Etikettarkiv: samtidskonst

Bok om konstprojekt i vilket man färgar duvor

pigeons_cover_gross
 
Julian Charrière & Julius von Bismarck
Red. Eric Ellingsen
Some Pigeons Are More Equal Than Others
Lars Müller Publishers

För en tid sedan läste jag Enrique Vila-Matas självbiografiska roman The Illogic of Kassel (New Directions), som handlar om en författare som blir inbjuden till den 13:e upplagan av dOCUMENTA, 2012, konstevenemanget som förvandlar stora delar av Kassel till ett galleri.

Tanken är att författaren ska sitta på en restaurang och skriva på en kinakrog i utkanten av Kassel, tanken är väl att han ska interagera med publiken eller med restaurangens kunder. Författaren är emellertid inte särskilt sugen på att sitta och skriva inför publik, större delen av boken handlar istället om hur författaren driver runt i Kassel och tittar på konst.

Ett av författarens favoritkonstverk var en installation av konstnären Pierre Huyghe, Untilled, som var belägen i Karsaue park. Jag minns inte så mycket av själva konstverket, mer än att författaren tyckte att det var mystiskt och oerhört suggestivt, men jag minns att en hund strök runt konstverket, ja, den var i själva verket en del av installationen. Dess högra framben var målat rosa.

Jag kommer att tänka på hunden med det rosa benet när jag läser konstboken Some Pigeons Are More Equal Than Others, vilket inte är så konstigt, eftersom boken, förutom mycket annat, berättar om konstnärerna Julius von Bismarck och Julian Charrière och deras märkliga apparat, som lockar till sig duvor, sprejmålar dem i starka men ofarliga färger och sedan släpper ut dem igen. Färgen är inte beständig, men under en tid ser de målade duvorna ut som vackra tropiska släktingar till sina mer gråblå artfränder.

somepigeon_sf1_ds-8

All images © Julius von Bismarck and Julian Charrière

somepigeon_sf1_ds-11

Some Pigeons Are More Equal Than Others är både bokens och konstprojektets namn. Det är ett pågående projekt och konstnärerna har tagit med sin märkliga apparat till flera städer där de fångat och färgat tiotals duvor. Projektet engagerar också personer från många olika områden och boken är en poesi- och prosaantologi.

somepigeon_sf1_ds-36

Faktum är att hunden med det röda benet, som ett av många exempel på konstverk med djur, nämns i en av bokens texter, ”The Return of the Real”, av Philip Ursprung: ”The mysterious dog with a pink painted leg became an emblem of the entire exhibition.” Ursprung skriver att relationen mellan, kanske snarare gränserna mellan, människa och djur ägnas störst intresse under perioder när maktförhållanden förskjuts.

somepigeon_sf1_ds-61

Ursprung hävdar att den teoretiska debatten om skillnaderna mellan människor och djur var unikt livlig under Upplysningen, i ett historiskt skede som var omvälvande politiskt och då medborgaren erövrade många nya rättigheter. Men, undrar jag, hur stämmer det här överens med vår tid, då allt fler av Upplysningens landvinningar rullas tillbaka?

Kanske har det varit så tidigare att djuren indirekt fått ta del av de politiska och sociala framsteg som människan erövrat. Att gränserna mellan djur och människa fortsatt är ett så hett ämne kanske lika mycket handlar om att människan fått lägre status som att djuren fått högre status?

En annan fråga Ursprung väcker: ”Could it be that the current discussion about the interaction between the human and the non-human has it roots in current economic and technological shifts, in the fact that computerization has become part of everyday life, where human and artificial ‘intelligence’ compete?”

Den radikala, eventuellt historiskt unika, omfördelningen av ekonomiska resurser måste, tror jag, på något sätt påverka diskussionen människa-djur. Även den teknologiska utvecklingen tror jag påverkar, ganska mycket dessutom, eftersom vi, paradoxalt nog, verkar drabbas av väldigt dåligt samvete inför utsikterna att skapa artificiell intelligens (AI). Den teknologiska utvecklingen är häpnadsväckande snabb, allt fler arbeten kan utföras av maskiner, vilket rimligtvis påverkar synen på oss själva, men utvecklingen av AI går snarare förbluffande långsamt.

Men Some Pigeons Are More Equal Than Others, både projektet och boken, handlar naturligtvis om mycket mer än om gränsen mellan och relationen mellan människa och djur. På ett mer grundläggande plan handlar de väl om perception, om hur en liten förändring av perceptionen kan leda till en stor skillnad i tolkning, att en liten förändring av perceptionen kan vara ett kraftfullt verktyg för både positiv och negativ förändring.

”The Return of the Real” av Philip Ursprung är bara en av många texter i boken, som naturligtvis är full av foton av färggranna duvor. Boken inleds med några recept på duva, som grillad Medelhavsduva och Medelhavsduva fylld med couscous. Jag har en känsla av att det vore en dålig idé att tillaga en stadsduva, om man skulle få för sig att snärja en.

Medverkar med dikter gör bland andra Cia Rinne, Ida Börjel, Christian Bök, Karl Holmqvist och Joyelle McSweeney. Boken innehåller också en kort prosatext av Ben Marcus samt intervjuer med Ai Weiwei och Olafur Eliasson. Den senare konstnären var professor när Julius von Bismarck och Julian Charrière studerade i Berlin. De utexaminerades båda två 2013 som Meisterschüler och bor och verkar i Berlin.

Some Pigeons Are More Equal Than Others är en spretig bok, med allt från dikter och praktfulla foton till intervjuer och mer teoretiska texter. Spretigheten ser jag som en av bokens stora tillgångar.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Ny praktisk guide till samtidskonst, allt från tatuerade grisar till David Hockney

9780714867397-940-1
The 21st-Century Art Book

Red. Lee Beard & Rebecca Morrill
Phaidon

Det är ganska lätt att redogöra för sina favoritkonstnärer, från olika epoker och rörelser, som man kan återkomma och fördjupa sin relation till. Det är betydligt svårare att orientera sig i samtidskonsten, skapa överblick och hitta nya favoriter i en konstvärld vars tempo är högt uppskruvat. Bland annat av den anledningen skulle jag vilja utse The 21st-Century Art Book till en av årets allra bästa och mest användbara konstböcker.

The 21st-Century Art Book är inte riktigt lika bastant och praktfull som den klassiska och nära nog oumbärliga konstguiden The Art Book (Phaidon), en bästsäljande bibel, men man kan se den som en fortsättning på den, och Philippe Apeloigs omslag, med en färgstark typografi – det ser nästan ut som om titeln vibrerar på omslaget – gör boken till ett åtråvärt objekt i sig och en utmärkt gåva.

Precis som i The Art Book så organiseras inte innehållet i The 21st-Century Art Book efter konsthistoriska klassifikationer, som perioder eller skolor. Istället presenteras de dryga 280 konsnärerna, från över 50 olika länder, i alfabetisk ordning – en konstnär, ett verk och en föredömligt komprimerad text om det – samtliga verk är alltså från år 2000 och framåt. Dessutom några hänvisningar till snarlika eller besläktade konstnärer i boken.

Om det låter krångligt är det enbart mitt fel, The 21st-Century Art Book är en sällsynt användarvänlig bok om samtida kost, man kan läsa den från pärm till pärm, man kan följa referenserna och se vart man hamnar och man kan använda den som uppslagsbok. Boken har ett litet, något för litet tycker jag, register med konsttermer och en kalender med de stora konstevenemangen i världen.

9780714867397-940-2

Dessutom gör bokens upplägg att det uppstår oförmodade och spännande möten, på ett uppslag mellan Marina Abramović och Tomma Abts, på ett annat mellan Paul och Damon McCarthy och Kerry James Marshall och på ett annat, mellan Mamma Andersson och Ibon Aranberi och på ytterligare ett annat, mellan Jockum Nordström och Rivane Neuenschwander. Det var länge sedan jag läste en konstbok och blev så besatt.

Boken är naturligtvis full av storstjärnor – Banksy (Untitled), Louise Bourgeois (Seven in Bed), Maurizio Cattelan (Untitled), Damien Hirst (For the Love of God), Jeff Koons (Acrobat), Ryan Trecartin (I-Be, AREA), Jeff Wall (Siphoning fuel) med många fler.

9780714867397-940-5

Av storstjärnorna att döma kan man tro att den samtida konsten är en utpräglat västerländsk historia, men konstnärerna kommer, nästan bokstavligt talat, från jorden alla hörn. Mångfalden är också påtaglig vad gäller olika medier och blandningar av medier, allt från foto och video till performance och traditionellt måleri.

Riktigt var man ska placera in kinesen Guo-Qiang Cais (Black Ceremony) färgsprakande kontrollerade explosioner vet jag inte riktig, men de ser verkligen ut att vara något utöver det vanliga.

Och vad ska man kalla Jeremy Dellers (the Battle of Orgreave) noggranna och väldokumenterade iscensättning av en av de mest våldsamma konfrontationerna mellan polis och strejkade gruvarbetare i Storbritannien vid 80-talets mitt? Massperformance? 800 personer engagerades och iscensättningen filmades.

Det är visserligen fegt att hävda att den starkaste trenden man kan spåra är frånvaron av trender, i alla fall dominerande, men jag tycker att mångfalden och blandningen av medier är slående. Frånvaron av tydlig politisk konst, i stil med Jeremy Dellers, är kanske en trend? Lejonparten av samtidskonsten verkar ha en mer forskande och undersökande attityd, vilket inte hindrar att den ibland ändå är övertydlig.

Men jag tycker att samtidskonsten enligt The 21st-Century Art Book är överraskande humoristisk. Jag är väldigt förtjust i Maurizio Cattelans miniatyrhisssar och jag skrattar, visserligen aningen motvilligt, åt belgaren Wim Delvoye (Sylvie) som specialiserat sig på tatuerade grisar.

Tidigare tatuerade Delvoye döda grisar, men efter 1997 tatuerade han dem levande, i ett försök att utmana konstmarknaden med levande konstverk. Du kan äga en levande konstgris, men du får ta hem den först när den är uppstoppad. Man tycker sig nästan höra ett indignerat väsande: Är detta verkligen konst?

Det var länge sedan jag hade så rolig när jag läste en konstbok. Det var länge sedan jag lärde mig så mycket nytt av att läsa en konstbok, framförallt om icke västerländsk konst. Jag läste The 21st-Century Art Book i två sittningar och vet att jag kommer att återvända till den åtskilliga gånger. Boken är en mindre triumf.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner