Etikettarkiv: Shigeo Fukuda

Intervju med formgivaren Håkan Liljemärker om bokomslag

I en serie tänker vi intervjua designers som gör bokomslag, och lyfta fram några av deras arbeten som vi tycker särskilt mycket om. I den förra och första intervjun ställde vi frågor till Sara R. Acedo, i intervjuseriens andra del har vi ställt frågor till Håkan Liljemärker, en annan svensk formgivare med en stor och varierad produktion bakom sig.

Kan du berätta lite om din bakgrund, om hur du blev grafisk formgivare med särskild inriktning på bokomslag. Jag tror att många är nyfikna på det, exempelvis om det finns en särskild utbildning med den inriktningen.

– Jag växte upp vid ett lantbruk på Söderslätt. med mamma och mormor som arbetade med hushållet, på gården, i trädgården, i anställningar, i föreningar… samtidigt som det målades, vävdes, syddes, snickrades och arbetades med keramik. Det var inte så mycket snack men det var väldigt mycket verkstad. Och man var involverad i det mesta som hände. Just då hade jag inte några speciella tankar eller drömmar om framtiden men det visade sig vara den bästa ”utbildning” jag kunde få.

– Det var först efter tre år på naturlinjen som jag fick veta att det fanns en utbildning för art directors och grafiska formgivare i Sverige. Efter två år kom jag in på RMI-Berghs och flyttade till Stockholm. Ena dagen vetefält, nästa betonghus, gallerier, museer, biografer och elever som ville samma sak som jag. Och undervisning av Lars E Pettersson, Christer Jonsson, Gabor Palotai, CF Hultenheim… det var bara att ta in så mycket det gick.

– Därefter frilans, egen byrå och sen som AD på Rönnberg McCann, som blev Storåkers. I den där världen fanns det resurser och lyxen att få jobba med de bästa fotograferna, illustratörerna, skribenterna, regissörerna, bildbehandlarna, osv. En ovärderlig utbildning.

– När jag slutade på byrån efter åtta år satte jag mig i en källarrum med gratishyra för att leka, tänka och komma fram till något. Tre månader senare kom formgivaren Victoria Bergmark ner för trapporna och frågade om jag ville göra ett bokomslag till De vilda detektiverna av Roberto Bolaño. Jag sa, ja.

Vilka funktioner tycker du att bokomslag fyller eller bör fylla?

– Det ska ställa en fråga som du måste ta ställning till. Och det ska påstå att den här boken måste du läsa, det här är en speciell bok därför att… Den kostar 239 kr, det är en bråkdel av dess verkliga värde. Förutsättningarna för att lyckas med det här är att alla inblandade är engagerade och har ett genuint intresse för utformning och har tillit till läsaren istället för till staplar och diagram. Om inte, så frånsäger du dig ditt ansvar.

– Som producent måste du våga stå ett steg framför annars är det genant och du blir i längden ointressant. Det är inte logiskt att kategorisera om känslor, stämningar och smak. De är i ständig rörelse och man kommer alltid ligga hopplöst efter i slutsatserna. Om det ens går att göra några sanna sådana. Tänk om Vivienne Westwood hade rådfrågat londonborna i början på 70-talet hur hennes kollektion skulle se ut?

Skiljer sig bokomslag från annan grafisk design? Ställs det särskild krav på bokomslag?

– Det är två hopplösa frågor. För mig är de helt ointressanta. Det finns bara tråkiga svar på dem som exponeringstillfälle, yta, frekvens, ekonomi, miljö och igenkänning. Vänd på frågan istället – vad är det för likheter mellan bokformgivning och annan grafisk design? Det är det jag är nyfiken på.

– Hur kan jag använda en asylansökans formgivning eller en skruvförpacknings design till ett omslag. Eller ett logotype-uttryck för att visualisera misslyckandet med EU. Till Björn Elmbrants bok Det skulle bli så bra gjorde jag en logotype som visualiserade titeln – jag funderade ett tag på om jag skulle varumärkesskydda den – och det var den enda bilden som fanns på omslaget. På Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land vred jag svenska flaggan fyrtiofem grader så att det bildade ett kors, inget mer.

unnamed

– Det här är idébaserade formspråk som är lånade från bl.a reklamvärlden. Det är naturligt att söka strukturer, hitta skiljelinjer och leta svar i det, men det är precis det motsatta, krockar, mix, fel, det omaka, som är intressant. Jag har jobbat med företagsprofilering, printreklam, filmgrafik, förpackningsdesign och det är samma sak där. Den enda stora skillnaden för mig som bokformgivare är att jag arbetar med förläggare, redaktörer, författare och litteratur. Man måste tycka om det.

unnamed (6)

Jag tycker att det är ganska sällsynt med roliga bokomslag, till och med kvicka bokomslag. Är det vanskligt med humor och bokomslag?

– Intressant reflektion! Jag tror att du har rätt. Det handlar förmodligen i de flesta fall om att författare inte vill riskera att framställas som allt för lättsamma. Inte sagt att det alltid är författarens åsikt. Humor har inte samma cred i litteraturvärlden. Sen ska man inte bortse från att humor är svårt och kan uppfattas på så många olika sätt. Och inte alls.

unnamed (1)

Har du någon filosofi eller några principer eller tumregler eller ritualer som du försöker följa?

– Principen är: Glöm allt och börja om – varje gång. Ingen återvinning. Gör jag det, har jag möjligheten att bli överraskad. Det är den viktigaste belöningen jag kan få. Filosofin är: Du har ingen aning (snodd från min son). Bara att säga det gör mig lugn. Och det känns ärligare och öppnare att börja ett arbete så. Till skillnad från just regler som ger sken av att hjälpa men bara blåser dig. När det kärvar så är det helt andra saker än regler som tar mig vidare.

– Det här är ingen uttänkt strategi utan mer min sammanfattning av hur jag fungerar bäst i mitt arbete. För mig är det roligare, och därmed viktigare, att inte veta var jag landar. Det tvingar mig att vara mer uppmärksam och ger mig chansen att se när jag träffar, eller när misstaget träffar – det är ännu bättre.

– De första åren hade jag en regel: att aldrig använda samma teknik två gånger. Lite omvänd Dogma 95 över det. Lärande och prövande.

Arbetet verkar vanligtvis börja med att man först läser den bok man ska göra ett omslag till. Skulle du kunna beskriva den kreativa processen lite kortfattat?

– Jag skaffar mig den information som jag tror att jag behöver. Den baserar sig bara vad som roar eller stör mig. Det kan gälla vad som skiljer Porsche modell 912 från 912E, vilket årtal författaren togs in på mentalsjukhus, exakt hur mycket av Blanches ben som amputerades och satt hon verkligen i en trälåda med hjul. Djur är ofta med, på ett allvarligt sätt.

– Jag försöker att inte skissa för mycket innan jag vet vad jag ska göra. Ögonen blir uttråkade. Det är viktigare att leta efter företeelser – de har oftast inte alls med berättelsen att göra – som öppnar upp för en idé eller komposition. När jag väl har hittat den där skärvan då handlar resten om hantverk.

– Norman Maneas bok Huliganens återkomst berättar om hans liv som barn i koncentrationsläger, uppväxten och hur han sen lämnar sin familj i Rumänien och flyttar till New York. Manea är högintellektuell med tunga utbildningar och honors i drivor. Hans böcker är ingen lek. Jag var tvungen att hitta en lättare ingång men behålla statusen. När perspektivtanken kom upp kopplade jag den direkt till en scen som fastnat där Maneas mor spänner fast honom vid köksbordsbenet med en livrem. Kattperspektivet gör att bilden är blir lättare att ta till sig. Så jag dukade upp köksbordet och spände fast nallen med livrem.

unnamed (2)

Du har gjort omslagen till Dagermans böcker, skulle du kunna beskriva tanken med dem? Tänker du på ett speciellt sätt när du gör omslag till klassiker?

– Jag hade sparat en bild som var konstigt beskuren med en man placerad framför en vägg och som jag tyckte var komisk och skönt avig. Jag såg direkt värdet av att kunna använda Dagerman i en liknande komposition. Han kunde själv vara med och hålla på med sitt och jag fick ha bilder på väggen bakom. Det blev som ett arbetsrum. Så ramen för serien var klar när jag hittade bilden. Sen var det bara att läsa och försöka få omslagen så värdiga Stig Dagermans texter som det var möjligt. Han är ju allvarlig och till stora delar mörk i sitt berättande och det ville jag inte väja för – det hade känts som ett svek – och den lite fria kompositionen kompenserar så att omslagen inte blir för tunga.

unnamed (3)

– Nej, jag läser för att få en känsla. Är den känslan död utgår jag från det, är den dans utgår jag från det. Det kan vara en upprymdhet som i fallet med Norstedts nyutgivning av P O Enquists texter. Speciellt Nedstörtad ängel. Efter att jag läst den så var jag i lite av ett rus. Texterna kändes viktiga och jag ville forma en värdighet och äkthet. Av någon anledning, som jag inte minns, dök Hitchcock upp. Jag har alltid fängslats av hans idé att själv figurera i sina produktioner. Han blandade lekfullhet med klass och mystik på ett respektlöst sätt. Det har faktiskt intresserat mig mer än hans filmer. P O:s profil i vitt gör också att omslagen andas lite lättare. Jag tycker om att det blev ett formsamtal över tid.

unnamed (4)

– Stefan Zweigs Världen av i dag, förstås. Det omslaget bär väldigt mycket av en ”traditionell” klassikers stämning med dova färger och guld, nästan som en karikatyr, men bryts tvärt av med humor i den helt obefogade upprepningen av porträttbilder där han nyfiket tittar runt på sig själv med sin stora mustasch och små stirrande ögon. Bildkartan fanns redan så idén låg där på bordet när jag kom till Ersatz. Vi frågade oss: Är det här roligt? Ja, det är det!

unnamed (5)

Kan du nämna några omslag, svenska eller utländska, som närmar sig det perfekta? Kan du nämna några formgivare som du uppskattar och vad du tycker att de är särskilt bra på?

– Titta på Harvill Seckers utgåva av Haruki Murakamis 1Q84, formgiven av Stefanie Posavec, 2011. Första gången jag såg omslaget så tänkte jag – oj, jag måste tänka om, eller kanske göra något annat. Jag reflekterade inte över omslaget som bra eller perfekt utan bara över att jag blev orolig. När jag som 18-åring läste Hemingways Edens lustgård eller såg Krzysztof Kieślowskis Frihet – den blå filmen 1993 eller när Rachel Whitereads samma år visade House, en avgjutning av ett hus, kände jag samma sak.

MemoryPalace_slides17

Paul Rand, Yusaku Kamekura, Alvin Lustig, Ikko Tanaka, Aleksandr Rodtjenko, Shigeo Fukuda. De vände upp och ner på det givna. Paul Rand illustrerade barnböcker samtidigt som han formgav IBMs grafiska profil och du kan se att att det är samma formspråk. Han lekte på fullt allvar, med både stora och små. Det här är en YouTube-klipp där Steve Jobs pratar om Paul Rand.

– 2012 visade 21_21 Design Sight i Tokyo en del av Ikko Tanakas produktion. Det var såklart otroligt att se Issey Miyake-kollektionerna och Irving Penn-samarbeten, böckerna och affischerna, men efter två timmar på utställningen så var det ändå själva stämningen i rummet som jag bar med mig. Så många olika uttrycksformer i olika tekniker och skepnader utförda av samma person. Trots positionen fegade Tanaka aldrig.

– Jag vill bara tillägga eftersom du redan pratat med Sara. Hennes textade omslag är vad det här jobbet handlar om; att vända och vrida på det som är viktigt för en själv.

Besök Håkan Liljemärkers hemsida.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Recension: ”Fifty Years of Illustration” av Lawrence Zeegen och Caroline Roberts

Lawrence Zeegen och Caroline Roberts
Fifty Years of Illustration
Laurence King

Fifty Years of Illustration är ett imponerande översiktsverk. Illustratören, författaren och designprofessorn Lawrence Zeegan har tillsammans med redaktören för tidskriften Grafik, Caroline Roberts, valt ut de senaste 50 årens mest tongivande illustratörer och några av deras verk.

Något som gör boken extra intressant är att varje decennium inleds med en introduktion till de politiska, sociala och kulturella strömningar som kännetecknade just det decenniet. Det ger en djupare förståelse för estetiken hos det idealistiska 60-talet, det mer eftertänksamma och dystopiska 70-talet, konsumtionshetsens 80-tal, den digitala revolutionens 90-tal och det globala 2000-talet.

Texterna är extremt faktaspäckade men ändå inte särskilt svårtillgängliga. Zeegen och Roberts har verkligen lyckats plocka russinen ur varje decennium vad gäller samhälleliga händelser, rådande stilideal och förgrundsgestalter inom konst, musik, design och illustration. Här följer en sammanfattning av varje decennium:

9781780672793_PT03

1960 – ”An Era of Utopian Idealism”

60-talet var möjligheternas och hoppets decennium, kännetecknat av sexuell frigörelse, kampen för kvinnors rättigheter och fredsrörelsen. Dock fanns mörka moln vid den annars så ljusa horisonten, som Berlinmurens uppförande och Kubakrisen. Popmusiken blev den första ungdomsgenerationens enande kraft, man lät håret växa och lyssnade på The Beatles och Bob Dylans kärleksbudskap.

Medan konstnärer som Andy Warhol och Roy Lichtenstein hämtade inspiration ur vardagliga ting, inspirerades illustratörerna av det tidiga 1900-talets jugendestetik och av viktoriansk typografi. Milton Glaser, känd för bland annat den omarbetade versionen av I ♥ N.Y loggan, grundade 1954 tillsammans med Seymore Chwast, Reynold Ruffins och Edward Sorel legendariska Push Pin Studios som är känd för sina lekfulla, färgglada grafiska posters, reklambilder och publikationer.

Jaqui Morgan var en av få kvinnliga frilansillustratörer på 60-talet, Barbara Nessim en annan, känd för sin psykedeliska stil där ansikten kan bestå av blomknoppar och blommor byggas upp av nakna kvinnokroppar.

9781780672793_PT05

1970 – ”A Decade of Discontent”

Den positiva andan och hippiekulturen från 60-talet förbyttes under 70-talet i dystrare och radikalare stämningar. Krigen, konflikterna och terrorattentaten avlöste varandra, ekonomisk kris rådde i Europa och USA medan nya produktionsländer i Asien vädrade morgonluft. Decenniet präglades av freds-, miljö-, kvinno- och gayrörelsen. Den glada popen ersattes så småningom av punken som tongivande ungdomskultur.

Filmen A Clockwork Orange var tidstypisk och postern till filmen, skapad av Philip Castle, är en av de mest kända filmaffischerna någonsin. Castle utvecklade airbrushtekniken under sina på Royal College of Art i London och han har sedan gjort skivomslag, reklam och filmposters för exempelvis Rolling Stones och Tim Burton.

Punken gav genklang i illustrationen med sin gör-det-självestetik, och en milstolpe är det flouroscerande skivomslaget med utrivna tidningsbokstäver som Jamie Reid skapade till Sex Pistols-albumet Nevermind the Bollocks. Ett annat banbrytande skivomslag var det som Guy Peellaert gjorde till David Bowies Diamond Dogs, där en naturalistiskt illustrerad Bowie med en hunds underkropp ligger och åmar sig på ett golv.

9781780672793_pt08_1(1)

1980 – ”The Designer Decade”

80-talet var ett decennium som kom att präglas av design, konsumtion och girighet. Designern klev under tidigt 80-tal fram i rampljuset och blev något av en kändis. Terence Conran, Philippe Starck och designkollektivet Memphisgruppen blev superstjärnor och alla ville omge sig med designade föremål.

Mode- och musikmagasinet The Face presenterade en ny fräsch estetik som blev tongivande för ungdomskulturen. 70-talets underground och punk byttes mot en välpolerad klubbestetik med höga modeambitioner. Neville Brody blev Art Director för The Face och han var drivande i att förnya magasinet, som nästan satte standarden för en helt ny grafisk stil.

För illustratören innebar 80-talet förenklade arbetsprocesser och fler uppdrag tack vare en större medvetenhet och designintresse. Influenser från street art scenen var vanlig, med förgrundsgestalter som Keith Haring och Jean-Michel Basquiat, från vilka till exempel duon Huntley Muir har hämtat mycket inspiration. Huntley Muir skapade bland annat reklam för Sol och Pernod, skivomslag för Sting och bokomslag för Kurt Vonnegut.

Illustratörer under 80-talet var ofta tydliga med var de hämtat sin inspiration ifrån, som Brian Grimwood med sin uppenbara faiblesse för Picasso och Matisse. Trots att man under slutet av 80-talet tröttnat lite på designern, som under decenniet designat snart sagt varje pryl och plats, behöll illustratören sin nyvunna popularitet.

Fifty Years of Illustration_Spread_11

1990 – ”The Digital Dawn”

Den digitala revolutionen vände upp och ner på världen, inte minst den kreativa. Plötsligt fanns andra, helt nya möjligheter att skapa illustrationer och grafisk design, inte minst viktig var den första Apple-datorn. När World Wide Web lanserades 1991 förändrades också sättet att kommunicera.

Snart kunde illustratören arbeta var som helst med sina skärmbaserade illustrationer, utan att behöva släpa på färger, vänta på färg som ska torka och sitta i möten med uppdragsgivare. Andy Martin, ung formgivare på magasinet New Music Express, fick under en mässa ta med sig en Apple-dator och experimentera med grafiken. Hans bilder var nyskapande och både han och kollegan Rian Hughes fick en rivstart i sina karriärer understödda av den nya teknikens hjälpmedel.

I och med den nya friheten att arbeta och bo på olika platser, att kunna marknadsföra sig på internet och att slippa de många långsamma processerna som analog illustration innebär, var illustratören under slutet av 90-talet ett yrke på fortsatt uppgång.

9781780672793_pt09(1)

2000 – ”A New Wave”

Den digitala revolutionens entusiasm kom av sig lite i och med IT-krashen i början av 2000-talet, men nu följde ett decennium av nya uppfinningar och fenomen som iPhone, YouTube, Myspace, Facebook och Twitter. 11 septemberattacken och kriget mot terrorismen hör kanske till det som påverkat västvärlden mest under detta decennium.

Barack Obamas smått legendariska presidentkampanj fick ett oväntat stöd från Shepard Fairy, eleven på Rhode Island College of Design, som skapade den klassiska postern med Obamas ansikte och ordet Hope. Under 00-talet började illustratörer kombinera analoga och digitala tekniker, och de bröt sig i samma veva loss från det tryckta mediet. De började röra sig fritt mellan disciplinerna och dök upp i konstvärlden, inom mode, musik och på nätet.

Jasper Goodall beskrevs i tidskriften ICON som en av de mest tongivande illustratörerna under decenniet. Goodall har en stil inspirerad av serier och 60-talets op-konst, och blandar ofta in sex och våld i sina illustrationer. Han har jobbat för Levis, Nike, Adidas och BMW och gjort mängder av albumomslag. Två andra inflytelserika illustratörer är Marion Deuchar, vars karakteristiska handskrivna texter bland annat återfinns på Penguin-böckernas omslag, och Tom Gaulds som skapar seriestrippar för The Guardian.

Unik fullmatad bok som fungerar som inspirerande uppslagsverk 

Med sina 1000 bilder, gjorda av 240 illustratörer från 30 länder, är Fifty Years of Illustration smått unik. Även om Zeegan påpekar att urvalet är något personligt, så är Fifty Years of Illustration det mest övergripande verk som givits ut över grafisk illustration från den här betydelsefulla eran i dess historia.

Zeegen kallar illustrationen ”the peoples art” och syftar på att den är något vi alla stött på dagligen alltsedan barndomen i den illustrerade barnboken och senare i serietidningen, på skivkonvolutet, idolplanschen, i nyhetsmagasin, reklam etcetera. Detta gör också, menar Zeegen, att många inte reflekterar över att illustratör är ett reellt yrke – vi vet sällan vet vem som skapat de illustrationer vi omger oss med. Zeegen och Roberts har en folkbildande ambition med sin bok, att höja medvetenheten kring illustrationen och illustratörens arbete.

Fifty Years of Illustration är så pass rik på text och illustrationer att den lätt kan användas som uppslagsverk. Som Zeegan säger så handlar den om ”the peoples art” och vem som helst som bläddrar igenom den hittar lätt bilder som tilltalar och påminner om något man tidigare sett – om det så är i form av serier, reklam, posters eller tryck på t-shirts.

9781780672793_pt04_1(1)

Att välja några absoluta favoriter ur den här bibeln av illustrationer går naturligtvis inte, men jag tilltalas lite extra av enkelheten hos teater- och filmposters från 1960-talet av japanske Takashi Kono, den kända postern till den kontroversiella filmen A Clockwork Orange från 1971 av amerikanen Philip Castle och av japanske Shigeo Fukuda, hans extremt minimalistiska men starka och humoristiska grafiska posters för bland annat Amnesty och Osakas World Fair 1970.

Fukuda var den förste japanske designern att bli invald i New York Art Directors Hall of Fame 1975 och hans kanske mest kända poster är den jag stannar upp vid. Victory 1945 föreställer en projektil som är på väg tillbaka in i ett kanonrör, en genialt enkel illustration med ett tydligt budskap.

9781780672793_pt07_1(1)

För mig är Fifty Years of Illustration som en fyra centimeter tjock och två kilo tung färgglad godispåse för ögat, som inte tar slut hur mycket jag än stoppar i mig. Jag tror att alla som är intresserade av färg och form och illustrationer kan ha stort utbyte av den.

Malin Lindgren

Malin Lindgren är uppvuxen i Färila, arbetar som visuell kommunikatör och har en magisterexamen i Keramik- och Glasformgivning från Konstfack.

Lämna en kommentar

Under Recensioner