Etikettarkiv: Samuel R. Delany

Ny biografi om William S. Burroughs hyllas och sågas

Det har kommit en ny mastig biografi om den amerikanske författaren William S. Burroughs (1914-1997), kultförklarad många gånger om. Biografin heter Call Me Burroughs: A Life (Twelve) och är skriven av Barry Miles, som var god vän med föremålet för biografin.

Att Noah Cruickshank, som recenserade boken för A.V. Club, inte var riktigt nöjd märks redan i rubriken: ”New William S. Burroughs bio gets lost in minutiae

Och redan i första stycket ännu mer kritik: ”Figuring out just what to include (and what to leave out) may be the most challenging aspect of crafting a biography. In Call Me Burroughs, Barry Miles, a longtime friend of William S. Burroughs, opts to keep everything, creating an overstuffed book that chooses minutiae over insight.”

Cruickshank har i princip inget gott att säga om biografin och avslutar sin recension på elakast tänkbara vis: ”For people looking for an introduction to the man’s life and work, reading his Wikipedia page would save a lot of time.”

Om Cruickshank skriver kort, så tar Peter Schjeldahl i The New Yorker ut svängarna rejält med sin recension: ”The Outlaw”. Han breder ut sig över flera sidor och berättar i princip om Burroughs liv i kronologisk ordning med böckerna – inte minst Junky (1953)Naked Lunch (1959) och Nova Express (1964) – samt de mest dramatiska händelserna som nav, exempelvis när Burroughs under en lek på fyllan sköt hustrun Joan Vollmers i pannan. Stora delar av beat-entouraget passerar naturligtvis revy.

Även om Schjeldahls långrecension är oerhört mycket roligare att läsa än Burroughs Wikipedia-sida, så verkar han inte heller helt imponerad av biografin. Det är som om också han tröttnar efter ett tag:

”The biography, after its eventful start, becomes rather like an odyssey by subway in the confines of Burroughs’s self-absorption, with connecting stops in New York, where he lived, in the late nineteen-seventies, on the Bowery, in the locker room of a former Y.M.C.A., and, returning to the Midwest, in the congenial university town of Lawrence, Kansas, where he spent his last sixteen years, and where he died, of a heart attack, in 1997, at the age of eighty-three. Miles’s always efficient, often elegant prose eases the ride, but a reader’s attention may grow wan for want of sun.”

Schjeldahls fyra sidor långa recension fungerar faktiskt utmärkt som introduktion till Burroughs och han författarskap.

Men i Washington Post är Michael Dirda desto mer positiv i sin recension: ”‘Call Me Burroughs: A Life,’ by Barry Miles”.

Han kallar visserligen indirekt föremålet för biografin för ett creep, men ett litterärt intressant sådant. Dirda uppehåller sig en hel del vid Burroughs stora inflytande: ”Part of the original Beat trinity with his friends Jack Kerouac and Allen Ginsberg, Burroughs subsequently provided inspiration for New Wave and later science fiction writers (notably J.G. Ballard, Samuel R. Delany and William Gibson ), pop artists, punk rockers, libertarians, filmmakers, and cultural and artistic rebels of every stripe.”

Dirda är nästan odelat positiv:

”Miles relates Burroughs’s extraordinary life in an equally extraordinary biography, a mesmerizing page-turner depicting not just a season in hell but an entire lifetime. It is also, to use words seldom associated with its subject, balanced, measured and even-handed.” Och som avslutning kallar han biografin ett ”magisterial work, exactingly researched and fascinating throughout.”

Dirda är också den som skriver mest om Burroughs litterära kvaliteter, och markerar mest avstånd från honom. Han beskrivs både som ömkansvärd och skräckinjagande: ”He often carried a gun, sometimes a hidden derringer, and owned several pistols, shotguns and rifles. At times, he sported a swordstick or kept a switchblade and a can of mace in his pockets. In person he could be punctiliously polite and attentive or just remain unnervingly silent. People found him cold, removed. He did not enjoy a happy life.”

Duncan White i The Telegraph slår i sin recension, ”William S Burroughs: a Life by Barry Miles, review”, tidigt fast att Burroughs är en av vår tids mest mytologiserade författare: ”occult guru; drug-soaked crank; literary genius; dystopian visionary; violent psychopath. No writer of the post-war period has been so thoroughly mythologised. He was Old Bull Lee, El Hombre Invisible and Morphine Minnie. He cut off his own finger, he shot his wife and he took every drug he could find. Skin stretched over his skull, hair side-parted, stiff-postured in his three-piece suit, his unsettling intensity hums in every photographic portrait.”

White tar avstamp i mytologiseringen och låter avmytologiseringen löpa som en röd tråd genom recensionen. Han tycker att Call Me Burroughs: A Life är utmärkt och ger den fyra av fem i betyg.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Recensioner

En novell varje kväll 49: ”Sing” av Karin Tidbeck

Tidbeck

Tidbeck (Photo credit: vanderfrog)

Fantastik växer nog men är inte särskilt stort i Sverige, i USA är däremot genrer som skräck, fantasy, science fiction, steampunk och weird väldigt stort. Det finns mängder med specialförlag och tidskrifter som publicerar noveller. För svenskan Karin Tidbeck, som är specialiserad på fantastik och noveller, föll det sig därför naturligt att se om det gick att ta sig in på den mer dynamiska amerikanska marknaden. Det gick alldeles utmärkt och de senaste åren har Tidbeck sålt fyra-fem noveller till amerikanska tidskrifter varje år, tidskrifter som Weird Tales, Unstuck Annual och Shimmer.

Karin Tidbecks debutbok Vem är Arvid Pekon? (Man av skugga förlag) var den klart mest intressanta svenska novellsamlingen 2010.

Karin Tidbecks dystopiska roman Amatka (Mix Förlag) var en av förra årets mest originella och helgjutna svenska romaner. Alla kategorier.

Och Jagannath: Stories (Cheeky Frawg Books) innehåller översatt material från debutsamlingen, sju noveller, men några av de bästa är skrivna direkt på engelska. Titelnovellen, Jagannath”, kan mycket väl vara det bästa Tidbeck skrivit hittills. Hon blir hajpad just nu, men förtjänar det verkligen.

Som tidiga influenser nämner Tidbeck Astrid Lindgren, Tove Jansson och Tolkien. Senare influenser är bland andra Sandman av Neil Gaiman, The Birthday of the World av Ursula K. Le Guin och Babel-17 av Samuel R. Delany. Vi törs svära på att hon läst en hel del Kafka och Borges också, men allt hon görs känns eget och hon har hittat en genuint egen röst, eller kanske röster, för ett av hennes kännetecken är en extrem spännvidd.

Novellen ”Sing” publiceras av Tor.com och utspelar sig på den perifera kolonin Kiruna, döpt efter en före detta gruvort. Där kämpar utstötta Aino för att få arbetet i syateljén att gå ihop. Men så kommer biologen Petr från en avancerad koloni med sin entusiasm, som både lockar och skrämmer Aino. Det är en melankolisk berättelse, laddad och sinnlig och sublim. Den är vacker och bisarr på ett typiskt tidbeckskt sätt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Historiens 10 mest litterära skägg

American Author Ernest Hemingway aboard his Ya...

Ernest Hemingway (Foto: Wikipedia)

Vi har tagit oss friheten att välja ut historiens 10 mest litterära skägg. Skäggen i sig är naturligtvis viktiga, men vi har även tagit viss hänsyn till om bärarna av skäggen kan/kunde skriva på ett sätt som svarar mot skäggens utseende. En annan faktor är med vilken pondus skäggen bärs/bars.

1.  Shakespeare (anchor)

2.  Leo Tolstoj (french fork)

3.  Walt Whitman (full beard)

4.  Miguel de Cervantes (van dyke)

5.  Samuel R. Delany (full beard)

6.  Geoffrey Chaucer (ducktail)

7.  Fjodor Dostojevskij (ragged french fork)

8.  Ezra Pound (handlebar & chin puff)

9.  August Strindberg (soul patch)

10.  DH Lawrence (short box)

Om du tycker att en författare på listan bör bytas ut och har ett förslag på en ersättare, får du mer än gärna skriva det i en kommentar. Vi är beredda att gå ganska långt för att komma fram till den definitiva listan. Om du känner att du vill fördjupa dig i ämnet litterära skägg kan den här boken vara något för dig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Och så ett tips om en fördjupande artikel om en del av historien bakom den nya skäggtrenden, med riktigt mycket länkar till foton och videoklipp: ”The Racially Fraught History of the American Beard”.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Artiklar, Listor

Vita heterosexuella män måste acceptera mer mångfald i rymden

Babel-17 (1966)

Babel-17 (1966) (Foto: admiral.ironbombs)

I ett intressant blogginlägg i The Guardian, ”It’s time for science fiction to face up to discrimination”, efterlyses mer mångfald inom science fiction. Situationen är paradoxal: ”how can a genre that dreams up alien cultures and mythic races in such minute detail seemingly ignore the ethnic, religious, gender and sexual diversity right here on the home planet, here in the real world?”

Det börjar tydligen hända saker och allra först utbröt ett bråk som handlade om att Science Fiction and Fantasy Writers of Americas (SFWA) tidskrift, Bulletin, hade en kvinna i bikini på omslaget. Men det ställdes på sin spets senare, ”after the World Science Fiction Convention, eller WorldCon, set people asking why the majority of writers are straight white males from the US and UK, and why they mainly write about straight white males.”

Det började röra på sig i bloggossfären och på Twitter och Saladin Abdel, uppvuxen i Detroits arbetarklasskvarter, ville vidga frågan ytterligare: ”Class diversity needs to be part of #DiversityinSFF. I want fewer kings and starship captains, more coach drivers and space waitresses.”

Blogginlägget, som innehåller mängder med länkar, ger en intressant inblick i en debatt som verkar ha legat och pyrt länge, för att sedan plötsligt blossa upp och bli riktigt livlig. Frågan är om det är en storm i bloggosfären, eller om det är början på verklig förändring.

Apropå science fiction som inte är skriven av en man och som har kvinnliga huvudpersoner, så vill vi varmt rekommendera Karin Tidbecks Amatka (Mix förlag, 2012), hennes förbluffande helgjutna och originella debutroman, som var en av förra årets litterära höjdpunkter.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

En novell varje kväll 13: ”I Have Placed My Sickness Upon You” av Karin Tidbeck

Tidbeck

Tidbeck (Photo credit: vanderfrog)

Fantastik är inte särskilt stort i Sverige, i USA är däremot genrer som skräck, fantasy, science fiction och weird väldigt stort. Det finns mängder med specialförlag och genrespecifika tidskrifter som publicerar noveller. För svenskan Karin Tidbeck, som är specialiserad på fantastik och noveller, föll det sig därför naturligt att se om det gick att ta sig in på den amerikanska marknaden. Det gick alldeles utmärkt och de senaste åren har Tidbeck sålt fyra-fem noveller till amerikanska tidskrifter varje år, tidskrifter som Weird Tales, Unstuck Annual och Shimmer.

Som tidiga influenser nämner Tidbeck Astrid Lindgren, Tove Jansson och Tolkien. Senare och mer specifika influenser är bland andra Sandman av Neil Gaiman, The Birthday of the World av Ursula K. Le Guin och Babel-17 av Samuel R. Delany. Vi törs svära på att hon läst en hel del Kafka också.

Strange Horizons hemsida hittade vi en underbar Tidbeck-novell som börjar oerhört bra: “Then came that Thursday in February when I stepped into my psychiatrist’s office and was presented with a goat.“ Gillar du den överraskande öppningen, vågar vi nästan garantera att du kommer tycka om hela novellen, inklusive det oväntade slutet.

Den svenska versionen av I Have Placed My Sikness Upon You finns att köpa som e-bok.

Tidbecks blogg kan du läsa mer om hennes noveller och böcker. Där finns också en bra lista med länkar till intervjuer med henne.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller