Esther Hessing & Sophieke Thurmer
Bound to the Ground
The Eriskay Connection
Den 26:april 1986 klockan 01.23.45 exploderar kärnreaktor fyra i Tjernobyl, taket tar stryk som om det hade varit gjort av brädlappar. En av väldens mest allvarliga kärnkraftskatastrofer var ett faktum, och det dröjde inte länge förrän det uppmättes höga halter av radioaktiv strålning långt utanför Ukraina och Sovjetunionen.
Bound to the Ground, en finstämd fotoessä, bygger på flera resor till Tjernobyl för bara några år sedan. Fotograf är nederländskan Esther Hessing, som har intresserat sig för att skildra sociala miljöer som, på ett eller annat sätt, är fragila. I det här fallet handlar det om de mestadels gamla kvinnor och män som flyttat tillbaka till sina hem, trots att de ligger inom säkerhetszonen (Exclusion Zone). Det ser idylliskt ut, inga spår av någon katastrof, men radioaktiviteten är, precis som den dubbeltydiga titeln slår fast, bunden i marken.
All images © Esther Hessing
Några av de frågor Hessing och Sophieke Thurmer försökt svara på:
”Why do people want to live here? How strong is the attraction to the home ground, in spite of heavy contamination? How do you live in a community that ceases to exist? After all, when the last soul dies, the Exclusion Zone will be uninhabited forever.”
Det här är gamla människor varav de flesta har bott, kanske fötts, inom det som nu är en säkerhetszon. Där finns deras hem och deras mark, som de livnärt sig på och förbundits med i 70, 80 eller 90 år. Ett av mina favoritfoton föreställer ett rum som är fullt med krukor och kärl med inlagda och syrade grönsaker. Det är grannarna som använder rummet, sedan husets ägare, en kvinna, dött.
Min favoritberättelse handlar om ett par. Det verkar som om det är kvinnan som sköter de nära nog perfekta odlingarna, som ligger en bra bit från huset, trots att hon har svår värk i ryggen. Mannen, som ser till hönsen och dricker en hel del vodka, har byggt en bänk halvvägs till odlingarna, så att hon kan ta igen sig på vägen dit och tillbaka.
Min favoritdel är den som handlar om dem som flyttat tillbaka till sina hem inom säkerhetszonen. Men boken har även två andra delar. Den andra delen blickar tillbaka på katastrofen, och skildrar den övergivna staden Prypjat, idag en spökstad. Där bodde de flesta som arbetade i Tjernobyl. Hela staden evakuerades, och det var bråttom. Invånarna uppmanades att bara ta med sig det allra nödvändigaste. Enligt en uppgift kommer staden fortsätta att vara kontaminerad i ungefär 24.000 år.
Texten om Pripyat är skriven av Alexander Münninghoff och den är, precis som Sophieke Thurmers texter, lågmäld, nyfiken och forskande. Det finns mycket att gilla med den här boken – det är perfekt harmoni mellan text och foto.
Den sista delen handlar om en nybyggd ”framtidsstad”, Slavutytj, där de bor som fortfarande arbetar i Tjernobyl. Om man blir för radioaktiv får man ta en paus. Staden byggdes rekordsnabbt med hjälp av åtskilliga omgivande länder, som bidrog med sina respektive arkitektoniska traditioner.
Noterar Sophieke Thurmer: ”Only when you wander through the town for a couple of hours, you begin to understand what makes it so strange. The town was designed like a major city, incorporating huge squares, spacious parks, wide roads and lots of schools and nurseries. But it only has a population of 25.000 and there are hardly any cars.”
Man kan naturligtvis inte låta bli att tänka på alla dem som i dagar kämpade (många av dem dog) för att få kontroll på härdsmältan. Bokens avslutande ord: ”Slava Ukraini, Heroyam Slava!” (”Ära åt Ukraina, ära åt dess hjältar!”).
Ola Wihlke
BearBooks 