Tag Archives: roman

Recension: ”Eileen” av Ottessa Moshfegh

91vnpzx7dal

Ottessa Moshfegh
Eileen
Johnathan Cape

Ottessa Moshfegh har under flera år varit en av de mest spännande nya amerikanska prosaisterna. Hon har skrivt en kortroman och ett gäng noveller, varav flera har publicerats i Paris Review. Men det var med debutromanen Eileen hon slog världen med häpnad, när hon 2016 tog sig in på den korta listan till Man Booker-priset. Dessutom vann hon ett PEN/Hemingway Award – Amerikas mest prestigefulla pris för debutomaner.

Året är 1964. Platsen en anonym stad i New England, inbäddad i snö mitt i smällkalla vintern. Romanen utspelar sig under en vecka. Dess tre första meningar:

”I looked like a girl you’d expect to see on a city bus, reading some clothbound book from the library about plants or geography, perhaps wearing wearing a net over my light brown hair. You might take me for a nursing student or a typist, note the nervous hands, a foot tapping, bitten lip. I looked like nothing special.”

Det har gått femtio år och berättaren ser, med oförsonlig blick tillbaka på en ödesdiger vecka i sitt liv. Hon tar tydligt avstånd från sitt tidigare jag, ungefär som om hon har antagit en ny identitet (vilket det visar sig att hon haft anlednings att göra): ”There’s no better way to say it: I was not myself back then. I was someone else. I was Eileen.”

Romanen har betecknats som noir och har kallats thriller. Visst har den drag av noir och visst kan man kalla den för thriller – Moshfegh förhåller sig snarast lekfullt till genrelitteraturen – men man kan lika gärna kalla den för en sällsynt spännande karaktärstudie.

Romanens viktigaste tema är, tror jag att man kan säga, frihet. Eileen arbetar på ett fängelse för pojkar och när hon kommer hem efter jobbet är det som att komma till ett annat fängelse. Hon bor med sin far, en före detta polis som är svårt alkoholiserad. Han kör med Eileen som knappt har en vaken stund för sig själv. Mellan dem finns knappt någon värme. Eileen har inga vänner, men på fritiden, då hon inte måste städa efter sin far, ägnar hon sig åt att snatta och att stalka den muskulösa fängelsevakten Randy.

Det är upplagt för att Eileen kommer att försöka bryta sig loss från de här omständigheterna. Det är uppplagt för en våldsam upplösning.

Med Eileen har Moshfegh skapat en närmast klassisk unlikable character. Det är som om Moshfegh vill testa läsarens gränser. Känner ni någon sympati med Eileen, eller är hon för osympatisk och frånstötande? Moshfegh öser på med en hel del äckel. Eileen, eller den vuxna person som en gång hette Eileen, berättar exempelvis en hel del detaljerade saker om sin menstruation och sina toalettvanor. Det är naturligtvis inte äckligt i sig, det är sättet det skildras på som är äckligt. Det verkar vara mycket medvetet, som om Moshfegh ville få läsaren att fråga sig varför män kan skriva om sitt äckel utan att någon höjer ett ögonbryn.

Personligen tycker jag om unlikable characters och jag känner definitivt sympatier för Eileen, hennes självförakt är smärtsamt och man hoppas hela tiden att hon ska klara sig ur sin situation. Moshfegh har dessutom begåvat henne med en lite skruvad men intressant iaktagelseförmåga. Det är en annorlunda och sällsynt spännande romankaraktär.

Jag fångades genast av de inledande raderna, som anger tonen och lägger grunden för den mörka sugande stämningen. Moshfegh skriver fantastiska meningar – skarpa, vackra, mörka, lekfulla, överrumplande. Jag tycker inte att det är en överdrift att kalla Eileen för en mindre klassiker. På sätt och vis är den, trots den genomgående leken med det frånstötande, väldigt vacker, på ett okonventionellt vis.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Mottagandet av ”Lincoln in the Bardo” av George Saunders

download-1

George SaundersLincoln in the Bardo (Random House)

George Saunders är en av den samtida amerikanska litteraturens främsta novellspecialister. Hans skruvade noveller – på svenska finns hans kanske främsta samling Tionde December (Bonniers) – utspelar sig i regel i en inte alltför avlägsen dystopisk framtid, i vilken storföretagen och deras varumärken har betydligt större makt över våra liv än de har idag.

Karaktärerna kämpar ofta för att inte halka efter i en högt uppskruvad statusjakt. Novellerna balanserar på gränsen mellan det absurda och det sannolika. Saunders har en viss förkärlek för temaparker, där personalen under smått förnedrande former gestaltar olika tidsperioder. Hans berättelser är ofta hysteriskt roliga och otäcka på en och samma gång.

När Saunders romandebuterar, med den historiska romanen Lincoln in the Bardo, har förhandsintresset varit enormt. Boken är en av vårens mest emotsedda och omskrivna. Ingen hade förväntat sig en konventionell roman av Saunders, och den har infriat förväntningarna. Den har kallats bisarr, menat som något positivt.

images-3

Februari 1862. Inbördeskriget har pågått i knappt ett år, men insikten har börjat sjunka in att det kommer att bli ett långt och blodigt krig. President Lincolns älskade 11-åriga son Willie har legat allvarligt sjuk i Vita Huset. Man trodde att han skulle klara sig, men han har avlidit och begravts på en kyrkogård i Georgetown. Citerat ur förlagets beskrivning:

”From that seed of historical truth, George Saunders spins an unforgettable story of familial love and loss that breaks free of its realistic, historical framework into a supernatural realm both hilarious and terrifying. Willie Lincoln finds himself in a strange purgatory where ghosts mingle, gripe, commiserate, quarrel, and enact bizarre acts of penance. Within this transitional state—called, in the Tibetan tradition, the bardo—a monumental struggle erupts over young Willie’s soul.”

Kritikerna har överlag varit mycket positiva, samtidigt som många påpekar att det är en krävande roman, med sin collageteknik och övernaturliga inslag. Det här är några omdömen:

Skriver John Freeman i Boston Globe:

”[…] one of the strangest and most remarkable books […] about love, loss, and the afterlife. Narrated in bursts of speech interspersed with real and fictionalized observations of the president across a single, terrible night, ‘Lincoln in the Bardo’ reads less like a novel than the type of tragedy Shakespeare might write if he lived in 21st century America. Fans of Saunders’s stories — some of the most original work in American history — have craved this book for a long time, and he has not disappointed. Saunders has disassembled the novel as a form and put it back together in a fascinating shape. Dozens of voices spread out across the page like floating spirits. As in the bard’s work, their feelings are nobly and ignobly expressed.”

Skriver Delia Falconer i Sidney Morning Herald:

”Newspapers reported that Lincoln snuck out of the White House to the graveyard ‘on several occasions’ to hold his dead child in his arms. Saunders has said in interviews that he was obsessed for a decade by this image of America’s 16th president in deepest mourning, while struggling to hold his country together during a brutal Civil War. […] Lincoln in the Bardo takes place on the night after the funeral – and yet, from its first pages, it’s clear that it is no straight historical fiction. Instead Saunders has ramped up his brilliant ventriloquism and sometimes supernatural distortion. This extraordinary novel is narrated by the eloquent, teeming dead.”

Skriver Emily Gould i Bookforum:

”In anyone else’s hands, this premise would be too ridiculous to generate pathos, but Saunders has long excelled at creating alternate realities, starting with the near-future dystopia presented in his now-classic CivilWarLand in Bad Decline. Many of his stories have a deeply empathetic eye for characters who are trapped—in grim jobs, in mournfulness, in compromises required by end-time conditions. Though Bardo is a novel, in many ways Saunders continues to capitalize on his skills as a miniaturist. The individual ghosts’ monologues function as short stories unto themselves, sometimes freestanding, sometimes doled out in increments and interspersed with other characters’ speeches. Saunders churns out ghost after ghost with virtuosic brio, endowing each with a unique voice and reason for being trapped in limbo.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Recension: ”Nicotine” av Nell Zink

y648-1

Nell Zink
Nicotine
Ecco

På anmärkningsvärt kort tid har Nell Zink, född 1964, kommit ut med tre romaner som har fått ett väldigt positivt mottagande. Hennes vänskap med Jonathan Franzen – de delar ett brinnande intresse för fåglar – har säkert inte varit helt obetydlig, inte heller ett porträtt i New Yorker. Men det är hennes smarta och okonventionella romaner, tre stycken på 18 månader, som har gjort henne till en amerikansk litterär stjärna att räkna med. Som en recensent har skrivit om henne: ”one of the freshest talents around”

Först kom The Wallcreeper (2014), som påstås ha tagit tre veckor att skriva och som Keith Gessen har beskrivit så här: ”about a bird-loving American couple that moves to Europe and becomes, basically, eco-terrorists” Sedan kom Mislaid (2015), som tydligen också tog tre veckor att skriva, vilket inte hindrade den från att vara med och tävla om ett National Book Award. Dess stora teman är ras, sexualitet och identitet.

