Etikettarkiv: Schweiz

Märkliga vita geometriska kolosser i alplandskap

9783858815309_300dpi

Katharina Anna Loidl
Landschaftsradierungen
Landscape Engravings
Texter: Vitus Weh & Paolo Bianchi
Scheidegger & Spiess

När den österrikiska konstnären Katharina Anna Loidl var verksam i Bern, sommaren 2015, brukade hon besöka antik- och prylbodar i stadens gränder och mörka och svala arkader. Där fann hon mängder med gravyrer från 1800-talet med motiv från de schweiziska alperna – på sin tid oerhört populära motiv.

Loidl införskaffade en hel del gravyrer, som kom att fungera som objets trouvés i hennes magiska bildserie Landschaftsradierungen / Landscape Engravings. Hon använde ungefär samma sorts verktyg som använts för att framställa gravyrerna, men Loidl avlägsnade färg från dem, så att det mitt i alplandskapen framträder jättelika vita geometriska block.

Loidl-Landschaftsradierungen-No05_Montblanc

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 05 The Montblanc and Col de Balme, Canton of Valais: L. Rohbock delt./A. Fesca sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1865 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No14_Engstlenalp

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 14 Engstlenalp, Canton of Berne: C. Huber sculpt.; Chr. Krüsi Basel, 1865 © Katharina Anna Loidl

 
Man noterar genast när man tittar på bilderna att de geometriska blocken inte hör hemma i alplandskapen. De är, redan genom sin form och struktur, främmande och kan säkert uppfattas som störande. Men samtidigt gör de att bilderna, som följer ett givet mönster med idyllisk och gemytlig förgrund och storslagna och sublima berg centralt, får nytt liv och väcker fantasin till liv.

Loidl-Landschaftsradierungen-No06_Bachalpsee

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 06 The Bachalp Lake, Canton of Berne (Lac de Bachalp, Canton de Berne): L. Rohbock delt./A. Fesca sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1866 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No04_Bluemlisalp-Bern

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 04 The Oeschinen Lake and the Blümlisalp, Canton of Berne (Le Lac d’Oeschinen et la Blümlisalp, Canton de Berne): L. Rohbock delt./Fr. Müller sculpt.; G. G. Lange Darmstadt, 1860 © Katharina Anna Loidl

 
Är de vita blocken gigantiska kristaller? Det ser nästan ut som om de pressat sig upp ur marken eller som om de kommit från yttre världsrymden och sänkt sig ned i alperna. Eller är blocken kraftverk, fabriker eller bostadshus? De förändrar hursomhelst både rummet och hur vi tolkar tiden. I en liten notis i boken sammanfattas Loidls konstnärliga intressen och uttryck så här: ”The expansion of the spatial and the concept of space, the skepticism about the visible, and the minor irritations of everyday life provide impulses for the divers forms of expression in her conceptual mode of working.”

Loidl-Landschaftsradierungen-No29_Jungfrau

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 29 The Summit of the Jungfrau, Scene from «Manfred», Canton of Berne: W. H. Barlett delt./W. Taylor sculpt.; Geo. Virtue London, 1836 © Katharina Anna Loidl

 
Loidl-Landschaftsradierungen-No39_Albulapass

Katharina Anna Loidl, Landscape Engraving N° 39 The Albula Pass, Canton of Graubünden (Passage D’Albula, Canton des Grisons): C. Huber sculpt.; Chr. Krüsi Basel, 1878 © Katharina Anna Loidl

 
Det är en egensinnig och vacker bildserie och boken är ett estetiskt objekt i sig, svarta tygklädda pärmar med titeln tryckt i guld: Landschaftsradierungen / Landscape Engravings. Den innehåller desutom två utmärkta texter, ”Overwhelming” av Vitus Weh och ”Hard Cuts” av Paolo Bianchi. Weh skriver väldigt intressant om hur Loidls bildserie förhåller sig till 17- och 1800-talets sublima tradition respektive samtidskonst med inriktning på det kristalliska. Loidls vagt kusliga bilder utmanar den tidlöshet och romantik som man vanligtvis förknippar med alperna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Reklamposters, med varor och produkter, från rekordåren

poster-collection-the-magic-of-things_0

Poster collection 24: The magic of things
Red. Bettina Richter
Essä: Gerda Breuer

Museum für gestaltung Zürich
Plakatsammlung
Lars Müller Publishers

Schweiz är en liten stormakt inom grafisk design, med stolta traditioner. Ett av områdena man har utmärkt sig inom är posters, och Museum für gestaltung Zürich har en samling med posters i världsklass. Och ur de samlingarna hämtar man särskilt spännande posters som man, tillsammans med kvalitetsförlaget Lars Müller Publishers, presenter i den smått unika serien häften/böcker Poster collection.

Vissa böcker är tematiska, som Japan Nippon, andra ägnade åt posters av en enskild grafisk designer, som Michael Engelmann eller Josef Müller-Brockmann. Den 24:e volymen i serien heter The magic of things och samlar så kallade object posters, posters som i för- och efterkrigstidens anda gjorde reklam för ett stadigt växande antal konsumtionsvaror, som kopplades till varumärken för att särskilja dem och göra dem mer åtråvärda. Målet var att övertyga (om produktens förträfflighet) inte att övertala.

En produkt. Ett varumärke. Inget mer. Delvis var den här nya sakligheten en direkt reaktion mot Art Nouveau. Från 30-talet till 50-talet var några av de stora mästarna i den här stilen Niklaus Stoecklin, Peter Birkhäuser, Donald Brun, Otto Baumberger och Herbert Leupin.

Konsumtion, ökad materiell standard, sågs som en integrerad del av demokratiseringen och bygget av en modern välfärdsstat. Det var alltså ganska långt ifrån vår mer skuldtyngda, kanske också hycklande, och ambivalenta hållning till konsumtionssamhället.

