Etikettarkiv: rysk litteratur

En novell varje kväll 82: ”The Unbitten Elbow” av Sigizmund Krzhizhanovsky

productimage-picture-autobiography-of-a-corpse-371_png_200x950_q85Sigizmund Krzhizhanovsky (1887-1950) skrev envist prosa under ett par decennier, men den sovjetiska censuren vägrade lika envist att låta honom publicera sig. Till censurens försvar får kan man anföra att han berättelser faktiskt är väldigt osovjetiska. Först långt efter sin död fick Krzhizhanovsky sitt erkännande.

”Din armbåde är nära,” lyder ett ryskt ordspråk, ”men du kan inte bita i den.” Den fantastiska novellen ”The Unbitten Elbow” handlar om en man som vigt sitt liv åt att bita sig själv i armbågen. Det är en blandning av hårt bitande satir och filosofisk och välvillig absurdism, som känns besläktad med både Borges och Kafka. Det är drabbande och väldigt, väldigt roligt.

”The Unbitten Elbow” presenteras av översättaren Joanne Turnbull i Electric Literatures solida novellserie Recommended Reading. Den finns med i Autobiography of a Corpse (2013), en NYRB Classics Original.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Intervju med författaren till ”Putins folk”

Vi fick möjlighet att intervjua Kalle Kniivilä, journalist på Sydsvenska Dagbladet, vars reportagebok Putins folk (Atlas) är högst aktuell. Kniivilä har rest runt i Ryssland och intervjuat så kallade vanliga ryssar, som i motsats till Moskvas medelklass stödjer Putin, om än inte alltid med någon större entusiasm.

Förklaringen till att Putin har så starkt stöd, trots en allt mer chauvinistisk och odemokratisk politik, är egentligen ganska enkel. När Sovjet bröt samman skakades Ryssland i grunden och många fick det mycket sämre. Ryssland ordinerades ”chockterapi” och 90-talet var ett mycket svårt årtionde för många ryssar. Sedan följde den ekonomiska härdsmältan sommaren 1998.

Givet den här bakgrunden – man kan hävda att Ryssland genomled en demografisk katastrof, med kraftigt förkortad livslängd, särskilt för män – är det lättare att förstå att Putins auktoritära stil med inriktning på ”stabilitet” är populär. Många har fått det mycket bättre under Putin och precis som i alla andra länder gynnar väljarna politiker som har styrt dem när de fått bättre ekonomi och välfärd.

Vi mejlade fem frågor till Kalle Kniivilä, som hade vänligheten att svara både snabbt och utförligt.

Vilka fördomar och missuppfattningar tycker du är vanligast vad gäller vår bild av dagens Ryssland? Är inte den journalistiska bevakningen extremt fokuserad på just medelklassen i Moskva?

Den vanligaste missuppfattningen är kanske att det skulle finnas en bred liberal opposition mot Putins styre i Ryssland, och att majoriteten av ryssarna skulle känna sig förtryckta och ofria. Så ligger det inte till. Enligt opinionsundersökningar tycker de flesta ryssar inte att de behöver mer frihet än de har, och det största oppositionspartiet i Ryssland är de oreformerade, ofta Stalindyrkande kommunisterna, även om också kommunisterna ofta i praktiken fungerar som ett stödparti till Putin, framför allt på riksnivå.

Den journalistiska bevakningen av Ryssland är väl i första hand fokuserad på makthavarnas beslut, deras verkningar, och i viss mån på kritiska röster mot dessa beslut. Och detta gäller inte bara för Ryssland, utan de flesta av världens länder – det är tyvärr alltför sällan så kallade vanliga människor kommer till tals i utlandsbevakningen, medelklass eller inte medelklass.

De kritiska ryska röster som refereras i den svenska mediebevakningen tillhör dock mycket riktigt oftast den liberala, inte sällan västinriktade oppositionen, som framför allt är stark bland medelklassen i Moskva. Och det kanske inte är så konstigt – deras ofta skarpsynta kritik är lätt för oss att förstå och sammanfaller som regel med den i väst förhärskande bilden av Ryssland. Och i grund och botten är den bilden inte felaktig – men den kan göras mer nyanserad genom att lyfta fram även andra röster. Det är det jag har försökt göra i min bok.

En annan vanlig missuppfattning är att folk i Ryssland generellt fick det mycket bättre direkt efter Sovjets fall. Så var det inte. Yttrandefrihet och frihet att resa hade införts redan under Sovjets sista år, medan ekonomin var på väg ner och fortsatte nedåt under första halvan av 90-talet. Det är först efter Putins makttillträde som ekonomin förbättrats markant, även om detta inte i första hand är Putins personliga förtjänst, utan till stor del beror på världsmarknadspriset på olja.

Ja, och du har verkligen lyckats tillföra nyanser, tycker jag. Vad fick du för bemötande – de flesta förstod väl att du inte är någon Putin-anhängare? Märkte du av något intresse för hur Ryssland skildras i väst?

Jag sade inte så mycket om vad jag själv tycker under intervjuerna, det är ju inte relevant i sammanhanget – men jag ställde så klart försiktigt kritiska följdfrågor. Det var ingen av intervjupersonerna som direkt frågade hur Ryssland skildras i väst, de flesta anser väl att de redan vet det. Däremot var det några som frågade varför man i väst ogillar Putin så mycket. Men många verkade anse att de även har svaret på denna fråga: väst vill att Ryssland ska vara svagt, och Putin är en stark ledare, alltså gillar man inte honom i väst.

Du nämner en del skönlitteratur i boken, ganska tidigt tror jag att du nämner Metro 2033 – den sista tillflykten av Dmitrij Gluchovskij. Ryssland har ju en fantastisk litterär tradition, och jag tror att man läste mycket under sovjettiden, men hur ser det litterära klimatet ut idag? Vad läser man? Finns det någon samhällskritisk eller satirisk litteratur? Du får gärna tipsa om ny bra skönlitteratur som översatts till svenska.

Ja, det lästes mycket under sovjettiden, det kunde man se i tunnelbanan då, väldigt många hade en bok med sig. God litteratur var också ett sätt att ta sig ur den gråa sovjetiska verkligheten och uppleva något annat. Men utbudet var givetvis mycket begränsat, även många ryska och sovjetiska klassiker var mycket svåra att få tag på, eftersom de ansågs ideologiskt suspekta.

Nu är det så mycket annat som pockar på uppmärksamhet, böckerna har blivit dyrare och upplagorna mycket mindre. Men man ser fortfarande ofta att folk läser i tunnelbanan, inte sällan e-böcker. Det var faktiskt i tunnelbanan i Moskva jag för första gången såg någon läsa en e-bok på en läsplatta, och min första läsplatta beställde jag från ett ukrainskt företag, när fenomenet knappt fanns i Sverige.

Dmitrij Gluchovskij med sin Metro 2033 och uppföljarna är faktiskt bland de mest populära författarna i Ryssland. Han har offentligt tagit avstånd från Rysslands agerande i Ukraina. Boris Akunin (Grigorij Tjchartisjvili) med sina historiska detektivromaner är ännu mer populär, och även han har offentligt anslutit sig till oppositionen. Den nästan lika populäre fantasyförfattaren Sergej Lukjanenko har däremot starkt tagit ställning mot den nya regeringen i Ukraina, han förbjöd i våras till och med utgivning av sina böcker i Ukraina. Han backade dock när Vladimir Putin personligen bad honom om det under en direktsänd frågetimme i tv.

Det finns gott om samhällskritisk och satirisk litteratur, det bästa exemplet är kanske Vladimir Sorokin. Flera av hans böcker finns även på svenska. Generellt har jag inte så bra koll på vad som har översatts till svenska, för jag brukar läsa rysk litteratur i original. En av mina favoritförfattare är Ljudmila Ulitskaja, men inte mycket av hennes författarskap finns på svenska. Jag gillade också Aleksandr Terechovs bok Nemtsy (”Tyskarna”) mycket, men den verkar inte finns på något annat språk än ryska.

Mycket av boken handlar ju om närhistorien, om Sovjets kollaps, utförsäljningen av de gemensamma tillgångarna under det kaotiska 90-talet och, inte minst, om det ekonomiska sammanbrottet augusti 1998. Jämför man det med den relativa stabiliteten under Putin, kan man ju förstå att man kan se den som ett mindre dåligt alternativ. Men hur är det med det historiska minnet vad gäller sovjettiden? Och hur använder Putin historien, han grundlade ju sin karriär under sovjettiden?

Det är precis så Putin vill att det ska ses: han har återställt normalitet efter 90-talets kaos. Men han har inte genomfört någon omfattande åternationalisering av den statlig egendom som under 90-talets första år delades ut till en snäv krets av oligarker. Undantaget är energisektorn, där Michail Chodorkovskijs oljebolag Yukos styckades och återförstatligades genom omvägar.

Till skillnad från sin föregångare – som givetvis också byggde sin karriär under sovjettiden – har Vladimir Putin allt mer använt sig av retorik som tar avstamp i sovjettiden för att stärka sin popularitet. Åtminstone bland den äldre generationen har sovjetnostalgin fallit i god jord.

Boken slutar ju inte i någon optimistisk ton direkt, om man är kritisk till Putins politik. Han kan bli kvar vid makten väldigt länge och sedan, när han väl stiger åt sidan, kan han utse en efterträdare, som, om efterträdaren är relativt ung, kanske inte känner något annat Ryssland än Putins Ryssland. Vilket scenario tror du är mest sannolikt på kort och medellång sikt – att Ryssland blir mer demokratiskt, mindre demokratiskt eller att läget inte förändras så mycket?

På kort sikt är det uppenbart att skruvarna dras åt och Ryssland blir allt mindre demokratiskt. Och mer nationalistiskt och omvärldsfientligt. Just nu är det svårt att överhuvudtaget se något som skulle tyda på en utveckling mot mer demokrati och öppenhet de närmaste åren. Risken finns tvärtom att de ekonomiska problem som inom några år troligen drabbar landet kommer att skyllas på fientlig omringning, och att isoleringen och förtrycket ökar.

Ola Wihlke

Kalle Kniivilä sände även med några intressanta länkar till sin blogg med koppling till frågan om läsning och litteratur:

Kyrilliska bokstäver på elektroniskt papper
Anarki råder på den ryska e-boksmarknaden
Tyskarna intar Moskva

3 kommentarer

Under Intervjuer