Tag Archives: Ryssland

Personlig biografi över Mannerheim

9789100162757

Herman Lindqvist
Mannerheim.
Marsken – mannen – myten

Albert Bonniers Förlag

I år firar Finland att republiken fyller hundra år. Och det är i år 150 år sedan friherre Gustaf Mannerheim, av många ansedd som en av Finlands allra största, föddes på Villnäs slott. Mannerheim gjorde en nästan osannolik karriär, först som militär och sedan som president och hans öde är tätt förbundet med Republiken Finlands öde. Mest känd för svenskar är han kanske som befälhavare över Finlands styrkor under Vinterkriget (1939–1940) och Fortsättningskriget (1941–1944).

Han är också ämnet för Herman Lindqvists senaste biografi,  Mannerheim. Marsken – masken – myten. Det är Lindqvists hittills mest personliga biografi. Han berättar i inledningen och avslutningen av boken att han själv, som liten pojke, knappt åtta år gammal, stod uppställd längs kortegevägen på Esplanadgatan i Helsingfors när Mannerheim skulle begravas 1951. När kortegen passerade gjorde Lindqvist honnör, men han kunde inte hålla tillbaka tårarna, trots att han egentligen inte visste så mycket om Mannerheim. Boken avslutas också med ett färgfoto från nutid på vilket Lindqvist lägger ned en blågul bukett på Mannerheims grav på Sandudds begravningsplats.

Jag dröjer vid det här, eftersom jag tror att närheten till ämnet kan ha påverkat Lindqvist, på gott och ont. Mer om det senare. Mannerheim betraktas, oavsett om man gillar honom eller inte, fortfarande som en av Finlands mest betydande historiska gestalter.

Mannerheims föräldrar hade ett trassligt äktenskap, fadern övergav Gustaf och resten av familjen och åkte till Paris med en älskarinna. När modern dör blir syskonen omhändertagna av olika släktingar. Mannerheim är begåvad men stökig i skolan – Lindqvist funderar över om han idag inte skulle fått en så kallad bokstavsdiagnos – så han bestämmer sig för att inleda en militär karriär. Han är stökig i det militära också, men bitarna faller på plats när ha söker sig till Ryssland. Storfurstendömet Finland var ju en del av Ryssland.

Som kavallerist klättrar han stadigt i graderna och umgås i överklass- och adelskretsar. Han var lång och stilig och erövrade mängder med kvinnor, gifter sig med en av dem, till stor del på grund av att hon hade en stor förmögenhet. Men det slutar olyckligt. Det finns till och med en bok om kvinnoaffärerna, Leonid Vlasovs Kvinnorna i Mannerheims liv (2002). Gustaf kan efterhand ägna sig helhjärtat åt det som roar honom: förutom kvinnor, baler och galamiddagar, det militära naturligtvis, ridsport och jakt.

Det mest negativa Linqvist har att säga om Mannerheim är att han inte var någon demokrat – parlamentarism ledde bara till käbbel och kompromisser – och han var en kontrollfreak, vilket gick ut över nära relationer, inte minst till kvinnor. Han döljer sig också i hela livet bakom en mask, som uniformerna är som en förlängning av. Han var inte någon känslomänniska; i privata brev, till och med kärleksbrev, uttrycker han sig ofta lite formelmässigt. På många sätt ger han ändå ett sympatiskt och principfast intryck.

Han stannar i rysk tjänst i drygt trettio år. Under de åren är han stationerad sju år i Warszawa – de lyckligaste åren i hans liv – han deltog i såväl det rysk-japanska kriget som i första världskriget. Och dessutom, han åkte på en lång spionresa till Asien på uppdrag av tsaren. Mannerheims familj är inte förtjust i Gustafs ryska äventyr, de var finska patrioter som ville att Finland skulle bli fritt från Ryssland. Storfurstendömet var visserligen jämförelsevis fritt, men när förryskningskampanjer påbörjades växte det finländska motståndet betydligt.

Men under oktoberrevolutionens kaos i Ryssland 1917 söker sig Mannerheim tillbaka till Finland. Han blir engagerad i militärkommittén som försöker skapa en finländsk militärmakt. Den kommer att utgöra den vita sidan (borgerlig) under det korta men oerhört blodiga inbördeskriget 1918. Den röda sidan (socialistisk) mobiliserade på sitt håll, i södra Finland. Lindqvist framhäver det bolsjevikiska inslaget på den röda sidan, men de röda utgjordes av folk från hela arbetarrörelsen: socialister, socialdemokrater och fackanslutna. Enligt vad jag förstår gjordes ingen större skillnad mellan de här olika grupperna när den vita terrorn släpptes lös.

Den röda terrorn var naturligtvis också fruktansvärd; inbördeskrig blir ofta ovanligt kompromisslösa. Lindqvist beskriver den röda terrorn i grotesk detalj, som pöbelaktig och rå, medan han skildrar den vita terrorn mer abstrakt, exempelvis med siffror. Men när man läser siffrorna kompliceras bilden. Till att börja med stupade nästan 2000 fler på den röda sidan. Knappt 10 000 röda avrättades bakom fronten eller dog i vit terror, medan 1689 av de vita dog i röd terror. När man läser texten får man intrycket att proportionerna skulle ha varit de omvända.

Dessutom fortsatte den vita terrorn på sätt och vis efter kriget: 13 400 röda dog av hunger och farsoter i segrarnas fångläger.  Ända ned på ordnivå försöker Lindqvist få det finska inbördeskriget att stämma bättre överens med den bild han anser är korrekt. Han kallar exempelvis konsekvent inbördeskriget (den neutrala termen) för frihetskriget, vilket var den vita sidans benämning. Andra beteckningar är klasskrig och rött uppror. Vissa ser helt enkelt inbördeskriget som en del av första världskriget.

Jag tycker att det hade varit bra om Lindqvist hade förklarat vilka associationer de olika benämningarna väckte, och kanske fortfarande väcker.

Mannerheim. Marsken – masken – myten är bitvis ett idolporträtt, men att Lindqvist skriver in sig själv alldeles i början och slutet av berättelsen, tycker jag är som ett sätt att signalera att den här boken är mer personlig än hans tidigare biografier. Han signalerar på olika sätt tydligt att han hyser mycket varma känslor för Mannerheim, och de adliga personer som befolkade de miljöer i vilka han vistades med sådan självsäkerhet.

Det är en faktatät bok och det går inte att ta miste på Lindqvist engagemang. Den här biografin lärde mig mycket om Finlands historia, och får mig att vilja läsa mer. Enligt en uppgift ska det finnas 700 böcker bara om Mannerheim, varav en är en sagobok.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Bokomslag: USA-UK

Jag tycker att det är roligt att jämföra bokomslag från olika länder till en och samma bok. Skillnaden beror naturligtvis på att olika formgivare gör sina personliga tolkningar av böckerna, så att säga, men jag tycker även att man (fortfarande) kan identifiera nationella stilar.

Det här är några amerikanska och brittiska omslag, + ett svenskt av Sara R. Acedo, från den senaste tiden, som jag tycker är intressanta för att konstrasterna mellan dem är ganska stora. Eller intressanta.

Jag tycker att fyra av de amerikanska omslagen och fyra av de brittiska omslagen är bäst. Jämnt skägg. Och jag tycker att Sara R. Acedos Gyasi-omslag står sig väldigt bra i konkurrensen med det som Peter Mendelsund respektive Nathan Burton designat.

Den största kontrasten tycker jag är den mellan omslagen till A Separation. Det ena associerar till eld och hetta, låt vara att vissa av eldslågorna är blå, medan det andra ger ett tydligt svalt och coolt intryck. Jag gillar båda, men tycker att de utlovar olika läsupplevelser.

Mest intressanta tycker jag att de två sista uppsättningen omslag är. De visar, tycker jag, hur svårt det är att bryta associationsmönster vad gäller länder (Ryssland) och världsdelar (Afrika) som vi uppfattar som annorlunda och exotiska.

Omslagen till The Patriot prickar nästan på ett komiskt vis in två standardbilder av det ryska. Å ena sidan en Dr. Zhivago-romantisk bild, å andra sidan en bild som direkt och förutsägbart associerar till Sovjeteran. Men omslaget blir ändå intressant, tycker jag, eftersom mannen och kvinnan på omslaget ser genuint lyckliga ut, kanske till och med lyckliga och fria. Det passar illa samman med vår vedertagna bild av livet i Sovjet.

Gyasi-omslagen visar hur svårt det är att göra omslag till böcker skrivna av afrikaner eller författare med afrikanska rötter, eller böcker som utspelar sig i Afrika, utan att välja färger som förväntas väcka associationer till den brännande hettan på den afrikanska savannen: gult, brunt, rött, orange. Någon slags etniska vibbar måste väckas. Det är ytterst sällsynt att en ”afrikansk” roman får ett rent typografiskt omslag.

Jag tycker mycket om Mendelsunds omslag, men jag tycker att Acedos omslag är mest visuellt intressant och originellt. Samtidigt ska ju, i alla fall oftast, omslag vara bärare av inform som gör att böckerna som de marknadsför, ofta på väldigt kort tid, ska kunna identifieras av de läsare som böckerna är ämnade för.

När jag delade blogginlägget på Facebook skrev Acedo en kommentar, som jag tycker är värd att citera eftersom den modifierar min, kanske lite romantiska, syn på hur produktionen av omslag går till: ”… att bli jämförd med Mendelsund! Tack för det! Jag känner mig hedrad. Sen så styrs omslagen, särskilt de med kommersiell potential, kanske inte lika mycket av formgivarns personliga tolkningar som av förlagens brief… även om det så klart inte fråntar oss vårt personliga ansvar för det vi gör.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Bokomslag bilder och foto

Intervju med författaren till ”Putins folk”

Vi fick möjlighet att intervjua Kalle Kniivilä, journalist på Sydsvenska Dagbladet, vars reportagebok Putins folk (Atlas) är högst aktuell. Kniivilä har rest runt i Ryssland och intervjuat så kallade vanliga ryssar, som i motsats till Moskvas medelklass stödjer Putin, om än inte alltid med någon större entusiasm.

Förklaringen till att Putin har så starkt stöd, trots en allt mer chauvinistisk och odemokratisk politik, är egentligen ganska enkel. När Sovjet bröt samman skakades Ryssland i grunden och många fick det mycket sämre. Ryssland ordinerades ”chockterapi” och 90-talet var ett mycket svårt årtionde för många ryssar. Sedan följde den ekonomiska härdsmältan sommaren 1998.

Givet den här bakgrunden – man kan hävda att Ryssland genomled en demografisk katastrof, med kraftigt förkortad livslängd, särskilt för män – är det lättare att förstå att Putins auktoritära stil med inriktning på ”stabilitet” är populär. Många har fått det mycket bättre under Putin och precis som i alla andra länder gynnar väljarna politiker som har styrt dem när de fått bättre ekonomi och välfärd.

Vi mejlade fem frågor till Kalle Kniivilä, som hade vänligheten att svara både snabbt och utförligt.

Vilka fördomar och missuppfattningar tycker du är vanligast vad gäller vår bild av dagens Ryssland? Är inte den journalistiska bevakningen extremt fokuserad på just medelklassen i Moskva?

Den vanligaste missuppfattningen är kanske att det skulle finnas en bred liberal opposition mot Putins styre i Ryssland, och att majoriteten av ryssarna skulle känna sig förtryckta och ofria. Så ligger det inte till. Enligt opinionsundersökningar tycker de flesta ryssar inte att de behöver mer frihet än de har, och det största oppositionspartiet i Ryssland är de oreformerade, ofta Stalindyrkande kommunisterna, även om också kommunisterna ofta i praktiken fungerar som ett stödparti till Putin, framför allt på riksnivå.

Den journalistiska bevakningen av Ryssland är väl i första hand fokuserad på makthavarnas beslut, deras verkningar, och i viss mån på kritiska röster mot dessa beslut. Och detta gäller inte bara för Ryssland, utan de flesta av världens länder – det är tyvärr alltför sällan så kallade vanliga människor kommer till tals i utlandsbevakningen, medelklass eller inte medelklass.

De kritiska ryska röster som refereras i den svenska mediebevakningen tillhör dock mycket riktigt oftast den liberala, inte sällan västinriktade oppositionen, som framför allt är stark bland medelklassen i Moskva. Och det kanske inte är så konstigt – deras ofta skarpsynta kritik är lätt för oss att förstå och sammanfaller som regel med den i väst förhärskande bilden av Ryssland. Och i grund och botten är den bilden inte felaktig – men den kan göras mer nyanserad genom att lyfta fram även andra röster. Det är det jag har försökt göra i min bok.

En annan vanlig missuppfattning är att folk i Ryssland generellt fick det mycket bättre direkt efter Sovjets fall. Så var det inte. Yttrandefrihet och frihet att resa hade införts redan under Sovjets sista år, medan ekonomin var på väg ner och fortsatte nedåt under första halvan av 90-talet. Det är först efter Putins makttillträde som ekonomin förbättrats markant, även om detta inte i första hand är Putins personliga förtjänst, utan till stor del beror på världsmarknadspriset på olja.

Ja, och du har verkligen lyckats tillföra nyanser, tycker jag. Vad fick du för bemötande – de flesta förstod väl att du inte är någon Putin-anhängare? Märkte du av något intresse för hur Ryssland skildras i väst?

Jag sade inte så mycket om vad jag själv tycker under intervjuerna, det är ju inte relevant i sammanhanget – men jag ställde så klart försiktigt kritiska följdfrågor. Det var ingen av intervjupersonerna som direkt frågade hur Ryssland skildras i väst, de flesta anser väl att de redan vet det. Däremot var det några som frågade varför man i väst ogillar Putin så mycket. Men många verkade anse att de även har svaret på denna fråga: väst vill att Ryssland ska vara svagt, och Putin är en stark ledare, alltså gillar man inte honom i väst.

Du nämner en del skönlitteratur i boken, ganska tidigt tror jag att du nämner Metro 2033 – den sista tillflykten av Dmitrij Gluchovskij. Ryssland har ju en fantastisk litterär tradition, och jag tror att man läste mycket under sovjettiden, men hur ser det litterära klimatet ut idag? Vad läser man? Finns det någon samhällskritisk eller satirisk litteratur? Du får gärna tipsa om ny bra skönlitteratur som översatts till svenska.

Ja, det lästes mycket under sovjettiden, det kunde man se i tunnelbanan då, väldigt många hade en bok med sig. God litteratur var också ett sätt att ta sig ur den gråa sovjetiska verkligheten och uppleva något annat. Men utbudet var givetvis mycket begränsat, även många ryska och sovjetiska klassiker var mycket svåra att få tag på, eftersom de ansågs ideologiskt suspekta.

Nu är det så mycket annat som pockar på uppmärksamhet, böckerna har blivit dyrare och upplagorna mycket mindre. Men man ser fortfarande ofta att folk läser i tunnelbanan, inte sällan e-böcker. Det var faktiskt i tunnelbanan i Moskva jag för första gången såg någon läsa en e-bok på en läsplatta, och min första läsplatta beställde jag från ett ukrainskt företag, när fenomenet knappt fanns i Sverige.

Dmitrij Gluchovskij med sin Metro 2033 och uppföljarna är faktiskt bland de mest populära författarna i Ryssland. Han har offentligt tagit avstånd från Rysslands agerande i Ukraina. Boris Akunin (Grigorij Tjchartisjvili) med sina historiska detektivromaner är ännu mer populär, och även han har offentligt anslutit sig till oppositionen. Den nästan lika populäre fantasyförfattaren Sergej Lukjanenko har däremot starkt tagit ställning mot den nya regeringen i Ukraina, han förbjöd i våras till och med utgivning av sina böcker i Ukraina. Han backade dock när Vladimir Putin personligen bad honom om det under en direktsänd frågetimme i tv.

Det finns gott om samhällskritisk och satirisk litteratur, det bästa exemplet är kanske Vladimir Sorokin. Flera av hans böcker finns även på svenska. Generellt har jag inte så bra koll på vad som har översatts till svenska, för jag brukar läsa rysk litteratur i original. En av mina favoritförfattare är Ljudmila Ulitskaja, men inte mycket av hennes författarskap finns på svenska. Jag gillade också Aleksandr Terechovs bok Nemtsy (”Tyskarna”) mycket, men den verkar inte finns på något annat språk än ryska.

Mycket av boken handlar ju om närhistorien, om Sovjets kollaps, utförsäljningen av de gemensamma tillgångarna under det kaotiska 90-talet och, inte minst, om det ekonomiska sammanbrottet augusti 1998. Jämför man det med den relativa stabiliteten under Putin, kan man ju förstå att man kan se den som ett mindre dåligt alternativ. Men hur är det med det historiska minnet vad gäller sovjettiden? Och hur använder Putin historien, han grundlade ju sin karriär under sovjettiden?

Det är precis så Putin vill att det ska ses: han har återställt normalitet efter 90-talets kaos. Men han har inte genomfört någon omfattande åternationalisering av den statlig egendom som under 90-talets första år delades ut till en snäv krets av oligarker. Undantaget är energisektorn, där Michail Chodorkovskijs oljebolag Yukos styckades och återförstatligades genom omvägar.

Till skillnad från sin föregångare – som givetvis också byggde sin karriär under sovjettiden – har Vladimir Putin allt mer använt sig av retorik som tar avstamp i sovjettiden för att stärka sin popularitet. Åtminstone bland den äldre generationen har sovjetnostalgin fallit i god jord.

Boken slutar ju inte i någon optimistisk ton direkt, om man är kritisk till Putins politik. Han kan bli kvar vid makten väldigt länge och sedan, när han väl stiger åt sidan, kan han utse en efterträdare, som, om efterträdaren är relativt ung, kanske inte känner något annat Ryssland än Putins Ryssland. Vilket scenario tror du är mest sannolikt på kort och medellång sikt – att Ryssland blir mer demokratiskt, mindre demokratiskt eller att läget inte förändras så mycket?

På kort sikt är det uppenbart att skruvarna dras åt och Ryssland blir allt mindre demokratiskt. Och mer nationalistiskt och omvärldsfientligt. Just nu är det svårt att överhuvudtaget se något som skulle tyda på en utveckling mot mer demokrati och öppenhet de närmaste åren. Risken finns tvärtom att de ekonomiska problem som inom några år troligen drabbar landet kommer att skyllas på fientlig omringning, och att isoleringen och förtrycket ökar.

Ola Wihlke

Kalle Kniivilä sände även med några intressanta länkar till sin blogg med koppling till frågan om läsning och litteratur:

Kyrilliska bokstäver på elektroniskt papper
Anarki råder på den ryska e-boksmarknaden
Tyskarna intar Moskva

3 kommentarer

Filed under Intervjuer

Putin populärare än på flera år

putinsfolk420pxl-200x298”De senaste åren hade Putins opinionssiffror dalat något från toppnoteringen 88 procent strax efter kriget i Georgien och före den ekonomiska krisens utbrott hösten 2008. Ändå var det i slutet av december 2013 fortfarande 65 procent av de tillfrågade som sade sig snarare stödja än inte stödja Putin, enligt det oberoende opinionsinstitutet Levada. Men efter den ryska inmarschen på Krim – och en sällan skådad patriotisk yra i de statliga medierna – hade stödet i slutet av mars 2014 ökat till 80 procent, den bästa siffran på flera år.”

Citerat ur Putins folk. Rysslands tysta majoritet (Atlas) av Kalle Kniivilä, journalist på Sydsvenskan. Det är svårt att tänka sig en mer vältajmad utgivning av en bok om Ryssland, och dessutom är Kniiviläs angreppssätt originellt, att han vänder sig till så kallade vanliga ryssar, just dem som stödjer Putin och tycker att han förbättrat deras liv. En av de bästa reportageböckerna om Ryssland på länge och utan tvekan en av månadens allra hetaste fackböcker.

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Citat