dem, inte blir berörd på några plan, är du kanske bortom all räddning.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , , , , , , ,

3 juli, 2020 · 17:13

”On Earth We’re Briefly Gorgeous” av Ocean Vuong

9780525562023

Ocean Vuong
On Earth We’re Briefly Gorgeous
Penguin Press

”A lyrical work of self-discovery that’s shockingly intimate and insistently universal… Not so much briefly gorgeous as permanently stunning.”
— Ron Charles, The Washington Post

Det här är tveklöst en av de romaner som kritikerhajpades mest 2019 och, som om inte det vore nog, så har den, trots sin lyrisk-litterära stil, klättrat högt upp på bestseller-listorna. Och det trots att Ocean Voung, född i Vietnam 1988 men bosatt i USA sedan länge, romandebuterar med On Earth We’re Briefly Gorgeous / En stund är vi vackra på jorden (Natur & Kultur). Tidigare har Vuong kommit ut med en diktsamling – Night Sky with Exit Wounds (Copper Canyon Press) / Natthimmel med kulhål (Modernista). Den belönades med ett T. S. Eliot Prize.

Huvudpersonen i romanen kallas Little Dog. Han är, precis som Voung, född i Vietnam. Hans mamma, Rose, traumatiserades under Vietnamkriget och flydde hals över huvud till USA, precis som Voungs mamma. Rose slår Little Dog, tills han blir 13 och kan slå tillbaka. Det verkar meningsfullt att kalla On Earth We’re Briefly Gorgeous för autofiktion, men det är också en immigrantroman, en roman om den trassliga förhållandet mellan mor och son, en roman om hur USA:s utrikespolitik sätter igång spiraler av våld. Det är en queer-roman, handlar om hur Little Dog träffar och umgås med sin första pojkvän. Och det är en A Portrait of the Artist as a Young Man-roman.

Texten presenteras som om den vore ett brev, från Little Dog till Rose, som emellertid inte kan läsa. Och hon skulle under inga omständigheter låta Little Dog lära henne att läsa, det skulle rubba maktbalansen dem emellan, en maktbalans som Rose arbetat hårt för att upprätthålla. Little Dog ser moderns trauma, och han ser allt hon har gjort för honom. Det finns åtskilliga vackra och ömsinta skildringar av hur Little Dog iakttar Rose snär hon sliter ont på olika nagelsalonger.

När man läser det här ”brevet” och blir varse hur mycket känslor och tankar Little Dog investerat i det, blir man gråtfärdig. Han skriver för att han vill att mamman ska förstå vem han är och vem han har blivit – de lever ju på sätt och vis i två skilda världar. Det skulle nästan vara olidligt att läsa On Earth We’re Briefly Gorgeous om den inte vore så sagolikt vacker, ända ned på meningsnivå, metaforriken är bländande. Språket är både precist och egensinnigt – man skulle kunna förstora upp sidorna och ha dem som posters på väggen.

Veckans dikt 101: ”Torso of Air” av Ocean Vuong 

Ocean Vuong: The 10 Books I Needed to Write My Novel. On Herman Melville, Theresa Hak Kyung Cha, James Baldwin, lê thị diễm thúy, and More

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , , , ,

17 juni, 2020 · 15:50

Valeria Luiselli: De förlorade barnen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Valeria Luiselli
De förlorade barnen – Ett arkiv
Övers. Niclas Nilsson 
Rámus förlag

Rámus förlag har fin fingertoppskänsla när de väljer titlar, från Centraleuropa men också från USA. Ett av deras verkliga fynd är mexikansk-amerikanskan Valeria Luiselli, som är originell utan att vara svårtillgänglig. För att bättre förstå Luisellis senaste roman, välförtjänt hyllade De förlorade barnen, kan det vara bra att kika bakåt i Luisellis produktion.

I en föregående bok, essäboken Tell me how it ends, kritiserar Luiselli hur de ensamkommande barnen från Mexiko och Centralamerika har behandlats när de kommit till USA. Hon arbetade en tid vid en federal domstol som översättare åt ensamma flyktingbarn, som ingen ritigt verkade vilja kännas vid. Den här humanitära katastrofen är oerhört viktigt för Luiselli.

Jag tycker att man kan tänka sig Tell me how it ends som en slags bakgrund till De förlorade barnen. Den förra är öppet polemisk, nästan ursinnig och förtvivlad, medan den senare snarare är cool och smyger sig på läsaren med teman, tankefigurer, idéer och argument. De förlorade barnen är en definitivt en politisk roman, men Luiselli pekar inte med hela handen.

Berättelsen tar sin början i New York. Ett par, en man och en kvinna, ska bila ned till den mexikanska gränsen. Det här är en riktigt bra road-trip-roman. Mannen och kvinnan var ensamstående föräldrar när de förälskade sig i varandra, när de arbetade på ett projekt – att spela in olika språk i New York och katalogisera dem. Längst bak i boken finns det polaroidbilder och dokument, ett av många exempel på hur Luiselli vill att texten ska ha karaktären av ett arkiv.

Med på resan följer mannens 10-åriga son och kvinnans 5-åriga dotter. De har delat föräldraskap, så att säga, men äktenskapet knakar i fogarna. Inte desto mindre fortsätter resan till New Mexico och Arizona, han är ljudetnograf och hoppas kunna spela in ekona efter de sista apacherna. Hon är journalist och djupt engagerad i de flyktingbarn som företar livsfarliga resor på taket till tåg, som anländer till USA söderifrån.

Romanen gestaltar extremt väl hur barn interagerar med sina föräldrar, hur barn lyssnar till och tolkar det vuxna säger. Hur det är att vara barn. Hur det är att vara förälder. Hur det är att vara människa. Och pojken är verkligt rar mot sin lillasyster, rycker ibland in som tolk. Man kanske skulle kunna tro att det här är en utpräglat dyster roman, men skildringen av hur familjen fördriver tiden i bilen under resan, är bitvis både charmig och hysteriskt rolig.

När de kommit till Södern får föräldrarna ibland frågan vad de ägnar sig åt. Då svarar de att de håller på att göra research inför skrivandet av en Western-roman.

Det var länge sedan jag läste en så cool, rörande och gripande roman.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , , , ,

28 maj, 2020 · 16:17

Känn ingen lässkam i Göteborg

9781594634697

Emma Straub – All Adults Here (Riverhead)

“The queen of the summer novel.”
— Entertainment Weekly

Emma Straub har blivit intervjuad av Riverhead/Lit Hub, med anledning av att hon är bokaktuell, och har svarat på de gängse frågorna: ”Emma Straub Wants to Abolish Reading-Related Guilt”. Det är framförallt ett utbyte som är intressant:

– Name a classic you feel guilty about never having read?

– There are plenty of things to feel guilty about in life—yelling at your kid, not putting a shopping cart back in the parking lot, sleeping with your best friend’s spouse—why put that on reading? If I could absolve readers of one thing, it would be this—feeling guilt about books that they like, and books that they don’t. Honestly, the only feeling that people should have about books they haven’t read yet is HOPE! There are so many classics I haven’t read—A Hundred Years of Solitude, Moby Dick, A Tree Grows in Brooklyn—and lucky me. I think the idea that you’re supposed to have already read everything—at what age? 20?—is not only unrealistic, but also kind of dopey!

•

Själv känner jag lässkam titt som tätt, i flera år har jag förebrått mig själv för att inte ha läst en enda bok om kriget i Syrien. Men jag tycker att Straub har rätt när hon förespråkar att känna hopp apropå olästa klassiker. Även om känslor har en tendens att sträva efter ett visst mått av autonomitet.

Ett annat utbyte gjorde mig riktigt upprymd:

– Which non-literary piece of culture—film, tv show, painting, song—could you not imagine your life without?

– The Magnetic Fields have been a part of my life for the last twenty years, a neat half of my life. I just wrote a long essay about my friendship with Stephin Merritt, the songwriter and musician, and so they are on my mind, but I think that this would be my answer anyway. They are the band whose catalogue I know best—backwards and forwards, every single record—and who I have seen live the most, by an enormous margin.

•

The Magnetic Fields är ett favoritband och deras album 69 Love Songs tycker jag hör hemma på en lista över världens 50 bästa album. Men det kanske är fånigt att rangordna på det där viset, det kanske väcker hopplöshet och musikskam.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Taggat som , , , , , , , ,

4 augusti, 2019 · 11:56

Hyllad roman om psykisk känslighet

Juliet the Maniac by Juliet Escoria

Juliet Escoria – Juliet the Maniac (Melville House)

Enligt många, bland andra Bustle och Nylon, var Juliet Escorias delvis självbiografiska roman Juliet the Maniac, en av vårsäsongens böcker som det fanns störst anledning att se fram emot. Romanen har fått fin kritik, men tonvikten har legat på ämnet, att den handlar om en tjej som brottas med psykiska problem, inte på att romanen är väldigt genomtänkt litterärt sett.

Det framkommer desto tydligare i det här samtalet: ”The Importance of Being Stubborn: Jeff Jackson in Conversation with Juliet Escoria”

Juliet Escoria: ”In popular culture, a lot of times mental illness and/or addiction narratives are presented as: cause, effect, consequence, remedy. For me, this linear presentation was a lie. You have a normal day, and then a completely warped one. Certain events or symptoms come out of nowhere. You do something that advances your ‘recovery,’ and then you slide back. An episodic structure seemed essential to convey this.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Citat, Intervjuer

Taggat som , , , , , ,

19 november, 2018 · 16:39

Rachel Kushner: ”The Mars Room”

the-mars-room-9781476756554_hr

Rachel Kushner
The Mars Room
Simon & Schuster

I USA sitter det ungefär lika många fängslade, drygt två miljoner, som det finns invånare i tätorterna Stockholm och Göteborg sammantaget. Antalet kvinnliga fängslade motsvarar lite drygt 10% av alla fängslade, vilket ungefärligt motsvarar invånarantalet i Uppsala och Sundsvall sammantaget.

En kvinnlig intern, 29 år gamla Romy Hall, har huvudrollen i The Mars Room, Rachel Kushners tredje och fullständigt bländande roman. I romanens inledning transporteras Romy och tiotals medfångar i en buss till Stanville i Los Angeles, ett fängelse som är löst modellerat efter Central California Women’s Facility, även kallat Chowchilla, världens största kvinnofängelse. Kushner har besökt det dussintals gånger.

Kushner droppar små betydelsebärande detaljer, som hon noterat när hon gjort research, massor av research – kvinnorna transporteras till Stanville när det är minimalt med trafik på vägarna. Är det av säkerhetsskäl eller för att vanliga hederliga medborgare inte ska behöva bli påminda om Kaliforniens enorma fängelsepopulation?

Romy, som är romanens huvudsakliga berättare, ska avtjäna ett dubbelt livstidsstraff plus sex år. Hon jobbade som strippa på Mars Room i San Fransisco och blev stalkad, allt mer närgånget. När stalkern blev för gränslös – att hon flyttade från San Fransisco till L.A. hjälpte inte – flippade hon ur och slog hon ihjäl honom utanför sitt hem. De extra sex åren fick hon för att ha äventyrat ett barns, sin lille 6-7 årige sons säkerhet, som var med vid händelsen. Berättelsen växlar mellan ett då, Romys bitvis mycket tuffa barn- och ungdom i 80-talets San Fransisco och tiden på Mars Room, och nuet i fängelset, någon gång i början av 2000-talet.

De flesta som har Netflix kommer antagligen associera till teveserien ”Orange Is the New Black” men Stanville är en mycket tuffare plats än seriens lågsäkerhetsfängelse. Fängelset, i Kushners version, är en maskin som försöker beröva internerna deras privatliv och identitet. Men fångarna är beväpnade med sing egen och kollektivets intelligens. Fångarnas kreativitet är viktig i romanen och lyfts fram i många recensioner, bland annat i The Guardian:

”We learn that you can send ice-cream sandwiches through the toilets “wrapped in Kotex”; how to smuggle pills on the roof of your mouth with peanut butter; the recipe for ketchup hooch (“you got to double decant it, honey”); and which Danielle Steel novels and reruns of Friends are the most popular.”

På The Mars Room och i Stanville är man på sätt och vis utelämnad åt sig själv, men Kushner lyfter också fram vänskapen, särskilt på Stanville. Några av de mer framträdande medfångarna är Betty LaFrance, en före detta strumpmodell som nu sitter på death row; Conan, en välbyggd och rappkäftad transkvinna som Romy snackar bilar med (företrädesvis lite äldre bilar); storväxte Teardrop, som man får hålla sig väl med eller passa sig för, och Laura Lipp, som dödade sin bebis för att hämnas på sin man.

Berättelsen blir aldrig stillastående, vilket kan hända i en fängelseskildring, men med den språkliga energi som Kushner lagt ned i texten, så behövs egentligen ingen intrig. Men tillbakablickarna gör att berättelsen blir mer dynamisk. Det jag tycker är mest anmärkningsvärt är att The Mars Room är så humoristisk, stundtals hysteriskt rolig, trots att den av många bedömare anses vara en ovanligt realistisk skildring av ett kvinnofängelse.

Kushner har en fantastisk blick för de små detaljerna som gör fängelset till en så omänsklig plats. ”Holding hands is sustained contact and not tolerated,” får Romy snart lära sig. Att gråta, göra high fives eller skratta något som vakterna försöker stävja eller är förbjudet. Kushner har även en fantastisk blick för fängelsets plats i dagens amerikanska samhälle.

The Mars Room är en riktig pageturner som Margaret Atwood tweetat så här om: ”Gritty, empathetic, finely rendered, no sugary toppings, and a lot of punches, none of them pulled.” En av årets bästa romaner.

Kushner har, som hon brukar påpeka vid sina framträdanden, inga som helst kopplingar till presidentens svärson med samma efternamn.

Läs eller lyssna på ”Stanville”, en novell baserad på The Mars Room.

Lyssna på Michael Silverblatts intervju med Kushner i Bookworm

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , , , ,

12 november, 2018 · 15:47

Tommy Orange: ”There There”

9780525520375

Tommy Orange
There There
Knopf

There There inleds med en slags litterär essä om hur de vita kolonisatörerna i Amerika, ofta under brutalast tänkbara former, fördrev, massakrerade och osynliggjorde native (americans). Texten handlar även om hur bilden av natives skapats – indianerna jagade av John Wayne och räddade av Kevin Costner. En av de mest kända indianskådespelarna var av italienskt ursprung. I romanen Gökboet är berättaren native, men i filmen har han en biroll. På mynt, frimärken, dekaler och lagställ syns den mest konventionella bilden av indianen, ansiktet av en manlig indian med skarpskurna drag och fjäderskrud. Den här inledningen av romanen har en makalös energi och går inte att värja sig mot.

Tommy Orange är native och There There är, häpnadsväckande nog, hans debutroman. Han har arbetat med den i 5-6 år och det har gett resultat. ”A new kind of American epic”, skrev Alexandra Alter i New York Times. Kritikerna älskar boken och den säljer som smör.

Den resterande delen av boken, huvuddelen av boken, handlar om 12 natives, män och kvinnor i olika åldrar, som bor, inte på ett reservat, men i Oakland Kalifornien. Platsen är väldigt viktig i den här romanen. Tony Loneman, 21, är möjligen den mest tragiska karaktären. Han drabbades av alkoholskador i fosterstadiet. Han älskar MF Doom, särskilt raden ”Got more soul than a sock with a hole.” Samtliga karaktärer ska gå på en stor indiansk kulturfestival, Big Oakland Powwow, som utgör berättelsens fokus. Loneman och Octavio Gomez planerar att råna kulturfestivalen, med en 3D-printad pistol, för att kunna betala tillbaka skulder för droger.

För Edwin Black och Orvil Red Feather utgör besöket på Big Oakland Powwow en möjlighet att anknyta till sina rötter, lyssna på musik och titta på dans. Edwin hoppas att han ska få träffa sin pappa, för första gången. Den blivande dokumentärfilmaren Dene Oxendene får ett stipendium för att filma natives och låta dem berätta sin historia. Filmprojektet är nästan som en parallell till romanen. I ett kapitel anspelar Orange på ockupationen av Alcatraz.

There There handlar naturligtvis en hel del om identitet, en identitet som bitvis har destruerats, bitvis trivialiserats. De 12 karaktärerna kämpar på olika sätt med hur de ska få ihop sina identiteter. Edwin har säkert många frågor att ställa till sin far. Andra frågor: Om man har en vit förälder, räknas man då som indian? Måste man bry sig om traditionerna? Kan man bevara sin identitet som native om man bor i Los Angeles? Och hur ska man förhålla sig till alla märkliga förväntningar och fördomar? Ett citat apropå det: ”We’ve been defined by everyone else and continue to be slandered despite easy-to-look-up-on-the-internet facts about the realities of our histories and current state as a people.”

Grundtonen i den här romanen är kanske melankoli och sorg blandad med vrede, men den är också rik på andra stämningar och känslor. Karaktärerna, även dem som är minst sympatiska, är tecknade med omsorg och påtaglig ömhet. Vissa recensenter, men långt ifrån alla, har framhävt bokens humoristiska kvaliteter. Bitvis är den hysteriskt rolig, och det var länge sedan jag läste en så cool roman.

There There är i princip formfulländad och Orange är en fantastisk stilist, han har gett varje karaktär och dess kapitel en egen distinkt röst. Romanen förtjänar verkligen epitetet polyfon, den är som ett litterärt fyrverkeri. Årets debut.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , , ,