Etikettarkiv: Sophie Taeuber-Arp

Dadaismen sedd genom dess mest kända konstverk

9783836505628.main

Dietmar Elger
Dadaism
Red. Uta Grosenick
TASCHEN

”Bevor Dada da War, war Dada da”
– Hans Arp

Den 5 februari 1916 grundades dadaismen på Cabaret Voltaire, Spiegelgasse 1, i Zürich. Därifrån spred den sig över stora delar av världen – till Berlin, Hannover, Köln, Paris, Barcelona, New York – och kom att påverka framför allt konstvärden i grunden.

Cabaret Voltaire, ursprungligen Künstlerkneipe Voltaire, var som en blandning av nattklkubb, experimentverkstad och konstsalong. Man ställde ut konst, reciterade dikter, läste upp manifest och bjöd på dans- och musikunderhållning. Dadaismen var vid den här tiden på experimentstadiet, man prövade sig fram, men grundarna, Hugo Ball, Emmy Jennings, Marcel Janco och Tristan Tzara förenades av en stark avsky mot det vettlösa dödandet under Första världskriget.

9783836505628.in04

Dadaismen var radikalt civilisationskritisk och man riktade sin polemiska udd mot allt och alla som man ansåg medskyldiga till civilisationens urspårning, allt från den etablerade konsten, framför allt måleriet, till dem som skodde sig på kriget. Senare klassade samtliga borgerliga partier i Tyskland dadaismen som ett uttryck för Kulturbolschewismus och, ännu lite senare, under nazismen, dadaistisk konst som Entartete. En hel del konst visades upp som avskräckande exempel och förstördes sedan.

Särskilt dadaisterna i Berlin var vänsterorienterade och politiska, men de flesta verkar ha varit någon slags anarkister, med ungefär samma inställning till det etablerade samhället som punkare, men dadaisterna i New York – Marcel Duchamp, Man Ray och Francis Picabia – var nog snarare opolitiska.

Dadaismen var på många sätt en litterär rörelse – nyskapande var så kallade ljuddikter, slumpdikter och simultandikter – men Dietmar Elgers bok Dadaism, ursprungligen från 2004 och nu i nytryck lagom till dadaismens 100-årsjubileum, handlar mest om den dadaistiska konsten, som collage, assemblage och, inte minst viktiga, de readymades som Marcel Duchamp upphöjde till konst.

9783836505628.in02

Vanligtvis tänker vi oss dadaismen, åtminstone dess medlemmar, i svartvitt, men dadaismen var en färgsprakande rörelse, eller kanske snarare en rörelse av rörelser. Jag tänker på det berömda svartvita fotot av Hugo Ball, när han står på Cabaret Voltaires scen klädd i en kubistisk kostym. Berättar Ball långt senare: ”Jag bar en kostym särskilt designad av Janco. Mina ben var täckta av tuber av glänsande blå kartong som nådde mig upp till höfterna.”

Runt axlarna bar Ball en överdimensionerad krage och på huvudet en hög cylindrisk hatt av kartong. Både kragen och hatten blänkte gyllene. Hugo Ball var som en dadaismens överstepräst. Efter ett tag började han med hög röst en recitation, som man kan tänka sig väckte både jubel och burop, antagligen förundran och kanske till och med ilska: ”gadji beri bimba glandridi laula lonni cadori / gadjama gramma berida bimbala glandri galassassa laulitalomini / gadji beri bin blassa glassala laula…”

9783836505628.in01

Dietmar Elger berättar rader av små anekdoter i Dadaism, men fokus ligger alltså på den dadaistiska konsten. Efter ett några tiotal långt introducerande avsnitt, om dadaismens ideologiska och konstnärliga rötter, om Cabaret Voltaire och Die Erste Internationale Dada-Messe i Berlin 1920 med mera, så presenteras 12 dadaistiska konstnärer.

Jag hade gärna sett fler kvinnliga konstnärer bland de tolv utvalda, exempelvis Sophie Taeuber-Arp, men detta är dem som tagits med: Hans Arp, Johannes Baader, Johannes Theodor Baargeld, Marcel Duchamp, Max Ernst, George Grosz, Raoul Hausmann, John Heartfield, Hannah Höch, Francis Picabia, Man Ray och Kurt Schwitters.

Av varje konstnär presenteras sedan 1-3 verk, som ägnas en sida text, exempelvis Man Rays Gift (1921/194), ett strykjärn försett med väldigt opraktiska spikar, Hann Höchs massiva och myllrande collage Schnitt mit dem Kuchenmesser Dada durch die letzte Bierbauchkulturepoche Deutschlands (1920) och, ett av mina favoritverk, Raoul Hausmanns Mechanischer Kopf (Der Geist unserer Zeit) (ca 1920).

Det senare är ett assemblage / en skulptur som består av en sockel på vilket ett trähuvud är placerat, något i stil med en skyltdocka eller kanske en slags perukstock. På huvudet har Hausmann bland annat fäst en del av ett måttband, en linjal av trä, ett urverk, knappar från en kamera, ett vit bricka med numret 22 och en ihopfällbar mugg i aluminium, av det slag de tyska soldaterna använde vid fronten.

Typiskt för dadaismen är att Hausmann har använt upphittade föremål (originalitet var inte så viktigt) och att man leker med tanken på en maskin-människa, inte nödvändigt som ett dystopiskt motiv, men som en möjlighet. Mechanischer Kopf (Der Geist unserer Zeit) skulle funka väldigt bra på exempelvis ett omslag till en skiva med Kraftwerk eller Aphex Twin.

Det jag tycker är så häpnadsväckande med assemblaget / skulpturen är att den är så low-tech men ändå upplevs nästan som ett gåtfullt meddelande från framtiden. 1966 tänkte Raoul Hausmann tillbaka på vad som fick honom att skapa verket: ”I created my sculpture, the ‘Mechanical Head’, in 1919, and gave it the alternative title ‘The Spirit of Our Age’, in order to show that human consciousness consits only of insignificant appertunances stuck to it on the outside. It is actually only like a hairdressers dummy head with attractively arranged locks of hair.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Dada 100 år: Tristan Tzaras outgivna antologi ”Dadaglobe” rekonstruerad

9783858817754_300dpi
 
Dadaglobe Reconstructed
Medverkande: Adrian Sudhalter,
Michel Sanouillet, Cathérine Hug,
Samantha Friedman, Lee Ann Daffner
& Karl D. Buchberg
Scheidegger & Spiess

Det är 100 år sedan den omvälvande och svårdefinierade dadaismen grundades i Zürich. Och staden satsar hårt på dadajubileumet. Från 5:e februari till 1:a maj visar Kunsthaus Zürich utställningen ”Dadaglobe Reconstructed”. Sedan drar den, passande nog, vidare till MoMA i New York, där dadaismen hade ett av sina fästen. Andra städer där dadaismen var livaktig var Berlin, Genève och Madrid.

Bonset-Doesburg_Portrait_1921_p102

Unknown photographer, Portrait of I.K. Bonset [Theo van Doesburg]: Je suis contre tout et tous, 1921. Gelatin silver print on postcard stock with ink additions, 13.8 × 8.6 cm. Private collection

 
Den rumänske poeten Tristan Tzara (1896-1963) är ungefär det närmaste en ledare för dadaismen man kan komma. Tzara, som då bodde i Paris, korresponderade med dadaister världen över i början av 20-talet och bad dem skicka allt möjligt material, som han hade tänkt samla till en mäktig volym, med den anspråksfulla titeln Dadaglobe, den definitiva gränsöverskridande dadaantologin:

”Tzara’s voluminous correspondence had ballooned in late 1920-early 1921, when letter after letter from poets and artists all over the world referred to a ‘Dadaglobe.’ From Madrid, for exanple Guillermo Torre wrote: ‘You asked me for an article for DADAGLOBE on ‘Dada in Spain’ and it is with pleasure that I write it especially for you.’ From New York, Man Ray wrote: ‘I am sending you whatever material I have been able to get for your ‘Dadaglobe.” At Paris, Paul Éluard noted: ‘I am very happy about this Dadaglobe. […] Write to me. Give me details […]”

Baargeld-Johannes_Vertikalklitterung_1920-p100

Johannes Baargeld, Typische Vertikalklitterung als Darstellung des Dada Baargeld, 1920. Photomontage with silver gelatin prints and halftone print with retouching on light cardboard, 37 × 27.5 cm. Kunsthaus Zürich, Grafische Sammlung (Z. Inv. 1980/25)

 
Baargeld-Johannes_Venus_1920_p101

Johannes Baargeld, Venus beim Spiel der Könige, 1920. Collage with halftone prints, engraving, ink, pencil, and gouache on light cardboard, 37 × 27.5 cm. Kunsthaus Zürich, Grafische Sammlung (Z. Inv. 1985/62)

 
Men det hela rann ut i sanden. Det saknades pengar, kanske även den organisation som krävdes. I ett Frankrike som knappt hade hämtat sig från första världskriget var det dessutom politiskt laddat att publicera böcker som samlade texter på olika språk, inte minst fiendens språk. Från dadaisternas synvinkel var det just det som var poängen, att sätta samman en någotsånär global antologi.

Ett tag misstänkte litteraturforskarna att Dadaglobe var ett av dadaisterns alla skämt, men Tzara hade menat allvar och i hans kvarlåtenskap återfanns mycket av det material som var tänkt att utgöra Dadaglobe. Det har gjorts försök tidigare att rekonstruera antologin, det främsta av Michel Sanouillet (1924-2015), redan på 60-talet. Då var det flera personer som lämnat dadaismen och blivit surrealister, exempelvis Louis Aragon, André Breton och Paul Éluard, som inte var så förtjusta i att deras dadaism lyftes fram till allmän beskådan. Men nu har man, i den mån det varit möjligt, alltså lyckats rekonstruera Dadaglobe.

Serner-Walter_Portait_um1920_p129

Unknown photographer, Photograph of Portrait of Walter Serner, c. 1920. Gelatin silver print, 6 × 9 cm. Private collection, Paris

 
Kunsthaus Zürich visar som sagt det man lyckats samla ihop på ”Dadaglobe Reconstructed” som sedan flyttar till New York. MoMA har förövrigt mycket dadaistisk konst i samlingarna. Utställningen visar 200 texter och konstverk som 40 konstnärer skickade till Tristan Tzara. Kunsthaus Zürich har i samarbete med det schweiziska kvalitetsförlaget Scheidegger & Speiss gett ut en underbar bok, vars titel i likhet med utställningens titel mer eller mindre är självförklarande: Dadaglobe Reconstructed.

Bokens första del handlar om Tzaras projekt och alla de forskarmödor efter hans död som ägnats försök att rekonstruera Dadaglobe. Den handlar också om andra dadaantologier, både planerade och förverkligade.

Den andra delen av boken är helt enkelt Dadaglobe rekonstruerad. Man känner genast igen den särpräglade typografin – genomgående sans-seriffer – samt dadaisternas aningen vanvördiga lekfullhet och satiriska humor.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Många bidrag till antologin är dikter, på rader av olika språk, andra är foton, kollage, teckningar, fotomontage och layouter för boksidor. Bland de medverkande finns namn som Hans ArpMax Ernst, Hannah Höch, Sophie Taeuber-Arp med flera.

Marcel Duchamp har bidragit med dragen till ett schackparti mellan Vit / Picabia / 391 och Svart / Roche / Blindman. Picabia avgick som segrare. Antologin avslutas med ”Manifest Der Unvernuft” av Fried-Hardy Worm. Boken är vacker, välgjord och till brädden full med dada.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner