UP UP: Stories of Johannesburg’s Highrises
Red. Nele Dechmann, Fabian Jaggi,
Katrin Murbach & Nicola Ruffo
Foto: Mpho Mokgadi
Hatje Cantz / Fourthwall Books
”There is something about Johannesburg, about seeing the future and dreams. But living in a dream is fragile.”
– Guy Tillim
Sydafrika har förändrats oerhört mycket sedan apartheid avskaffades 1990 och fria demokratiska val hölls 1994. Landet, som ett tag var i fokus för världens intresse, har på senare år hamnat lite i medieskugga, men förändras fortfarande i snabb takt på rader av olika områden. En plats som har förändrats i särskilt hög takt: Johannesburg.
Det tyska kvalitetsförlaget Hatje Cantz har, i samarbete med det lilla spännande Johannesburg-förlaget Fourthwall Books, gett ut en fantastisk bok som bör intressera alla som är nyfikna på Sydafrikas största stad. Boken heter UP UP: Stories of Johannesburg’s Highrises och är en antologi med texter av olika slag, inte minst intervjuer, som har mer eller mindre tydliga kopplingar till 27 skyskrapor eller andra anmärkningsbara byggnader i Johannesburg. De flesta av dem är byggda under 60- och 70-talet, en period som verkar ha varit något av en ekonomisk guldålder för Joburg.
Boken har ingen inledning och inget efterord. Det är bara att dyka in i texterna; jag läste från pärm till pärm, men framställningen gör att man kan röra sig fritt fram och tillbaka i framställningen. Det är en text per byggnad och varje byggnad presenteras också fotografiskt och med ritningar samt med grundläggande fakta om byggnadens arkitekt, byggår, antal våningar, vad den användes till ursprungligen samt vad den används till idag.
Johannesburg Sun. Foto Mpho Mokgadi. Copyright © Mpho Mokgadi
En berättelse återkommer i olika varianter, den berättas eller anspelas på, och det är berättelsen om hur Johannesburg innerstad förändrades från att ha varit nästan helvit till att nästan domineras helt av andra etniciteter. Det här är berättelsen i sammandrag, åtminstone en variant av den. Under 80-talet började de stora finansiella institutionerna, försäkringsbolag och banker, göra tunga investeringar i Johannesburgs norra förorter. Det satte igång en utveckling som ledde till att fler och fler vita och förmögna flyttade dit från innerstaden. Dessutom flyttade fler och fler stora företag sina huvudkvarter enligt samma mönster.
Den här sortens mönster är visserligen inte unika för vare sig Sydafrika eller Johannesburg, i USA:s närhistoria finns det mängder med liknande exempel. Det anmärkningsvärda med utvecklingen i Joburg är skalan och hastigheten. Innerstaden blev mindre och mindre attraktiv, delar av den tilläts att förfalla och vissa byggnader övergavs helt enkelt.
Samtidigt ledde detta till kraftigt sänkta hyror och priser på bostadsrätter i innerstaden. Dels hindrade inte apartheid svarta från att flytta till innerstaden, dels försvann de ekonomiska spärrarna. Dessutom är Johannesburg en typisk så kallad ”arrival city”, innerstaden blev inte bara attraktiv för svarta sydafrikaner, från Joburg och resten av landet, som sökte nya möjligheter, till innerstaden flyttade också mängder med migranter från andra delar av Afrika som sökte ett bättre liv. De kommer exempelvis från Zimbabwe, Angola, Moçambique, Nigeria, Somalia, Etiopien.
Standard Bank Centre. Foto Mpho Mokgadi. Copyright © Mpho Mokgadi
På bara 10 år, mellan 2001 och 2011, växte provinsen Guateng, vars huvudstad är Johannesburg, med hela 30%. Under apartheid var innerstaden alltså nästan helvit, idag är knappt hälften av invånarna där sydafrikaner och av dem är en mycket liten minoritet vit. Om avskaffandet av apartheid och demokratiseringen är den stora ramberättelsen om det moderna Sydafrika, så är de här förändringarna som Johannesburg genomgått ett viktigt kapitel.
För varje byggnad som presenteras i boken redovisas byggnadens ursprungliga ägare/syfte och dess nuvarande ägare/användningsområde. Nästan alla de här små faktauppgifterna vittnar om förändring, oftast snabb och drastisk förändring. Uppgifterna för Trust Bank Building som byggdes 1970:
”Client/purpose: A new prestige building for South Africa’s Trust Bank.”
”Current owner/use: The Trust Bank Tower was sold in 2003 for R6.4 million (US$403.000). Now Redefine Properties owns the building, which is half empty but available for rentals.”
En 33 våningar hög skyskrapa i Johannesburgs innerstad för ett betydligt lägre pris än priset på en etta med kokvrå på Kungsholmen i Stockholm alltså.
Och uppgifterna för Second Kazerne Garage, som byggdes 1963 och bara hade fem våningar:
”Client/purpose: The city was in need of a new parking garage. This one, based on the structure of the first Kazerne, accommodated 1,300 cars.”
”Current owner/use: In the late nineteen-eighties the Kazerne ceased to function as a parking garage and became a taxi rank. It was then taken over by homeless people, and the precense of criminal businesses made it too dangerous for police to enter. The building was demolished in 2013.”
Byggnaden användes även av informella slaktare, immigranter från Zimbabwe, vilket vi har skrivit om i ett annat blogginlägg. Mark Lewis foton är spektakulära.
Och så ett tredje och sista exempel, uppgifterna för Anstey’s, en fantastisk art deco-skapelse byggd 1937. Den hotades av rivning 1989, men blev utsedd till nationellt monument 1994:
”Client/purpose: Built to house the luxury department store of Norman Anstey.”
”Current owner/use: The commercial sections were transferred to the Preservation of Anstey’s Building Trust, which now hosts artists’ studios, a crèche, and an HIV education center. The residential units were sold to private owners.”
Anstey’s utgör ett exempel på en positiv utveckling i Sydafrika efter apartheid, här bor människor av vitt skilda etniciteter och att döma av intervjuerna med dem trivs de väldigt bra tillsammans.
Sandglen Towers. Foto Mpho Mokgadi. Copyright © Mpho Mokgadi
De som har skrivt texterna i den här boken, de som har gjort intervjuerna, är verksamma inom olika fält, som arkitektur, stadsplanering, urban design och undersökande journalistik. Det som gör UP UP: Stories of Johannesburg’s Highrises så exceptionellt spännande och intressant är blandningen av människor de träffat. En av dem kämpar för hbtq-personers rättigheter. En annan är pensionerad arkitekt som ritat många hus i Johannesburg, inspirerad av modern brasiliansk arkitektur. En annan är gatuförsäljare från Nigeria som kränger jeans. Ytterligare en annan är Dali Tambo, son till ANC-kämparna Adelaide och Oliver R. Tambo. Ytterligare en annan som blir intervjuad är Guy Tillim, en av Sydafrikas främsta fotografer.
Jag har tänkt mycket på Tillims citat, som inleder den här recensionen. Många kommer verkligen till Johannesburg med drömmar om ett bättre liv, man arbetar hårt och idérikedomen är stor, men det verkar på många sätt vara ett väldigt tufft klimat att verka i. Alla som bor i Anstey’s trivs exempelvis och känner sig trygga och säkra, men bara inne i byggnaden. Att gå ut efter mörkrets inbrott verkar inte vara ett alternativ i Johannesburgs innerstad.
Kriminaliteten är ett ständigt återkommande ämne i boken, även om den bara nämns i förbigående eller anspelas på: Varför skulle jag åka in till city? frågar en pensionär som flyttat till en lugn förort menande. Det var åtskilliga år sedan han var där. En gigantisk industri har vuxit upp som erbjuder tjänster och produkter till skydd mot brott och våld. Ett avsnitt handlar om ett annat lukrativt område: begravningar.
Jag har svårt att komma på ett enda tungt vägande skäl att inte läsa UP UP: Stories of Johannesburg’s Highrises, även om jag tycker att den borde innehålla en eller flera kartor. Boken är ett ymnighetshorn av berättelser och otippade ingångar till ämnet Johannesburg, men det kan vara värt att påpeka att boken inte bara eller ens främst riktar sig till läsare som är intresserad av skyskrapor och andra byggnader. Visserligen är bildmaterialet rikt, men texterna handlar minst lika mycket om människor som har en eller annan koppling till byggnaderna.
Ola Wihlke
BearBooks 