Etikettarkiv: Sigmund Freud

2 september, 2021 · 17:49

John Swedenmark om Freuds Berggasse

Freud
Berggasse 19. The Origin of Psychoanalysis
Red. Monika Pessler, Daniela Finzi, text(er) av Siri Hustvedt, Monika Pessler, Hermann Czech, Daniela Finzi, Arkadi Blatow, Christfried Tögel, Philippe van Haute, Hermann Westerink, Viktor Mazin, Mai Wegener, Andreas Mayer, Liliane Weissberg, Elisabeth Roudinesco, Christine Diercks, August Ruhs, Ulrike May, Eran Rolnik, Michael Molnar, Roman Krivanek, Inge Pretorius, Michaela Raggam-Blesch, Heidemarie Uhl, Carol Seigel, Joseph Kosuth, Mario Codognato, Martin Prinzhorn, grafisk design Martha Stutteregger
Hatje Cantz

Jag besökte Freuds hem och mottagning på Berggasse 19 i Wien för tio år sen och blev tämligen besviken. Allting var så utplockat. Freud tog ju med sig nästan varje pinal vid flykten undan nazismen 1938, och lägenheterna blev tillfälligt boende för vräkta judiska familjer, varav de flesta sen sändes i döden. Så de flesta magiska grejer befann sig i London. 

Visst kunde man fantisera över vad som ägt rum där, och läsa på skyltar, men det mest omedelbara intrycket var själva tomheten. 

Nu har det där rättats till, läser jag i katalogen över det nyligen återinvigda Freudmuseet: Freud Berggasse 19. The Origins of Psychoanalysis, sammanställd av Monika Pessler och Daniela Finzi, utgiven av Hatje Cantz förlag i Berlin. Många föremål och dokument har kommit tillbaka, och miljöerna har rekonstruerats, till stor del utifrån svartvita fotografier tagna under det sista året Freud bodde där. Jag får absolut lust att åka dit genast, för det nya museets skull: för att uppsöka andra vallfartsställen, som det hus Wittgenstein ritade åt sin syster, och helt enkelt för att få vistas i Wien. Men katalogen är tills dess en mycket god ersättning! Den rymmer charmerande mycket information och trivia, både om Sigmund och Anna Freud (dottern, den epokgörande barnpsykologen, hade ju också praktik där), om resten av familjen – och om hur man konstruerar ett museum, ett monument, så att det både är troget mot det förflutna och intressant för samtiden. Det senaste till stor del – förutom pedagogiken – genom att bjuda in verk av framstående nutida konstnärer.

Teile von Sigmund Freuds Reisenecessaire
Sigmund Freud Privatstiftung, Wien; Foto: Günther König

Men de flesta av de tusentals antika föremålen och själva Divanen finns förstås kvar i London. The Freud Museum är oerhört livaktigt och verksamt både live och online (www.freud.org.uk) med visningar och föreläsningar. Jag har även besökt museet i Freuds födelsestad Příbor i Tjeckien, till största delen en fantasi kring vad den lille pojken kan ha upplevt där innan flytten till Wien. 

Katalogen är upplagd som en växling mellan (utmärkta) färgbilder på föremålen och korta uppslagsbokslika essäer skrivna av insatta akademiker. Det är en smula irriterande att så många bakgrundsupplysningar återkommer väldigt ofta i de olika texterna, men det möjliggör å andra sidan att de står för sig själva och kan avnjutas en och en, till exempel den om Freud som brevskrivare. Han har ett slags världsrekord, med 30.000 avsända brev under livstiden, trots att han jobbade med patienter, lärjungar och teoribygge från morgon till sent. Några av hans viktigaste analysander presenteras i en informativ essä av Ulrike May, som också rekonstruerar de praktiska detaljerna kring den psykoanalytiska teknik han beskrev schematiskt i så många böcker och artiklar. 

Det hör till formatet att man som initierad Freudläsare inte är helt nöjd med en del generaliseringar och sammanfattningar i de komprimerade texterna, men lite gräl har aldrig skadat nån. Och som komplement till biografierna (Peter Gay, Lars Sjögren) är den här katalogen en omistlig källa till kunskap och dagdrömmeri – och längtan till själva platsen. 

John Swedenmark 

Översättare, medlem i redaktionen för tidskriften Divan

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , ,

19 maj, 2015 · 13:04

Recension: ”Stefan Zweig vid världens ände” av George Prochnik

1415637133263070

George Prochnik
Stefan Zweig vid världens ände
Biografi om en exil
Atlantis

I slutet av Stefan Zweig vid världens ände finns ett foto av den då världsberömde och firade författaren Stefan Zweig där han ligger i en enkel järnsäng. Fotot är taget 23 februari 1942. Zweig är klädd i kortärmad skjorta, knäppt ända upp i halsen, och slips. Han har huvudet lutat något snett bakåt mot en stor vit kudde och vilar händerna på magen.

Man skulle kunna tro att Stefan Zweig sov, men han har tagit gift och är död. Bredvid honom ligger Lotte, hans många år yngre och andra hustru, som tydligen tog gift en kort tid efter Zweig. Hon ligger på sidan bredvid Stefan och har lagt sin ena hand över sin älskades händer. Det ser ut som om hon har krupit tätt tätt intill Stefan. Han har fyllt 60 och Lotte är 33. De har varit gifta i tre år och dog ungefär tre timmar innan fotot togs.

Det här är slutet på Stefan Zweigs i flera bemärkelser rika liv. Han växte upp i Wien i en mycket förmögen judisk familj och han kunde förkovra sig i stadens sällsynt rika kulturliv, redan när han var 19 debuterade han som författare, som poet. Sakta men säkert arbetade han sig fram till en position som en av världens mest lästa och beundrade författare, även om han var mycket medveten om sina egna begränsningar. Han uttryckte, rörande nog, en viss stolthet när hans böcker brändes på bål av nazisterna, tillsammans med böcker av författare som han ansåg var betydligt bättre.

Självmordet är också slutet på en lång exiltillvaro som han delade med sin första hustru, Friderike, och Lotte. I takt med att Hitlers makt ökade blev Stefan Zweigs exiltillvaro allt mer krävande. Han var rik, ett högborgerligt salongslejon, som umgicks och brevväxlade med många av samtidens stora: Klaus och Thomas Mann, Hermann Broch, Romain Rolland, Bruno Walter, Arturo Toscanini, Carl Zuckmayer,Theodor Herzl, Sigmund Freud, Albert Einstein, James Joyce med många fler. Med Rolland skämtade han rentav, innan han lämnade Österrike, om att han var en av tio författare som skrev på tyska som verkligen hade råd att gå i landsflykt.

Jag tycker att Stefan Zweig vid världens ände alldeles för rörig, onödigt rörig – den kretsar kring olika motiv och är inte kronologiskt organiserad – men George Prochnik är extremt bra på att beskriva hur exiltillvaron påverkar och bryter ned Stefan Zweig, som dessutom verkar ha varit depressivt lagd. Tidigare hade han kunnat resa över hela världen som det föll honom in, nu tvingades han att flytta till ställen där han sällan kände sig hemma.

I exilen bodde han bland annat i London, Bath, New York och, slutligen i Petrópolis i Brasilien. Stefan och Lotte, hon plågades av astma, gjorde som rioborna, installerade sig på en plats där klimatet var bättre än i Rio de Janeiro under de hetaste månaderna.

Som intellektuell var Stefan Zweig ganska svajig, inför första världskriget var han entusiastisk, senare blev han snarast radikalpacifist. Han menade att kritiken var steril men var en förkämpe för internationell humanism och hade, åtminstone till en början, oerhört höga tankar om kulturens betydelse.

På avstånd bevittnade han sedan hur man i Europa malde ned hans älskade kultur till ett intet och ersatte den med brutalism och brutalitet. Men han verkade inte vilja befatta sig med det politiska; han var författare och ansåg att hans uppgift var att skriva. Han var väldigt generös, inte minst mot andra författare som hade det sämre ställt.

Ett av de mer rörande partierna i boken, som är full av rörande partier, är när Stefan Zweig på en bankett arrangerad av PEN i New York håller ett tal. Det är, för att vara Zweig, ett ovanligt obehärskat tal, och han uttrycker skam över sitt modersmål. Det är som om det brister för honom:

”Detta är det språk på vilket vi hela livet har kämpat mot nationalismens självförgudning! Och det är det enda vapen vi har kvar att kämpa vidare mot den kriminella demon som ödelägger vår värld och sparkar mänsklighetens värdighet till exkrementer.”

Det är obehärskat, men det är också resignerat och uppgivet. Stefan Zweig älskade naturligtvis det tyska språket, nu kände han sig tvungen att be offentligt om ursäkt för det. Föreningar för tyskspråkiga i exilen avrådde rentav från att tala tyska på offentliga platser. Om du nödvändigtvis måste tala tyska, viska så att ingen hör.

Jag är väldigt kluven inför George Prochniks essäistiska och prövande sätt att skriva. Å enda sidan tycker jag att han nästan gör Stefan Zweig och hans tid onödigt dunkla, å andra sidan tycker jag att många svårigheter i exiltillvaron skildras på ett ovanligt nyanserat och öppet sätt. Det är en mycket fängslande bok.

Däremot fungerar inte Stefan Zweig vid världens ände som en heltäckande biografi, den är väldigt koncentrerad till åren i exil. Av olika anledningar känns dock boken, något överraskande, helt aktuell. I den engelsktalande världen, och även i Sverige, verkar Zweigs nästintill slocknade stjärna åter vara på uppåtstigande.

Provläs boken

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , , , , ,

10 oktober, 2014 · 20:33

I Marilyn Monroes bokhylla

På bloggen Booktryst hittar vi ett inlägg om Marilyn Monroes böcker. Det verkar som om man på olika sätt har rekonstruerat hennes bibliotek, cirka 500 titlar. Det är roligt att kika i andra personers bokhyllor och det är nästan lika roligt att läsa listor över olika personers favoritböcker. Det väcker fantasier.

Man tror, antagligen felaktigt, att man ska kunna dra några viktiga slutsatser av att titta i någons hylla. I Marilyn Monroes bokhylla hittar vi bland annat Havamal, en bok om bin och James Joyce Ulysses. Hon läste mycket och varierat, mycket mer än så kanske man inte kan säga?

Jo förresten, Monroe läste misstänkt mycket om och av Sigmund Freud, hela fem böcker. Freud är rentav en särskild kategori i listan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Taggat som , , , ,

18 juli, 2014 · 22:53

Recension: ”Žižeks Jokes” av Slavoj Žižek

9780262026710Slavoj Žižek
Žižeks Jokes
(Did you hear the one about Hegel and negation?)
Red. Audun Mortensen Efterord: Momus
The MIT Press

”A serious and good philosophical work could be written consisting entirely of jokes.”
– Ludwig Wittgenstein

Den slovenske filosofen och kulturkritikern Slavoj Žižek brukar rankas som en av världens mest inflytelserika personer, vilket måste betraktas som något av en bragd eftersom han är en radikal vänsteranhängare med Hegel, Marx, Freud och Lacan som husgudar. Men han kryddar ofta abstraktionerna med fräckisar och hans tal är ibland som ett tourettesliknande flöde av snabba och oväntade associationer. Han skulle lätt och ledigt kunna växla spår i karriären och bli stå-upp-komiker.

Dessutom är Žižek makalöst produktiv och det finns redan en tidskrift som enbart ägnas studier av hans böcker och teorier: The International Journal of Žižek Studies. Med sin lite lätt dåraktiga och virriga men avväpnande och charmerande stil har han samlat på sig en mängd epitet – “the Borat of philosophy”, the Elvis of cultural theory” och “the world’s hippest philosopher”

Han påstår att han avskyr de här epiteten och det är säkert sant, de skymmer på sätt och vis hans storhet som teoretiker och kulturkritiker. Men humorn är inte bara något han plockar fram vid föreläsningar och intervjuer, humorn ingår i själva verket som en naturlig del av hans filosofiska praktik. I Žižeks Jokes, en underbar liten volym, har man samlat samtliga skämt som finns med i hans böcker på engelska och de har av redaktören, Audun Mortensen, ordnats tematiskt.

Boken är knappt 200 sidor lång men rymmer en uppsjö skämt av olika karaktär, många av dem är så kallade öststatsskämt, ofta skabrösa och regimkritiska roliga historier, många av dem handlar om religion eller sex. Det är alltså inte i första hand Žižeks egna skämt, som de oneliners han överöser intervjuare med, utan skämt som finns med i hans böcker och illustrerar någon filosofisk poäng:

Recall this joke that perfectly renders the logic of the (in)famous Hegelian triad: Three friends have a drink at a bar; the first one says, ”A horrible thing happened to me. At the travel agency, I wanted to say ”A ticket to Pittsburgh!” and I said ”A picket to Tittsburgh!” The second one replies, ”That’s nothing. At breakfast, I wanted to say to my wife ‘Could you pass me the sugar, honey?’ and what I said was ‘You dirty bitch, You ruined my entire life!'” The third one concludes, ”Wait till you hear what happened to me. After gathering my courage all night, I decided to say to my wife at breakfast exactly what you said to yours, and ended up saying ‘Could you pass me the sugar, honey?'”

Žižek dissekerar gärna populärkulturella produkter – låtar, filmer, teveserier – med sina finkulturella teoretiska verktyg. Redan den här blandningen av högt och lågt, att illustrera triaden tes-antites-syntes med hjälp av en ganska fånig rolig historia är humoristiskt i sig. Žižek utnyttjar spänningen mellan högt och lågt på ett väldigt underhållande och, om man så vill, lite bachtinskt och karnevaleskt vis. Han verkar vara särskilt förtjust i Monty Python och bröderna Marx.

Boken riktar sig väl främst till dem som redan är lite bekanta med Žižeks verk och omslaget är antagligen försett med det där Wittgenstein-citatet för att motverka bilden av den slovenske kulturkritikern som alltför ensidigt rolig.

Om du vill läsa mer om och av Žižek har The Guardian en särskild sida ägnad honom. På svenska finns en handfull titlar översatta.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Taggat som , , , , , , ,

10 april, 2014 · 17:40

Hur tänker bläckfiskar?

Wikimedia Commons

Wikimedia Commons

”Darwin noted in The Voyage of the Beagle how an octopus in a tidal pool seemed to interact with him, by turns watchful, curious, and even playful. Octopuses can be domesticated to some extent, and their keepers often empathize with them, feeling some sense of mental and emotional proximity. Whether one can use the ‘C’ word—consciousness—in regard to cephalopods can be argued all ways. But if one allows that a dog may have consciousness of an individual and significant sort, one has to allow it for an octopus, too.”

Citerat ur ”The Mental Life of Plants and Worms, Among Others” av hjärnforskaren och författaren Oliver Sacks i New York Review of Books 24 april 2014. Det är en lång artikel som tar avstamp i nio böcker och vetenskapliga artiklar och resonerar kring hur bland andra Darwin, Freud och Kandel utforskat nervsystemen hos maskar, insekter och bläckfiskar.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Taggat som , , , , ,

21 mars, 2014 · 17:28

Ny utgåva av Wittgensteins Wien

Wittgeinsteins Wien omslag.indd”Om man endast är intresserad av de historiska ursprungen till Wittgensteins logiska metoder finns det givetvis inget behov av att ifrågasätta betydelsen av Gottlob Frege och Bertrand Russell. Men den historiska bakgrunden till hans filosofiska idéer kommer visa sig vara något helt annat. Den kan vi identifiera endast genom att försöka oss på en hypotetisk konstruktion av Wittgensteins bakgrund och uppfostran, i första hand grundad på vår oberoende kunskap om den vidare österrikiska kontexten.”

Citerat ur Wittgensteins Wien (Santérus) av Allan Janik och Stephen Toulmin. Deras tvärvetenskapliga verk är en klassiker i vilken de båda författarna sänker ned Ludwig Wittgenstein i uppväxtens Wien, en stad sjudande av kulturell aktivitet – Karl Kraus, Sigmund Freud, Arnold Schönberg, Adolf Loos, Oskar Kokoschka – för att kunna göra hans båda stora verk rättvisa.

Janik och Toulmin hävdar att framför allt den anglosaxiska forskningen har förvandlat Wittgenstein till en enbart av filosofisk logik intresserad lärjunge till Frege och Russell, när han i själva verket också är en mycket etiskt orienterad filosof formad av sekelslutets Wien.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Taggat som , , , , , , , , , ,

24 juni, 2013 · 18:53

Årtiondets Kafka-attack

Austrian Writer Franz Kafka

Austrian Writer Franz Kafka (Photo credit: Wikipedia)

Franz Kafka får anses ganska kanoniserad, i paritet med de allra största. Enligt kritikern Jeremy Adler är han ”less dazzling than Proust, less innovative than Joyce, [but his] vision is more stark, more painful, more obviously universal than that of his peers.” I en stort uppslagen artikel i The Atlantic Monthly citerar kritikern Joseph Epstein Adler, men han håller inte med, Kafka spelar inte i samma liga som Joyce och Proust. Epstein har över huvud inget gott att säga om om Kafka, förutom att hans verk inte är ”entirely bereft of humor or comic touches in dark situations.”

Epstein tycker inte bara att Kafka är kraftigt överskattad som författare, han framhäver också hur dålig han var som människa: ”For a man who claimed to be under the lash of a tyrannnical father, Kafka nevertheless lived at home until he was 31. He insisted that his job stifled him, yet he never left it until compelled to by illness. He strung women along – poor Felice Bauer, twice his fiancée over the course of several years – holding out promises of marriage on which he did not deliver.”

Epstein har uppenbarligen läst ett tiotal biografier om Kafka och någonstans måste det ha brustit. Kafka kunde inte hantera livet som en riktig karl klagar Epstein, han var svartsynt, pessimistisk, bisarr och dunkel. Slutklämmen är obetalbar: ”Great writers are impressed with the mysteries of life; poor Franz Kafka was crushed by them.”

Enligt Epstein var det värsta brottet Kafka begick, om vi ska hålla oss till hans verk, att han skrev obegripliga texter. Det verkar inte spela någon roll att han har läst av miljontals människor, återupptäcks av varje ny generation och förmodligen har påverkat den västerländska 1900-talslitteraturen mer än någon annan.

Den andra skurken i Epsteins vredesutbrott är Sigmund Freud – vem annars! – som påstås ha skänkt legitimitet åt Kafka: ”Without belief in Freud, Kafka’s stories lose their weight and authority.” Det här resonemanget håller naturligtvis inte och varför det skulle betraktas som ett givet handikapp i litterära sammanhang att vara svårtolkad framgår inte av artikeln, men Epsteins attack är underhållande, även om den kanske mest är ett journalistiskt trick för att få uppmärksamhet i mediebruset.

Vi vill passa på att rekommendera något mer uppbyggligt också, en fantastisk podcast om Kafka. Det är ett föredrag Hans Blomqvist höll på Magasin 3 för ett par år sedan, men det är lika bra fortfarande.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Taggat som , , , , , ,