Och förra året kom Nicotine (2016), som i likhet med de två föregående romanerna är politisk eller i vilket fall som helst samhällstillvänd. Historien börjar 1985 på en soptipp i Cartagena, Colombia, där en ung flicka vaktar grisar. Hon har flytt från sin stam, tillhörande Kogi-folket. En medelålders amerikansk man, Norm, får syn på hennne och fattar sympatier. Han bjuder henne på mat, de småpratar lite med varandra och sedan ger de sig av tillsammans.

Sedan förflyttas vi 20 år framåt i tiden. Flickan är nu vuxen och hon bor tillsammans med Norm i ett hippie-kollektiv och de har en dotter tillsammans, Penny, som är bokens huvudperson. Kort därefter förflyttas vi till 2016. Penny vakar vid sin fars dödsbädd. Hon försöker bita ihop och stötta honom samtidigt som sorgen sliter och river i henne.

Ironiskt nog hade Norm, får vi veta, varit shaman och drivit en retreat i Brasilien där han försett dödligt sjuka med ayahuasca och gett dem andligt stöd. Själv dör han på ett kristet hem, på vilket det är långt ifrån en självklar prioritet att lindra smärta och lidande. Penny sörjer Norm betydligt mer än hennes två halvbröder och modern.

Efter sig lämnar Norm en nedgången fastighet i ruffiga kvarter i Jersey City. Penny får i uppgift av familjen att undersöka och ta hand om fastigheten. När hon väl kommer dit visar det sig att huset är ockuperat av aktivister som strider för nikotinisters rättigheter. De ingår i ett nätverk av kollektiv med olika inriktning.

Penny faller direkt för en av kollektivets grundare, Rob, som emellertid är asexuell. Antalet karaktärer ökar stadigt och intrigen blir alltmer avancerad. Penny har en kort affär med en kvinna i kollektivet, bisexuella Jazz (Jasmine), vilket även hennes halvbror Matt har. Han blir lika besatt av Jazz som Penny blir av Rob.

Man kan läsa Nicotine som en bitvis nästan farsartad satir över unga aktivister, lite åt hipsterhållet. Men satiren är kärleksfull. I en intervju fick Zink frågan om varför hon skrev satir om unga engagerade aktivister: ”I don’t think of it as satire because I like those people. I think of politically active, politically involved people as the salt of the earth. They’re my favorite people.”

Vissa recensenter har rest frågan om inte Zink skrivit den här och de tidigare romanerna lite väl fort, underförstått, att de skulle vara på gränsen till slarviga. Men jag tycker snarare att den förmenta slarvigheten snarare är en slags kvalitet. Raka rör i Skanör.

Det svänger om Nicotine och tempot är halsbrytande. En stor del av romanen utgörs av dialog – smart, rapp och humoristisk dialog med referenser till rader av samtida fenomen, allt ifrån Michel Houellebecq till Donald Trump. Romanen är uppbyggd av episoder och Zink har sagt att hon skrivit den lite som en teveserie. Den är en riktig page-turner. Och texten är, precis som man kunnat förvänta, pepprad med iaktagelser och reflexioner om politik, klass, ras och kön. För mig är Zink framför allt en fantastisk samtidsskildrare och humorist.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Roman om slaveriet vinnare av National Book Award 2016

images-2

Vinnaren av National Books Awards 2016 i romanklassen blev, ganska väntat, Colson Whiteheads The Underground Railroad, en kontrafaktisk historisk roman om slaveriet. Det är en originell, djupt gripande, upprörande, men också väldigt underhållande och äventyrlig roman.

Vi skrev om mottagandet av romanen när den kom ut, och kritiken var översvallande:

”The Underground Railroad var under 1800-talet i Amerika benämningen på de hemliga rutter och safe houses, som användes av afroamerikanska slavar när de rymde till fria stater. Termen användes även som benämning på de abolitionister, både vita och färgade, såväl fria som ofria, som hjälpte slavar på flykt.

The Underground Railroad heter också en av höstens mest hajpade amerikanska romaner. Det är en blandning av historisk roman och speculative fiction – författaren, Colson Whitehead, förvandlar den metaforiska järnvägen till en faktisk underjordisk järnväg.

Boken har plockats upp av Oprah Winfreys bokklubb, vars läsare, om jag förstått saken rätt, får läsa boken innan den släpps i bokhandlarna. Ett smart sätt att bygga upp hajpen.

Ramberättelsen handlar om Cora som är slav på en bomullsplantage i Georgia. När Caesar, en nykomling från Virginia, berättar om den underjordiska järnvägen – ett nätverk av spår och tunnlar – kommer de överens om att fly tillsammans. Det blir en dramatisk flykt. De blir jagade, bland annat av den notoriske slavjägaren Ridgeway.

Kritikerna har överlag varit lyriska:

Skriver Michico Kakutani i New York Times:

”[an] almost hallucinatory novel that leaves the reader with a devastating understanding of the terrible human costs of slavery. It possesses the chilling, matter-of-fact power of the slave narratives collected by the Federal Writers’ Project in the 1930s, with echoes of Toni Morrison’s ‘Beloved,’ Victor Hugo’s ‘Les Misérables’ and Ralph Ellison’s ‘Invisible Man,’ and with brush strokes borrowed from Jorge Luis Borges, Franz Kafka and Jonathan Swift.”

Skriver Ron Charles i Washington Post:

”Far and away the most anticipated literary novel of the year, ‘The Underground Railroad’ marks a new triumph for Whitehead. Since his first novel, ‘The Intuitionist‘ (1999), the MacArthur ‘genius’ has nimbly explored America’s racial consciousness — and more — with an exhilarating blend of comedy, history, horror and speculative fiction. In this new book, though, those elements are choreographed as never before. The soaring arias of cleverness for which he’s known have been modulated in these pages. The result is a book that resonates with deep emotional timbre.”

Skriver Kirkus Review:

”Imagine a runaway slave novel written with Joseph Heller’s deadpan voice leasing both Frederick Douglass’ grim realities and H.P. Lovecraft’s rococo fantasies…and that’s when you begin to understand how startlingly original this book is.”

Colson Whitehead har belönats med många stipendier och utmärkelser och The Underground Railroad är hans sjätte roman, men frågan är om han inte nu får sitt definitiva genombrott.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter

Recension: ”Välkommen till Amerika” av Linda Boström Knausgård

bostrom_knausgard_valkommen_till_amerika_omslag_inb_0

Linda Boström Knausgård
Välkommen till Amerika
Modernista

”Vi är en ljus familj,” upprepar modern flera gånger i Välkommen till Amerika, Linda Boström Knausgårds tredje bok, en riktigt tajt och gripande kortroman. Upprepningen av den här frasen har något desperat över sig, den är hjärtskärande eftersom modern kämpar förtvivlat för att hålla samman sin lilla familj. Hennes före detta man, som varit alkoholiserad och psykiskt sjuk, eventuellt bipolär, har dött. Nu utgjörs familjen bara av modern, hennes son och lillasystern Ellen. De bor i en stor lägenhet i Stockholm.

Bokens jag-berättare är dock Ellen som är elva år gammal. Bokens suveräna första mening: ”Det var nu länge sedan jag slutade prata.” Ellen har slutat prata, storebrodern barrikaderar sig på sitt rum bland sina instrument och modern gör sitt bästa för att sprida ljus i familjen. Det är ett ljus som Ellen stundtals upplever som både falskt och kravfyllt. Modern är en firad skådespelare och ibland undrar Ellen om modern alltid spelar en roll.

Fadern är, som sagt, död. Ellen har i själva verket bett till Gud att han skulle dö, och hon tror nu att det är hon som bär skulden. Även om hon känner en lättnad att faderns terror har upphört. Terrorn har upphört, han misshandlade modern och efter skilsmässan kunde han klättra upp för stuprännan för att ta sig in i familjens lägenhet, men familjen är i obalans.

Boken har en lite en lite vag sagoton, som vetter åt det groteska. Ellen är en brådmogen tjej och hon försöker förstå hur saker och ting hänger ihop:

”Det är som om varje situation letar efter balans. Varje möte vid kylskåpet , varje stund är det någonting som måste balanseras mot någonting annat. Att leva tillsammans var kanske just det, att flytta runt balanspunkten tills alla kunde stå ut. Det fanns många sätt. Det ena var inte värre än det andra.”

Och lite längre ned på samma sida:

”Vad var det som höll på att hända? Var det så att nu när hotet från pappa försvunnit, så föll vi i sär? Var det han som hållit ihop oss? Varför var det så att jag inte längre tillhörde min familj?”

Ellen är också ständigt orolig för att hon ska få stryk av sin bror och hon kan inte förlika sig med att hon är på väg att bli vuxen. Hon tycker att det är obehagligt att se hur broderns utseende förändras, men jag läser inte Välkommen till Amerika , i alla fall inte i första hand, psykologiskt-realistiskt utan snarare symboliskt-existentialistiskt. Jag läser den som en berättelse om hur man ska kunna förhålla sig till livet, en berättelse om hur man bör inrätta sig i världen.

Stilen präglas av korta meningar, som med stor precision mejslar fram Ellens tankar. Hon har, inte bara för att hon slutat tala, något rebelliskt över sig. Hon får mig att tänka på en annan av litteraturens unga hjältar, tolvårige Cosimo di Rondò, huvudperson i Klätterbaronen (1957) av Italo Calvino. I revolt mot sin stränge far klättrar Cosimo en dag upp i en väldigt ek, och svär att aldrig mer sätta sin fot på marken.

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Recensioner

Recension: ”Rum för resande” av Hans Gunnarsson

9789100156534

Hans Gunnarsson
Rum för resande
Albert Bonniers förlag

Han debuterade 1996 med novellsamlingen Bakom glas, som belönades med Katapultpriset för bästa debut det året. Sedan etablerade sig Gunnarsson som en av Sveriges främsta novellister, och mutade in ett alldeles eget Gunnarsson-land. Förra året fick han sitt stora genombrott hos den bredare publiken med All inclusive, en kollektivroman, chartersatir kanske man kan kalla det, som utspelar sig på Guadeloupe.

Och nu har hans senaste och tionde bok givits ut, Rum för resande, på dagen 20 år efter debuten. Den är bara lite drygt 180 sidor lång, men laddad med ödesmättad spänning. En rekordartad högsommarvärme har parkerat över Sverige. Ett ungt par, Tilde och Josef, som har ett litet spädbarn, tar bilen söderut för att söka upp Tildes biologiska mamma.

På den småländska landsbygden driver en kvinna ett litet pensionat tillsammans med sin vuxne men psykiskt sköra son. Kvinnan gör förberedelser eftersom hon fått en bokning. Hon oroar sig ständigt för sonen, som har varit psykotisk och vårdats på sjukhus. Kvinnan börjar, i ren desperation, fasa ut vissa av sonens läkemedel och ersätta dem med andra preparat, som vitaminer. Hon hoppas att sonen ska bli sitt gamla jag.

Berättelsen växlar mellan Josefs och kvinnans perspektiv och man listar snart ut att det är Tilde och Josef som bokat in sig på pensionatet, och att kvinnan är Tildes mor. Både omslaget och baksidestexten bekräftar det som texten förmedlar allt tydligare, att den här berättelsen inte kommer att sluta med en lycklig återförening: ”[…] i kontrasten mellan det utsagda och det outsagda – mellan den slutna bilkupén och det öppna, tysta landskapet – trappas spänningen upp mot det oundvikliga våldet.”

Rum för resande är en spänningsroman, men Gunnarsson förhåller sig lekfullt till genrelitteraturen. Kvinnans väninna, Irene, fäller den obetalbara kommentaren: ”Jag tycker att det är vampyrer och skit i nästan allting som görs numera”. Att den psykiskt sköra sonen spelar banjo ser jag både som ett illavarslande tecken och ett utslag av humor. Jag associerar även till Psycho och southern gothic, exempelvis Carson McCullers och Flannery O’Connor.

Romanen är som en liten provkarta över Gunnarssons gedigna hantverkskunnande, som man i regel inte uppmärksammar när man är uppslukad av texten. Jag tycker att han är en av våra allra främsta prosaister och stilister. Och han är ruskigt bra på tjafsiga dialoger, i vilka karaktärerna talar förbi varandra eller något ligger och skaver under ytan. Rum för resande är riktigt spännande och underhållande.

Läs novellen ”Falla” av Hans Gunnarsson

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: ”Epidemin” av Åsa Ericsdotter

9789100155414 (1)

Åsa Ericsdotter
Epidemin
Albert Bonniers förlag

Hälsopartiets vallöfte var att förvandla Sverige till Europas smalaste land. Partiledaren heter Johan Svärd och han har, inspirerad av en amerikansk pastor, kommit fram till att hälsa är den fråga – den ideologiska vänster- högerskalan är inte tillämpbar längre – som det svenska folket kan enas om. Hälsa är inte, enligt Svärd, en fråga, det är frågan. Valresultatet visar att han har rätt, Hälsopartiet vinner valet och Svärd blir statsminister.

Det här är den yttre ramen för den dystopiska romanen Epidemin. Och epidemin syftar på fetmaepidemin, oavsett om man tolkar den som Svärd, att svenskarna är för feta, eller som de flesta karaktärerna i boken, att föreställningen om folkets fetma är epidemisk. Men det är Hälsopartiet som har makten. De höjer skatten på socker, avskedar offentliganställda som inte har önskvärd samansättning av fett och muskler och utrustar landets kyrkor med träningsutrustning.

Landon Thomson-Jaeger, ung forskare i svensk-amerikanska relationer vid Uppsala universitet, ser sin före detta flickvän tyna bort i anorexi. När han flyr propagandan, han bosätter sig tillfälligt i föräldrarnas sommarstuga, träffar han sjuksköterskan Helena, som med sin kurvighet anses utöva dåligt inflytande på patienterna. Landon ser kurvorna som en tillgång. Och Helena har också flytt galenskapen, tillsammans med sin dotter Molly, eftersom hon anser att skolan spårat ur och blandar sig i barnens vikt och kost på ett allt klibbigare vis.

När Helena försvinner ger sig Landon ut på vägarna i norra Uppland för att leta efter henne. Det blir en obehaglig och allt mer absurd resa genom ett Sverige som lagt sig platt för ett parti och en statsminister, som allt mer nitiskt kontrollerar medborgarnas fettmassa och intag av kolhydrater.

En annan av huvudpersonerna är Gloria Öster, författare och litteraturvetare, som också fått lämna sig tjänst på grund av icke-önskvärd sammansättning av fett och muskler. Hennes ersättare blir, ironiskt nog, Landons före detta flickvän. Öster försöker utforska och skriva om hur allt kunde gå så snett: ”Bantningsindustrin hade håvat in fantasibelopp långt innan Hälsopartiet kom in i bilden. De privata fettsugningsklinikerna och magbandsinstituten hade poppat upp som svampar ur Stockholmsjorden och Institutet för nutritions propagandaprogram hade tjänat miljarder åt läkemedelsindustrin. Men det var omöjligt att pengar var hela förklaringen.”

Ericsdotter utför ett litterärt balansnummer, med bravur. Romanen är inte fullt så skruvad att det förtar det dystopiska obehaget, men tillräckligt skruvad för att bitvis vara hysteriskt rolig. Genom denna dubbla manöver lyckas också romanen framhäva en rad smärtpunkter och visa hur extremt laddat ämnet hälsa och vikt är i vår tid och i vårt samhälle.

Det är bara en gissning, men vi svenskar är väl ett av världens mest löpande, skidande, klättrande och cyklande folk? Vilket, vill jag påpeka, naturligtvis är positivt på många sätt. Men om just det handlar inte Epidemin. Den handlar om kontroll. Om anorektikerns och bulimikerns försök att kontrollera den egna kroppen. Om kontroll i familje- och kärleksrelationer. Och om politikens vilja att kontrollera samhällskroppen, ända in på bara skinnet.

Man skulle kanske kunna tänka sig PC Jersild som en svensk föregångare? Men Ericsdotter skriver mer koncentrerat, ibland nästan lyriskt, och jag tycker att hon är friare i sin ideologikritik än Jersild. Hon är en lysande satiriker.

Jag tycker att Epidemin inbjuder till allegoriska läsningar. Den ligger helt rätt i tiden. Jag tror och hoppas att den kommer att nå en stor läsekrets, även om den kanske inte kommer att tilltala anhängare av just en- och tvåfrågepartier.

Och omslaget, av Elina Grandin, är ett av årets coolaste.

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Recensioner