Etikettarkiv: roman

Hyllad roman om psykisk känslighet

Juliet the Maniac by Juliet Escoria

Juliet Escoria – Juliet the Maniac (Melville House)

Enligt många, bland andra Bustle och Nylon, var Juliet Escorias delvis självbiografiska roman Juliet the Maniac, en av vårsäsongens böcker som det fanns störst anledning att se fram emot. Romanen har fått fin kritik, men tonvikten har legat på ämnet, att den handlar om en tjej som brottas med psykiska problem, inte på att romanen är väldigt genomtänkt litterärt sett.

Det framkommer desto tydligare i det här samtalet: ”The Importance of Being Stubborn: Jeff Jackson in Conversation with Juliet Escoria”

Juliet Escoria: ”In popular culture, a lot of times mental illness and/or addiction narratives are presented as: cause, effect, consequence, remedy. For me, this linear presentation was a lie. You have a normal day, and then a completely warped one. Certain events or symptoms come out of nowhere. You do something that advances your ‘recovery,’ and then you slide back. An episodic structure seemed essential to convey this.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Citat, Intervjuer

Rachel Kushner: ”The Mars Room”

the-mars-room-9781476756554_hr

Rachel Kushner
The Mars Room
Simon & Schuster

I USA sitter det ungefär lika många fängslade, drygt två miljoner, som det finns invånare i tätorterna Stockholm och Göteborg sammantaget. Antalet kvinnliga fängslade motsvarar lite drygt 10% av alla fängslade, vilket ungefärligt motsvarar invånarantalet i Uppsala och Sundsvall sammantaget.

En kvinnlig intern, 29 år gamla Romy Hall, har huvudrollen i The Mars Room, Rachel Kushners tredje och fullständigt bländande roman. I romanens inledning transporteras Romy och tiotals medfångar i en buss till Stanville i Los Angeles, ett fängelse som är löst modellerat efter Central California Women’s Facility, även kallat Chowchilla, världens största kvinnofängelse. Kushner har besökt det dussintals gånger.

Kushner droppar små betydelsebärande detaljer, som hon noterat när hon gjort research, massor av research – kvinnorna transporteras till Stanville när det är minimalt med trafik på vägarna. Är det av säkerhetsskäl eller för att vanliga hederliga medborgare inte ska behöva bli påminda om Kaliforniens enorma fängelsepopulation?

Romy, som är romanens huvudsakliga berättare, ska avtjäna ett dubbelt livstidsstraff plus sex år. Hon jobbade som strippa på Mars Room i San Fransisco och blev stalkad, allt mer närgånget. När stalkern blev för gränslös – att hon flyttade från San Fransisco till L.A. hjälpte inte – flippade hon ur och slog hon ihjäl honom utanför sitt hem. De extra sex åren fick hon för att ha äventyrat ett barns, sin lille 6-7 årige sons säkerhet, som var med vid händelsen. Berättelsen växlar mellan ett då, Romys bitvis mycket tuffa barn- och ungdom i 80-talets San Fransisco och tiden på Mars Room, och nuet i fängelset, någon gång i början av 2000-talet.

De flesta som har Netflix kommer antagligen associera till teveserien ”Orange Is the New Black” men Stanville är en mycket tuffare plats än seriens lågsäkerhetsfängelse. Fängelset, i Kushners version, är en maskin som försöker beröva internerna deras privatliv och identitet. Men fångarna är beväpnade med sing egen och kollektivets intelligens. Fångarnas kreativitet är viktig i romanen och lyfts fram i många recensioner, bland annat i The Guardian:

”We learn that you can send ice-cream sandwiches through the toilets “wrapped in Kotex”; how to smuggle pills on the roof of your mouth with peanut butter; the recipe for ketchup hooch (“you got to double decant it, honey”); and which Danielle Steel novels and reruns of Friends are the most popular.”

På The Mars Room och i Stanville är man på sätt och vis utelämnad åt sig själv, men Kushner lyfter också fram vänskapen, särskilt på Stanville. Några av de mer framträdande medfångarna är Betty LaFrance, en före detta strumpmodell som nu sitter på death row; Conan, en välbyggd och rappkäftad transkvinna som Romy snackar bilar med (företrädesvis lite äldre bilar); storväxte Teardrop, som man får hålla sig väl med eller passa sig för, och Laura Lipp, som dödade sin bebis för att hämnas på sin man.

Berättelsen blir aldrig stillastående, vilket kan hända i en fängelseskildring, men med den språkliga energi som Kushner lagt ned i texten, så behövs egentligen ingen intrig. Men tillbakablickarna gör att berättelsen blir mer dynamisk. Det jag tycker är mest anmärkningsvärt är att The Mars Room är så humoristisk, stundtals hysteriskt rolig, trots att den av många bedömare anses vara en ovanligt realistisk skildring av ett kvinnofängelse.

Kushner har en fantastisk blick för de små detaljerna som gör fängelset till en så omänsklig plats. ”Holding hands is sustained contact and not tolerated,” får Romy snart lära sig. Att gråta, göra high fives eller skratta något som vakterna försöker stävja eller är förbjudet. Kushner har även en fantastisk blick för fängelsets plats i dagens amerikanska samhälle.

The Mars Room är en riktig pageturner som Margaret Atwood tweetat så här om: ”Gritty, empathetic, finely rendered, no sugary toppings, and a lot of punches, none of them pulled.” En av årets bästa romaner.

Kushner har, som hon brukar påpeka vid sina framträdanden, inga som helst kopplingar till presidentens svärson med samma efternamn.

Läs eller lyssna på ”Stanville”, en novell baserad på The Mars Room.

Lyssna på Michael Silverblatts intervju med Kushner i Bookworm

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Tommy Orange: ”There There”

9780525520375

Tommy Orange
There There
Knopf

There There inleds med en slags litterär essä om hur de vita kolonisatörerna i Amerika, ofta under brutalast tänkbara former, fördrev, massakrerade och osynliggjorde native (americans). Texten handlar även om hur bilden av natives skapats – indianerna jagade av John Wayne och räddade av Kevin Costner. En av de mest kända indianskådespelarna var av italienskt ursprung. I romanen Gökboet är berättaren native, men i filmen har han en biroll. På mynt, frimärken, dekaler och lagställ syns den mest konventionella bilden av indianen, ansiktet av en manlig indian med skarpskurna drag och fjäderskrud. Den här inledningen av romanen har en makalös energi och går inte att värja sig mot.

Tommy Orange är native och There There är, häpnadsväckande nog, hans debutroman. Han har arbetat med den i 5-6 år och det har gett resultat. ”A new kind of American epic”, skrev Alexandra Alter i New York Times. Kritikerna älskar boken och den säljer som smör.

Den resterande delen av boken, huvuddelen av boken, handlar om 12 natives, män och kvinnor i olika åldrar, som bor, inte på ett reservat, men i Oakland Kalifornien. Platsen är väldigt viktig i den här romanen. Tony Loneman, 21, är möjligen den mest tragiska karaktären. Han drabbades av alkoholskador i fosterstadiet. Han älskar MF Doom, särskilt raden ”Got more soul than a sock with a hole.” Samtliga karaktärer ska gå på en stor indiansk kulturfestival, Big Oakland Powwow, som utgör berättelsens fokus. Loneman och Octavio Gomez planerar att råna kulturfestivalen, med en 3D-printad pistol, för att kunna betala tillbaka skulder för droger.

För Edwin Black och Orvil Red Feather utgör besöket på Big Oakland Powwow en möjlighet att anknyta till sina rötter, lyssna på musik och titta på dans. Edwin hoppas att han ska få träffa sin pappa, för första gången. Den blivande dokumentärfilmaren Dene Oxendene får ett stipendium för att filma natives och låta dem berätta sin historia. Filmprojektet är nästan som en parallell till romanen. I ett kapitel anspelar Orange på ockupationen av Alcatraz.

There There handlar naturligtvis en hel del om identitet, en identitet som bitvis har destruerats, bitvis trivialiserats. De 12 karaktärerna kämpar på olika sätt med hur de ska få ihop sina identiteter. Edwin har säkert många frågor att ställa till sin far. Andra frågor: Om man har en vit förälder, räknas man då som indian? Måste man bry sig om traditionerna? Kan man bevara sin identitet som native om man bor i Los Angeles? Och hur ska man förhålla sig till alla märkliga förväntningar och fördomar? Ett citat apropå det: ”We’ve been defined by everyone else and continue to be slandered despite easy-to-look-up-on-the-internet facts about the realities of our histories and current state as a people.”

Grundtonen i den här romanen är kanske melankoli och sorg blandad med vrede, men den är också rik på andra stämningar och känslor. Karaktärerna, även dem som är minst sympatiska, är tecknade med omsorg och påtaglig ömhet. Vissa recensenter, men långt ifrån alla, har framhävt bokens humoristiska kvaliteter. Bitvis är den hysteriskt rolig, och det var länge sedan jag läste en så cool roman.

There There är i princip formfulländad och Orange är en fantastisk stilist, han har gett varje karaktär och dess kapitel en egen distinkt röst. Romanen förtjänar verkligen epitetet polyfon, den är som ett litterärt fyrverkeri. Årets debut.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Kate Zambreno: Green girl

zambreno_green_girl_omslag_inb_0

Kate Zambreno
Green girl
Övers. Helena Fagertun
Modernista

”Och då, så snart jag känner mig betraktad genom kamerans objektiv, förändras allt: jag börjar ‘posera’, jag fabricerar mig omedelbart en annan kropp, förvandlar mig i förväg till en bild.”
— Roland Barthes, Det ljusa rummet

Trots att den här versionen av Green girl kom ut i USA redan 2014, så räknas romanen redan av många som en feministisk klassiker. Och den har jämförts med stora böcker som Glaskupan av Sylvia Plath, Godmorgon midnatt! av Jean Rhys och Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector.

Huvudpersonen Ruth är en amerikanska i tjugoårsåldern som har flyttat till London. Där arbetar hon på det exklusiva varuhuset Horrids parfymavdelning. Hon lockar kunderna med doftprov av parfymen Desire, som hon själv antagligen inte skulle ha råd att köpa.

Ruth har egentligen bara en vän och de bor på samma enkla inackorderingsställe enbart för kvinnor. Tillsammans sminkar de sig, går på pub eller tittar på film. Framställningen är för övrigt filmisk eller episodisk och referenserna till film och ikoniska kvinnliga filmstjärnor är många – Marilyn Monroe, Catherine Deneuve, Isabella Rossellini med flera. Och Ruth upplever det som om hennes liv är en film. Hon gör allt för att spela sin roll perfekt.

Ibland zoomar Zambreno elegant in en detalj, som skulle kunna vara hämtad ur en fransk 60-talsfilm: ”Hennes tjocka täckta ögonfransar tickar som klockvisare.”

Utseende och status är allt för Ruth och hennes kompis. Man skulle nog kunna säga att de internaliserat Den manliga blicken eller så kanske man helt enkelt kan tala om Blicken. De är ständigt uppmärksamma på hur andra och de själva ser ut, de betraktar sig i speglar och skyltfönster och genom andra. Ruth försöker behaga alla i sin omgivning, själv känner hon sig helt tom. Hon har egentligen bara en framtidsförhoppning, något hon är helt säker på – att hon en dag kommer att skriva något stort.

Den svenska kritiken har varit tämligen positiv, även om några kritiker tycker att romanen är problematisk. Det är sant att Green girl inte är vidare hoppfull, att den inte har någon egentlig handling och att den på vissa sätt är klichéartad, men jag tror inte att Zambreno har eftersträvat realism.

Allt är uppförstorat och förvridet, lite som en blandning av Kafka och onda sagor av bröderna Grimm, och jag tror att Zambreno kanske i första hand är ute efter att skildra existentiella och känslomässiga tillstånd. Det är en roman som man måste ge lite tid, men den växer efterhand och jag kan mycket väl tänka mig att den blir en feministisk klassiker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Gripande om slav på flykt genom Amerika

9789100171100

Colson Whitehead
Den underjordiska järnvägen
Övers. Niclas Nilsson
Albert Bonniers Förlag

The Underground Railroad var under 1800-talet i Amerika benämningen på de hemliga rutter och safe houses, som användes av afroamerikanska slavar när de rymde till fria stater. Termen användes även som benämning på de abolitionister, både vita och färgade, såväl fria som ofria, som hjälpte slavar på flykt.

The Underground Railroad, på svenska Den underjordiska järnvägen, heter också en av det senaste årets mest hajpade amerikanska romaner. Det är en blandning av historisk roman och speculative fiction – författaren, Colson Whitehead, förvandlar den metaforiska järnvägen till en faktisk underjordisk järnväg. I intervjuer har han berättat att han som barn trodde att det verkligen var en järnväg som kröp runt i tunnlar under Amerika.

Boken plockades också upp av Oprah Winfreys bokklubb, vars läsare, om jag förstått saken rätt, fick läsa boken innan den släpptes i bokhandeln. Ett smart sätt att bygga upp hajpen.

Ramberättelsen handlar om Cora som är slav på en bomullsplantage i Georgia. När Caesar, en nykomling från Virginia, berättar om den underjordiska järnvägen – ett nätverk av spår och tunnlar – kommer de överens om att fly tillsammans. Det blir en dramatisk flykt. De blir jagade, bland annat av den notoriske slavjägaren Ridgeway, som hämtad ur en Tarantino-film eller en svettig spaghettivästern.

Boken har sålt mycket bra – den måste betraktas som rutinerade Whiteheads definitiva genombrott (hans första roman kom ut 1999). Romanen har belönats med priser och kritikern i USA, och även Storbritannien, har varit mycket positiva. En av de mest positiva var Michico Kakutani, som skrev så här i New York Times:

”[an] almost hallucinatory novel that leaves the reader with a devastating understanding of the terrible human costs of slavery. It possesses the chilling, matter-of-fact power of the slave narratives collected by the Federal Writers’ Project in the 1930s, with echoes of Toni Morrison’s ‘Beloved,’ Victor Hugo’s ‘Les Misérables’ and Ralph Ellison’s ‘Invisible Man,’ and with brush strokes borrowed from Jorge Luis Borges, Franz Kafka and Jonathan Swift.”

Det kanske är en bakåtsträvande inställning, men jag tycker nästan att det börjar bli lite tjatigt med alla genreblandningar och en allt mer uppluckrad och diffus gräns mellan fakta och fiktion. Men i det här fallet tycker jag att det funkar utmärkt att blanda historia – Whitehead har läst mängder med berättelser från före detta slavar – och det mer fantastiska inslaget med den underjordiska järnvägen.

Jag håller verkligen med Kakutani om att det finns likheter med Jonathan Swift och hans Gullivers resor. Cora, som är en väldigt engagerande huvudperson, flyr ju från stat till stat och staterna representerar snarare olika tidsperioder – från institutionaliserad rasism till åtminstone på ytan välvillig social ingenjörskonst – än de verkliga staterna vid en given tidpunkt. Det gör att romanen får ett äventyrligt drag, även om den bitvis skildrar våld och förtryck naket och i detalj.

Men jag tycker att Den underjordiska järnvägen är en i stort sett komplett roman, som blandar olika inslag väldigt effektivt och på ett spännande sätt. Ron Charles i Washington Post kallar Whiteheads mix för ”an exhilarating blend of comedy, history, horror and speculative fiction.”

Jag vet väldigt lite om Whiteheads tidigare böcker, men de flesta är eniga om att detta är hans bästa. På sättt och vis kan man väl säga att den har fått förnyad aktualitet på grundval av den politiska utvecklingen i USA där Trump väldigt medvetet blåser liv i motsättningar mellan färgade och vita, oavsett om det handlar om statyer eller om fotbollsspelare som sätter ena knäet i marken när flaggan hissas. Jag vet inte om Whitehead är på bokmässan, men jag hoppas det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Mottagandet av ”The Answers” av Catherine Lacey

9780374100261

”Like Margaret Atwood’s The Handmaid’s Tale, [The Answers] is also a novel about a subjugated woman, in this case not to a totalitarian theocracy but to subtler forces its heroine is only beginning to understand and fears she is complicit with.”
— Dwight Garner, New York Times

En av de mest hyllade och omskrivna amerikanska romanerna de senaste månaderna är The Answers (Farrar, Straus and Giroux) av Catherine Lacey. Huvudpersonen, Mary Parsons, är runt 20-25 och jobbar på resebyrå. Hon är hårt tyngd av kreditkortsskulder och obetalda läkarräkningar. Hon har märkliga symptom, möjligen psykosomatiska, som läkarna inte kan komma till rätta med. Men hon prövar en holistisk behandling med det tvivelaktiga namnat Pneuma Adaptive Kinesthesia (PAKing). Den funkar, men är löjligt dyr. Som så många andra i New York tvingas Mary söka ett andra jobb. Till slut lyckas hon få ett välbetalt arbete som är ännu märkligare än hennes symptom och new age-behandlingen.

Hon blir delaktig i the Girlfriend Experiment, som skapats och drivs av en förmögen och ökänd skådespelare, Kurt Sky. Han omger sig med ett harem, skulle man kunna säga. Olika kvinnor får tillfredsställa Kurts olika behov. Mary blir hans Emotional Girlfriend. Det finns även en Maternal Girlfriend, som ska städa och vara huslig. Det finns en Anger Girlfriend som ska tillfredsställa Kurts behov av ”fighting, nagging and emotional manipulation.”

Syftet med experimentet verkar vara att lösa ett av kärlekens dilemman, att den har en tendens att mattas av och dö ut. Kurt och hans biotech-team vill ta reda på hur man skapar och upprätthåller det perfekta romantiska förhållandet.

Många recensenter har varit positiva, ännu fler har varit mycket positiva.

Dwight Garner i New York Times tillhör den senare gruppen: ”‘The Answers’ Runs Down the Rabbit Hole of Love”

”This is a novel of intellect and amplitude that deepens as it moves forward, until you feel prickling awe at how much mental territory unfolds. […] On a certain level, ‘The Answers’ is a dystopian project; it borders on science fiction. It’s about the neurobiology of love. You remember Raymond Carver’s formulation: ‘It ought to make us feel ashamed when we talk like we know what we’re talking about when we talk about love.’ In Lacey’s novel, that shame vanishes into M.R.I.s, facial-detection software and artisanal electromagnetic pulses that can make a person weep or flush. […] This is a ‘neuronovel,’ in other words, to borrow the critic Marco Roth’s somewhat disparaging term for certain novels by writers like Ian McEwan, Rivka Galchen and Richard Powers. But it’s a neuronovel that floods with tangled human feeling.”

Lucy Scholes i The Independent är också väldigt positiv: ”An unsettling, but whip-smart meditation on love, intimacy and contemporary female experience”

”For a novel that’s so cerebral, The Answers is impressively tightly plotted and Lacey’s prose notably refined in its lucidity. It’s an exciting and clever follow-up to her acclaimed debut, Nobody Is Ever Missing, and testifies to her inclusion on Granta’s recent best of young American novelists list. Joining the ranks of Alexandra Kleeman’s You Too Can Have a Body Like Mine and Olivia Sudjic’s SympathyThe Answers is an unsettling, but whip-smart meditation on love, intimacy and contemporary female experience, minus the fairytale ending.”

Scholes påpekar att romanen är feministisk, men att Lacey inte är didaktisk och att hon inte anger riktningen med hela handen.

Joy Press i Los Angeles Times är också entusiastisk, och framhäver originaliteten och oförutsägbarheten: ”In her inventive novel ‘The Answers,’ Catherine Lacey experiments with the components of love”

”Reading Lacey’s fiction feels like walking through a dark apartment in someone’s mind, full of winding hallways and unmarked doors. You never know quite where you are or where you’ll end up. Like the work of Clarice Lispector or Rachel Cusk, Lacey’s novels seem to be on the verge of inventing a new genre somewhere between prose poem and fugue state. Lacey’s 2014 debut novel, ‘Nobody Is Ever Missing,’ revolved around an interior monologue about a woman traveling across New Zealand. ‘The Answers’ is propelled by a surprisingly compelling puzzle of a plot involving the Girlfriend Experiment and the way it manipulates its subjects — but plot is just one of the novel’s many pleasures.”

Jag har faktiskt inte hittat en enda recension av The Answer som inte till övervägande delen är positiv. Verkar väldigt fantasirik.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Recensioner

Recension: ”Compass” av Mathias Enard

krtuq6gp6o5xs8suvlw1

Mathias Enard
Compass
Övers. Charlotte Mandell
Fitzcarraldo Editions

Han har, bland mycket annat, kallats ”den nye Balzac” och det verkar råda stor enighet om att Mathias Enard är en av Frankrikes allra klarast lysande litterära stjärnor. Den här entusiasmen blir fullt begriplig för mig när jag läser Compass, som belönats med Goncourt-priset. Det är en annorlunda, bitvis lite frustrerande, men mycket gripande kärleksroman.

Precis som i tidigare romaner komprimerar Enard tiden och rummet – Compass utspelar sig under en natt i en lägenhet – men är desto mer expansiv vad gäller tankar, minnen och associationer. Man kan gott och väl kalla det för ett stream of conciousness-narrativ. Bokens huvudperson och jagberättare är en österrikisk musikolog, Franz Ritter, som är specialiserad på musik med kopplingar till eller från Orienten (begreppet som används i romanen). Han har svårt att sova, sitter och stirrar ut i nattmörkret från sin lägenhet och möter en spöklik spegelbild av sig själv.

I lägenheten ovanför väsnas Herr Gruber och hans hund, en duo som skulle kunna vara inspirerad av den vresige hundägaren och hans byracka i Främlingen av Albert Camus. Ritter har rökt lite opium för att kunna somna. Han har helt nyligen fått reda på att han har en allvarlig sjukdom, en dödlig sjukdom verkar det som. Han har även fått ett brev från Sarah, en fransk orientalist som han sedan länge är djupt och olyckligt förälskad i. Ritter börjar minnas stunderna han tillbringat med henne, ibland på de olika platser han besökt i arabvärlden, Turkiet och Iran. Det går inte, tycker jag, någon helt skarp gräns mellan Ritters kärlek till Sarah och hans och hennes passionerade intresse för Orienten och dess kultur.

De många berättelserna i berättelsen påminner om Tusen och en natt, men Compass har också tydliga drag av essäroman. Gissningsvis har Enard läst Mannen utan egenskaper av Robert MusilCompass är full av små resonemang och anekdoter om olika akademiska frågor, ofta kopplade till musikologi eller Orientalism. Jag tyckte först att Enard är lite väl generös med supersmala referenser, men samtidigt är väl tanken att visa på mångfalden kopplingar mellan Orienten och Väst.

Franz Ritter är mest intresserad av Orientalismen av den gamla skolan – ett namn som ständigt återkommer är Joseph von Hammer-Purgstall – som kritiseras av Edward Said i klassikern Orientalism, en bok som också nämns i romanen. Ritter verkar medveten om att Orientalismen var en del i Västs dominans, en soft power, men han verkar inte överdrivet kritisk. Men jag tror inte att man ska blanda samman Ritters hållning med Enards. Sarah är nämligen betydligt mer kritisk, mer postkolonialt skolad kanske man skulle kunna säga.

Grundtonen i romanen är melankolisk-romatisk-nostalgisk. Ritter har ju, vad det verkar, fått sin dödsdom. Frågan är om han ens kommer att få träffa Sarah igen. Och han nås av ständigt nya mycket dystra nyheter från inbördeskrigets Syrien – romanen är, bland annat, tillägnad Syriens folk. Men samtidigt har Compass ett äventyrligt och mer lättsamt drag. Den är humoristisk, med en torr och trivsam akademikerhumor. Skildringarna av Ritters resor, inte minst till Istanbul, särskilt besöket i en moské, och Aleppo, är fantastiska som reseskildringar. Samtidigt vet man ju mycket väl att Ritters Aleppo inte längre existerar.

Compass är väldigt ambitiös, kanske till och med så ambitiös att den inte kan leva upp till allt den föresätter sig att uträtta. Jag fattar jämförelsen med Balzac. Romanen rymmer så mycket. Den får mig att vilja lära mig mer om kulturen i arabvärlden, Turkiet och Iran. Den får mig att vilja läsa The Blind Owl av Sadegh Hedayat, som Ritter återkommer till flera gånger. Jag bestämmer mig för att läsa samtliga Mathias Enards romaner.

Besök gärna förlaget Fitzcarraldo Editions hemsida, de har en sällsynt fingertoppskänsla när de väljer titlar. De har även gett ut två tidigare romaner av Enard.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner