Etikettarkiv: S:t Petersburg

Fjodor Dostojevskij: Anteckningar från källarhålet

1399361722831009

Fjodor Dostojevskij
Anteckningar från källarhålet
Övers. & efterord: Ulla Roseen
Bokförlaget Atlantis

Fjodor Dostojevskij går ut hårt i inledningen till hans till omfånget ganska modesta roman Anteckningar från källarhålet (1864). De två inledande raderna är klassiska, de anger tonen och är tveklöst löftesrika:

”Jag är en sjuk människa … Jag är en ond människa. En frånstötande människa. Jag tror att det är i levern sjukdomen sitter.”

Romanen, vars första del har formen av en vindlande och associativ monolog, är ett radikalt NEJ! formulerat utifrån ett bottenläge, källarhålet, som snarare verkar vara en påver lägenhet, men den namnlöse berättaren, en före detta byråkrat har minsann någon slags betjänt. Det är nog inte fel att betrakta källarhålet i första hand som en existentiell lägesbeskrivning.

Berättaren rasar mot upplysningen och allt den är förknippad med: rationalism, logik, kalkyler, utilitarism, naturvetenskaperna och deras orimliga anspråk, utvecklingsoptimism, progressiv liberalism, även små stapplande steg mot en välfärdsstat, läkare och medicinens orimliga anspråk, den utopiska socialismen och mycket, mycket mer. Med ett ord, han är reaktionär. Och han skulle knappast uppskatta vår tid, eftersom den i så hög utsträckning, på gott och ont, är präglad av upplysningen.

Den namnlöse berättaren är ett utmärkt exempel på det som brukar kallas en opålitlig berättare, och han är en typisk antihjälte. Hans bittra utgjutelser, sågningar av allt som är nymodigt och avundsjuka på det som fattas honom är inte särskilt sympatiska drag, men som antihjälte funkar han perfekt. Jag vet inte om Dostojevskij skulle gilla det, men jag tycker att åtskilliga delar av romanen är hysteriskt roliga. Det är lite som att läsa Beckett, fast det är något mindre humoristiskt.

Vad har Dostojevskij eller berättaren att erbjuda som alternativ till upplysningens gradvisa nedsläckning av allt ljus. Saxat ur förlagets presentation:

”Här går han för första gången in på de existentiella problem som han sedan skulle brottas med hela sitt liv: kärleken och lidandets villkor, förhållandet mellan förnuft och vilja, människans rätt och skyldighet att vilja det oförnuftiga, att tro det orimliga, att ge sig det levande livet i våld.”

Enligt Wikipedia har Anteckningar från källarhålet utsetts till världens första existentialistiska roman. Jag vet inte men jag tycker att det finns tydliga existentialistiska spår redan i Gilgamesh-eposet. men det är en storartad roman, man glömmer inte antihjältens röst i första taget.

dostojevskij_brott_och_straff_1_omslag_inb

Jag tycker inte att man kan reducera romanen till en förövning till de stora romanerna, Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamasov. Man kanske kan se den som en idéroman som lägger den filosofiska grunden till de senare romanerna? Jag tycker hursomhelst mycket, mycket om den här boken.

Jag tycker att den namnlöse berättaren är besläktad med Pär Lagerkvists huvudkaraktär i Dvärgen (ytterligare en fenomenal bok), en ondskefull dvärg som intrigerar på bästa Game of Thrones-manér vid ett hov i renässansens Italien. Boken har kallats ”en studie i ondska”. Hans sätt att orera och mässa påminner om den namnlöse berättaren i Dostojevskijs roman; den namnlöse berättaren talar dessutom om en ondskefull dvärg, men det kanske bygger på sekelgamla och spridda fördomar mot kortväxta?

Jag tycker även om Ulla Roseens efterord och översättningen, som är lika solid som smidig.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Knut Hamsun: Sult

remote

Knut Hamsun
Sult

(bokmål)
Gyldendal

”Sult er begynnelsen til mine bøker.”
— Knut Hamsun till Georg Brandes

”Det var i den tid jeg gikk omkring og sultet i Kristiania, denne forunderlige by som ingen forlater før han har fått merker av den…”
— Första meningen i Sult

Jag tänker mig att den ej namngivne jagberättaren i Sult (1890) är besläktad med Arvid Falk, August Strindbergs alter ego, i Röda rummet (1879).

strindberg_roda_rummet_omslag_inb_0

Det är nerviga, kraftfulla, på gränsen till explosiva, och ganska korta berättelser om att frilansa som journalist i Kristiania respektive Stockholm. Båda vill livnära sig på skrivandet, båda försöker finna sin identitet, sin plats i tillvaron och sina moraliska gränser.

dostojevskij_brott_och_straff_1_omslag_inb

Jag tänker mig även att den ej namngivne berättaren i Sult är besläktad med en av världslitteraturens mest namnkunniga gestalter, Raskolnikov i Fjodor Dostojevskijs mästerverk Brott och straff. Både berättaren i Sult och Raskolnikov lever under mycket knappa förhållanden, ja berättaren i Sult svälter ju. Han sväljer saliv i hopp om att det ska dämpa hungern något. När han vid ett tillfälle har möjlighet att få äta kött på en restaurang säger kroppen ifrån – han kastar upp. Han tappar även hår och det märks på omgivningens reaktioner att han är i dåligt skick. Servitrisen på restaurangen frågar honom, nästan vädjande, om hon får bjuda på en öl. Han tackar nej.

hamsun_svalt_omslag_inb

Men det är inte bara kroppen som tar stryk, den ständiga hungern gör honom psykiskt skör, utpräglat melankoliska perioder följs av korta episoder som är lite åt det maniska hållet. Under en sån episod försöker han lura kassörskan på ett bageri; han säger att han förbeställt och betalat varor i förväg. Sult är en roman om fattigdom, radikal brist, hemlöshet och kamp. Det är omöjligt att inte engagera sig i berättarens kamp. Det kanske är denna kamp Karl Ove Knausgård tar avstamp ifrån med sin boktitel Min kamp?

Jag tycker att den ej namngivne berättaren i Sult kan mäta sig med Raskolnikov. De är i högre grad än Arvid Falk ambivalenta personer och mer i samklang med sina respektive städer, ja stundtals är det nästan som om de blir ett med sina städer, med städerna och språket. Det är en porösare gräns mellan dem och Kristiania respektive S:t Petersburg.

Jag läste romanen första gången för kanske 30 år sedan, då i svensk översättning – det var och är något av det coolaste och mest gripande jag läst – och valde nu att läsa den på bokmål för att testa hur det skulle funka, för att se om texten blev ännu råare på norska. Jag tycker att det var hyfsat lätt att läsa på bokmål, lättare än att förstå talad norska och det var helt klart en upplevelse att läsa den på originalspråk. Men det finns också goda skäl att läsa Sult på svenska, nämligen Henrik Petersens hyllade översättning, Svält, samt hans mycket värskrivna för- och efterord.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner