Etikettarkiv: Samuel Beckett

12 perfekta julklappar att ge till boknörden

thumbnail_img-0622

Nej, det här ljuset doftar inte bibliotek, men doften associerar till bibliotek och litterära salonger – med sina inslag av patchouli, vanilj och läder. Ett ljus i världsklass: Bibliothèque. Dyrt, men det har lång brinntid, och finns i två storlekar. Mer om doftljus.

Poesibiblioteket_bild2-768x366

En riktigt cool och bookish julklapp – en prenumeration på N/L:s poesibibliotek, en ny serie med återutgivning av diktsamlingar på svenska. Varje titel är vald med fingertoppskänsla; formgivare är, inte helt förvånande, Nina Ulmaja. 

TOTE-2002_Clockwork-Orange-tote-front_01_1800x1800 (2)En A Clockwork Orange tote bag från Out of Print 

Den horrorsköna designen är hämtad från David Pelhams klassiska omslag till romanens pocketutgåva 1972.

SOCKS-1018_clockwork-orange-book-cover-socks_01_1800x1800 (2)

Samma som ovan, men ett par strumpor från Out of Print. Om man har en så här snygg tote, måste man nästan matcha den med de här Clockwork- strumporna.
B-1331_the-stand-unisex-t-shirt_01_1800x1800 (2)The Stand – unisex T-Shirt från Out of Print

Screenshot2020-09-01at9.49.22AM_large
En prenumeration på en litteraturtidskrift är en supertrevlig julklapp. Paris Review är en av de allra främsta. Prenumererar man får man dessutom en snygg tygkasse och tillgång till tidskriftens digitala material, som bland annat innehåller ett monumentalt arkiv, som sträcker sig över 70 år tillbaka med författarintervjuer. Andra förslag är Granta, McSweeney’s och The Believer.

641d2dfd-ba42-4067-ae9c-eb2dc701baa0

Harry Potter fick ugglan Hedwig av Hagred i första boken. Den här detaljerade figuren eller skulpturen kommer från Noble collection, och passar lika bra på skrivbordet som i bokhyllan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På Etsy säljer OmnicientNarrator (Zero) svala och stilrena prints med litterära megastjärnor som motiv. Det finns rader av olika storlekar och färger. Jag har själv köpt några stycken och de håller hög kvalitet. Och Omnicent är mycket trevlig att ha att göra med.

il_794xN.2016140692_rkyg

På Etsy säljer minitiatyrböcker av chocklad.

Black & Gold w. Impression

Brittiska City Co Seals är specialister på ex libris, och med det här verktyget präglar man sitt exlibris i sina böcker. En ganska onödig pryl, ja kanske, men onödig på ett trevligt sätt. Man får göra några provpräglingar, innan man ger sig på favoritböckerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tycker att Fitzcarraldo Editions är ett av Englands coolaste och piggaste förlag. Snygg form och de har prickat in flera nobelpristagare. De ger ut skönlitterär prosa (blå böcker) och essäer (vita böcker), och det skulle vara en riktigt fin present att ge bort en av vardera. Dessutom har de prenumerationer i olika varianter.

bnwvo1xpushc0sahran2

Eller så ger man bort en bok eller ett par böcker i den här ovanligt snygga toten. Det finns många tänkbara varianter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor

Samuel Beckett: I väntan på Godot

beckett_i_vantan_pa_godot_omslag_inb_0

Samuel Beckett
I väntan på Godot
Övers. Magnus Hedlund 
Modernista

”Nothing is funnier than unhappiness.”
— Samuel Beckett

”If I knew who Godot was, I would have said so in the play.”
— Samuel Beckett

Det är förmodligen det mest spelade 1900-talsdramat, älskat av såväl kritiker som publik. Det revolutionerade den moderna teatern och gjorde rent hus med alla aristoteliska regler rörande intrig, karaktärsutveckling och scenografi.

Själv kallade Beckett I väntan på Godot [En attendant Godot, 1953] för ”en tragekomedi i två akter” och det verkar troligt att kombinationen av tragedi och komedi har bidragit till att göra pjäsen så sällsynt populär. Det är inte Becketts allra bästa text, tycker jag, men det är helt säkert hans mest älskade.

samuel_beckett_foto_lutfi_ozkokSamuel Beckett. Foto: Lütfi Özkök

Platsen: ”En väg på landet. En sten. Ett träd. Kväll.”

Vännerna och älskarna Vladimir (Didi) och Estragon (Gogo) väntar på Godot. Övriga roller: slavdrivaren Pozzo och hans slav Lucky, samt en pojke/budbärare.

Den första händelsen eller icke-händelsen är typisk. Estragon försöker ta av sig sin vänstra känga. Det lyckas inte. Han försöker igen. Det lyckas inte. Samma sak upprepas i slutet av pjäsen. Försök som om och om igen misslyckas, missförstånd, stammningar, meningslösa upprepningar, minnesförlust…

Vem är Godot?

Men Vladimir och Estragon väntar troget på att den gåtfulle Godot skall dyka upp, vilket han inte gör, åtminstone två gånger. De väger för- och nackdelar med att hänga sig i trädet.

Beckett var nog på det klara med att pjäsen skulle bli betydligt mer intressant om han inte avslöjade vem Godot var. Många har tänkt sig att Godot är en frånvarande Gud; jag tänker mig att han kan representera ”meningen med livet” vilken som helst.

Lucky, Sisyfos och Helan & Halvan

Däremot dyker slavdrivaren Pozzo upp med sin slav, med det illa passande namnet Lucky. Pozzo är utstuderat grym och sadistisk, piskar Lucky och tvingar honom att bära en massa väskor. Han får inte ställa ned dem ens när han står still. När Pozzo och Lucky dragit vidare fortsätter Vladimir och Estragon med sina mellanhavanden och pajaskonster. De trasslar till det och bråkar, men visar också varandra ömhet. I slutet av pjäsen kommer en pojke med budet att Godot inte kan komma denna kväll, men att han ska komma följande dag.

I väntan på Godot är absurd, drastisk, farsartad och hysteriskt rolig. Den är vacker och poetisk på sitt alldeles egna vis. Jag tycker att pjäsen är som en otippat lyckad förening av element från Sisyfos-myten och Helan och Halvan. Den går utmärkt att läsa.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Samuel Beckett: Trilogin

Samuel Beckett
Trilogin
Övers. Lill-Inger Eriksson
Modernista

”Att som vuxen tillåtas tillträde till den existentiella zon där varje liten rörelse framstår som ny och outforskad är lika omtumlande som den första förälskelsen. Det går igenom hela nervsystemet.”
— Anna Hallberg, Dagens Nyheter

”Nothing is funnier than unhappiness.”
— Samuel Beckett

”I do give a fuck!”
— Samuel Beckett

Upp från sidorna på Samuel Becketts vidunderliga trilogi, Trilogin, stiger tre mycket märkliga monologer, som skulle kunna komma från hål i marken eller mörklagda sjaviga rum med förbommade fönster i ett halvt övergivet sjavigt hyreshus.

Beckett skrev romanerna – Molloy [1951], Malone dör [1951] och Den onämnbare [1953] i sin hemstad Paris, på franska. Sedan översatte han dem till engelskan. Det sägs att han skrev på franska för att inte utsätta sig för engelskans ordrikedom, för att främja en mer avskalad stil, vilket inte hindrar att Beckett lekfullt briljerar – stilistiskt och musikaliskt – rent språkligt. Jag tycker att Lill-Inger Erikssons översättning är väldigt gedigen. Att översätta Trilogin måste vara svårt, svårt och väldigt roligt.

De tre mansrösterna – jag föreställer mig att de hör till åldrade och skröpliga män – de försöker febrilt skapa mening, sammanhang, ja en identitet. De berättar något, men ångrar sig genast, modifierar, kommer av sig, tappar tråden, ger sig av på vilda associationsbanor eller glömmer. Liksom för att täcka över glömskan sätts monologen igång igen, som om talet i sig vore ett skydd mot meningsförlusten och det annalkande mörkret.

Min pappa gick bort 2015, efter att ha varit sjuk i demens en längre tid. Demens är absolut inget jag förknippar med humor, men Beckett behandlar de tre huvudpersonerna med en slags ömsinthet, som gör det helt rimligt att föra in en hel del humor i romanerna. Och de är hysteriskt roliga.

Mörkret tilltar och i den tredje romanen sluter det sig allt tätare kring berättaren. Språket tar allt större utrymme, på bekostnad av en yttre verklighet som inte längre kan tas för given. Beckett var cartesian, eller kände något slags släktskap med Descartes, och det är som om berättaren inte ens förmår lita till satsen ”Jag tänker alltså finns jag.”

Som tur är behöver man inte välja mellan Trilogin och I väntan på Godot, men om jag vore tvungen skulle jag välja den förra. Jag tycker att det känns helt oproblematiskt att kalla Trilogin för ett mästerverk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Facsimile Dust Jackets

Om du är road av bokomslag bör du surfa in på Facsimile Dust Jackets; det är ett kaninhål man kan försvinna i åtskilliga timmar. Sajten, och företaget med samma namn, drivs i San Fransisco av Mark Terry, som är passionerat intresserad av bokomslag. Han har införskaffat och scannat in tusentals vintageomslag, från 1976 och bakåt, kan man säga.

”My goal is to scan and archive images of as many vintage dust jackets as I can. I feel these dust jackets are an important part of our culture.”
— Mark Terry

Från sajten kan man beställa utprintade omslag i faksimilkvalitet. Jag tänker mig att de flesta kunderna är personer, boksamlare exempelvis, som har böcker som saknar omslag eller vars omslag är trasiga. Man skulle också kunna köpa ett omslag till en helt annan bok, för att göra den vacker. Det här är några fina omslag:

4759

Heart Is a Lonely Hunter, The
McCullers, Carson
Houghton Mifflin Company (USA) (1940) first printing. Item #4759.

24626

Stories and Texts for Nothing
Beckett, Samuel

Grove Press, Inc. (USA) (1967) first printing. Item #24626.

10865

Murder at Buzzards Bay
Abbot, Anthony
Collins The Crime Club (UK) (1940) first printing. Item #10865.

5700

Babe Ruth’s Own Book of Baseball
Ruth, George Herman
G. P. Putnam’s Sons (USA) (1928) first printing. Item #5700.

Ett varmt tack till Mark Terry för att vi fick låna några av hans bilder.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Notiser

Snygga prints av litterära superstjärnor

På Etsy bjuder OmniscientNarrator ut en serie med väldigt stiliga tryck, med illustrerade porträtt av flera av litteraturhistoriens superstjärnor. Några av de främsta och mest bildsköna. Stilen är enkel och tydlig, så att författarnas ikoniska karaktärsdrag framträder tydligt. Apropå det påpekade min kusin att porträtten har något lite frimärkesaktigt över sig.

Trycken finns i flera olika färger och storlekar. Priserna är låga, även om man tar hänsyn till att frakt från USA tillkommer. OmniscientNarrator säljer även en serie muggar med författarporträtt och citat. Ett varmt tack till Zero, som försäljaren kallar sig, för att vi fick visa några av hans porträtt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Roy Kuhlmans coola omslag för Grove Press

Essän nedan, skriven av litteraturforskaren Loren Glass, om de bokomslag Roy Kuhlman gjorde för Grove Press främst på 50- och 60-talet, har tidigare publicerats på engelska på Lit Hub, en relativt ny och väldigt bra amerikansk litteratursajt. Ett stor tack Emily Firetog och Lit Hub för att vi fick lov att publicera den.

Framförallt vill vi tacka tacka Loren Glass som generöst lät oss översätta och använda essän. Han är verksam vid Center for the Book vid University of Iowa och har skrivit en uppmärksammad studie om just Grove Press: Counterculture Colophon: Grove Press, the Evergreen Review, and the Incorporation of the Avant-Garde (Stanford University Press).

pid_22373 (1)

Grove Press gav ofta ut kontroversiella och banbrytande böcker, som Tropic of Cancer, Naked Lunch, Waiting for Godot och The Autobiography of Malcolm X. Grove var ett av det allra mest innovativa amerikanska förlaget under efterkrigstiden.

Counterculture Colophon skildrar hur förlaget och dess tidskrift, The Evergreen Review, revolutionerade förlagsbranschen och radikaliserade den så kallade “pocketgenerationens” läsvanor. Roy Kuhlman designade omslagen, och gav förlaget dess lätt igenkännbara och coola visuella identitet.

Här följer Loren Glass essä:

Barney Rosset

Mellan 1951, när Barney Rosset köpte förlaget för $3000, och 1970, blev Grove Press som ett kommunikationscenter för motkulturen, som på många sätt definierades av den legendariska omslagsdesignern Roy Kuhlman, utrustad med en sällsam känsla för det visuella. Rosset delade Kulmans estetiska preferenser – som hade formats av pionjärerna inom den abstrakta expressionismen under andra världskriget – och deras samarbete resulterade i att Grove fick en lätt identifierbar, internationellt erkänd avantgarde-look.

Kuhlman läste inte böckerna han gjorde omslagen till. Han arbetade utifrån en kort beskrivning och underordnade texten den experimentella formen. På så vis skapade han ett sammanhållet grafiskt språk och gav Groves titlar en enhetlig stil och ett visuellt sammanhang åt kolofonen, som ofta utgjorde en del av designen.

Evergreen Originals

1958 började Grove ge ut avant-garde-texter direkt i originalpocket. De var i regel större än och höll en bättre kvalitet än den vanliga pocketen. Inom branschen såg man snart kvalitets- och originalpocketen som ytterligare ett steg i den revolution av bokutgivningen som pocketboken utgjorde.

En av de första författarna som gynnades av den här utvecklingen var Samuel Beckett. Han var praktiskt taget okänd under det tidiga 50-talet, men han blev ett av Rossets viktigaste förvärv för Grove Press. Molloy är den artonde titeln i Groves Evergreen-serie, och på bokens baksida kallas boken av Kenneth Rexroth för ”a major modern classic.” Kuhlmans design väcker associationer till det abstrakta måleri som kritikerna ofta gjorde uppskattande analogier till när de skrev om Becketts svåra efterkrigstidstrilogi.

Molloy

Under 50- och 60-talet publicerade och distribuerade Grove rader av studier om asiatisk litteratur och kultur, däribland studier om Zenbuddhism, både av japanska forskare, som D.T. Suzuki, och amerikaner som populariserade ämnena, som Alan Watts. Kuhlmans design var särskilt väl lämpad för denna den mest abstrakta av andliga inriktningar.

essays in zen buddhism

Grove bidrog även till den latinamerikanska boomen, man gav ut översättningar av Borges, Vargas Llosa och Pablo Neruda, som var en av Barner Rossets hjältar. Kuhlmans omslag rör sig i gränslandet mellan det abstrakta och det figurativa, vilket gör att han kan peka mot det kulturellt specifika utan att överge sin distinkta stil.

selected poems of Neruda

Grove hade också en viss betydelse för populariseringen av den afrikanska litteraturen under efterkrigstiden. Man publicerade de tre texter för vilka Amos Tutola fortfarande är mest känd – The Palm-Wine Drinkard, My Life in the Bush of Ghosts, och The Brave African Huntress – och man gjorde en hel del ansträngningar för att få hans berättelser publicerade i amerikanska tidskrifter. Kuhlmans omslag försöker fånga den kulturella blandningen i Tutuolas texter, en av dem med titeln “Television-Handed Ghostess.”

Amos Tutola, My Life in the Bush of Ghosts

Grove publicerade flera banbrytande studier om jazz under sent 50-tal och tidigt 60-tal. Det bidrog till att höja jazzens kulturella status till ett inhemskt avantgarde, jämförbart med den abstrakta expressionism som Kuhlmans omslag kommenterar. Med sin ”primitivism” påminner det här omslaget om de omslag Kuhlman gjorde till Tutuolas böcker.

the art of jazz

Rosset knöt också täta band med företrädare för den amerikanska efterkrigslitteraturen, särskilt beatgenerationen. Grove skulle komma att publicera Jack Kerouacs The Subterraneans, Dr. Sax, Satori in Paris, Lonesome Traveler, Pic och Mexico City Blues, som fick en extra skjuts av den monumentala popularitet som On the Road rönte. Det bidrog till att befästa associationerna mellan dem och beatgenerationen och San Francisco Renaissance, som Kuhlmans omslag refererar till.

the Subterraneans

Antonin Artaud skrev The Theater and Its Double 1938, men fanns inte tillgänglig på engelska förrän Grove gav ut den här översättningen. Det var en viktig teoretisk text för den europeiska dramatik som gavs ut under efterkrigstiden, som Grove var specialiserade på.

The Theater and Its Double

Debuten för Waiting for Godot på Broadway var viktig och det var där såldes den i lobbyn på John Golden Theater för en dollar. Den sålde sedan i hela två miljoner exemplar och blev en ikonisk amerikansk pocket och en av de mest sålda dramerna någonsin. Omslagsfotot, som Beckett kallade ”marvelous”, är från en tysk produktion.

Waiting for Godot

Endgame var den första pjäsen av Beckett som publicerades som en Evergreen Original. Grove marknadsförde den som ”the play the critics didnt understant,” och manade publiken: ”read it before you see it.” Omslagsfotot är från Roger Blins uppsättning av pjäsen i Paris.

Endgame

The Blacks var mer än någon annan pjäs Grove publicerade intimt knuten till en särskild uppsättning, närmare bestämt den på St. Marks Playhouse på Manhattan. Det är gott om foton från föreställningen i den här återutgivningen i pocket. Medverkade i den ursprungliga uppsättningen i New York gjorde James Earl Jones, Louis Gosset, Roscoe Lee Browne (längst fram), Cicely Tyson och Maya Angelou. Det här omslaget förebådar också hur Kuhlman och Grove lekfullt skulle använda fonter i färg för att anspela på relationerna mellan färgade och vita.

the Blacks Cover

Som kritikern W.B. Worthen skrev, “in the first decade of Pinter’s real celebrity, the material idiosyncrasies of Pinter’s printed text drove the understanding of Pinter’s dramatic writing,” och ingen egenhet var mer framträdande än Pinters berömda pauser som, resonerar Worthen, tenderer att skänka pjäserna en temporalitet förknippad med “certain kinds of reading.” Ja, Grove hade en tendens att ge ut pjäser som man både behövde läsa och se framförda på scen.

The Room

Grove förnyade också filmboken, man producerade en rad rikt illustrerade och annoterade manus till banbrytande filmer i pocket. Även om de här böckerna inte var särskilt lönsamma att ge ut – de var dyra att producera och svåra att marknadsföra – så var de populära vid universiteten. De fick betydelse för hur filmerna mottogs och analyserades. De fick betydelse för hur flera av de här filmerna etablerades som en den av en framväxande akademisk kanon.

Last Year at Marienbad, översatt av Richard Howard från versionen utgiven av Editions de Minuit, innehåller mer än 140 illustrationer, med uppförstorade bildrutor utvalda av filmforskaren Robert Hughes. Manus skrevs av Alain Robbe-Grillet och regisserade gjorde Alain Resnais – samarbetet kanoniserades nästan omedelbart som klassiskt och kritiken gjorde jämförelser mellan Den nya franska romanen och Den nya vågen.

Last year

Beckett skrev romanen Murphy, hans första publicerade, på engelska och den gavs ut 1938. Då väckte den ingen större uppståndelse. Omslaget till Groves nyutgåva är ett tidigt exempel på Kuhlmans kreativa bruk av typografi.

Murphy

Hugh Kenners tidiga studie av Beckett var ett grundläggande bidrag till den så kallade Beckett-industrin, som snart uppstod och fyllde det tomrum som berodde av författarens förtegenhet. Kuhlmans omslag visar i vilken utsträckning Becketts namn i sig hade blivit något att arbeta med.

kenner

När man marknadsförde Ionescos 4 Plays använde man sig av samma strategi som när man marknadsförde Becketts verk. Man framhåller att den tryckta texten gör det möjligt för läsaren att själv avgöra verkets värde. Ordalydelsen i Groves annons för boken i New York Times: “Are Eugene Ionesco’s plays ‘pretentious fakery’ or ‘amusing and provocative’? Make up your mind – read 4 Plays by Eugene Ionesco.”

4 Plays

André Bretons roman Nadja gavs ursprungligen ut 1928. När Grove ger ut boken 1960, i Richard Howards översättning, är den försedd med ett omslag som tydligt associerar Breton med surrealismen.

Nadja

Grove Press Hardcovers

Enligt Gil Sorrentino, som var redaktör på Grove vid slutet av 60-talet, så var det Roy Kuhlman som “invented the look of the modern dust jacket.” Ett av skyddsomslagens kännetecken var att man använde vita ”negativa” ytor.

En av Kuhlmans favoritmålare var Franz Kline, vars influenser syns tydligt på det här tidiga omslaget till en bok med texter av Marquis de Sade. På 60-talet gav Grove ut de Sades verk i tre volymer.

Sade Cover

Mario Vargas Llosa är en av sex nobelpristagare som Grove Press gett ut. Gil Sorrentino valde den här titeln till Vargas Losas första roman, eftersom han inte trodde att engelskspråkiga läsare inte skulle förstå referensen till kadetter vid en militärakademi i originaltiteln La Ciudad y Los Perros (Staden och hundarna).

Time of the Hero

Rosset läste Henry Miller första gången när han gick på college, och hade beslutat sig för att publicera ökända Tropic of Cancer sedan Lady Chatterleys Lover hade blivit en succe. Men publiceringen av Tropic of Cancer väckte betydligt mycket mer rabalder. Ofta låg den på bästsäljarlistor där den var som mest ifrågasatt. För att inte väcka onödigt mycket motvilja hos myndigheterna, lät Grove bli att använda illustrationer till romanens omslag, både till inbundna och pocket, under 60-talet.

Tropic of Cancer

När juristerna 1966 kom fram till att William S. Burroughs mycket explicita roman Naked Lunch inte kunde klassas som obscen, hävdade Groves egen jurist Charles Rembar att det var en milstolpe (”end of obscenity”) för det tryckta ordet i USA. Formgivaren av det här ikoniska omslaget är okänd.

Naked Lunch

Grove använde ofta foton av Jean Genet till omslagen av hans romaner. Han var en av beatgenerationens favoriter och vid mitten av 60-talet hade han blivit en av motkulturens ikoner.

miracle of the rose kuhlman

Groves massiva utgåva i tre band av de Sades åtskilliga gånger utgivna verk är den mest ambitiösa engelska översättningen. För att framhäva den vetenskapliga seriositeten gav man samtliga volymer typografiska omslag och på dem återgav man namnen på de bemärkta personer som skrivit långa introduktioner till de Sades explicita texter.

Sade HC

Black Cat

Grove lanserade en ny imprint 1961, som fick namnet Black Cat, efter en nattklubb i Frankfurt. Grove hävdade att deras nya imprint hade “the liveliest look in the field.” Red Star Over China var den åttonde titeln I den nya serien. Texten presenteras som “one of the basic source books of modern Chinese history, as a satisfying and enlightening tale for the general reader, and even as a handbook of guerilla warfare during World War II for partisans in Europe and Southeast Asia.” Under 60-talet utvecklade Grove den här idén om en revolutionär “handbok” till ett av sina utmärkande bidrag till decenniets aktivism.

Red Star

I bokbranschens mittfåra tog man ingen större notis när Grove gav ut The Wretched of the Earth i hårdpärm. New York Times publicerade en liten notis med rubriken “Handbook for Revolutionaries.” Utgivningen under den ikoniska imprinten Black Cat, pocket för massmarknaden, lanserad 1968, skulle komma att typisk för denna tidsbundna genre.

the wretched of the earth

The Autobiography of Malcolm X skulle egentligen ha getts ut av Doubleday. Man hade redan kommit en god bit i produktionen när Malcolm X mördades, men de påföljande hoten och våldet gav Doubleday kalla fötter. Rosset klev raskt in och gav ut biografin i hårdpärm hösten 1965 och som Black Cat-pocket hösten 1966.

autobiography of malcolm x

Look Out, Whitey! är ett exempel på hur Grove kreativt använde typografiska troper när de designade revolutionära texter. En veteran in medborgarrättsrörelsen, författaren Julius Lester, blev associated editor för Evergreen Review 1969, en tjänst han hade fram till 1971.

Look Out, Whitey

Den mer eller mindre universella konventionen är att trycka svart text på vitt papper. På omslaget till Black Is har man gjort tvärtom – det synliggör i vilken hög utsträckning motsättningen svart och vitt är inskriven i själva designen av den tryckta boken.

black is

Regis Debrays Revolution in the Revolution? skrevs med det uttryckliga syftet att vägleda rebeller i Latinamerika. Den grundläggande konceptuella och praktiska komponenten i boken är den militära enheten ”foco”, den lilla gruppen guerilla som, genom sin sammansättning, utgör revolutionens grogrund. Många på Grove såg på sig själva i sådana termer.

Revolution in the Revolution

Det var Berkley-professorn Mark Schorer som först gav Rosset iden att ge ut en oförkortad version av Lady Chatterleys Lover. Schorer skulle sedan spela en avgörande roll i försvaret, legitimeringen och publiceringen av texten. Sporrad av Högsta domstolens dom i fallet Roth v. US (1967), som definierade obscenitet som bristen på något som helst ”redeeming social value,” lyckades Rosset och hans advokat Charles Lembar anlita expertvittnena Malcolm Cowley och Alfred Kazin, som i sin tur lyckades övertyga om att Lawrence ökända roman hade ett litterärt värde.

lady chatterley cover

Medan det var den inbundna utgåvan av Naked Lunch som orsakade alla rättsliga strider, så var det Black Cat-utgåvan som de allra flesta läste. Den innehöll protokoll från rättegången i Boston. Återigen, frånvaron av illustrationer är värd att notera.

Naked Lunch Black Cat

The Pearl var den av Groves böcker i genren victioriansk pornografi som sålde mest, över en miljon exemplar vid slutet av 60-talet. På bokens baksida beskrivs den som den kompletta utgåvan av den underjordiska London-tidskriften, som publicerades som en serie 1879 och 1880.

the Pearl

Spridningen av billiga Black Cat-utgåvor av Bertolt Brechts dramer, samtidigt som de sattes upp flitigt på colleges och universitet, visar i vilken hög utsträckning Grove, med hjälp av teaterkritikern Eric Bentley, domesticerade Brecht på 60-talet som en motkulturens dramatiker.

Good Woman of Setzuan

Loren Glass

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto

Om hur berömmelse påverkar författare

3717554206_15b9138159

”I write fiction and I’m told it’s autobiography, I write autobiography and I’m told it’s fiction, so since I’m so dim and they’re so smart, let them decide what it is or it isn’t.”

Citatet är hämtat ur Philip Roths Deception, det är en karaktär som heter Philip Roth som yttrar dem. Tim Parks nämner det som ett exempel på hur Roth lekt med kritikernas intresse, särskilt sedan han blivit riktigt berömd med Portnoys Complaint (1969), känd och älskad för sin snuskighet, för vad som är självbiografiskt och vad som är fiktion i böckerna. Parks blogginlägg i NYRB – ”Stifled by Success” – är riktigt underhållande och handlar mer allmänt om hur berömmelse påverkar författare: ”Imagine you are Karl Ove Knausgaard at this point in his career.”

13036700_O_3

Köp

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Jag mår så sjukt dåligt av att läsa Lars Norén

9789100142827 (1)
Lars Norén

Fragment
Albert Bonniers

Boken har ungefär samma storlek som en vinylsingel, den är alltså kvadratisk, men drygt tre centimeter tjock. Nina Ulmaja har formgivit Lars Noréns Fragment, som är sensationellt snygg. Den ser ut som ett litet stenblock, som man skulle kunna hitta i en exklusiv inredningsbutik. Det är stramt och det är strängt.

Fragment är de broar som uppstår när katedraler faller samman

Boken består av drygt 500 fragment, varav ett sextiotal presenterades på Moderna museet hösten 2013. Typsnittet är Supergrotesk, snyggt, stramt och strängt det också. Det strama intrycket förstärks av att fragmenten, sentenserna eller kortdikterna, inte avslutas med punkt. Det är som om skiljetecknet skulle utgöra en onödig utsmyckning. Vissa sidor saknar dessutom text, vilket ytterligare bidrar till det asketiska intrycket.

Och den stränga formen finner, inte helt oväntat, sin motsvarighet i innehållet. Som inte bara är strängt, utan bottenlöst pessimistiskt och mörkt som Beckett. Jag orkar bara läsa lite i taget och när jag läser håller jag boken liksom lite på avstånd, ibland bläddrar och hoppar jag fram och tillbaka. Jag ser ord som ”Auschwitz”, ”undergångstillstånd”, ”dödsugnar”, ”avgrunden”, ”skelettfilosofi” och fragment av fragment, som ”sälja fitta till gamla gubbar” och ”en trött servitris på en hållplats”.

Fragmenten handlar om civilisationen, existensen, språket, musiken med mera. Civilisationskritiken är nästan komiskt dyster:

Det yttersta barbariet är resultatet av den humanistiska
civilisationens alla ansträngningar

En rad kända personer blandar sig i samtalet eller hörs tala ur kören av röster: Adorno, Heidegger, Herakleitos, Marx, Chaim Aron Kaplan, Simone Weil och så Nietzsche naturligtvis. Förintelsen är för övrigt hela tiden närvarande, men inte som ett historiskt faktum, mer som något i stil med ett existentiellt grundvillkor.

Jag mår så sjukt dåligt av att läsa Fragment, blir fysiskt illamående och darrig, men efter ett par dagar börjar jag vänja mig. Och så hittar jag strimmor av hopp i det beckettska mörkret:

Våra tvivel på oss själva, också de djupaste,
måste vara fyllda av förhoppningar,
ja, hopp

Och jag förhastade mig nog när jag satte likhetstecken mellan Avgrunden och Hopplösheten:

Avgrunden är den högsta utsiktspunkten

Jag kan inte göra anspråk på att helt förstå Lars Noréns dialektik och jag delar bara delvis hans pessimism, men jag tycker att Fragment är ett väldigt bra exempel på en bok man bör ha mycket tålamod med, för plötsligt öppnar den sig och visar sig vara både vacker och klok och mer nyansrik än man första trodde.

Stundtals är Fragment helt briljant, med sin självklara blandning av lyrik och filosofi.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

18 riktigt vassa förstameningar

Första meningen i en novell eller roman är superviktig, enligt myten. Om den inte genast fångar läsaren är det kört. På ett trivialt sätt är det sant, om en läsare direkt efter att ha läst den första meningen överger boken, ja då kanske man kan säga att författaren misslyckats.

Men det är väl inte riktigt så det funkar, läsare är väl i regel generösa och läser betydligt mer än en mening innan de eventuellt lägger ned läsningen? Men med tanke på hur efterhängsen den här myten är, så är det anmärkningsvärt hur mycket halvbra förstameningar som skrivs.

Svenska författare skriver ofta om vädret. Den typiska svenska förstameningen handlar, på ett eller annat sätt, om vädret.

Meteorologiska fenomen används ofta som en stämningsmarkör. Som i Robert Musils stora bok Mannen utan egenskaper (1930) :”Ett lågtryck som befann sig över Atlanten rörde sig i riktning öster ut mot en högtrycksrygg över Ryssland och visade ännu ingen tendens att förskjuta sig mot norr för att undvika denna.”

Men förstameningen är inte superviktig, däremot kan den vara underhållande i sig. Till hjälp för att göra den här listan har vi kikat lite på ”100 best first lines from novels.” Skriv gärna förslag på andra förstameningar, gärna svenska.

Call me Ishmael.”
Moby Dick (1851) av Herman Melville

All this happened, more or less.”
Slaughterhouse-Five (1969)av Kurt Vonnegut

”Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte.”
Främlingen (1942) av Albert Camus

The sun shone, having no alternative, on the nothing new.”
Murphy (1938) av Samuel Beckett

Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma.”
Polyfem förvandlad (1964) av Willy Kyrklund

It was a pleasure to burn.”
Fahrenheit 451 (1953) av Ray Bradbury

It was the day my grandmother exploded.”
The Crow Road (1992) av Iain M.Banks

The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel.”
Neuromancer (1984) William Gibson

Det var på den tiden jag gick runt och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad som ingen lämnar utan att ha fått märken av den…”
Svält (1890) av Knut Hamsun

It was a queer, sultry summer, the summer they electrocuted the Rosenbergs, and I didn’t know what I was doing in New York.”
The Bell Jar (1963) av Sylvia Plath

”Als Gregor Samsa eines Morgens aus unruhigen Träumen erwachte, fand er sich in seinem Bett zu einem ungeheuren Ungeziefer verwandelt.“
Förvandlingen (1912) av Franz Kafka

”Med milt våld lösgjorde sig herr Aghios från sin hustru och försökte med raska steg försvinna in i folkmassan som tätnade vid ingången till stationen.”
En kort sentimental resa (1926) av Italo Svevo

Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”

Anna Karenina (1877) av Leo Tolstoj

 

You are about to begin reading Italo Calvinos new novel, If on a winters night a traveler.

If on a winter’s night a traveler (1979) av Italo Calvino

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness […]”
A Tale of Two Cities (1859) av Charles Dickens

Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.”
Hundra år av ensamhet (1967) av Gabriel García Márquez

Jemand musste Josef K. verleumdet haben, denn ohne dass er etwas Böses getan hätte, wurde er eines Morgens verhaftet.”
Processen (1925) av Franz Kafka

You don’t know about me, without you have read a book by the name of The Adventures of Tom Sawyer, but that ain’t no matter. That book was made by a Mr Mark Twain, and he told the truth, mainly.”
The Adventures of Huckleberry Finn (1884) av Mark Twain

Förslag på andra förstameningar är varmt välkomna.

Ola Wihlke

3 kommentarer

Under Listor

Faulkners tvetydiga tack till Svenska Akademien

”‘I feel this award was not made to me as a man,’ he begins with apparent humility, seemingly denying personal prowess and heading off, as Faulkner always did, the all-too-evident relations between his stories and his biography, ‘but to my work, a life’s work in the agony and sweat of the human spirit.’ All the attention must be on the work, but as a manifestation of saintly human endeavor. Whose? Faulkner’s of course.”

Citerat ur Tim Parks ”Writers Into Saints”, ett blogginlägg i NYRB om varför biografier om författare oftast är så måna om att framställa författare som så perfekta. Parks tar upp exempel från biografier över Virginia Woolf, James Joyce, Samuel Beckett och Charles Dickens. Parks undrar varför vi inte kan skildra författare som de är, med både goda och dåliga sidor.

Kanske beror det på att det tar typ fem år att skriva en biografi över en stor modernist, och då vill man kanske inte erkänna att man spenderat dessa fem år med en riktig skitstövel? Eller så älskar de sina respektive författares verk så högt, att det helt enkelt verkar otroligt att det skulle kunna vara sprunget ur en skitstövels fantasi?

Skriv gärna i kommentarsfältet om du kan komma på några författarbiografier som inte stämmer överens med Parks mönster, som kanske till och med framhäver en författares mindre goda sidor? En biografi som ligger framför mig på skrivbordet, Claire Tomalins Charles Dickens. A Life, minns jag som mycket balanserad. Är inte ofta lite äldre biografier värre i det här avseendet?

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Artiklar, Citat