Etikettarkiv: samtida svensk poesi

Veckans dikt 42: [Vi blir kvar i ljus runt bordet] av Ann Jäderlund

 

Vi blir kvar i ljus runt bordet
I det feta blänket ljuset
Rinner över ögon bordet
Gråa röda ansiktshalvor
Någon böjer av en stund
Armbågsvecket nära duken
Vaxduksljusa duken ögon
Mjuka munveck huvudrund
Någon viker handen över
Ljusa mjuka ögon över
Duken glaset människoglaset
Knaster svaga punkter rund
Pannor ljus o ansiktsrum
Armbågsvecken gråa flyter
Knaster tunna flagor flyter
Huden mjuka svaga rum
Någon andas mjuka flyter
Genom näsan mörkret under
Gråa deras huvud rund
Och jag sänker ansiktet duken
Ner i tråden själv en stund
Sänker ansiktet ner i duken

 

Ann Jäderlund

© Ann Jäderlund

Ett varmt tack till Ann för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur mörker mörka mörkt kristaller (1994). Hon har sedan debuten med Vimpelstaden 1985 kommit ut med ett tiotal diktböcker, varav den senaste är Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar (2009). Jäderlund skriver även dramatik och barnböcker.

9789100121907

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 18: ”Technicolor” av Bruno K. Öijer

vi växte upp
och frånvarande fäder
var snarast en lag
gjordes om
till något smärtsamt och vackert
som måste avsluta varje film
helst skulle hjälten dö på slutet
eller tyst stolt och hemlighetsfull
rida in i solnedgången och försvinna
kvar stod en kvinna i präriegräset
och såg efter honom
håret och klänningen böljade i vinden
och hade han inte lovat
att kanske rida förbi hennes gård igen
någon gång i framtiden
i ett annat liv

© Bruno K. Öijer

Ett varmt tack till Anna-Karin Korpi-Öhlund på Wahlström & Widstrand, som lät oss publicera ”Technicolor” hämtad från Bruno K. Öijers senaste diktsamling, Och natten viskade Annabel Lee.

Kritiken har varit mycket positiv, men också lite vagt ironiskt distanserad, som om Öijers dikter vore något främmande, från en annan tid. Det här är en bra intervju: ”Jag är Bruno K Öijer och ingen annan.” Och det här är en hemsida med mycket material.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt