Etikettarkiv: Sergio de la Pava

Sergio bor inte i Brooklyn

”Sergio de la Pava is a writer who does not live in Brooklyn.”

Citerat från baksidan av Sergio de la Pavas debutroman A Naked Singularity (The University of Chicago Press, 2012)

”Sergio de la Pava still does not live in Brooklyn.”

Citerat från baksidan av Personae (University of Chicago Press, 2013)

O.W.

Lämna en kommentar

Under Citat

Fem feta boklistor sammanställda av Jason Diamond

Flavorwire är bra på listor och Jason Diamond är bäst på boklistor. Hans listor är ofta originella, lyxigt långa och väldigt genomtänkta. Det här är fem exempel på vad Diamond kan hitta på när han är som mest inspirerad och inspirerande:

1.   The New Classics: 21 Writers Tell Us Which Books They’d Add to the Canon

Några kritiker, författare och förlagsfolk får frågan vilka böcker som borde kvala in och betraktas som nya klassiker. Här får exempelvis Barry Hannahs Airships, Richard Fords The Sportswriter och Margaret Atwoods The Handmaids Tale en plats i kanon.

2.   Which Books Should We Stop Calling Classics?

Som ovan fast tvärtom – vilka böcker borde mista sin klassikerstatus? Här finns Jules Vernes Jorden runt på åttio dagar med och, lite mer överraskande, James Joyce Ulysses.

3.   Made for Each Other: Literature’s 25 Most Memorable Love Affairs

Förutom det allra mest självklara paret, Romeo och Julia, så finns bland andra Charles och Sebastian i Bridshead Revisited och Anaïs Nin and Henry Miller i Henry and June med.

4.   Celebrate William S. Burroughs’ 100th Birthday With 12 Cultural Icons on His Influence

Enligt Diamond är Burroughs ett missförstått geni och han firar honom med en lista med personer och företeelser som han influerat. Exempelvis Patti Smith, Kurt Cobain, J.G. Ballard och John Waters.

5.   25 Big Novels That Are Worth Your Time

Bland de läsvärda tegelstenarna enligt Diamond återfinns bland andra Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, William Gaddis JR och Roberto Bolaños 2666.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Listor

Snarare än som en roman, mer som det slags manifest en galen person snor gummisnoddar kring och skickar till NASA

Det är ofta underhållande att läsa recensioner helt utan förväntningar på att det ska utmynna i ett boktips eller att man lånar eller köper eller läser boken. Vi visste att vi inte skulle ha vare sig tid eller lust att läsa Donna Tartts nya roman Goldfinch/Steglitsan, men kunde inte låta bli att läsa Stephen Kings recension av den i New York Times. Stephen King är Stephen King och Donna Tartt är dessutom Donna Tartt, så recensionen får breda ut sig ganska ordentligt och rymmer små utvikningar, innan det slutligen fastställs att The Goldfinch/Steglitsan, trots några små skönhetsfläckar är; ”a triumph with a brave theme running through it: art may addict, but art also saves us from ‘the ungainly sadness of creatures pushing and struggling to live.’ Donna Tartt has delivered an extraordinary work of fiction.”

Recensioner, eller om man vill kalla det litteraturkritik, är i själva verket som en egen konstform, kan i alla fall vara, och vi skulle exempelvis hellre läsa 100-150 bra recensioner än en halvbra roman av samma omfång. Ganska många romaner som ges ut är halvbra och när man har läst ut en halvbra eller en dålig roman kan man känna sig som bestulen på något. Däremot kan det vara både underhållande och givande att läsa recensioner av halvbra och dåliga romaner. Sågningar fyller sin funktion. Den allt ovanligare balanserade recensionen fyller sin funktion. Och hyllningar fyller sin funktion.

Häromdagen blev vi helt knockade av en recension, recensenten fick oss i obalans redan efter första meningen. På Bookforum, vars sajt för övrigt är översållad med reklam för The Goldfinch, ligger/låg inledningen av kritikern J.W. McCormacks recension av Sergio de la Pavas roman Personae. Första meningen:

Personae is a hodgepodge consisting of, among other things, a crime report, obituaries, and a short story that a character has scrawled in the margins of an old TV Guide.”

Här börjar man känna ett lätt obehag/spänd förväntan, eftersom man anar att det kan vara en totalsågning på gång. Det skulle kunna vara fråga om någon slags kultbok, men den andra meningen tyder snarast på att recensenten knapp tycker att boken förtjänar att kallas roman:

”At times, it reads less a novel than the kind of manifesto a crazy person binds with a rubber band and mails to NASA or the Library of Congress.”

En galnings manifest låter visserligen inte helt ointressant, men man blir ändå lite lättad och glatt överraskad av tredje meningen:

”The book is also the most galvanizing meditation on the possibilities and ramifications of artistic process in recent memory.”

Vi var fast redan efter den här dramatiska inledningen, men recensionen är också fortsättningsvis fängslande och mycket intressant. J.W. McCormack lyckades rekordsnabbt övertyga oss om att det är helt på egen risk man inte läser  Personae. Enligt McCormack är Sergio de la Pava den äkta varan, även om man jämför honom med kanoniserade amerikanska storheter: ”Eons from the ‘aw-fuck-it-anyways’ tone of other maximalist males like David Foster Wallace or Thomas Pynchon, Personae is serious even when it is droll.”

Läs hela recensionen – den väcker förhoppningar om att få läsa något riktigt originellt och excentriskt. Om J.W. McCormack har rätt så kan Personae göra mycket av det som bara riktigt bra romaner kan göra. Det låter på McCormack som om han hittat en blivande klassiker, vi hoppas kunna recensera romanen framöver.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Recensioner