Etikettarkiv: Salman Rushdie

Novell 151: ”The Adventure of a Skier” av Italo Calvino

Natur & Kulturs storsatsning på böcker av Italo Calvino, italienaren med den vidsträckta fantasin, är ett av många exempel på att hans berättelser inte bara är klassiker, utan i allra högsta grad levande klassiker.

För den som vill prova Calvino i det kortare formatet, så publicerade New Yorker, i numret som kom ut 3:e juli 2017, en nyöversatt och charmig novell, ”The Adventure of a Skier”. Den handlar om två ungdomar som möts i en skidbacke och blir smått förälskade, i varandra och i världen. Calvino är ju, bland mycket annat, en mästare på att skildra stegrad livskänsla.

Om du hellre vill lyssna på en Calvino-novell, så kan du även göra det via New Yorker. Lyssna på Salman Rushdie när han läser ”Love Far From Home”. Lyssna på Robert Coover när han läser  ”The Daughters of the Moon”. Det är helt gratis.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Litterära termer 43: hysterical realism/hysterisk realism

”Recent novels—veritable relics of St. Vitus—by Rushdie, Pynchon, DeLillo, Foster Wallace, and others, have featured a great rock musician who, when born, began immediately to play air guitar in his crib (Rushdie); a talking dog, a mechanical duck, a giant octagonal cheese, and two clocks having a conversation (Pynchon); a nun called Sister Edgar who is obsessed with germs and who may be a reincarnation of J. Edgar Hoover, and a conceptual artist painting retired B-52 bombers in the New Mexico desert (DeLillo); a terrorist group devoted to the liberation of Quebec called the Wheelchair Assassins, and a film so compelling that anyone who sees it dies (Foster Wallace). Zadie Smith’s novel features, among other things: a terrorist Islamic group based in North London with a silly acronym (kevin), an animal-rights group called fate, a Jewish scientist who is genetically engineering a mouse, a woman born during an earthquake in Kingston, Jamaica, in 1907; a group of Jehovah’s Witnesses who think that the world is ending on December 31, 1992; and twins, one in Bangladesh and one in London, who both break their noses at about the same time. […] This is not magical realism. It is hysterical realism.”

Citerat ur ”Human, All Too Inhuman. On the formation of a new genre: hysterical realism” av James Wood i New Republic, 24 juli 2000.

13069524_o_1

James Wood är helt aktuell med delvis självbiografiska Så nära livet man kan komma (Norstedts). Wood ställer några grundläggande frågor: Vad är det med skönlitteraturen som gör att den kan komma så nära känslan av det självupplevda? Hur kan något påhittat kännas så verkligt? Vilken är fiktionens gåta? Wood anses vara den emgelskspråkiga världens främsta litteraturkritiker, särskilt inriktad på prosa. Hans sätt att kombinera närläsningar och att sätta in prosaberättelser i ett större sammanhang har gjort hans recensioner, essäer och böcker sällsynt populära och inflytelserika. Skriver förlaget: ”Det var till exempel hans recension av Knausgårds Min kamp som satte igång intresset för romanen i hela den anglosaxiska världen. Samma sak med hans ingående läsningar av italienskan Elena Ferrante och ungraren László Krasznahorkai.” (mina fetningar)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Sju sjukt sköna selfies tagna av kända författare

Årets ord 2013 blev, som bekant, selfie. En selfie är ett självporträtt, ofta taget med mobil- eller webbkamera och inte sällan via en spegel eller annan reflekterande yta. Det tas galet mycket selfies nuförtiden, men självporträtt är ju inte ett helt nytt påfund. Människan har alltid haft ett behov av att spegla sig och visa upp sig.

Rembrandt var något av en selfie-specialist, och traditionen har sedan dess förvaltats av konstnärer som Vincent van Gogh och Andy Warhol.

Men när det gäller författare är vår egen nationalskald, August Strindberg, ytterst svårslagen. Och det var inga dåliga plåtar han tog.

Moderna författare brottas med att selfie-fenomenet är så typiskt för ungdomskulturen, de inser att de är lite för gamla för selfies, så de brukar göra miner och fåna sig lite. Men Salman Rushdie och Patti Smith ser i alla fall ut att stortrivas i varandras sällskap.

                                                                                         [photo via]

Allen Ginsberg kör den lite mer osminkade varianten, en klassiker rakt framifrån i spegeln.

                                                                                                          [photo via]

Neil Gaiman använder också spegel, men en lite mer elegant stil och genomtänkt komposition.

                                                                                 [photo via]

George Saunders, den älskvärde novellisten, ser ovanligt sammanbiten ut när han försöker skapa en oändlig regress av självporträtt.

                                                                                                 [photo via]

Speglar får också en stilig Emma Straub på lekhumör.

                                                                                                           [photo via]

Och sist och slutligen, Tao Lin, en av de författare som kanske mest skriver om och använder sig av sociala medier. Ett klassiskt crazysmajl.

                                                                                                         [photo via]

I ett kommande inlägg ska vi skriva om shelfies, som vi tycker är lite roligare än selfies. Shelfies är foton tagna av valda delar av den egna bokhyllan. Det är ju också självbespeglande, men det behöver inte vara så att vi lever i en ovanligt narcissistisk tidsålder. Det kanske bara finns ovanligt många behändiga kameror och sällsynt goda möjligheter att sprida foton.

Läs mer om selfien och dess ursprung: ”Keep smiling. For the origins of the selfie, look to the dandy

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor

litterära termer 9: hysterisk realism

Hysterical realism is not exactly magical realism, but magical realism’s next stop. It is characterised by a fear of silence. This kind of realism is a perpetual motion machine that appears to have been embarrassed into velocity. Stories and sub-stories sprout on every page. There is a pursuit of  vitality at all costs. Recent novels by Rushdie, Pynchon, DeLillo, Foster Wallace, Zadie Smith and others have featured a great rock musician who played air guitar in his crib (Rushdie); a talking dog, a mechanical duck and a giant octagonal cheese (Pynchon); a nun obsessed with germs who may be a reincarnation of J Edgar Hoover (DeLillo); a terrorist group devoted to the liberation of Quebec who move around in wheelchairs (Foster Wallace); and a terrorist Islamic group based in North London with the silly acronym Kevin (Smith).”

James Wood citerad ur ”Tell me how does it feel?” i The Guardian

O.W.

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Jonathan Franzen vilse i den latinamerikanska dimman

English: Jonathan Franzen - Frankfurt Book Fai...

Jonathan Franzen – Frankfurts bokmässa 2010 (Foto: Wikipedia)

Med tanke på hur höga krav Jonathan Franzen ställer på läsare, Litteraturen och litteraturkritiken, måste man nog säga att han gick bort sig lite under en intervju med den colombianska stjärnan Juan Gabriel Vásquez, aktuell i USA med den hyllade boken The Sound of Things Falling. Chad W. Post, som redan tidigare hade svårt för Franzen som författare och hans offentliga persona, bloggade skadeglatt om incidenten. Ett längre Franzen-citat gör Posts upprördhet begriplig:

”I’m struck by how different in feel The Informers and The Sound of Things Falling are from the Latin American “boom” novels of a generation ago. I’m thinking of both their cosmopolitanism (European story elements in the first book, an American main character in the new one) and their situation in a modern urban Bogotá. To me it feels as if there’s been a kind of awakening in Latin American fiction, a clearing of the magical mists, and I’m wondering to what extent you see your work as a reaction to that of Márquez and his peers. Did you come to fiction writing with a conscious program?”

Det finns naturligtvis oerhört mycket att säga om det här citatet. För det första är det lite konstigt att reducera boomen till en person, men det är ett ännu allvarligare misstag att reducera hela den latinamerikanska litteraturen under en period till boomen och den magiska realismen. Det är inte särskilt förvånade att Franzen inte vurmar för den magiska realismen, men lite mer fingertoppskänsla hade man kunnat förvänta sig. Det är som att han äntligen, med en irriterad handrörelse, får vifta bort de sista resterna av den magiska dimma som i decennier legat som ett förmodernt täcke över Latinamerika.

Chad W. Post kanske hetsar upp sig väl mycket, men hans omformulerade fråga, riktad till Franzen, har onekligen sina poänger:

”I’m struck by how different in feel The Corrections and Freedom are from the American “modernist” novels of a generation ago. I’m thinking of both their disinterest in language and representations of the inner workings of the human experience (the straightforward neo-realistic prose that dominates both of them) and the obsession with the suburbs. To me it feels as if there’s been a kind of awakening in American fiction, a clearing of the obfuscating mists, and I’m working to what extent you see your work as a reaction to that of Faulkner and his peers. Did you come to fiction writing with a conscious program?”

Den här incidenten påminner oss tyvärr om när vi skulle intervjua Zadie Smith, vars Vita tänder (2001) slog hela den litterära världen med häpnad. Under den här intervjun gjorde vi (minst) ett misstag. Vi började en bit in i intervjun försiktigtvis prata lite om Salman Rushdie, eftersom vi tyckte att det fanns vissa likheter mellan teman och ton i vissa av hans romaner och Zadie Smiths stora genombrottsroman. Det tyckte emellertid inte Smith. Hon radade istället, i ett aningen irriterat tonfall, upp mer adekvata influenser – mer kanoniserade författare (E.M. Forster och Henry James) och coolare författare (David Foster Wallace). Ett kort tag var det lite småsvettigt.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

2013 års höstutgivning – 15 skönlitterära böcker att hålla koll på

Cover of "Wolf Hall"

Cover of Wolf Hall

Vi har ännu inte hunnit fira midsommar, men vi har redan kikat igenom Svensk bokhandels katalog Höstens Böcker 2013. De flesta stora, medelstora och många små förlag finns representerade  med sin kommande utgivning och vi har helt enkelt plockat ut de 13 skönlitterära böcker som vi tror mest på, och som vi både hoppas hinna läsa och skriva om. Vi fäster inget avseende vid om böckerna är nya eller nyutgivna klassiker.

1.  David Foster Wallace – Texter (Natur & Kultur)

Äntligen, nu kommer David Foster Wallaces noveller och sakprosa i en mastig volym, som matchar de två romanerna som gavs ut häromåret. Missa inte denne författare, han skriver så svindlande vackert och roligt, oavsett om det handlar om en skattemyndighet eller en lyxkryssning.

2.  Hilary Mantel – Wolf Hall (Weyler)

Årets höjdpunkt kanske, första delen i en trilogi om Cromwell, Henrik VIII och diverse fruar. En mycket välskriven historisk skildring, vars råa energi och utstuderade blodtörst har försatt tusentals läsare och kritiker världen över som i trans. Mantel har vunnit unikt många fina priser.

3.  Karl Ove Knausgård – Min Kamp 6 (Norstedts)

Sveriges Marcel Proust – även om han är lite råare och lite snabbare – fortsätter trollbinda.

4.  Norman Manea – Lyan (2244)

Vi kunde egentligen valt någon av förlagets andra böcker, men vi tror på den här trassliga exilromanen, som handlar om några rumäner i New York, i översättning av Peter Handberg.

5.  Mircea Cartarescu – Travesti (Albert Bonniers)

Rumänen vars flödande fantasi fortsätter att imponera. Enligt förlaget ”en tät, liten roman där begreppen sätts i gungning och förvandlas.” Låter som Cartarescu i högform.

6.  Taiye Selasi – Komma och gå (W&W)

Med på den nu nästan uttjatade listan 20 bästa brittiska under 40. Enligt förlagsreklamen har hon haft både Toni Morrison och Salman Rushdie som mentorer, vilket låter lite oroväckande, men utifrån vad vi läst och hört om boken ska den vara riktigt bra.

7.  J.M. Coetzee – Jesus barndom (Brombergs)

Coetzees romaner är nästan aldrig tråkiga och när de någon gång är det är de ändå intressanta.

8.  Petter Törnqvist – Upprop i dikesfaunan (Norstedts)

Han presenteras av förlaget som ”en av våra mest egensinnniga prosaister”, och det stämmer ju faktiskt.

9.  Alice Munro – Tiggarflickan (Atlas)

Den kanadensiska novelldrottningens tredje samling och genombrott. Atlas har inte  tröttnad på att ge ut Munro och det är vi tacksamma för.

10.  Lars Jakobson – John & Denis (AB)

Jakobsons nya som utspelar under några timmar på ett tåg till New York. Han har en unik litterär röst och han kan verkligen sitt USA.

11.  Teju Cole – Öppen stad (Natur & Kultur)

Handlingen utspelar sig i New York efter 11 september, men bokens undersöknningar av stadens våldsplågade historia sträcker sig längre bak i tiden än så. Fick mycket fina recensioner för att vara en debutroman.

12.  Don DeLillo – Amerikana (Modernista)

Människorna i DeLillos debutroman från 1971 famlar i en labyrint av kollapsande institutioner. Amerikana kanske inte ens är en av DeLillos fem bästa romaner, men det var här hans stora undersökning av USA började.

13.  Peter Stamm – Agnes (Thorén Lindskog)

Peter Stamm brukar ibland kallas Schweiz mest spännande författare, men numer talar man ofta i termer av en av det tyska språkorådets mest tongivande författare. Stamm har blivt stor på relativt kort tid och Agnes är hans debut. Den fick mycket fin kritik, och utgör en bra möjlighet att komma in i författarskapet.

14.  Flannery O’ConnorEn bra karl är svår att finna (Bakhåll)

En sant klassisk novellsamling var handling utspelar sig i den lantliga Södern och brukar beskrivas med begrepp som gotiskt och noir.

15.  Granta #2: Arv

Temat för premiärnumret hade kanske ett lite väl tänjbart tema, gränser, och stjärnorna Haruki Murakamis och Junot Diaz texter var ganska tråkiga, men istället lyftes hela numret av Robert Macfarlane, Ingvild H. Rishøi , Santiago Roncagliolo samt Lina Wolff. Det vore verkligen roligt om svenska Granta lyckades etablera sig och vi hoppas på mycket noveller.

BB

1 kommentar

Under Listor

Den brutala brittiska sågningen, en våldsam kvarleva i stil med rävjakt?

Clive James, australiensisk poet och översättare, funderade på om det fanns något amerikanarna skulle kunna lära av britterna inom kulturområdet. Det enda han kom på var konsten att skriva hårda sågningar (”hostile literary criticism”).  Den amerikanska kritiken är väldigt städad, hävdar James: ”But America can’t do the bitchery of British book reviewing and literary commentary.”

James menar att den våldsamma kritiken – rubbish, daft, inane, tedious, idiotic – lever kvar som ett slags legitimt underhållningsvåld: ”Shredding a new book is a kind of fox hunting that is still legal today.” Det är betydligt mycket ovanligare i Amerika, där en nedsättande artikel betraktas som negativ, och knappt någon amerikansk publikation vill bli betraktad som negativ.

James nämner Zoë Hellers omtalade recension, i New York Review of Books, av Salman Rushdies Joseph Anton: A Memoir, som ett ovanligt exempel på en starkt kritisk recension i en amerikansk publikation. Typiskt nog blev också recensionen nästan mer omtalad än boken. Snart omnämndes den som en självklar kandidat till Hatchet Job of the Year – det inofficiella priset för årets bästa sågning.

James text om sågningar ingår i The New York Times serie Draft, en serie texter publicerade på nätet om konsten att skriva. Läs hela artikeln här.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Zadie Smith fortfarande under fyrtio

English: Zadie Smith announcing the five 2010 ...

English: Zadie Smith announcing the five 2010 National Book Critics Circle finalists in fiction. (Photo credit: Wikipedia)

När tidskriften Granta, sedan 2005 ägd av svenska Sigrid Rausing, gav ut sitt första nummer med en lista över de 20 mest lovande brittiska författarna under 40 prickade man onekligen in en hel del blivande storheter. Året var 1983 och med på listan fanns bland andra: Martin Amis, Julian Barnes, Kazuo Ishiguro och Salman Rushdie. Kvinnor var klart underrepresenterade. Granta 7: Best of Young British Novelists har tryckts i ständigt nya upplagor, den nuvarande är den sjunde i ordningen.

Tio år senare, 1993 är det äntligen dags för nästa specialnummer av Granta och med det är en litterär tradition etablerad. Ishiguro är med på listan även denna gång och har sällskap av bland andra Iain Banks, Hanif Kureishi, Will Self, Nicholas Shakespeare och Jeanette Winterson. Den sistnämnda är en av sammanlagt sex kvinnor.

År 2003 är det dags för det tredje specialnumret av Granta och redaktörerna visar sig än en gång vara sällsynt pricksäkra. Med på listan finns namn som Monica Ali, Hari Kunzru, Zadie Smith och Sarah Waters. Antalet kvinnor är sju, men etniskt börjar det spreta lite grand.

2013 års lista ser i sin helhet ut så här:

Naomi Alderman

Tahmima Anam

Ned Beauman

Jenni Fagan

Adam Foulds

Xiaolu Guo

Sarah Hall

Steven Hall

Joanna Kavenna

Benjamin Markovits

Nadifa Mohamed

Helen Oyeyemi

Ross Raisin

Sunjeev Sahota

Taiye Selasi

Kamila Shamsie

Zadie Smith

David Szalay

Adam Thirlwell

Evie Wyld

Vi är inte så förtjusta i att Thirlwell kommer med på listan igen, i översättning är han åtminstone allt annat än imponerande. Dessutom tycker vi att Zadie Smith snarare är en litterär superstjärna än ung och lovande, men det är skönt att könsmaktsordningen är bruten, åtminstone på denna mycket begränsade del av den litterära marknaden. Vi räknar till hela tolv kvinnor.

Dessutom är det spännande att antalet författare med rötter i forna kolonier eller andra länder ökat kraftigt, eftersom det speglar den brittiska samhällsutvecklingen. Enligt vad vi har läst märks det tydligt i författarnas verk och inte bara innehållsmässigt. Vi tvingas erkänna att vi bara har hört talas om några av författarna, men har redan beställt Granta 123: Best of Young British Novelists 4. Guardian Books pocast har ett bra och lite längre inslag om årets lista.

BB

1 kommentar

Under Nyheter