Magic-of-Things-46-47 (1)-page-001

Fotografiet, det förment objektiva, var på många sätt förebildligt. Man ser att grafikerna varit mycket noga med detaljer som skuggor och reflektioner, så att de uppnår en nära nog fotorealistisk effekt. Eller kanske snarare: Många av produkterna ser nästan mer realistiska ut än om de hade fotograferats. De ser verkligen sinnliga och åtråvärda ut, somliga har snudd på surrealistiska kvaliteter, andra väcker snarare associationer till popkonst.

Object posters känns idag lite omoderna med sitt fokus på att para ihop en produkt med ett varumärke. I vår tids reklam hoppar man över produkten och fokuserar desto mer på varumärket och livsstilen men samtidigt finns det motexempel, som Apple som gärna visar sina produkter. Och det otidsenliga med object posters kanske man skulle kunna vända till en fördel. De har en distinkt charm och oskuldsfullet som ofta saknas i nutida reklam.

Magic-of-Things-48-49 (1)-page-001

Magic-of-Things-58-59 (1)-page-001

I sin utmärkta essä berättar Gerda Breuer om de olika historiska, sociala och ekonomiska förutsättningarna för framväxten av det här nya reklamspråket. Ny teknik var inte oviktig i sammanhanget:

”Following the invention of lithography by Alois Senefelder, who established the basis for mass editions of colored flat prints in the nineteenth century, the technical innovation of chromolitography by the Franco-German Godefroy Engelmann and the rapid printing press made it possible to produce colored illustrations on posters in even larger editions and at a reasonable cost. Bold colors, clear contrasts, monochrome backgrounds, and oversized depictions of the products became synonymous with object advertising and even led to the coining of a new word i German: plakativ, derived from Plakat (poster), and meaning ‘striking’ or ‘bold.'”

Jag kan verkligen rekommendera serien Poster collection. Varje ny volym är ett litet äventyr, tonvikten ligger ofta på schweiziska grafiska designers, men de tematiska volymerna är ofta mer blandade.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Mäktiga affischer från Schweiz tidiga turisthistoria

9783858815323_300dpi

Urs Kneubühl, Agathon Aerni m.fl.
Reklamekunst und Reiseträume
Anton Reckziegel und die Frühzeit des Tourismusplakates
Scheidegger & Spiess • Alpines Museum der Schweiz

Landskapsmålaren och grafikern Anton Reckziegel (1865-1936) föddes i Gablonz i Böhmen och utbildade sig till konstnär i Graz. Han levde och verkade emellertid en längre period i Schweiz, där han gjorde en hel del affischer och andra trycksaker för den framväxande turistnäringen. Många hävdar rentav att Reckziegel till inte ringa del har format bilden av Schweiz som ett attraktivt alpland.

Reckziegels affischer, vykort och andra trycksaker visas på Alpines Museum der Schweiz, som i samarbete med kvalitetsförlaget Scheidegger & Spiess har gett ut den praktfulla boken Reklamekunst und Reiseträume – Anton Reckziegel und die Frühzeit des Tourismusplakates. Den innehåller några texter om Reckziegel och hans verk, om hans utveckling och om den kontext, både historisk och stilmässig, han verkade i under sina år i Schweiz: belle époque. Men det är inte helt oväntat bilderna som är det stora numret i den här vackra boken.

Reckziegel-Reklamekunst_p126_B_Eismeer-Schreckhoerner  Anton Reckziegel, Eismeer und Schreckhörner, von der Station Eismeer der Jungfraubahn, Plakat von 1906, Alpines Museum der Schweiz (Dep. Burgerbibliothek), Bern

  
Det är 300 bilder i boken och de flesta av dem föreställer hotell i alplandskap. Det finns också en hel del vykort, som det var något av en folksport att skicka på den här tiden. Hotellen på bilderna ligger i regel inbäddade i en grönskande eller snöig omgivning – estetiken kan ibland påminna lite vagt om den i The Grand Budapest Hotel av Wes Anderson. I bakgrunden syns dramatiska alptoppar, som inte sällan går i rött och orange.

Reckziegel-Reklamekunst_p083-P_Grottes-de-Han

Anton Reckziegel, Grottes de Han in den Ardennen, Plakat von 1906, Burgerbibliothek, Bern

  
Reckziegel är vansinnig skicklig på att skapa djup i bilderna, och när de inte är dramatiska, så är de i alla fall händelserika. I reklamen för någon slags bergbana ser man hur den stånkar fram med ångkraft i förgrunden. Bakom den syns vintersportare av olika slag; två personer åker kälke sittande, en annan åker liggande på mage och två personer ska ge sig iväg på skidor.

Reckziegel-Reklamekunst_p081-N_Vitznau-Rigi-Bahn

Anton Reckziegel, Vitznau-Rigi-Bahn, Plakat von 1898, Alpines Museum der Schweiz, Bern

  
I en annan reklambild, för en elektrisk järnväg i Gruyere, domineras förgrunden av några bastanta kor och ett par kalvar. Lite till vänster om dem, några får. Först sedan får man syn på det elektriskt drivna tåget, som om det alls inte vore huvudsaken. Ja, det händer väldigt mycket i Reckziegels bilder och de innehåller många små detaljer, som man kanske uppfattar först andra eller tredje gången man tittar.

Reckziegel-Reklamekunst_p088-V_Monthey-Champery

Anton Reckziegel, Monthey-Champèry, Plakat von 1909, Alpines Museum der Schweiz, Bern

  
Det finns tveklöst inslag av belle époque och jugend i Reckziegels bildvärld, men jag tycker att vissa av dem, särskilt de mest dramatiska landskapen, också har något romantiskt över sig. Jag tycker att man kan se att bilderna är tillkomna i en brytningstid och att Reckziegel inte satsat alla kort på vare sig tradition eller förnyelse. Jag tycker också att det verkar ganska tydligt att man i det här tidiga skedet av marknadsföringen av Schweiz, att man lanserar landets natur snarare än dess kultur.

Reckziegel-Reklamekunst_p098-II_Schreckhorn-Eismeer

Anton Reckziegel, Schreckhorn und Eismeer an der Station der Jungfraubahn, Originalvorlage in Gouache von 1905, Alpines Museum der Schweiz, Bern

   
Reckziegel-Reklamekunst_p044-J_Chocolat-Tobler

Anton Reckziegel, Bern und die Alpen / Schokolade Tobler, Plakat von1905, Alpines Museum der Schweiz, Bern

   
En av de mer vanliga kompositionerna är affischer som har som en bakgrundsbild, kompletterad med rader av andra och i regel mindre bilder inom vita ramar. Ramarna kan ha alla upptänkliga former och de överlappar inte sällan varandra. Mellan vissa ramar är det som om blommor vore instuckna. En del av motivet i en ram, exempelvis ett kyrktorn, kan sticka ut ur ramen och delvis hamna inom den intilliggande ramen.

Jag tänker mig att den här sortens komposition används så ofta, eftersom den gör att man kan visa många olika turistattraktioner på ett dynamiskt och spännande sätt. Om det exempelvis är en stad, så kan man dels visa en vy över staden, dels visa åtskilliga sevärdheter i staden, mer i detalj.

Reckziegel har en fantastisk känsla för färger – särskilt mycket tycker jag om hans dramatiska alper som ofta går i orange, rött eller blekrosa. Han är också en ljusets mästare. Hans bildvärld är rik och varierad, Reklamekunst und Reiseträume – Anton Reckziegel und die Frühzeit des Tourismusplakates är en riktigt fin och underhållande bok. Förlaget, Scheidegger & Spiess, kan verkligen det här med konstböcker och man har inte sparat på krutet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Schweizarna, enligt svenske fotografen Christian Nilson

9783858815293_the-swiss-def

Christian Nilson
The Swiss
Efterord, Jon Bollman

Scheidegger & Spiess

När jag såg den här boken första gången tog det bara ett kort ögonblick innan jag kopplade samman titeln, The Swiss, med de oregelbundet utspridda hålen i fram- och baksidan. Självklart, schweizerost! Vi går och bär på en massa föreställningar och fördomar om andra länder och de kan aktiveras blixtsnabbt och automatiskt.

the_swiss-p081

Dinosaur Museum in Aathal, Zurich. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Även om vi inte har varit där, så känner vi ju till Schweiz – alper, rent och snyggt, imponerande precision i tillverkning av allt från klockor till tåg. Kvalitet och omsorg om detaljerna. Och schweizarna – vänliga och generösa, en udda blandning av öppenhet, individualism och konservatism. Allt det där innehåller naturligtvis ett korn av sanning, men även våra rimliga föreställningar om andra nationer kan göra blicken grumlig och oskarp.

Fotografen Christian Nilson, född i Sverige 1977, har bott i Schweiz i 10 år. I The Swiss har man samlat hans egensinniga och humoristiska foton, som han tagit under många och långa resor till olika delar av Schweiz. Han använder ofta blixt, så att motivens detaljrikedom framträder så tydligt som möjligt.

the_swiss-p691

Roundabout in Kloten. Photo © 2016 Christian Nilson

 
the_swiss-p571

Traditional shoes, St. Gallen. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Nilson har en fantastisk blick och det är som om han har ett dubbelseende, en blandning av och ett pendlande mellan ett utifrån- och ett inifrånperspektiv. Det bidrar tveklöst till en ambivalens, som gör fotona sällsynt spännande. Det är en hel del porträtt och de är i regel tagna när de avbildade personer står eller sitter rakt upp och ned, lite som om Nilson just stigit in eller fram till dem och bett att få ta ett foto.

the_swiss-p561

Couple in their bedroom, Zurich. Photo © 2016 Christian Nilson

 
the_swiss-p291

House on the Klausenpass, Uri/Glarus. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Fotona berättar om det helt vardagliga, en ensam man i ett rökrum eller gatuköksmat, och sådant som för en utomstående kan framstå som mer exotiskt, som två militärer som med automatkarbiner nonchalant hängande tvärsöver ryggarna ska beställa mat på Burger King. Eller en man som med enorm precision sågar fram en ekorre ur ett stort trästycke med motorsåg. Både tradition och förnyelse ryms också inom Nilsons bildvärld.

the_swiss-p541

Ménage. Photo © 2016 Christian Nilson

 

Plate of Raclette
Plate of raclette, Burgdorf, Berne. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Jon Bollman beskriver i efterordet hur Schweiz, och andra nationer, hålls samman av medborgarnas samlade uppsättning gemensamma historier. Ingenting, skriver han, håller samman ett land på samma sätt, oavsett om det är litterära historier, som Wilhelm Tell, eller vardagliga historier som traderas från generation till generation. Tillsammans formar historierna en nationell identitet, som man kan utveckla en slags hemmabildhet inför. Skriver Bollman apropå det: ”So it’s necessary to take a closer look at our own habitat to become aware of these idiosyncrasies.” Och det är just det Nilson gör på ett så sällsynt spännande sätt.

the_swiss-p16_171

“Aprikosen Andi”, Valais. Photo © 2016 Christian Nilson

Silvesterchlausen Urnäsch

Silvesterchlausen, Urnäsch, Appenzell. Photo © 2016 Christian Nilson

Christian Nilson bor i Zürich. Robert Frank, vars The Americans är det kanske mest lyckade exemplet på att fotografiskt försöka fånga stämningarna i ett helt land, kom från Zürich. Det känner naturligtvis Nilson till och Frank finns närvarande i The Swiss, även om Nilsons porträtt av Schweiz inte har samma svärta som Franks porträtt av Amerika. Men det är långt ifrån idylliskt, svärtan ligger och lurar under ytan.

Skriver Bollman apropå att Nilson bott i så många olika länder: ”During his life abroad, he always looked upon his temporary homes with a curious eye, becoming astutely skillful in capturing their quirks through the medium of street photography. Over the years, he has developed his own style in this way, allowing him to capture everyday moments before the stories escape from them.” The Swiss är full med små berättelser som har kraften att utmana eller komplettera de större berättelserna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Poster Collection 25. Josef Müller-Brockmann”

PC25_Brockmann_Cover_20131112.indd

Poster Collection 25
Josef Müller-Brockmann
Red. Bettina Richter
Essä: Catherine de Smet
Insert: Lars Müller
Lars Müller Publishers

Inom grafisk design är Schweiz en stormakt, inte minst vad gäller posters. Museum für Gestaltung Zürich har en samling med posters som har världsrykte och tillsammans med Lars Müller Publishers ger man ut en fantastisk serie med oerhört välgjorda böcker/häften: Poster Collection.

Vissa böcker är tematiska, som Japan Nippon, andra ägnade åt posters av en enskild grafisk designer, som Michael Engelmann. Den 25:e boken i serien är Josef Müller-Brockmann. Från 50-talet och framåt var Müller-Brockmann oerhört inflytelserik inom grafisk design, både i hemlandet och internationellt. Både hans praktiska och teoretiska arbeten – Müller-Brockmann skrev rader av böcker, föreläste och undervisade – gör honom till en av de främsta företrädarna för efterkrigstidens Swiss Style.

PC25_Brockmann_20131129.indd

Många av Müller-Brockmanns posters från 50-, 60- och 70-talet känns förbluffande tidlösa, inte minst hans konsertposters för Tonhalle Gesellschaft i Zürich. Skriver förläggare Lars Müller i sin korta översiktliga text, om posterns ställning under efterkrigstiden:

”After World War II, graphic designers proved adept at using the medium’s omnipresence and widespread acceptance to not only draw attention to the content advertised, but also – as a higher mission so to speak – to send a formal message with respect to a new aesthetic and a new kind of communication: relentlessly modern, objective, and constructive.”

Och ännu mer specifikt om Müller-Brockmanns posters för Tonhalle Gesellschaft, hur de utvecklades och efterhand blev som en naturlig del av Zürichs gatubild:

”Although they initially sparked criticism, as time went by and their number and the diversity of motifs multiplied, the posters proved appealing to both the concert audience and the lay public. Müller-Brockmann rightly also claimed this aestethic added value – beyond the advertising function alone – for his later, purely typographic, concert posters. These had a constructive rhythm that often recall scores for New Music, displaying a dynamism and coloration thoroughly in step with the spirit of the times.”

PC25_Brockmann_15

Som vanligt är texterna väldigt bra, ganska korta men koncentrerade och översiktliga. För Müller-Brockmann var 1950 en vattendelare. Det var då han började ifrågasätta sina arbeten, som han tyckte var för subjektiva. Han började söka ett mer objektivt och universellt visuellt uttryck. Han slutar använda illustrationer.

PC25_Brockmann_7

Josef Müller-Brockmann kan man följa utvecklingen mot ett allt mer radikalt visuellt uttryck, vars logiska slutpunkt är den rent typografiska postern.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Dadaismen sedd genom dess mest kända konstverk

9783836505628.main

Dietmar Elger
Dadaism
Red. Uta Grosenick
TASCHEN

”Bevor Dada da War, war Dada da”
– Hans Arp

Den 5 februari 1916 grundades dadaismen på Cabaret Voltaire, Spiegelgasse 1, i Zürich. Därifrån spred den sig över stora delar av världen – till Berlin, Hannover, Köln, Paris, Barcelona, New York – och kom att påverka framför allt konstvärden i grunden.

Cabaret Voltaire, ursprungligen Künstlerkneipe Voltaire, var som en blandning av nattklkubb, experimentverkstad och konstsalong. Man ställde ut konst, reciterade dikter, läste upp manifest och bjöd på dans- och musikunderhållning. Dadaismen var vid den här tiden på experimentstadiet, man prövade sig fram, men grundarna, Hugo Ball, Emmy Jennings, Marcel Janco och Tristan Tzara förenades av en stark avsky mot det vettlösa dödandet under Första världskriget.

9783836505628.in04

Dadaismen var radikalt civilisationskritisk och man riktade sin polemiska udd mot allt och alla som man ansåg medskyldiga till civilisationens urspårning, allt från den etablerade konsten, framför allt måleriet, till dem som skodde sig på kriget. Senare klassade samtliga borgerliga partier i Tyskland dadaismen som ett uttryck för Kulturbolschewismus och, ännu lite senare, under nazismen, dadaistisk konst som Entartete. En hel del konst visades upp som avskräckande exempel och förstördes sedan.

Särskilt dadaisterna i Berlin var vänsterorienterade och politiska, men de flesta verkar ha varit någon slags anarkister, med ungefär samma inställning till det etablerade samhället som punkare, men dadaisterna i New York – Marcel Duchamp, Man Ray och Francis Picabia – var nog snarare opolitiska.

Dadaismen var på många sätt en litterär rörelse – nyskapande var så kallade ljuddikter, slumpdikter och simultandikter – men Dietmar Elgers bok Dadaism, ursprungligen från 2004 och nu i nytryck lagom till dadaismens 100-årsjubileum, handlar mest om den dadaistiska konsten, som collage, assemblage och, inte minst viktiga, de readymades som Marcel Duchamp upphöjde till konst.

9783836505628.in02

Vanligtvis tänker vi oss dadaismen, åtminstone dess medlemmar, i svartvitt, men dadaismen var en färgsprakande rörelse, eller kanske snarare en rörelse av rörelser. Jag tänker på det berömda svartvita fotot av Hugo Ball, när han står på Cabaret Voltaires scen klädd i en kubistisk kostym. Berättar Ball långt senare: ”Jag bar en kostym särskilt designad av Janco. Mina ben var täckta av tuber av glänsande blå kartong som nådde mig upp till höfterna.”

Runt axlarna bar Ball en överdimensionerad krage och på huvudet en hög cylindrisk hatt av kartong. Både kragen och hatten blänkte gyllene. Hugo Ball var som en dadaismens överstepräst. Efter ett tag började han med hög röst en recitation, som man kan tänka sig väckte både jubel och burop, antagligen förundran och kanske till och med ilska: ”gadji beri bimba glandridi laula lonni cadori / gadjama gramma berida bimbala glandri galassassa laulitalomini / gadji beri bin blassa glassala laula…”

9783836505628.in01

Dietmar Elger berättar rader av små anekdoter i Dadaism, men fokus ligger alltså på den dadaistiska konsten. Efter ett några tiotal långt introducerande avsnitt, om dadaismens ideologiska och konstnärliga rötter, om Cabaret Voltaire och Die Erste Internationale Dada-Messe i Berlin 1920 med mera, så presenteras 12 dadaistiska konstnärer.

Jag hade gärna sett fler kvinnliga konstnärer bland de tolv utvalda, exempelvis Sophie Taeuber-Arp, men detta är dem som tagits med: Hans Arp, Johannes Baader, Johannes Theodor Baargeld, Marcel Duchamp, Max Ernst, George Grosz, Raoul Hausmann, John Heartfield, Hannah Höch, Francis Picabia, Man Ray och Kurt Schwitters.

Av varje konstnär presenteras sedan 1-3 verk, som ägnas en sida text, exempelvis Man Rays Gift (1921/194), ett strykjärn försett med väldigt opraktiska spikar, Hann Höchs massiva och myllrande collage Schnitt mit dem Kuchenmesser Dada durch die letzte Bierbauchkulturepoche Deutschlands (1920) och, ett av mina favoritverk, Raoul Hausmanns Mechanischer Kopf (Der Geist unserer Zeit) (ca 1920).

Det senare är ett assemblage / en skulptur som består av en sockel på vilket ett trähuvud är placerat, något i stil med en skyltdocka eller kanske en slags perukstock. På huvudet har Hausmann bland annat fäst en del av ett måttband, en linjal av trä, ett urverk, knappar från en kamera, ett vit bricka med numret 22 och en ihopfällbar mugg i aluminium, av det slag de tyska soldaterna använde vid fronten.

Typiskt för dadaismen är att Hausmann har använt upphittade föremål (originalitet var inte så viktigt) och att man leker med tanken på en maskin-människa, inte nödvändigt som ett dystopiskt motiv, men som en möjlighet. Mechanischer Kopf (Der Geist unserer Zeit) skulle funka väldigt bra på exempelvis ett omslag till en skiva med Kraftwerk eller Aphex Twin.

Det jag tycker är så häpnadsväckande med assemblaget / skulpturen är att den är så low-tech men ändå upplevs nästan som ett gåtfullt meddelande från framtiden. 1966 tänkte Raoul Hausmann tillbaka på vad som fick honom att skapa verket: ”I created my sculpture, the ‘Mechanical Head’, in 1919, and gave it the alternative title ‘The Spirit of Our Age’, in order to show that human consciousness consits only of insignificant appertunances stuck to it on the outside. It is actually only like a hairdressers dummy head with attractively arranged locks of hair.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Ny bok om spektakulära schweiziska broar

Menn_Umschlag_TS_39L.p1.PDF
 
Christian Menn: Brücken / Bridges
Scheidegger & Spiess

”Die Ornamentik sollte sich auf ein Minimum beschränken.”
– Christian Menn

Schweiz är ett sagolikt vackert land och ett framstående turistland. Att turismen är en så stor näring är en av förklaringarna till att man satsat på att bygga så sällsynt vackra broar, broar som passar väl in i det ofta storslagna och dramatiska landskapet.

I en ny massiv tvåspråkig monografi, Christian Menn: Brücken / Bridges, presenteras Christian Menn, Schweiz främsta samtida byggingenjör med broar som specialitet, för första gången i helfigur. Menn, född 1927 och med rötterna i Graubünden, har en fantastisk karriär bakom sig, en av de senare broarna han varit med om att skapa är den spektakulära Leonard P. Zakim Bunker Hill Memorial Bridge i Boston.

Boken kanske främst kommer att hitta läsare bland ingenjörer och arkitekter, men riktar sig också till en bredare läsande allmänhet. Huvudnumret är naturligtvis bilderna, 150 färgfoton och 125 svartvita foton och skisser, men textmaterialet är också väldigt spännande och underhållande.

Menn-Bruecken-p062-Letziwald-Avers-1959.jpg

Letziwald Bridge over the Avers Rhine at Avers, 1959
Photo © Ralph Feiner

 
I det korta förordet berättar Menn om brobyggandets historia, från antiken fram till nutid. Det handlar en hel del om material och tekniker, men man behöver alltså inte vara vare sig ingenjör eller arkitekt för att uppskatta den här boken. Menn skriver en hel del om sin syn på estetiken. Det här är en central passage:

”Switzerland’s first major prestressed concrete bridge was the 287 m long Weiland Bridge over the Thur at Andelfingen, designed by Hans Eichenberger and completed in 1958. The official opening of the bridge was commemorated by a book describing all aspects of design and construction. In his contribution to this volume, the architect attached to the project, Heinrich Peter, wrote, ‘The form selected for the Eiland Bridge makes only a minimal intrusion into the charming landscape of the Thur valley.’ With this comment, bridges were for the first time regarded not as achievements to be celebrated, but rather as environmental impacts to be minimized. Since then, this perspective has become increasingly popular, eroding the widespread admiration for bridges that had prevailed for over two thousand years. As a result, bridge engineers and owners now routinely retain architects to lead the conceptual design of bridges. The works thus produced show greater variety of shaping than their predecessors but are generally more expensive. In extreme cases, grossly extravagant bridges are now justified as beautiful according to the formula that aesthetics are a matter of taste.”

Om Menn fick bestämma skulle alltså ingenjören ha större inflytande över designen än arkitekten. Ingenjören är besläktad med vetenskapsmannen och arkitekten är besläktad med konstnären. Och för Menn är alltså inte estetiken en smaksak. I hans estetik vägs en rad faktorer in, även kostnad för bygget och underhållet, lokala traditioner och hur väl bron passar in i landskapet, för att avgöra om en bro är estetiskt tilltalande eller inte.

Menn-Bruecken-p104-Nanin-Mesocco-1966.jpg

 Nanin Bridge at Mesocco, 1966–1968
Photo © Ralph Feiner

 
Nästa text heter ”My philosophy of bridge design”. Menn skriver i korta stycken – med rubriker som ”The goals of bridge design”, ”Safety” och ”Durability” – om sina idéer och ideal vad gäller brobyggande. Också här kommer han in på estetiska frågor och ett helt centralt begrepp är ‘jämvikt’ eller ‘balans’:

”Aesthetics are an abstract concept. To understand it better, it is often considered in terms of properties such as form, colour, splendor, structure, or originality. The design of genuine bridges is based primarily on scientific foundations. For this reason, bridges reflect primarily natural aesthetics, which are most closely related to the overarching concept of equilibrium in both the physical sense (equilibrium of structural demand and capacity) and in a metaphorical sense (balance and harmony between the bridge and its environment as well as among the various structural components).”

Ju mer man tittar och läser i Christian Menn: Brücken / Bridges desto mer inser man hur estetiken hänger samman med de färdiga broarna. Kanske kan man säga att Menns estetik är sträng, och synnerligen konsekvent, men jag tycker verkligen att många av broarna är förbluffande vackra och passar sällsynt bra in i sina omgivningar. Vissa broar ser nästan ut att sväva ovan raviner och dalar. Det är sublima bilder.

Menn-Bruecken-p106-Nanin-Mesocco-1966

Nanin Bridge at Mesocco, 1966–1968
Photo © Ralph Feiner

 
Jag tycker att det är otippat intressant att läsa Menns texter – boken innehåller också en bra intervju gjord av Caspar Schärer och en längre essä av Iso Camartin – som ibland beskriver brobyggandet i överraskande precisa siffror:

”Although the simplest, most economical solution need not necessarily be chosen, the increase in cost of a given concept relative to the most economical solution should not exceed the following limits: For large bridges: about 5%; for medium bridges (total length less than 500 m, average span about 100 m): 15%; for small bridges (total length less than 100 m, average span about 50 m): 25%.”

I själva verket är kanske Menns syn på estetiken, att medvetet sträva efter ett både billigt och vackert alternativ, helt tidsenlig? Den kanske har framtiden för sig? Efter att ha läst den här boken kommer jag hursomhelst att se på broar med nya ögon.

Menn-Bruecken-p227-Biaschina-Giornico-1997.jpg

Biaschina Viaduct at Giornico, 1979–1983
Photo © Ralph Feiner

 
För mig växte Christian Menn: Brücken / Bridges från att vara en tämligen udda bok om broar till en bok vars främsta förtjänst är att den är så estetiskt tilltalande, bitvis sublim. För mig är det en konstbok, även om den handlar om en byggingenjör och hans arbeten. Och schweiziska Sheidegger & Spiess – specialiserade på böcker om konst, foto och arkitektur – kan det här. Boken är välgjord in i minsta detalj.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Swissair Souvenirs”

9783858813596_300dpi

Swissair Souvenirs
Red. Michael Gasser & Nicole Graf
ETH-Bibliothek / Scheidegger & Spiess

Swissair var det stora nationella flygbolaget i Schweiz och bildades redan 1931 efter en sammanslagning av två bolag. I hemlandet blev flygbolaget, vars plan hade lätt igenkännbara stjärtfenor prydda med det schweiziska korset, en nationell symbol och källa till stolthet, utomlands blev det förknippat med schweiziska dygder som pålitlighet och effektivitet. Varumärket var under lejonparten av flygbolagets historia ytterst solitt.

Eine DC-8, eine DC-9 und eine CV-990 Coronado (v. u.) in Zürich-

LBS_SR04-007326. A DC-8, a DC-9, and a CV-990 Coronado (from below) at Zurich-Kloten, 1972.

Av en rad samverkande orsaker – dåliga affärer, dålig lönsamhet, ökad konkurrens och lågkonjunktur – tvingades dock Swissair i konkurs. En olycka 1998 anses också vara en bidragande orsak till konkursen. Flygbolaget upphörde med sin trafik den andra oktober 2001.

Chefpilot Ernst Nyffenegger im Cockpit einer DC-3 auf dem Flugpl

LBS_SR01-00775. Head pilot Ernst Nyffenegger in the cockpit of a DC-3 at the airfield Dubendorf, ca. 1938.

ETH-Bibliothek i Zürich finns emellertid en guldgruva för den som är intresserad av Swissair, flygbolagets hela fotoarkiv, som utgörs av både kommersiellt och dokumentärt bildmaterial. Det dokumentära materialet användes exempelvis i undervisning. Tillsammans med det schweiziska kvalitetsförlaget Scheidegger & Spiess har biblioteket sammanställt en helt underbar bok med foton ur arkivet: Swissair Souvenirs.

Fotomodelle präsentieren aktuelle Mode auf der Einstiegstreppe v

LBS_SR04-019019. Models present new fashion on the boarding ramp in front of a DC-4 at Zurich-Kloten, 1950.

Boken har ett kort men initierat förord, skrivet av redaktörerna, samt en lite längre text, skriven av Ruedi Weidmann, företags- och socialhistoriker. Båda texterna vittnar om hur stor betydelse Swissair hade och fortfarande har för Schweiz. Efter några krisartade år efter andra världskriget växte, blomstrade och blev det ett av världen främsta internationella flygbolag.

Drei DC-10

LBS_SR04-050778. Three DC-10, 1979.

Boken visar ett litet men brett urval ur Swissairs fotoarkiv, tillsammans bildar det en fascinerande, underhållande och, även för en svensk, nostalgisk berättelse om flygbolagets historia. Självklart speglar flygbolagets historia också det omgivande samhället, oavsett om det handlar om mode (kabinpersonalens kläder) eller rådande normer (rökning i kabinen). Det är en väldigt fin bok, en udda samling bilder som Scheidegger & Spiess gjort en åtråvärd kaffebordsbok eller åtminstone en väldigt stilig bok av.

Ein Modell präsentiert die von 1960 bis 1970 von den Hostessen d

LBS_SR04-052735. A model presents the uniforms worn by the Swissair hostesses from 1960 to 1970.

Offenes Hecktriebwerk einer DC-10

LBS_SR04-003220. Open tail engine of a DC-10, 1980s.

Hostessen servieren eine Mahlzeit in einer Boeing 747-257 B (Jum

LBS_SR04-002134. Hostesses serving a meal in a Boeing 747-257 B (Jumbo), ca. 1978.

Präsentation von Uniformen

LBS_SR04-014532. Presentation of uniforms, 1985.

ETH-Bibliothek och Scheidegger & Spiess har även gett ut en volym, Swissair Luftbilder, med verkligt spektakulära flygfoton hämtade ur Swissairs arkiv.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Evelyn Hofer”

9783958290150_1

Evelyn Hofer
Evelyn Hofer
Red. Sabine Schmid & Andreas Pauly
Steidl

Den framstående konstkritikern i New York Times, Hilton Kramer, kallade en gång Evelyn Hofer ”the most famous unknown photographer in America,” ett påstående som hon inte hade något att invända emot. Hofer föddes i Marburg i Tyskland 1922 men 1933 flydde familjen till Schweiz. Hofer bodde en lång period i USA, men gick bort 2009 i Mexico City. Under det halvsekel hon var verksam skapade hon en varierad men väl sammanhållen produktion med porträtt, landskap och stilleben. Hon är även känd för samarbeten med författare som skrivit reseböcker om länder som Schweiz och Spanien samt platser som Paris, Dublin and New York .

098_035_Dublin

En söndag i Phoenix-Park, Dublin 1966 © Estate of Evelyn Hofer

Hofer fotade både miljöer och människor. Hennes tradition igår i en tradition som löper tillbaka till en fotograf som August Sander och förebådade exempelvis William Egglestons foto i färg. Boken Evelyn Hofer är utgiven på tyska, i samband med en just avslutad retrospektiv utställning på Museum Villa Stuck i München, men redan 2009 gav Steidl ut en monografi, som sedan länge är slutsåld. Det är inte omöjligt att det delvis beror på Steidls engagemang att intresset för Hofer är ovanligt stort just nu.

071_002_Ekta

Queensboro Bridge, New York 1965 © Estate of Evelyn Hofer

När Hilton Kramer kallade Evelyn Hofer ”the most famous unknown photographer in America,” menade han naturligtvis att han tyckte att hon inte fick den uppmärksamhet hon förtjänade. Jag tycker nästan man kan utläsa ur bilderna att Hofer inte hade något stort ego, även om hon företräder en subjektiv fotografisk tradition.

”Hers is thus a very classic art — flawless in its eye for form, tireless in its ability to ‘become saturated,’ as Pasternak said, in its subjects, and yet utterly detached from the hurly-burly in which the contemporary photographer is obliged, perforce, to work and earn a living,” skrev Kramer 1982, apropå en utställning med Hofers foto, en utställning som han utsåg till säsongens viktigaste. Utmärkande för Hofers stil är att hon inte skiljer mellan ‘höga’ och ‘låga’ ämnen, skriver Kramer också. Allt hon fotar får en slags värdighet.

078_007_Ekta

Vår, Washington 1965 © Estate of Evelyn Hofer

Men även om Hofer var ödmjuk, och även om hon inte spelade spelet på den tuffa amerikanska konstmarknaden, så verkar det som om hon kunde vara tuff, när det behövdes. Hon fotade ju många både kända och inflytelserika personer: Ted Kennedy, Andy Warhol, Sir Alec Guinness, Arthur Rubenstein, Moshe Dayan, bara för att nämna några av dem som finns med i boken.

Ett av bokens foton är ett porträtt av konstnären Jean-Michel Basquiat, taget 1985 när han var något av en kung i New Yorks konstvärld. Elisabeth Biondi berättar i New Yorker en underhållande anekdot om fototillfället:

”She was asked to photograph Jean-Michel Basquiat for Vogue. Basquiat was the darling of the art world, young, hip, and very successful, Evelyn the established photographer, in her late sixties then and very much a lady. She arrived at his downtown loft at the agreed hour and was told that Basquiat was busy. Her response was please tell Mr. Basquiat that Miss Hofer will wait for him. She waited for hours—much longer then she thought tolerable. Eventually she heard rumblings upstairs. Basquiat descended the staircase. She looked at him, he looked at her, and then she simply stared him down. For the rest of the shoot he treated her with great respect. Evelyn had risen to his challenge and had won the battle. The portrait was excellent.”

193_060_Kuenstler

Saul Steinberg med sig själv som litet barn, Long Island 1978
© Estate of Evelyn Hofer

Hofer jobbade med en otymplig storbildskamera och hon fotade personer där hon träffade dem, hon gjorde sig sällan omaket att leta efter särskilda miljöer. Men hon föredrog stillsamma miljöer och hade en fantastisk känsla för kompositionen. Hon verkar ha varit en komplett fotograf, förutom att hon kunde själva hantverket intill fulländning var hon väl insatt i fotografisk teori och mörkrummets kemiska processer. Det är nästan som om hon lyckades få tiden att gå långsammare just vid fototillfället. Fotona är ofta stillsamma och har en tidlös och klassisk kvalitet – man kan lätt föreställa sig att hennes foton kommer att fängsla och fascinera människor långt in i framtiden.

213_Stilllife

 Zinnkrug mit Trauben (Stilleben Nr. 7), New York 1997  © Estate of Evelyn Hofer

Det jag tycker talar lite extra för Evelyn Hofer är att boken så väl speglar Hofers olika fotografiska verksamheter, både det svartvita fotot och det i färg, och från de olika städer och länder hon arbetade i. Tyska Steidl är sällsynt bra på att göra klassiskt fotografi, i synnerhet amerikanskt, tillgängligt till rimliga priser. Böckerna är vackra och välgjorda. Just nu satsas det stort på William Eggleston.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Recension: ”Poster Collection 27. The Hand”

pc27_the_hand_coverg

Poster Collection 27. The Hand
Red. Museum für Gestaltung Zürich
Förord Bettina Richter
Essä Arne Scheuermann
Lars Müller Publisher

För den som tycker om posters är serien Poster Collection helt suverän. Den ges ut av det schweiziska kvalitetsförlaget Lars Müller Publisher i samarbete med Museum für Gestaltung Zürich, som har en samling med posters som måste betraktas som en av de främsta i världen. Schweiz är ju en liten stormakt när det gäller grafisk design. Volymerna i serien är antingen tematiska eller ägnad en särskild designer – vi har tidigare skrivit om Poster Collection 10. Michael Engelmann och Poster Collection 26: Japan – Nippon.

138_aa

Den senaste volymen, Poster Collection 27. The Hand, utforskar hur grafiska designers har använt bilder av händer på olika sätt. I förordet lyfter Bettina Richter, som har gedigna kunskaper om posterns historia, fram en av världens kanske mest kända, ”I Want You for U.S. Army” (James Montgomery Flagg, 1917). Den finns inte avbildad i boken men många känner nog igen bilden av en bister Uncle Sam i hög hatt och blå jacka som riktar ett uppmanande pekfinger direkt mot betraktaren. Man kan nästan känna hur det knackar mot ens bröstkorg. Det är en effektiv poster vars visuella grepp fortfarande är vanligt, även om bilden kanske oftast reduceras till det pekande fingret.

PC27_Hand_Inhalt_20150724.indd

Det jag tycker är mest fascinerande med den här boken är att den visar hur effektivt det kan vara att använda bilder av händer för att förmedla vitt skilda budskap. Med effektivt menar jag att budskapet går fram direkt och att det ofta är känslomässigt laddat. Ett pekande finger är mer uppfordrande än en pekande pil. En vuxen hand som håller ett barns hand kanske är en kliché, men bilden är inte desto mindre rörande. Om barnet dessutom är färgat och den vuxne vit väcker bilden av deras händer delvis andra associationer, och blir kanske ännu mer rörande. Postern för hjälporganisationen Helvetas, med en bild som väcker associationer till fattigdom, är också väldigt direkt och stark.

PC27_Hand_Inhalt_20150724.indd

Varje volym innehåller en essä och i  Poster Collection 27. The Hand är den skriven av Arne Scheuermann, som har titeln kommunikationsdesigner och designforskare. Ämnet för essän är handens visuella retorik på posters. Han lyfter fram yrkesgruppen handmodeller, vars yrke han spårar tillbaka till marknadsplatser för tusentals år sedan. Så länge det har funnits handel har varor förevisats och för det krävs att man har ett särskilt handlag. För att bli handmodell idag krävs det också färdigheter av det slaget, det räcker inte med att ha vackra händer.

PC27_Hand_Inhalt_20150724.indd

Scheuermann gör direkta kopplingar till den retoriska traditionen och dess begrepp, men påpekar att retoriken inte bara handlar om hur vi talar, men att den under århundradena har skapat intrikata traditioner för hur man bör använda gester när man talar. Särskilda gester har utvecklats inom teatern, politiken, operan och inom kyrkan. Postern ”Ich bin Rahmen für Handlung” (nedan till vänster) av Uwe Loesch samlar några gester ur konsthistorien. Det finns, skriver Scheuermann, fysiologiska kopplingar mellan vissa känslor och gester. Pröva att avge en kärleksförklaring med knutna nävar eller att förolämpa någon med avslappnade händer och handflatorna uppåt.

PC27_Hand_Inhalt_20150724.indd

Vissa posters avbildar händer som förevisar eller gör reklam för varor, andra snarare gör saker, som att kryssa i en valsedel, hålla i en hammare och slå numret på en nummerskiva. Då handlar det om en annan retorisk nivå: ”As a visual rhetorical figure of metonymy, in such cases the hand stands for the action in which it is involved: the focus is casting the vote, pickpocketing, handicrafts, eating, writing, listening to the radio and sowing seeds.” Därmed kan den aktiva handen, exempelvis en hand som griper en hammare, bli en kraftfull metafor för arbete i största allmänhet.

PC27_Hand_Inhalt_20150724.indd

Ett tredje grupp av avbildningar av händer: ”These hand depitions could be described in general as speaking gestures. They are directed at observers as if the poster were their living counterpart.” I det här fallet är ett par självklara exempel segertecknet och den knutna näven. Det är symboliska gester som vi måste tolka.

En fjärde grupp av avbildningar av händer är både äldst och mest grundläggande. Det är handen som vi känner den från förhistoriska grottmålningar, det vill säga en avbildning av handen som tecknar dess yttre konturer. Att antirasister använder denna bild för att förmedla alla människors lika värde är helt logiskt. Det finns knappast någonting som är mer typiskt för människan, påpekar Scheuermann, än händerna och deras unika mångsidighet. Vi känner genast igen och avkodar en hand, det är ingen slump att den är så vanlig i posterns historia, den förstärker och förmedlar vitt skilda budskap sällsynt snabbt och effektivt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner