Tag Archives: roman

Thomas Bernhard: Gå

9789188253132_200x_ga

Thomas Bernhard

Övers. Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

Thomas Bernhard (1931-1989) är en vördnadsbjudande och vagt intimiderande författare, en av de allra största verksamma under efterkrigstiden. Han är känd för sitt djupt kända hat gentemot den österrikiska staten och för att han försökte förhindra att hans dramer spelades i Österrike och, om jag inte minns fel, att hans böcker skulle ges ut i hemlandet. Bernhard är även känd för att vara svårläst, och för sin kompakta och repetetiva stil. Dessutom är hans litterära värld i regel präglad av ett närmast beckettskt mörker.

Därför känns inte  från 1971 som ett svårforcerat hinder, utan som en spännande utmaning med sina bara lite dryga 100 sidor. Platsen är Wien och tre vänner står i kortromanens centrum, förutom den namnlöse berättaren även Oehler och Karrer, som blivit intagen på ett sinnessjukhus. Förut brukade berättaren och Oehler promenera tillsammans på onsdagar, medan Oehler och Karrer promenerade på måndagar. Eftersom Karrer är intagen på sjukhus har Oehler och berättaren börjat promenera även på måndagar.

Berättaren återger i princip vad Oehler säger under deras promenad och han säger en hel del, inte minst om Karrer som han betraktar som ”slutgilitigt sinnessjuk”. Han visar däremot inga egentliga omsorger om Karrer, snarare handlar hans ganska röriga monolog, full med upprepningar och omtagningar, om (pseudo) filosofiska, kunskapsteoretiska och existentiella frågor. Han är genomgående mycket pessimistisk, och anser att livet är så beskaffat att självmordet framstår som en mycket förnuftig handling. Vi kan, enligt Oehler, i princip inte vare sig nå eller kommunicera kunskap. Det här är ett exempel ur Oehlers monolog:

”Vi själva ser inte oss själva. Men vi kan inte heller förklara (ett annat föremål) för en annan så som det är, eftersom vi bara kan förklara det så som vi ser det, vilket förmodligen motsvarar det som det är, vilket vi emellertid inte kan förklara så att vi kan säga så här är det. Därför är allting alltid något helt annorlunda än det är för oss, säger Oehler. Och alltid något helt annat än det är för allting annat.”

Oehler gör även en hel del tillbakablickar, som är avsedda att kasta ljus över Karrers belägenhet. Oehler och Karrer var på en byxaffär när den senare fick sitt sammanbrott; Karrer påpekade då om och om igen att byxorna omöjligt kunde vara engelska, som butiken påstod, utan att de måste vara av sämre tjeckisk kvalitet. Oehler berättar även om en kemist vars självmord kunde vara orsak till Karrers kollaps. Enligt Oehler var det den österrikiska staten som drev kemisten att begå självmord. Oehler hatar den österrikiska staten med hela sitt väsen, för att den motarbetar genier och vurmar för medelmåttor.

Romanen heter ju och den handlar en del om gående, om gående och tänkande. Det här är ett ganska typiskt avsnitt ur Oehlers monolog, lite malande men inte direkt ologiskt:

”Medan vi alltid har trott att vi kan göra gåendet och tänkandet till en enda total process även under en längre tid, måste jag nu säga att det är omöjligt att göra gående och tänkande till en total process under en längre tid. För det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid, ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt som vi går, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker, ibland tänker vi med en mycket högre själsnärvaro än vi går och ibland går vi med en mycket högre själsnärvaro än vi tänker, men vi kan inte tänka och gå med samma själsnärvaro […]”

Resonemanget breder ut sig över ytterligare några sidor. Det kanske verkar som om Gå –med den pladdrande Oehler, textens raka marginaler, repetetiva mönster och dystra grundton – är en tråkig bok. Det är den inte, men den bär tveklöst på många drag som kännetecknar Bernhards senare, och mycket mer kända, romaner.

När man väl finner sig tillrätta i romanens nästan lite hypnotiska rytmer och när man slutar läsa Oehlers monolog som om man skulle kunna hitta en lösning någonstans i dess maniska logik, då kan plötsligt bli vansinnigt spännande och, inte minst, hysteriskt rolig. Humorn är naturligtvis både absurd och mörk och den uppstår, tror jag, först när man vant sig något vid Bernhards kompromisslöshet, hårdhet och fixeringar. är svårläst, men det är en laddad och riktigt fängslande kortroman.

Bokförlaget Tranan har med utökat sin redan imponerande Bernhard-katalog. Det här är också Jan Erik Bornlids nionde översättning av österrikarens verk. Flera av de mer spektakulära omslagen har Håkan Liljemärker gjort.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Novell 152: ”The Polish Rider” av Ben Lerner

9789127151420_1_

En av vårens roligaste litteraturhändelser var att Natur & Kultur introducerade Ben Lerner på svenska. Med två böcker dessutom – den smarta essäboken Varför alla hatar poesi (vår recension av engelska utgåvan) och den magiska debutromanen På väg från Atocha.

Ben Lerner, som även är kritiker, identifierar sig som poet (läs dikt) men debutromanen fick ett sådant genomslag att han snart fick ett fett kontrakt för en andra roman, 10:04 (läs vår recension) som är lika fenomenal som debutromanen. Debuten handlar om en ung amerikansk poet på stipendieviste i Madrid. Istället för att forska röker han hasch och filosoferar om livet och konsten. 10:04 handlar om en ung amerikansk poet i New York, som får ett fett kontrakt för att skriva en uppföljare till sin debutroman. Tack vare pengarna kan han, precis som Adam i debuten, driva runt och även umgås en hel del med sin kvinnliga vän, som vill bli befruktad av honom, men helst inte ha sex med honom.

9789127151444_0_

Om du vill veta varför kritikerna hyllar Ben Lerner som en av den nya amerikanska prosans mest spännande röster, kan du läsa eller lyssna på hans uppläsning av novellen ”The Polish Rider” – länken leder till bägge formaten på New Yorkers hemsida. Novellen skulle kunna vara hämtad ur 10:04, med dess intensiva skildring av New Yorkoch alla estetiska resonemang som är invävda i den påminner en hel del om berättandet i På väg från Atocha. Som för övrigt Lerner citerar i sin underhållande essäbok Varför alla hatar poesi, som tar avstamp i den urgamla avogheten mot poesin.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Recension: ”The Idiot” av Elif Batuman

images (8)

Elif Batuman
The Idiot
Penguin Press

Året är 1995 och ungdomar börjar lite trevande utforska det nya fenomenet e-mejl. Elif Batumans delvis självbiografiska roman, The Idiot, handlar om förstaårsstudenter vid Harvard. De är priviligierade, smarta och coola. De är också naiva, osäkra och rörande.

Huvudperson och berättare är Selin från New Jersey, vars föräldrar, i likhet med Batumans, har emigrerat från Turkiet till USA. Selin, som är en flitig och städad student blir överväldigad av det nya fria studentlivets alla utmaningar och möjligheter.

”Write long novels, pointless novels,” manar Batuman i en essä i tidskriften n+1. Man kan säga att hon lever som hon lär, hennes debutroman är förhållandevis lång och intrigen är inte direkt halsbrytande. Det kompenserar hon med en fantastisk röst, en bländande iakttagelseförmåga och charm.

cover.jpg.rendition.1280.1280
Omslag engelsk utgåva

 
Selin studerar, precis som hennes skapare, lingvistik och litteratur. Hon är väldigt fascinerad av vad man kan respektive inte kan göra med språket. Hon har bestämt sig för att bli författare. Hon är duktig på ryska, och de flesta av hennes kompisar kommer från Centraleuropa. Svetlana är en kosmopolitisk serb och Selin blir kär i Ivan, en lång matematiker från Ungern. Eller kär, hon blir mer eller mindre besatt av Ivan. Och en del av handlingen utspelar sig i Europa, Selin är exempelvis lärare i engelska i en ungersk by. Det är kanske det, att hon gör den resan på Ivans inrådan, som titelns idioti syftar på.

The Idiot är inte älskad av alla, men när den kom ut för några månader sedan var den en av de mest omskrivna och hyllade amerikanska romanerna. Den handlar om vuxenblivandet och identitetsskapande, men det är ingen konventionell college- eller bildningsroman. Jag skulle snarare säga att Batuman leker med den här litterära traditionen och hennes lite stiffa och självironiska stil – som jag tror kan misstolkas – är oerhört rolig och underhållande. Jag har hört henne läsa och hon verkar vara en komisk naturbegåvning.

Det kanske låter lite tråkigt med en lång och poänglös roman, men den är laddad med en suggestiv litterär röst, rader av spännande och seriösa teman och en underbar humor. Och det händer en massa saker i The Idiot – det händer i Selins tankevärld och det händer i språket. Det är en sensationellt stark debut.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: ”Eileen” av Ottessa Moshfegh

91vnpzx7dal

Ottessa Moshfegh
Eileen
Johnathan Cape

Ottessa Moshfegh har under flera år varit en av de mest spännande nya amerikanska prosaisterna. Hon har skrivt en kortroman och ett gäng noveller, varav flera har publicerats i Paris Review. Men det var med debutromanen Eileen hon slog världen med häpnad, när hon 2016 tog sig in på den korta listan till Man Booker-priset. Dessutom vann hon ett PEN/Hemingway Award – Amerikas mest prestigefulla pris för debutomaner.

Året är 1964. Platsen en anonym stad i New England, inbäddad i snö mitt i smällkalla vintern. Romanen utspelar sig under en vecka. Dess tre första meningar:

”I looked like a girl you’d expect to see on a city bus, reading some clothbound book from the library about plants or geography, perhaps wearing wearing a net over my light brown hair. You might take me for a nursing student or a typist, note the nervous hands, a foot tapping, bitten lip. I looked like nothing special.”

Det har gått femtio år och berättaren ser, med oförsonlig blick tillbaka på en ödesdiger vecka i sitt liv. Hon tar tydligt avstånd från sitt tidigare jag, ungefär som om hon har antagit en ny identitet (vilket det visar sig att hon haft anlednings att göra): ”There’s no better way to say it: I was not myself back then. I was someone else. I was Eileen.”

Romanen har betecknats som noir och har kallats thriller. Visst har den drag av noir och visst kan man kalla den för thriller – Moshfegh förhåller sig snarast lekfullt till genrelitteraturen – men man kan lika gärna kalla den för en sällsynt spännande karaktärstudie.

Romanens viktigaste tema är, tror jag att man kan säga, frihet. Eileen arbetar på ett fängelse för pojkar och när hon kommer hem efter jobbet är det som att komma till ett annat fängelse. Hon bor med sin far, en före detta polis som är svårt alkoholiserad. Han kör med Eileen som knappt har en vaken stund för sig själv. Mellan dem finns knappt någon värme. Eileen har inga vänner, men på fritiden, då hon inte måste städa efter sin far, ägnar hon sig åt att snatta och att stalka den muskulösa fängelsevakten Randy.

Det är upplagt för att Eileen kommer att försöka bryta sig loss från de här omständigheterna. Det är uppplagt för en våldsam upplösning.

Med Eileen har Moshfegh skapat en närmast klassisk unlikable character. Det är som om Moshfegh vill testa läsarens gränser. Känner ni någon sympati med Eileen, eller är hon för osympatisk och frånstötande? Moshfegh öser på med en hel del äckel. Eileen, eller den vuxna person som en gång hette Eileen, berättar exempelvis en hel del detaljerade saker om sin menstruation och sina toalettvanor. Det är naturligtvis inte äckligt i sig, det är sättet det skildras på som är äckligt. Det verkar vara mycket medvetet, som om Moshfegh ville få läsaren att fråga sig varför män kan skriva om sitt äckel utan att någon höjer ett ögonbryn.

Personligen tycker jag om unlikable characters och jag känner definitivt sympatier för Eileen, hennes självförakt är smärtsamt och man hoppas hela tiden att hon ska klara sig ur sin situation. Moshfegh har dessutom begåvat henne med en lite skruvad men intressant iaktagelseförmåga. Det är en annorlunda och sällsynt spännande romankaraktär.

Jag fångades genast av de inledande raderna, som anger tonen och lägger grunden för den mörka sugande stämningen. Moshfegh skriver fantastiska meningar – skarpa, vackra, mörka, lekfulla, överrumplande. Jag tycker inte att det är en överdrift att kalla Eileen för en mindre klassiker. På sätt och vis är den, trots den genomgående leken med det frånstötande, väldigt vacker, på ett okonventionellt vis.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Mottagandet av ”Lincoln in the Bardo” av George Saunders

download-1

George SaundersLincoln in the Bardo (Random House)

George Saunders är en av den samtida amerikanska litteraturens främsta novellspecialister. Hans skruvade noveller – på svenska finns hans kanske främsta samling Tionde December (Bonniers) – utspelar sig i regel i en inte alltför avlägsen dystopisk framtid, i vilken storföretagen och deras varumärken har betydligt större makt över våra liv än de har idag.

Karaktärerna kämpar ofta för att inte halka efter i en högt uppskruvad statusjakt. Novellerna balanserar på gränsen mellan det absurda och det sannolika. Saunders har en viss förkärlek för temaparker, där personalen under smått förnedrande former gestaltar olika tidsperioder. Hans berättelser är ofta hysteriskt roliga och otäcka på en och samma gång.

När Saunders romandebuterar, med den historiska romanen Lincoln in the Bardo, har förhandsintresset varit enormt. Boken är en av vårens mest emotsedda och omskrivna. Ingen hade förväntat sig en konventionell roman av Saunders, och den har infriat förväntningarna. Den har kallats bisarr, menat som något positivt.

images-3

Februari 1862. Inbördeskriget har pågått i knappt ett år, men insikten har börjat sjunka in att det kommer att bli ett långt och blodigt krig. President Lincolns älskade 11-åriga son Willie har legat allvarligt sjuk i Vita Huset. Man trodde att han skulle klara sig, men han har avlidit och begravts på en kyrkogård i Georgetown. Citerat ur förlagets beskrivning:

”From that seed of historical truth, George Saunders spins an unforgettable story of familial love and loss that breaks free of its realistic, historical framework into a supernatural realm both hilarious and terrifying. Willie Lincoln finds himself in a strange purgatory where ghosts mingle, gripe, commiserate, quarrel, and enact bizarre acts of penance. Within this transitional state—called, in the Tibetan tradition, the bardo—a monumental struggle erupts over young Willie’s soul.”

Kritikerna har överlag varit mycket positiva, samtidigt som många påpekar att det är en krävande roman, med sin collageteknik och övernaturliga inslag. Det här är några omdömen:

Skriver John Freeman i Boston Globe:

”[…] one of the strangest and most remarkable books […] about love, loss, and the afterlife. Narrated in bursts of speech interspersed with real and fictionalized observations of the president across a single, terrible night, ‘Lincoln in the Bardo’ reads less like a novel than the type of tragedy Shakespeare might write if he lived in 21st century America. Fans of Saunders’s stories — some of the most original work in American history — have craved this book for a long time, and he has not disappointed. Saunders has disassembled the novel as a form and put it back together in a fascinating shape. Dozens of voices spread out across the page like floating spirits. As in the bard’s work, their feelings are nobly and ignobly expressed.”

Skriver Delia Falconer i Sidney Morning Herald:

”Newspapers reported that Lincoln snuck out of the White House to the graveyard ‘on several occasions’ to hold his dead child in his arms. Saunders has said in interviews that he was obsessed for a decade by this image of America’s 16th president in deepest mourning, while struggling to hold his country together during a brutal Civil War. […] Lincoln in the Bardo takes place on the night after the funeral – and yet, from its first pages, it’s clear that it is no straight historical fiction. Instead Saunders has ramped up his brilliant ventriloquism and sometimes supernatural distortion. This extraordinary novel is narrated by the eloquent, teeming dead.”

Skriver Emily Gould i Bookforum:

”In anyone else’s hands, this premise would be too ridiculous to generate pathos, but Saunders has long excelled at creating alternate realities, starting with the near-future dystopia presented in his now-classic CivilWarLand in Bad Decline. Many of his stories have a deeply empathetic eye for characters who are trapped—in grim jobs, in mournfulness, in compromises required by end-time conditions. Though Bardo is a novel, in many ways Saunders continues to capitalize on his skills as a miniaturist. The individual ghosts’ monologues function as short stories unto themselves, sometimes freestanding, sometimes doled out in increments and interspersed with other characters’ speeches. Saunders churns out ghost after ghost with virtuosic brio, endowing each with a unique voice and reason for being trapped in limbo.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Recension: ”Nicotine” av Nell Zink

y648-1

Nell Zink
Nicotine
Ecco

På anmärkningsvärt kort tid har Nell Zink, född 1964, kommit ut med tre romaner som har fått ett väldigt positivt mottagande. Hennes vänskap med Jonathan Franzen – de delar ett brinnande intresse för fåglar – har säkert inte varit helt obetydlig, inte heller ett porträtt i New Yorker. Men det är hennes smarta och okonventionella romaner, tre stycken på 18 månader, som har gjort henne till en amerikansk litterär stjärna att räkna med. Som en recensent har skrivit om henne: ”one of the freshest talents around”

Först kom The Wallcreeper (2014), som påstås ha tagit tre veckor att skriva och som Keith Gessen har beskrivit så här: ”about a bird-loving American couple that moves to Europe and becomes, basically, eco-terrorists” Sedan kom Mislaid (2015), som tydligen också tog tre veckor att skriva, vilket inte hindrade den från att vara med och tävla om ett National Book Award. Dess stora teman är ras, sexualitet och identitet.

Och förra året kom Nicotine (2016), som i likhet med de två föregående romanerna är politisk eller i vilket fall som helst samhällstillvänd. Historien börjar 1985 på en soptipp i Cartagena, Colombia, där en ung flicka vaktar grisar. Hon har flytt från sin stam, tillhörande Kogi-folket. En medelålders amerikansk man, Norm, får syn på hennne och fattar sympatier. Han bjuder henne på mat, de småpratar lite med varandra och sedan ger de sig av tillsammans.

Sedan förflyttas vi 20 år framåt i tiden. Flickan är nu vuxen och hon bor tillsammans med Norm i ett hippie-kollektiv och de har en dotter tillsammans, Penny, som är bokens huvudperson. Kort därefter förflyttas vi till 2016. Penny vakar vid sin fars dödsbädd. Hon försöker bita ihop och stötta honom samtidigt som sorgen sliter och river i henne.

Ironiskt nog hade Norm, får vi veta, varit shaman och drivit en retreat i Brasilien där han försett dödligt sjuka med ayahuasca och gett dem andligt stöd. Själv dör han på ett kristet hem, på vilket det är långt ifrån en självklar prioritet att lindra smärta och lidande. Penny sörjer Norm betydligt mer än hennes två halvbröder och modern.

Efter sig lämnar Norm en nedgången fastighet i ruffiga kvarter i Jersey City. Penny får i uppgift av familjen att undersöka och ta hand om fastigheten. När hon väl kommer dit visar det sig att huset är ockuperat av aktivister som strider för nikotinisters rättigheter. De ingår i ett nätverk av kollektiv med olika inriktning.

Penny faller direkt för en av kollektivets grundare, Rob, som emellertid är asexuell. Antalet karaktärer ökar stadigt och intrigen blir alltmer avancerad. Penny har en kort affär med en kvinna i kollektivet, bisexuella Jazz (Jasmine), vilket även hennes halvbror Matt har. Han blir lika besatt av Jazz som Penny blir av Rob.

Man kan läsa Nicotine som en bitvis nästan farsartad satir över unga aktivister, lite åt hipsterhållet. Men satiren är kärleksfull. I en intervju fick Zink frågan om varför hon skrev satir om unga engagerade aktivister: ”I don’t think of it as satire because I like those people. I think of politically active, politically involved people as the salt of the earth. They’re my favorite people.”

Vissa recensenter har rest frågan om inte Zink skrivit den här och de tidigare romanerna lite väl fort, underförstått, att de skulle vara på gränsen till slarviga. Men jag tycker snarare att den förmenta slarvigheten snarare är en slags kvalitet. Raka rör i Skanör.

Det svänger om Nicotine och tempot är halsbrytande. En stor del av romanen utgörs av dialog – smart, rapp och humoristisk dialog med referenser till rader av samtida fenomen, allt ifrån Michel Houellebecq till Donald Trump. Romanen är uppbyggd av episoder och Zink har sagt att hon skrivit den lite som en teveserie. Den är en riktig page-turner. Och texten är, precis som man kunnat förvänta, pepprad med iaktagelser och reflexioner om politik, klass, ras och kön. För mig är Zink framför allt en fantastisk samtidsskildrare och humorist.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Roman om slaveriet vinnare av National Book Award 2016

images-2

Vinnaren av National Books Awards 2016 i romanklassen blev, ganska väntat, Colson Whiteheads The Underground Railroad, en kontrafaktisk historisk roman om slaveriet. Det är en originell, djupt gripande, upprörande, men också väldigt underhållande och äventyrlig roman.

Vi skrev om mottagandet av romanen när den kom ut, och kritiken var översvallande:

”The Underground Railroad var under 1800-talet i Amerika benämningen på de hemliga rutter och safe houses, som användes av afroamerikanska slavar när de rymde till fria stater. Termen användes även som benämning på de abolitionister, både vita och färgade, såväl fria som ofria, som hjälpte slavar på flykt.

The Underground Railroad heter också en av höstens mest hajpade amerikanska romaner. Det är en blandning av historisk roman och speculative fiction – författaren, Colson Whitehead, förvandlar den metaforiska järnvägen till en faktisk underjordisk järnväg.

Boken har plockats upp av Oprah Winfreys bokklubb, vars läsare, om jag förstått saken rätt, får läsa boken innan den släpps i bokhandlarna. Ett smart sätt att bygga upp hajpen.

Ramberättelsen handlar om Cora som är slav på en bomullsplantage i Georgia. När Caesar, en nykomling från Virginia, berättar om den underjordiska järnvägen – ett nätverk av spår och tunnlar – kommer de överens om att fly tillsammans. Det blir en dramatisk flykt. De blir jagade, bland annat av den notoriske slavjägaren Ridgeway.

Kritikerna har överlag varit lyriska:

Skriver Michico Kakutani i New York Times:

”[an] almost hallucinatory novel that leaves the reader with a devastating understanding of the terrible human costs of slavery. It possesses the chilling, matter-of-fact power of the slave narratives collected by the Federal Writers’ Project in the 1930s, with echoes of Toni Morrison’s ‘Beloved,’ Victor Hugo’s ‘Les Misérables’ and Ralph Ellison’s ‘Invisible Man,’ and with brush strokes borrowed from Jorge Luis Borges, Franz Kafka and Jonathan Swift.”

Skriver Ron Charles i Washington Post:

”Far and away the most anticipated literary novel of the year, ‘The Underground Railroad’ marks a new triumph for Whitehead. Since his first novel, ‘The Intuitionist‘ (1999), the MacArthur ‘genius’ has nimbly explored America’s racial consciousness — and more — with an exhilarating blend of comedy, history, horror and speculative fiction. In this new book, though, those elements are choreographed as never before. The soaring arias of cleverness for which he’s known have been modulated in these pages. The result is a book that resonates with deep emotional timbre.”

Skriver Kirkus Review:

”Imagine a runaway slave novel written with Joseph Heller’s deadpan voice leasing both Frederick Douglass’ grim realities and H.P. Lovecraft’s rococo fantasies…and that’s when you begin to understand how startlingly original this book is.”

Colson Whitehead har belönats med många stipendier och utmärkelser och The Underground Railroad är hans sjätte roman, men frågan är om han inte nu får sitt definitiva genombrott.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter