Etikettarkiv: satir

Trump twittrar om litterära klassiker

I New Yorker har Jay Martel föreställt sig att Donald Trump twittrat om en rad litterära klassiker: ”Trump Tweets the Classics”. Några av dem är Anna Karenina, Nalle Puh, Don Quixote och Harry Potter. Det här är en av mina favoriter:

”@realDonaldTrump
Mr. Samsa smart to throw apple at disgusting cockroach son, any father would. My sons will never turn into anything.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Recension: ”Epidemin” av Åsa Ericsdotter

9789100155414 (1)

Åsa Ericsdotter
Epidemin
Albert Bonniers förlag

Hälsopartiets vallöfte var att förvandla Sverige till Europas smalaste land. Partiledaren heter Johan Svärd och han har, inspirerad av en amerikansk pastor, kommit fram till att hälsa är den fråga – den ideologiska vänster- högerskalan är inte tillämpbar längre – som det svenska folket kan enas om. Hälsa är inte, enligt Svärd, en fråga, det är frågan. Valresultatet visar att han har rätt, Hälsopartiet vinner valet och Svärd blir statsminister.

Det här är den yttre ramen för den dystopiska romanen Epidemin. Och epidemin syftar på fetmaepidemin, oavsett om man tolkar den som Svärd, att svenskarna är för feta, eller som de flesta karaktärerna i boken, att föreställningen om folkets fetma är epidemisk. Men det är Hälsopartiet som har makten. De höjer skatten på socker, avskedar offentliganställda som inte har önskvärd samansättning av fett och muskler och utrustar landets kyrkor med träningsutrustning.

Landon Thomson-Jaeger, ung forskare i svensk-amerikanska relationer vid Uppsala universitet, ser sin före detta flickvän tyna bort i anorexi. När han flyr propagandan, han bosätter sig tillfälligt i föräldrarnas sommarstuga, träffar han sjuksköterskan Helena, som med sin kurvighet anses utöva dåligt inflytande på patienterna. Landon ser kurvorna som en tillgång. Och Helena har också flytt galenskapen, tillsammans med sin dotter Molly, eftersom hon anser att skolan spårat ur och blandar sig i barnens vikt och kost på ett allt klibbigare vis.

När Helena försvinner ger sig Landon ut på vägarna i norra Uppland för att leta efter henne. Det blir en obehaglig och allt mer absurd resa genom ett Sverige som lagt sig platt för ett parti och en statsminister, som allt mer nitiskt kontrollerar medborgarnas fettmassa och intag av kolhydrater.

En annan av huvudpersonerna är Gloria Öster, författare och litteraturvetare, som också fått lämna sig tjänst på grund av icke-önskvärd sammansättning av fett och muskler. Hennes ersättare blir, ironiskt nog, Landons före detta flickvän. Öster försöker utforska och skriva om hur allt kunde gå så snett: ”Bantningsindustrin hade håvat in fantasibelopp långt innan Hälsopartiet kom in i bilden. De privata fettsugningsklinikerna och magbandsinstituten hade poppat upp som svampar ur Stockholmsjorden och Institutet för nutritions propagandaprogram hade tjänat miljarder åt läkemedelsindustrin. Men det var omöjligt att pengar var hela förklaringen.”

Ericsdotter utför ett litterärt balansnummer, med bravur. Romanen är inte fullt så skruvad att det förtar det dystopiska obehaget, men tillräckligt skruvad för att bitvis vara hysteriskt rolig. Genom denna dubbla manöver lyckas också romanen framhäva en rad smärtpunkter och visa hur extremt laddat ämnet hälsa och vikt är i vår tid och i vårt samhälle.

Det är bara en gissning, men vi svenskar är väl ett av världens mest löpande, skidande, klättrande och cyklande folk? Vilket, vill jag påpeka, naturligtvis är positivt på många sätt. Men om just det handlar inte Epidemin. Den handlar om kontroll. Om anorektikerns och bulimikerns försök att kontrollera den egna kroppen. Om kontroll i familje- och kärleksrelationer. Och om politikens vilja att kontrollera samhällskroppen, ända in på bara skinnet.

Man skulle kanske kunna tänka sig PC Jersild som en svensk föregångare? Men Ericsdotter skriver mer koncentrerat, ibland nästan lyriskt, och jag tycker att hon är friare i sin ideologikritik än Jersild. Hon är en lysande satiriker.

Jag tycker att Epidemin inbjuder till allegoriska läsningar. Den ligger helt rätt i tiden. Jag tror och hoppas att den kommer att nå en stor läsekrets, även om den kanske inte kommer att tilltala anhängare av just en- och tvåfrågepartier.

Och omslaget, av Elina Grandin, är ett av årets coolaste.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Recensioner

Recension: ”The Big No” av George Grosz

Layout 1George Grosz
Drawings from two portfolios:
Ecce Homo and Hintergrund
The Big No
Essä: Lutz Becker
Hayward Publishing

Den tyske målaren och grafikern George Grosz undkom nazisterna 1933. Han och hustrun Eva lämnade Tyskland den 12 januari, och anlände i New York tio dagar senare. Den 30 januari blev Adolf Hitler tysk kansler och redan dagen därpå forcerar trupper dörren till Grosz ateljé i Berlin.

Mycket av Grosz konst förstörs av nazisterna och han fanns också representerad på den nationalsocialistiska utställningen Entartete Kunst 1937 i München. Han betraktades som en bolsjevikisk konstnär av nazisterna och är kanske mest känd som tecknare och satiriker. Han var med och etablerade dadaismen i Berlin och deltog även i rörelsen Den nya sakligheten.

En ny bok, The Big No (Hayward Publishing), lyfter fram tecknaren Grosz och den innehåller teckningar från både Ecce Homo (1923) och Hintergrund (1928). Det handlar mest om enkla teckningar med en skarp satirisk udd. Det är teckningar som inte mist vare sin skärpa, uttrycksfullhet eller hårt bitande satiriska udd.

george_grosz_0

Weimarrepubliken är stadd i förfall, moraliskt, politiskt och ekonomiskt. Motsättningarna mellan röda och bruna ligger i öppen dager. Grosz tecknar osentimentalt krigsinvalider, militärer, svartabörshajar, champagnedrickande, cigarrökande och reaktionära borgare och industrialister samt, inte så få nakna och halvnakna kvinnor. Miljöerna är ofta krogen eller fest i lägenhet. Det dricks mycket sekt och öl.

Grosz lyckas verkligen, med förvånansvärt enkla medel, fånga de vagt groteska stämningarna i Weimarrepubliken. Han har väl i själva verket haft ett betydande inflytande på bilden av livet i Weimarrepubliken. Men många av teckningarna skulle utan problem funka i en tidning eller tidskrift idag. På sätt och vis är många av dem tidlösa och The Big No innehåller tveklöst många som tillhör Groszs allra bästa.

En inledande och introducerande essä av Lutz Becker, filmare och curator, sätter in Ecce Homo och Hintergrund i sitt konst- och socialhistoriska sammanhang. Det framstår som helt logiskt att George Grosz räknas som en av 1900-talets allra största satiriker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

”Jazz är kanske det mest korkade någon kommit på”

Via Wikimedia Commons

Via Wikimedia Commons

En artikel i New Yorker, “Sonny Rollins: In His Own Words” har fått många läsare att koka av ilska. Det kanske inte är så konstigt eftersom den handlar om en av jazzens kolosser och innehåller påståendet “jazz might be the stupidest thing anyone ever came up with”. Artikeln var emellertid menad som satir, författaren Django Gold (inte påhittat) skriver vanligtvis för satirsajten The Onion. Artikeln är skriven så att man ska uppfatta det som om åsikterna är Sonny Rollins egna, vilket borde göra att satiren är ganska uppenbar.

En motsvarighet skulle kanske vara att skriva en Eric Clapton-artikel med påståendet att elgitarren förmodligen är det allra dummaste mänskliga påfundet?

Rollins har svarat på Golds artikeln och menar att artikeln skulle ha funkat perfekt i humortidskriften MAD, som han gillar, men att det blev väldigt fel när den publicerades i New Yorker – de finns dessutom anledning att tro att en mycket stor majoritet av tidskriften läsare gillar jazz. Rollins fattade alltså att det var humor, men blev ändå sårad.

Det inte minst märkliga i den här historien är att Justin Moyer i Washington Post har hakat på Django Gold med “All that Jazz Isn’t All that Great,” som dissar en stor del av jazzen, men inte är satir.

Man kanske kan tycka att jazzen inte är helig och att det står var och en fritt att tycka att jazz är både urtråkig och jobbig, men frågan får antagligen en särskild laddning eftersom jazzen allmänt betraktas som ett av den afro-amerikanska kulturens allra mest värdefulla bidrag till den amerikanska kulturen, kanske till och med något av det bästa den amerikanska kulturen någonsin uppnått. Det här är en spellista som vi tycker talar för det: ”Sonny”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Philip Roth har tillkännagivit att han ätit sin sista smörgås

Härom dagen tillkännagav Philip Roth att han medverkat i en intervju för sista gången. Och idag kommer en nyhet av samma dignitet från New Yorkers The Borowitz Report: ”The novelist Philip Roth announced today that a sandwich he ate last week, a turkey one with lettuce and tomato on wheat, would be his last.”

Avslutades artikeln: ”As if to quell any misunderstanding, on Tuesday afternoon Roth issued the following statement through his publisher: ‘Not only have I had my last sandwich, I have made my final public statement about sandwiches.'” Läs hela artikeln.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Essä: Jonathan Franzen om vår tids behov av Karl Kraus

Karl Kraus 1914

Karl Kraus 1914 (Foto: Wikipedia)

I en lång text i The Guardian lägger Jonathan Franzen ut texten om den kompromisslöse österrikiske satirikern Karl Kraus (1874-1936), som i sin tidkrift Die Fackel kritiserade sin samtids dumheter, i pressen, tysk kultur och tysk och österrikisk politik. Finns översatt till svenska.

Kraus var rolig, mycket roligare än Jonathan Franzen, men han använder Kraus, skulle man kunna säga, för att komma till rätta med sitt eget missnöje över sakernas tillstånd idag. Han går bland annat till storms mot vår tids teknokonsumism och fördumningen av medierna. Man blir, ironiskt nog, mer sugen på att läsa mer Kraus än mer Franzen. Men det är en mycket underhållande kortessä.

Tillägg: Franzens essä väckte enorm ilska i medierna och somliga trodde att han medvetet muckade och trollade. Men i ”In Defense of Jonathan Franzen” försvarar Michelle Goldberg Franzen och avslutar med en retorisk fråga: ”The Internet’s creative destruction probably has to be accepted. But do we have to like it?”

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

En novell varje kväll 21: ”A Modest Proposal” av Jonathan Swift

Jonathan Swift, by Charles Jervas (died 1739)....

Jonathan Swift, av Charles Jervas (dog 1739). (Foto: Wikipedia)

A Modest Proposal, med den fullständiga titeln For Preventing the Children of Poor People in Ireland From Being a Burden to Their Parents or Coutry, and For Making Them Beneficial to the Public, är ingen novell, men en av den satiriska litteraturens mest klassiska texter. Dess författare, irländaren Jonathan Swift, tyckte att engelsmännen behandlade hans landsmän, som var i stor nöd efter flera missväxter, som skräp. Det förmedlar han på ett raffinerat vis i A Modest Proposal, som fortfarande är chockerande och vansinnigt rolig.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Noveller