Etikettarkiv: Sam Lipsyte

Tegelsten fullmatad med briljanta amerikanska noveller

Image of New American Stories

New American Stories
Red. Ben Marcus
Granta

Det kommer ut en strid ström av antologier med amerikanska noveller, varje år kommer exempelvis en ny The Best American Short Stories ut. Den här typen av regelbundet utgivna antologier är ofta bra, till och med mycket bra, men de är sällan fantastiska. De fantastiska novellantologierna kommer ut mer sällan och urvalet noveller görs av någon som brinner för novellen som uttrycksmedel, som författaren Ben Marcus.

 

2004 gjorde Marcus urvalet, tjugonio noveller, till The Anchor Book of New American Short Stories,  som nästan har klassikerstatus. Det är en fantastisk samling namn man ser på omslaget, men det har gått tio år och både Amerika och novellen har förändrats. Därför känns det roligt att kunna berätta att Marcus sammanställt en snarlik antologi, drygt 700 sidor tjocka New American Stories, med trettiotvå noveller av lika många författare – från en novell som tar upp en halv sida av Lydia Davis till riktigt långa, som den rafflande novellen av Jesse Ball som utspelar sig i tid som är svår att bestämma, men som handlar om dueller på liv och död.

Marcus skriver i sitt förord lite om tanken med antologin:

”This anthology aims to present the range of what American short-story writers have been capable of in the previous ten years or so, not as a museum piece but as a sampler of behaviors and feelings we can nearly have only through reading.”

Några författare från den första antologin dyker upp i den nya: George Saunders, Anthony Doerr, Wells Tower, Sam Lipsyte, Mary Gaitskill och Deborah Eisenberg. De är stora stjärnor och försvarar sina platser väl med sina respektive noveller. Den enda som inte är novellspecialist är väl Doerr. Av de här tycker jag bäst om Saunders novell, om en hemvändande soldat som råkar ordentligt i trubbel, och Eisenbergs, som utspelar sig i New York och handlar om ett par, William och Otto, som har det trassligt på sitt vis, med planeringen inför eventuella släktträffar.

Och apropå New York, en av mina favoriter är ”Another Manhattan” av Donald Antrim. Två par som har riktigt trassliga relationer ska gå ut och ta några drinkar. En av männen ställer till det för sig – det är en ömsint och tragikomisk novell.

Av ren nyfikenhet tittade jag på vilket årtionde författarna är födda. För tre av författarna saknas den uppgiften, men två av författarna är födda på 30-talet, Robert Coover och Don DeLillo, fem är födda på 40-talet, fem på 50-talet, fem på 60-talet, nio på 70-talet och tre på 80-talet. Ben Marcus är själv 60-talist. Det är inga märkvärdiga siffror, men jag tycker att man ser ett tydligt samband mellan ålder och experimentlusta eller viljan att ta ut svängarna.

Robert Coover är undantaget som bekräftar regeln, hans obetalbara klassiker ”Going for a Beer” sammanfattar på ett helt briljant sätt ett helt vuxet liv med 1000 ord. Huvudpersonens liv liksom vecklar ut sig, det är som om han hela tiden ligger inte bara ett utan flera steg efter. Så här inleds novellen:

”He finds himself sitting in the neighborhood bar drinking a beer at about the same time that he began to think about going there for one. In fact, he has finished it. Perhaps he’ll have a second one, he thinks, as he downs it and asks for a third. There is a young woman sitting not far from him who is not exactly good-looking but good-looking enough, and probably good in bed, as indeed she is.”

Jag tycker att det är roligt att Tao Lin – en av 80-talisterna – finns representerad i antologin. Jag retar mig lite på att så många retar sig på honom. Hursomhelst, faktum är att jag tycker att det var roligast att läsa många av de lite mer utflippade novellerna skrivna av lite yngre författare, därmed inte sagt att jag nödvändigtvis tycker att de är bättre än de andra.  Men jag tycker att hårt skruvade ”Madmen” av Lucy Corin är otroligt underhållande, den handlar om en tjej som ska välja en madman, killar och tjejer som håller på att bli vuxna åker till en anstalt och väljer en madman. Den tonåriga berättaren förklarar, utan att göra saken mycket mindre mystisk:

”The whole idea is that you take home a madman and that teaches you about Facing the Incomprehensible and Understanding Across Difference.”

En annan ung författare som också tar ut svängarna är Rachel B. Glaser som i sin bara några sidor långa novell, ”Pee on Water” sammanfattar och förvränger mänskligheten historia. Det börjar poetiskt:

”Earth is round and open, whole and beating in its early years. The stars are in a bright smear against the blackboard. A breath pulled so gradual the breath forgets. Winds run back and forth. Clouds idly shift their shapes. Stubborn ice blocks will not be niced down by the fat sun. Melted tears run, then freeze. Tiny cells slide into tiny cells.”

Sedan blir det bara konstigare och konstigare och roligare och roligare:

”The new monkeys need less and less protective hair. They have babies. They fight, throw punches, show teeth and bite. They think each other are sexy. Raise their babies away from the others. Males try sex with females from the front. Boobs get bigger to remind males what butts felt like.”

Och både strutglassen och Chuck Berry skrivs in i historien:

”At the World’s Fair, someone rolls a waffle and scoops ice cream in it. Plastic is invented. Neon lights. 127 kisses in a single movie. Fire department horses retire. Men feel cool riding cars. Chuck Berry fucks time into place, pulls it into beats and it hangs. It plays.”

Man kan tänka sig att influenserna snarare kommer från författare som Donald Barthelme, Italo Calvino och Georges Perec än från Raymond Carver och andra smutsiga realister. Och ett sista exempel på en författare som har tänkt utanför ramarna – Mathias Svalina vars ”Play” är instruktioner till olika egendomliga lekar. De följer först någon slags logik, men blir sedan allt märkligare, som Animal Chase, för fem eller fler spelare:

”Two bases are marked off, at either end of America. Each child takes the name of an Animal. One child is It. He stands in the center of America & writes newspaper columns about the decline of America. He starts a radio show & becomes tremendously influential.”

Eller Jiggle the Handle, för två spelare:

”One child is the hunter & one child is the knife. One child is the ocean & one child is the sliver of metal stuck in the pad of the thumb. One child screams with pleasure & one child holds a heat-flaccid candle. One child bears the pain & one child stares at the spinning rims on a shiny Toyota.”

Man kan väl föreställa sig samma influenser här, inte är det Raymond Carver i alla fall. Men det finns något för alla smakriktningar i New American Stories, en antologi som är extremt omsorgsfullt sammansatt, en blivande klassiker som verkligen är full av noveller som sticker ut, på det ena eller andra sättet.

En stor förändring sedan The Anchor Book of New American Short Stories är att Amerika har fört långa krig som kostat oerhört mycket, oavsett om man använder ekonomiska, mänskliga eller moraliska måttstockar. Flera noveller handlar om hemvändande soldater och en skildrar hur soldater som ger sig iväg på sin första vända. Det som utmärker de här novellerna och ytterligare några andra, är att Amerika inte skildras som en självklart god kraft i världen. Amerika beskrivs som onödigt aggressivt och en rå girighet har brett ut sig.

”Blink and you might miss this war,” säger en nyhetspratare vid krigsutbrottet i ”Paranoia” av Saïd Sayrafiezadeh. Flera av novellerna vittnar om hur felaktig den prognosen var. I novellen av Mary Gaitskill, ”The Arms and Legs of the Lake”, förklarar en hemvändande soldat för en civilist hur saker och ting hänger ihop:

”You need killers like me so that you can go on having all the nice things you have.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Renässans för den amerikanska novellen?

The End of Books - page 229

The End of Books (Foto: Wikipedia)

I den utmärkta översiktliga artikeln ”Story Time” beskriver Nicholas Dames förändringar inom den amerikanska novellkonsten – både av dess innehåll, röst, status och förutsättningar. Mycket förenklat handlar det om en rörelse bort från minimalism och stort fokus på hantverksskicklighet mot en både mer excentrisk och populärkulturellt orienterad novell.

Enligt Dames började saker och ting förändras för drygt 20 år sedan:

”Around 1990, say, the manner of circulation of the short story began to change: particular stories began to gain even greater fame than their authors, for the dark oddity or hilarity of their hooks, or premises, or données – pick your vocabulary. Think less quiet craft, more punk provocation. There’s A. M. Homes’s well-known ‘A Real Doll’ (1990), about a teen’s sexual relationship with his sister’s Barbie doll; or Ken Kalfus’s apocalyptic ‘Pu-239’ (1996), about a Russian power-plant worker trying to sell plutonium on the black market; Lorrie Moore’s ‘People Like That Are the Only People Here: Canonical Babbling in Peed Onk’ (1997), about childhood cancer and the process of writing about it (as it famously ends: ‘These are the notes. Now where is the money?’); or Lydia Davis’s ‘We Miss You: A Study of Get-Well Letters from a Class of Fourth Graders’ (2007), which is, well, what it says. Not so much well-mannered as mannered, modernist severity and junk-food excess recombine in these stories to the point of being indistinguishable.”

Men Dames inleder med reflektioner kring George Saunders extremt stora framgångar med sin senaste novellsamling, som kom ut i våras, och kopplar den sedan till tre andra författarskap: ”Tenth of December was an extreme but not isolated instance. Surrounding it by a few months on either side were accclaimed story collections by writers who way have started as story writers but whose reputations were cemented, and som measure of fame achieved, with novels: Junot Díaz (The Brief Wondrous Life of Oscar Wao), Sam Lipsyte (Home Land and Ask), and Karen Russell (Swamplandia!). Having written successful novels, all three authors made what were obvious decisions, and more strikingly, not isolated ones: to refuse the narrative of the story as the apprentice form, the thing produced by and for workshops, the niche artifact of a mandarin MFA culture. These recent collections register more like acts of faith, gestures by figures who had made it and who didn’t need to genuflect to the story unless they believed in its possibilities – who thought, in other words, that it had a future, even if only a future for them.”

Vi tror att Dames har rätt i sin spaning om den samtida amerikanska novellen; att den inte längre är lite tätt knuten till universitetens skrivarkurser, att den rör sig (ännu) längre bort från den polerade minimalismen och att den håller på att få både högre kommersiell och konstnärlig status. Novellsamlingen är inte längre nödvändigtvis en förövning till det som brukar betraktas som den verkliga uppgiften för en prosaist, att skriva en stor roman. Vi passar även på att rekommendera serien En novell varje kväll, som bland annat innehåller tips på länkar till flera fantastiska samtida amerikanska noveller, bland annat av George Saunders och Karen Russell.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Suverän novellantologi från The Paris Review

George Plimpton's Business Card (The Paris Review)

George Plimpton’s Business Card (The Paris Review) (Photo credit: Wikipedia)

Object Lessons: The Paris Review Presents the Art of the Short Story
Red. Lorin Stein & Sadie Stein
Picador, 2012

Novellen är kraftigt underskattad och behandlas ibland nästan som en bastardform, som något författare förväntas ägna sig åt innan de skriver sin debutroman. Inom förlagsbranschen har novellsamlingen rykte om sig att vara svårsåld.

Men man ska inte överdriva, novellen är också älskad och borde passa vår tids medievanor perfekt. I Amerika är novellen fortsatt stor trots fundamentala förändringar på mediemarknaden, det finns fortfarande en hel del tidskrifter med tradition att publicera nya litterära noveller.

The Paris Review är en av dessa tidskrifter och när den grundades 1953 i Paris av Harold L. Humes, Peter Matthiessen och George Plimpton var det med det uttalade syftet att bli en experimentverkstad för ny litteratur. Vilket man verkligen blev och fortfarande är.

Redaktörerna för The Paris Review, Lorin Stein och Sadie Stein (inget släktskap), kom på den lysande idén att öppna tidskriftens arkiv för 20 samtida författare, bland andra Daniel Alarcón, Jeffrey Eugenides, Amy Hempel, Jonathan Lethem, Sam Lipsyte och Ann Beattie.

De 20 författarna fick sedan välja varsin favoritnovell ur arkiven och i en kort introducerande text förklara hur och varför just den funkar så bra. Novellerna i antologin är skrivna av bland andra Donald Barthelme, Raymond Carver, Steven Millhauser, Denis Johnson, Jorge Luis Borges, Wells Tower och Mary Robinson.

Resultatet är Object Lessons: The Paris Review Presents the Art of the Short Story. Det är en av förra höstens bästa böcker och en av de mest spännande novellantologierna på länge. Flera av novellerna är visserligen experimentella, men det här är en ganska lättläst bok, mycket tack vare att de flesta introducerande texterna är så bra. De är korta, ibland för korta, men gedigna och pedagogiska och ibland som små noveller i sig. De väcker lusten att både läsa och skriva och den här antologin kommer garanterat att användas på en hel del skrivarkurser.

Lustigt nog är inledande novellen, Joy Williams långa och bildtäta ”Dimmer”, överlägset svårast och Daniel Alarcóns introduktion till den en av de fattigaste, men Object Lessons är en väldigt generös och inbjudande bok, med både väntade val av noveller och noveller av nästan bortglömda författare. Tekniskt och stilistiskt är spännvidden mycket stor. Object Lessons är som en liten uppvisning i novellformens möjligheter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner