Etikettarkiv: sågningar

Hur hårt får man såga en bok?

hatchet_jobs_pb”Rick Moody is the worst writer of his generation.”

Det är den inledande meningen i kritikern Dale Pecks omtalade recension av Rick Moodys The Black Veil. Recensionen infördes i New Republic 2002 under titeln ”The Moody Blues”. Den är också en nyckeltext i Hatchet Jobs. Writings on Contemporary Fiction (The New Press, 2005), som är en samling med Dale Pecks ofta essälånga sågningar.

Det var recensionen av The Black Veil som skaffade Peck fler fiender än han kunde hantera, inte minst på tidskriften The Believer. Den utlöste en mindre kritikerstorm, som fick Peck att besluta sig för att begrava yxan för gott. Hatchet Jobs är därför ett slags bokslut över en kritikergärning.

Under läsningen dyker en och samma fråga upp igen och igen: Hur hårt får man såga en bok? Dale Peck, som själv är författare, tar visserligen avsked av kritiken med Hatchet Jobs, men han ber inte om ursäkt för sin kritikergärning, han tycker att det är hans kritiker som överreagerat.

När jag läser Peck kommer jag att tänka på mina egna recensioner, och minns flera i vilka jag tycker att jag gick för långt, recensioner i vilka jag varit raljant och mästrande. En handfull personer kanske rentav förtjänar en ursäkt, men jag tror och hoppas att jag, precis som Peck, inte varit onödigt hård mot debutanter eller mindre kända författare.

Peck skriver väldigt förklenande om olika författare, han avfärdar en roman som låg och på vissa sätt fortfarande ligger mig varmt om hjärtat, Infinite Jest, med orden ”David Foster Wallace has not merely written (and, I might add, found publishers for) what amounts to an airbrushed handjob of Thomas Pynchons fiction: hes done it twice.” Därmed sågar Peck också debuten, The Broom of the System.

Peck ger sig uteslutande på giganter i den samtida engelskspråkiga prosan, de allra, allra största. Förutom Moody och Wallace, storheter som Philip Roth, Colson Whithead, Jim Crace, Julian Barnes och Kurt Vonnegut. Och Dale Peck motiverar väldigt utförligt varför han tycker att en bok inte lever upp till förväntningarna man kan ställa på den, om man betraktar den som ett seriöst ordkonstverk.

Ju mer jag läser Peck desto bättre tycker jag om honom som kritiker, men hans recensioner lider ofta av ett och samma problem: överdrifter. Det är exempelvis inte sant att Rick Moody är den sämsta författaren i sin generation. The Black Veil var ingen lyckad bok, kanske Moodys dittills sämsta, men den inledande överdriften i recensionen tar liksom udden av alla goda argument Peck framför i resten av den långa recensionen.

Det är samma sak med The Broom of the System och Infinite Jest, David Foster Wallace var verkligen inspirerad av Thomas Pynchon – det mesta tyder på att han själv ansåg att detta inflytande inte enbart var av godo – men åtminstone Infinite Jest står sig fortfarande som en originell och väldigt underhållande roman.

Dessutom verkar Dale Peck drivas av en genuin kärlek till litteraturen i allmänhet och romanen i synnerhet. Han har en tydlig linje som han inte viker ifrån, inte ens när han recenserar de coolaste författarna eller författare som tippas vinna Nobelpriset. Han verkar omfatta en teori som är både ganska rolig och lite udda – roten till det mesta som är dåligt med dagens litteratur är… Ulysses av James Joyce.

Det är alltså denna megaklassiker som är den huvudsakliga orsaken till allt som är fel med den samtida prosan. Det är en lång historia men lite förenklat kan man säga att Peck menar att allt för många av dagens författare skriver för andra författare, han är alltså inte någon elitist. Men kanske är det stora problemet ett form av självöverskattning, att litteraturen så att säga står och faller med att just han försvarar den. Överdrifterna kanske mer är ett utslag av desperation än av elakhet?

Hatchet Jobs rekommenderas varmt till alla som är intresserade av samtida amerikansk litteratur och litteraturkritik. Det är inte ofta man man läser något så passionerat om samtida litteratur. Det är en verkligt stimulerande bok, också när man inte håller med, modig och oerhört inspirerande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Nomineringarna klara till Årets sågning 2014

Den brittiska bloggen Omnivore har tillkännagivit de åtta nomineringarna till årets Hatchet Job of the Year Award. Det delas ut årligen till den recensent som skrivit ”the angriest, funniest, most trenchant book review of the past twelve months.”

Många recensenter och läsare älskade Morrisseys Autobiography, men A A Gills i The Sunday Times var inte helt imponerad. Det här är slutklämmen:

There are many pop autobiographies that shouldn’t be written. Some to protect the unwary reader, and some to protect the author. In Morrissey’s case, he has managed both. This is a book that cries out like one of his maudlin ditties to be edited. But were an editor to start, there would be no stopping. It is a heavy tome, utterly devoid of insight, warmth, wisdom or likeability. It is a potential firelighter of vanity, self-pity and logorrhoeic dullness. Putting it in Penguin Classics doesn’t diminish Aristotle or Homer or Tolstoy; it just roundly mocks Morrissey, and this is a humiliation constructed by the self-regard of its victim.

Eleanor Catton vann både priser och kritikernas gillande med sitt jättelika romanbygge The Luminaries, men David Sexton i London Evening Standard var av en annan åsikt:

A ship made of matchsticks in a bottle is a feat of construction but not necessarily a great work of art.

Donna Tartts The Goldfinch, en annan av förra årets stora utgivningar, klarade sig inte heller undan. Peter Kemp blev nominerad tack vare sin recension i The Sunday Times. Ett utdrag:

Outdoing even The Little Friend, famously a decade in the writing, The Goldfinch has taken 11 years to appear. These epic gestations are attributed by awed Tartt admirers and devotees of websites such as Donna Tartt Shrine to uncompromising perfectionism. ‘It’s because of perfectionism that man walked on the moon and painted the Sistine Chapel, OK? Perfectionism is good,’ she has stressed. But it’s hard to spot much of it in this ineptly put-together book.

Och den kanske elakaste formuleringen:

No amount of straining for high-flown uplift can disguise the fact that The Goldfinch is a turkey.

Men Omnivores pris bygger på en seriös idé, som de utvecklar i sitt lilla manifest. Men det saknas inte kritiker: ”The Hatchet Job of the Year Award is the worst award of its generation

O.W.

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Är sågningarnas tid förbi eller börjar kritiken bli för mesig?

I somras skrev kritikern Clive James en artikel till sågningarnas försvar. Han hävdade att amerikanska kritiker borde lära av britterna. Kritikern Lee Siegel nämner häromdagen James artikel i en egen text, i vilken han berättar att han aldrig mer ska skriva en negativ recension. Han hävdar att kritiken måste förändras i grunden. Ganska omgående publicerades artiklar av andra kritiker som snarare håller med James än Siegel. Vi citerar ur och länkar till artiklarna:

”America’s global economic clout can be belittled only if you believe that no American cultural product is any good. Since it is undeniable that the occasional American cultural product is marvelous, I was left looking for cultural things that the Americans couldn’t do. The only one I can think of is hostile literary criticism.”

Ur Clive James ”Whither the Hatchet Job?”, The New Tork Times 1 juni 2013

”I have a confession to make. For years, I earned a living—or a sort of living—writing negative book reviews. Panning a book wasn’t all I did, and it wasn’t even most of what I did, but the pans were what got the attention. Yet when I think of the prospect of sharpening my knife and setting to work on another negative review, distaste for the enterprise makes me listless. The truth is that I intend never to write a negative book review again.”

Ur Lee Siegels ”Burying the Hatchet The New Yorker 26 september, 2013

”And since no one can read every book, it’s worth having critics around to be honest about which ones are worth our time, and to help explain their larger importance, even if doing so makes those critics occasionally sound mean.”

Ur Isaac Chotiners ”This Guy Thinks We Shouldn’t Have Negative Book Reviews. Two Thumbs Down!”, The New Republic 26 september, 2013

”In the end, Siegel’s essay is a weird exercise in self-negation, an attempt to convince himself that his own criticism does not matter, at least in its current form. I hope he unearths that hatchet, at least once in a while.”

Ur Alexander Nazaryans ”Don’t Bury the Hatchet Just Yet”, The Atlantic 27 september, 2013

Vi tycker nog att Sigels artikel är lite weird och att sågningar fyller en viktigt funktion, även om man kan såga på ett mer eller mindre brittiskt sätt. Skriv gärna och berätta vad du tycker om den svenska litteraturkritiken. Är den för hård eller har den blivit för mesig? Lyft gärna fram kritiker du gillar eller ogillar och motivera.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter