Etikettarkiv: romaner

Novell 151: ”The Adventure of a Skier” av Italo Calvino

Natur & Kulturs storsatsning på böcker av Italo Calvino, italienaren med den vidsträckta fantasin, är ett av många exempel på att hans berättelser inte bara är klassiker, utan i allra högsta grad levande klassiker.

För den som vill prova Calvino i det kortare formatet, så publicerade New Yorker, i numret som kom ut 3:e juli 2017, en nyöversatt och charmig novell, ”The Adventure of a Skier”. Den handlar om två ungdomar som möts i en skidbacke och blir smått förälskade, i varandra och i världen. Calvino är ju, bland mycket annat, en mästare på att skildra stegrad livskänsla.

Om du hellre vill lyssna på en Calvino-novell, så kan du även göra det via New Yorker. Lyssna på Salman Rushdie när han läser ”Love Far From Home”. Lyssna på Robert Coover när han läser  ”The Daughters of the Moon”. Det är helt gratis.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Four favorites 1: Derek Attridge recommends contemporary South African novels

I recently read a very interesting, rather short but dense, article: “The South African Novel Today”. It begins with reflections about the contemporary South African novel and a shift from an optimistic world view, that followed when apartheid finally was abolished, to a considerably more pessimistic world view expressed in more recent novels.


The author of the article, Derek Attridge, a renowned South African-born British scholar at University of York, specialized in English and South African literature, then proceeds with an evaluation of the state of the South African novel today and in its recent past. He quotes two new studies on the subject, he criticizes some aspects of the contemporary trend to blend the historical with the fictive, he reflects on broader trends and he engages in a more detailed analysis of one recent novel. The article is inspiring, dense with knowledge and it makes you want to know more about South African novels.

I wrote Mr. Attridge and asked if he would be interested in recommending four of his favorite contemporary South African novels. I’m very grateful and proud to be able to present Mr. Attridge’s recommendations (below) in our new series Four favorites / Fyra favoriter.

Mr. Attridge has written and edited more than 20 academic studies. He has written J. M. Coetzee and the Ethics of Reading (2004) and The Work of Literature (2015). He has co-edited Writing South Africa: Literature, Apartheid, and Democracy 1970-1995 (1998) and The Cambridge History of South African Literature (2012).

These are Mr. Attridge’s recommendations:


David’s Story, by Zoë Wicomb (Kwela, 2000; The New Press, 2001).

This ambitious novel weaves together two stories dating from either end of the twentieth century: David Dirkse, a former guerrilla in the struggle against apartheid adjusts to the new world of post-apartheid South Africa while exploring the historical roots of his community, the Griqua people; and his possible ancestor, Andrew Abraham Stockenstrom le Fleur, leads the Griquas in a trek to find a new home. Wicomb explores the fraught internal dynamics of the liberation movement, with particular attention to the prejudices against “coloured” (i.e., “mixed-race”) and women members of the ANC in a dazzling, sometimes comic, sometimes chilling, always highly imaginative work.


The Restless Supermarket, by Ivan Vladislavić (Umuzi, 2001; And Other Stories, 2014). Swedish translation: Snabbköpet rastlös

Aubrey Tearle, the narrator of this novel, is resistant to change, but change is happening all around him, as the fixities of apartheid South Africa tumble in the late twentieth century. He is a proofreader, and his passion for correctness is evident throughout the novel, which relates the tale of the final gathering at the Café Europa in Hillbrow, Johannesburg, before it closes its doors, a victim of the unstoppable transition. The novel includes Tearle’s magnum opus, ”The Proofreader’s Derby”, a nightmarish tale which he has produced in an error-strewn version to test young proofreaders. Through the comedy runs a vein of sadness, as Tearle, for all his absurdity, is a not unsympathetic character. Vladislavić’s superb handling of style is a delight throughout.


The Heart of Redness, by Zakes Mda (Farrar, Straus and Giroux, 2000; Oxford, 2002).

What is especially striking in this novel is the long view it takes of the history of the Xhosa peoples in the Eastern Cape, in which the apartheid years from 1948 to 1994 are seen onlyas a small part of a much longer story. The work moves between the pre-apartheid past and the post-apartheid present, tracing the long wake produced by the Cattle-Killing of 1856-7 which sealed the subjugation of the Xhosa to the European colonizers. In the present, the people are still divided between the descendants of those who believed the prophecy that led to the killing of cattle and those who didn’t, and the novel brilliantly shows the rift working itself out over the question of tourism in the region.


Agaat, by Marlene van Niekerk (Tafelberg, 2004; translated by Michiel Heyns as The Way of the Women, Little, Brown, 2007; translation reissued by Tin House Books, 2010). Swedish translation: Agaat

Written in Afrikaans and skilfully translated into English, this magnificent novel uses the extraordinary device of the consciousness of a dying woman suffering from motor neurone disease, and who can only communicate by blinking, to tell the story of family and racial conflict on a South African farm. Agaat (Agatha, but also agate, in English) is the coloured nurse who tends to Milla while also overseeing the farm, in a dramatic reversal of power relations – since Milla had rescued Agaat as a child from extreme poverty and neglect. Set in the dying days of apartheid, the work uses an intense family drama to reinvent the tradition of the Afrikaans plaasroman or farm-novel as a distillation of the country’s tragic history.

Derek Attridge

Lämna en kommentar

Under 4 favoriter / 4 favorites, Listor

Långa listan National Book Awards 2016: Prosa

Longlist Medallion Black-and-White.png

Nu har National Book Awards presenterat de långa listorna i samtliga kategorier. Och i kategorin fiction, den tyngsta, måste Colson Whitehead med The Underground Railroad betraktas som en av storfavoriterna. Romanen har redan firat stora triumfer. Läs om mottagandet av romanen.

Det här är hela långa listan:

Chris Bachelder, The Throwback Special (W. W. Norton & Company)


”In his wistful and elegantly written fourth novel, “The Throwback Special,” Chris Bachelder plays Jane Goodall to a large group of middle-aged men who assume the role of his chimpanzees. Bachelder observes their rituals with a blend of affection and befuddlement over the course of a weekend, when they have gathered to take part in an activity that feels somehow both wildly imaginative and completely familiar. For 16 straight years, they have re-enacted one of the most iconic and gruesome plays in football history […].”
John Williams i New York Times

What Belongs to You

Garth Greenwell, What Belongs to You (Farrar, Straus & Giroux)


”Of the many favorable comparisons What Belongs to You is sure to invite, none seems quite so apt — or useful in understanding just what it is that makes it a great gay novel — as its parallels to James Baldwin’s 1956 classic Giovanni’s Room.”
Jameson Fitzpatrick i The Millions

Imagine Me Gone

Adam Haslett, Imagine Me Gone (Little, Brown & Company)


”In Adam Haslett’s beautiful new novel, Imagine Me Gone, mental illness rips through one New England family over the course of four decades. Told in alternating first-person chapters by the parents and their three children, it is a captivating portrait of the ways depression and anxiety mark both the afflicted and everyone who loves them.”
Patrick Flanery i The Spectator

Paulette Jiles, News of the World (William Morrow)

”In post–Civil War Texas, a 10-year-old girl makes an odyssey back to her aunt and uncle’s home after living with the Kiowa warriors who had killed her parents four years earlier. […] Lyrical and affecting, the novel succeeds in skirting clichés through its empathy and through the depth of its major characters.”
Kirkus Reviews

The Association of Small Bombs by Karan Mahajan

Karan Mahajan, The Association of Small Bombs (Viking Books)


The Association of Small Bombs is a deeply moving exploration of terrorism that destroys the tropes of the subcontinental novel.”
Sharan Shetty i Slate

The Portable Veblen by Elizabeth Mckenzie

Elizabeth McKenzie, The Portable Veblen (Penguin Press)

”‘The Portable Veblen,’ Ms. McKenzie’s second novel, may be her most cockeyed concoction to date. (She is also the author of Stop That Girl,‘ a collection of short stories, and MacGregor Tells the World.) It’s a screwball comedy with a dash of mental illness; a conventional tale of family pathos; a sendup of Big Pharma; a meditation on consumption, marriage, the nature of work.”
Jennifer Senior i New York Times

Lydia Millet, Sweet Lamb of Heaven (W. W. Norton & Company)

”A top-notch tale of domestic paranoia that owes a debt to spooky psychological page-turners like Rosemary’s Baby yet is driven by Millet’s particular offbeat thinking.”
Kirkus Reviews

Brad Watson, Miss Jane (W. W. Norton & Company)


”‘Who can say what life will make of a body?’ Watson (House of Mercury) asks in the affecting, nuanced story of a girl who ‘did not fear her own strangeness.’ Jane, the youngest daughter of a Mississippi sharecropper, is born with a genital defect that renders her incontinent and incapable of having children. A local doctor takes an interest in Jane’s case—as well as her father’s home-brewed apple brandy—and becomes a lifelong advisor and confidant to the ‘prodigiously contemplative’ girl.”
Publishers Weekly

Colson Whitehead, The Underground Railroad (Doubleday)


”The first thing to say about Colson Whitehead’s new novel, ‘The Underground Railroad,’ is that it’s really good — good, in fact, in just about every way a novel can be good. Its story — Cora, an enslaved woman, escapes from a Georgia plantation and journeys toward freedom — moves with speed and propulsion. […] The second thing to say about ‘The Underground Railroad’ is that it’s much stranger than it might first appear. In his previous work, especially ‘Zone One’ (2011), Whitehead displayed an occasional tendency toward easy irony and abstraction. Both are gone here. In their stead, Whitehead gives us a grave and fully realized masterpiece, a weird blend of history and fantasy that will have critics rightfully making comparisons to Toni Morrison and Gabriel García-Márquez.”
– Anthony Domestico i Boston Globe

Another Brooklyn

Jacqueline Woodson, Another Brooklyn (Amistad)

”‘Another Brooklyn’ is a short but complex story that arises from simmering grief. It lulls across the pages like a mournful whisper. ‘For a long time, my mother wasn’t dead yet,’ the narrator begins, which perfectly conveys the novel’s suspended sorrow. Now an anthropologist who studies the way different cultures honor their dead, August is an adult looking back at her adolescence in the 1970s. She came to Brooklyn with her younger brother two decades earlier when their father hoped they could all start a new life away from the tragedies that shattered their family back in Tennessee.”
Ron Charles i The Washington Post

Storförlagens dominans är anmärkningsvärt stor, inte minst om man jämför med brittiska Man Booker Prize.

Vem tilldelas priset? Min gissning är att det står mellan Greenwell och Whitehead.

Finalisterna/korta listan tillkännages 13 oktober, och vilka vinnarna är i de olika kategorierna tillkännages under en ceremoni i New York 16 november.

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor, Nyheter

Recension: ”Satantango” av László Krasznahorkai

László Krasznahorkai
Övers. Daniel Gustafsson Pech

Förra året vann den ungerske författaren László Krasznahorkai, född 1954, något otippat, Man Booker International Prize. Det var otippat eftersom Krasznahorkai är en väldigt svårläst författare. Han introducerades på svenska med Motståndets melankoli 2014 – romanen gavs ut 1989 på ungerska. Och i slutet av förra året gavs Krasznahorkais vidunderliga debutroman, Satantango, från 1985 ut.

Apropå att det är svårt att läsa Krasznahorkai. Han är väldigt skeptisk till korta meningar, och det verkar främst bero på att han inte tycker att korta meningar är realistiska. Hans egna meningar är vindlande och stakar sig om vartannat, men de är alltid långa, så också i Satantango. Dessutom saknas styckeindelning.

En av Krasznahorkais översättare, poeten George Szirtes, har liknat hans prosa vid ”a slow lava-flow of narrative, a vast black river of type.” Är det värt all den möda som krävs för att ta sig igenom den här lavafloden? Jag tycker absolut att det är det, Motståndets melankoli var en av 2014 års bästa böcker och Satantango var, tycker jag, en av förra årets intressantaste. Jag kan inte ett ord ungerska, men översättningarna av Daniel Gustafsson Pech ger ett mycket gediget intryck.

Handlingen utspelar sig på den ungerska landsbygden. Runt något som kallas anläggningen, möjligen något slags uttjänt kollektivjordbruk, ligger några gistna och slitna bostadshus som utslängda på en gigantisk leråker. Regnet öser ned och den allestädes närvarande leran är som ett existentiellt grundvillkor. Det är fuktigt, röta, mögel och rost sprider sig över allt. Inget fungerar. Allt förfaller. Alla misstror alla.

I det här lilla samhället, i byn som gud glömde, bor bland andra doktorn, rektorn, Futaki, Schmidts, Halics och Kráners. Det enda egentliga tidsfördrivet som står till buds är att supa på bykrogen, vilket många också gör, super och dansar eller super och raglar. Bitvis har romanen drag av fars, fars med beckettska drag. Krasznahorkai har många gånger berättat om hur förvånad han blev över att Satantango kunde ges ut i Ungern under kommunisttiden. Den ligger så långt man kan tänka sig från socialrealismen. Den är helt renons på framtidshopp, den är så dyster att det ofta slår över i komik.

Samhället får emellertid besök av den diaboliske Irimiás och hans kafkaartade sidekick, Petrina. Tillvaron är så usel i det lilla samhället att all förändring verkar löftesrik. Äntligen händer något. Irimiás är kanske besläktad med någon av Dostojevskijs nihilister, men i Satantango finns det väl egentligen ingen gud att göra uppror mot. Petrina påminner om de irriterande ”hjälparna” i Kafkas Slottet.

På en intervjufråga, om vad han läste förutom Kafka, svarade Krasznahorkai med att väldigt tydligt placera Kafka allra högst upp på sin parnass:

”When I am not reading Kafka I am thinking about Kafka. When I am not thinking about Kafka I miss thinking about him. Having missed thinking about him for a while, I take him out and read him again. That’s how it works. It’s precisely the same with Homer, Dante, Dostoevski, Proust, Ezra Pound, Beckett, Thomas Bernhard, Attila József, Sándor Weöres and Pilinszky…”

Satantango är bitvis riktigt obehaglig, men jag tycker att det farsartade och humoristiska tar överhanden. Som när Irimiás och Petrina är på någon myndighet inne i staden och plötsligt blir inkallade på ett rum av en tjock lite man: ”Och vjad vjäntaj hejajna på då?” Eller de två kontoristerna i samma kapitel, som också kunde vara ett utslag av byråkratihumorn i Slottet: ”Kontoristerna rusar nervöst omkring mellan en massa skrivbord, och om de någon gång hamnar mitt emot varandra i de trånga gångarna knuffar de otåligt varandra åt sidan med ursäktande leenden, vilket gör att skrivborden får sig törnar, varför golvet skrapats upp med vassa spår.”

Ibland känner jag mig lite osäker på om intentionen är seriös eller om en överdrift är skämtsam, som när ett sjavigt kontorsrum, i vilket ett par lysrör vibrerar med ”spöklikt sken”, verkar så dystert att det slukar allt ljus: ”och ljusstrålarna som strömmar in genom persiennerna upplöses i intet, som om de slukades underifrån av den dävna luften.” Men Satantango är tveklöst mystisk.

Apropå mystiken så skriver Krasznahorkai, vilket Jens Christian Brandt framhåller i sin recension i DN, fram saker med stor skärpa för att sedan undergräva och sudda ut dem. Det är ett väldigt framträdande drag i både Satantango och Motståndets melankoli. Man måste verkligen skärpa koncentrationen för att hänga med i Krasznahorkais ”lavaström”. Ibland behandlar han orden med en slags ömhet och ger dem nästan fysiska kvaliteter: ”Orden som tycks sudda ut varandra börjar virvla runt riktningslöst i flera minuter, innan de läggs samman i sköra och smärtsamt uddlösa meningar […]”

En av de bästa översiktliga artikelarna om Krasznahorkais författarskap tycker jag fortfarande är ”Madness and Civilization. The very strange fictions of László Krasznahorkai” av James Wood. Så här beskriver han hur det kan kännas att läsa Krasznahorkais undanglidande och gåtfulla texter:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Novell 112: ”The Migration of the Stork” av Ismail Kadare

Det är lika spännande varje gång Asymptote kommer ut med ett nytt nummer. En av höjdpunkterna i sommarnumret 2015 är en novell av Ismail Kadare: ”The Migration of the Stork”. Kadare, född 1936, är förmodligen den mest kände albanske författaren idag, och han nämns sedan länge som en tänkbar kandidat till Nobelpriset.

Den här långa novellen, mystisk och absurd och vansinnigt rolig, skrevs ursprungligen 1986, men reviderades och utökades 1998. Kadare tyckte att det fanns anledning att göra den rikare när han läste den efter kommunismens fall. Jag antar att den här versionen är mer öppen i sin kritik mot regimen. Den handlar bland annat om författare som tvingas göra avbön för att deras arbeten inte är tillräckligt optimistiska.

Berättaren är nog Kadares alter ego, lite vimsig och impulsiv, men med en humoristisk blick på livets absurditeter. Han blir fascinerad, uppslukad kanske man kan säga, av en kärleksaffär mellan en yngre kvinna från norra Albanien, Anna G, och den betydligt äldre poeten Lasgush Poradeci (1899-1987).


Jag passar även på att tipsa om att Modernista i slutet av förra året gav ut tre romaner av Kadare: Krönika i sten (1971), Den hårda vintern (1973) och Drömmarnas palats (1981). Victor Malm skrev en längre recension i Expressen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

James Salter, 1925–2015


Via Wikipedia

Den amerikanska författaren James Salter avled i fredags 90 år gammal. Han började sin bana som officer och pilot i US Air Force, men lämnade det militära 1957 i samband med publiceringen av hans första roman, The HuntersTrots att den filmades med Robert Mitchum i huvudrollen blev de följande böckerna sällan några riktigt stora försäljningssuccéer. Salter kallades ibland, med en betydande överdrift, för ”den bästa författare du aldrig läst”.

ladda ned

Men med sin sista roman All that is, som kom ut 2013, fick Salter det erkännande, också utanför Amerika, som många kritiker och fans länge ansett att han förtjänade. Det var då hans första bok på 30 år. Salter är ett bra exempel på en författare som uppskattas särskilt mycket av andra författare; Richard Ford har kallat honom ”the Master”, Saul Bellow var en beundrare och Philip Roth och många andra kan läggas till listan.

Light Years (Paperback) ~ James Salter (Author) Cover Art

Nick Paumgarten skrev en väldigt fin profil över Salter i The New Yorker 2013, ”The Last Book” I den finns det många exempel på Salters speciella humor, som i denna anekdot:

‘Light Years,’ which many writers and readers now consider a masterpiece, attracted some good reviews. But there were also some savage ones. Anatole Broyard, in the Times, deplored the characters, and the exoticism of their names. (Salter, stung, wrote him a letter: ‘Come on. Anatole?’)”

A Sport and a Pastime: A Novel (Paperback) ~ James Salter (Autho... Cover Art

Intervjun i The Paris Review från 1993 är sensationellt bra: ”James Salter, The Art of Fiction No. 133” Svar på frågan om han lägger stor vikt vid enskilda ord:

”I’m a frotteur, someone who likes to rub words in his hand, to turn them around and feel them, to wonder if that really is the best word possible. Does that word in this sentence have any electric potential? Does it do anything? Too much electricity will make your reader’s hair frizzy.”


Salter skrev även en hel del noveller, med novellsamlingen Dusk and Other Stories vann han ett PEN/Faulkner Award. Novellsamlingar vinner sällan det priset. I New Yorkers rika arkiv finns bland annat novellen ”Last Night”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Notiser, Nyheter

Essä: ”Nuremberg Rally, Invasion of Poland, Dunkirk …” av James Meek

Wikimedia Commons

Wikimedia Commons

”And it isn’t war which fills so many new novels. It’s ‘the war’, the Second World War, still ‘the’ even though it ended 56 years ago. It’s not as if there haven’t been any wars since 1945. There have been about three hundred. It’s true that people haven’t fought and died everywhere in the world. They’ve fought and died only in Indonesia, Greece, Iran, Vietnam, India, Bolivia, Pakistan, China, Paraguay, Yemen, Madagascar, Israel, Colombia, Costa Rica, Korea, Egypt, Jordan, Lebanon, Syria, Burma, Malaysia, Colombia, the Philippines, Thailand, Tunisia, Kenya, Taiwan, Morocco, Guatemala, Algeria, Argentina, Cameroon, Hungary, Haiti, Rwanda, Sudan, Oman, Honduras, Nicaragua, Mauritania, Cuba, Venezuela, Iraq, Zaire, Laos, Burundi, Guinea-Bissau, Somalia, France, Cyprus, Zambia, Gabon, the US, Uganda, Tanzania, Brazil, the Dominican Republic, Peru, Namibia, Chad, Czechoslovakia, Spain, the Soviet Union, Britain, El Salvador, Cambodia, Italy, Sri Lanka, Bangladesh, Chile, Turkey, Ethiopia, Portugal, Mozambique, Mauritania, South Africa, Libya, Afghanistan, Jamaica, Ghana, Ecuador, Zimbabwe, Burkina Faso, Mali, Panama, Romania, Senegal, Kuwait, Armenia, Azerbaijan, Niger, Croatia, Georgia, Bhutan, Djibouti, Moldova, Sierra Leone, Bosnia, Tajikistan, the Congo, Russia, Mexico, Nepal, Albania, Yugoslavia, Eritrea, Macedonia and Palestine. One crude tally puts the number of dead at well over twenty million. Yet writers keep going back to ‘the war’.”

Citerat ur ”Nuremberg Rally, Invasion of Poland, Dunkirk …” av James Meek i London Review of Books, Vol. 23 No. 17 | 6 september 2001. Som många andra har Meek undrat varför det skrivs så oproportionerligt mycket romaner som utspelar sig under andra världskriget.

Frågan är ju aktuell just i år, då det är 100 sedan första världskriget bröt ut. I Sverige ges det ut mycket färre böcker om första världskriget än om det andra, som det ju också görs betydligt flera filmer om. Meek läser inte mindre än nio böcker om andra världskriget och undersöker vari den speciella lockelsen kan ligga. Mycket välskriven essä.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar