Tag Archives: Stefan Lindberg

Novell 138: ”Traumland” av Stefan Lindberg

Stefan Lindberg, född 1971 i Alingsås, är en samtida prosaist som det är sällsynt spännande att följa. Han är helt aktuell med Nätterna på Mon Chéri, som av förlaget beskrivs som ”en genresprängande roman som gör dikt av den ständigt svällande Palmeutredningen. Till lika delar thriller, essä och dokumentärroman tecknar den ett porträtt av en människa som obarmhärtigt och oundvikligt dras mot händelsernas centrum.”I Gorans ögon (e-bok)

Vi är väldigt tacksamma över att Stefan låtit oss presentera en novell ur hans andra samling, I Gorans ögon (Bonniers, 2008). Det är en i dubbel mening äventyrlig novell, vars inledning utspelar sig i ett bostadsområde i Alingsås på 80-talet, då Buster, Katten Gustaf och Soda Stream var självklara delar av den kollektiva erfarenheten. Perspektivet är inledningsvis barnets, men övergår snart i en pastisch på forskarprosa med fotnoter och allt.

När man läser ”Traumland” kan man erinra sig vad Anneli Jordahl skrev om Min terapi (Bonniers, 2002), Lindbergs fina debutroman: ”Övernaturlighet blir som mest verkningsfull hos skickliga realister, Stefan Lindberg kokar vardagen i häxkittel och hackar i småstadslivets sårbara punkter.”

Traumland

Natten packade samman sitt mörker över villorna och trafikflygets pärlband tänjdes ut av den sena timmen. Signalen höll jag på att missa. Flimret mot den småblommiga pojkrumstapeten verkade komma av domningen mellan sömn och vaka, då allt vänds och man faller inåt, och sömnen skulle just sluta sig om mig när min tränare skrek att jag stod offside, jag slog upp ögonen mot hörselhallucinationen och möttes av ett tyst rum.
Hansson måste ha kämpat med sina flickfingrar mot ficklampans blinkknapp en bra stund vid det laget, och det första jag kom att tänka på när jag halkade tillbaka ut ur sömnen var hur vi skulle varsko Magnusson, han bodde bakom kröken, kullen, utom synhåll, hur vi skulle…
Jag kom på knä, kikade sömndrucket ut i natten, åt hennes håll, Hanssons, occh fick ett nålstyng av ljus i ögat. Fumlade sedan fram min egen lampa ur gömstället bland Busterårgångarna och sände svarssignal om meddelande mottaget, kontrollerade att Dino sov i sin säng och hastade vidare till morsans pysselrum för att vidarebefordra signalen över den nattdimmiga gatan.
Erinringarna från den följande halvtimmen är dunkla. Vi springer över allmänningens glasiga fukt och möts av Jonas Magnussons vita ansikte bakom ett gråmelerat sovrumsfönster. Björkpiskornas fukt spränger mot ansikten och handryggar när vi banar oss väg efter fackeltåget mot de nattmörknade höjderna bortom Hildings.

(Denna passage har jag bara lyckats återkalla stötvis, på kommando. Det enda jag verkligen minns av den där halvtimmen är mammas och pappas tomma sängar. Sömnlukten. Eller rättare sagt: frånvaron av den. Deras uppenbara engagemang i Traumland.)

Det var Jonas Magnusson som först nämnt Traumland. Vi sparkade boll i den bit av syntvåren -81 som tagit betäckning bakom deras tillbyggnad, när han mellan två meningar förklarade att våra föräldrar lämnade husen efter att vi somnat. Självklart trodde jag honom inte. Inte förrän två veckor senare, då Hanssons överenskomna varningsssignal rosade snedtaket.
Systemet hade hon, Hansson, utvecklat redan i mars, när Magnussons ord börjat sjunka in och vi beslutat oss för att hålla gruppens första möte. Jag minns att Anna-Karin, så fort jag kom ner på hennes rum, låste dagbokens pärmar, pressade ner den dåligt gradade mässingsnyckeln i jeansens framficka och började prata om hur vi skulle förhålla oss till det som senare samma vecka skulle få namnet Traumland. Vad göra? Vakna ensamma i natten utan att ha försökt ingripa? I samma ögonblick kom Hansson – som inte ville träffas hos henne sedan den fredagkväll då vi glömt henne för Soda Streamern – självsäkert nerknarrande för trappan med beskrivningen av varningssystemet hafsigt nedtecknad på smutstitelsidan i GENA 2. Av ritningen framgick tydligt att hon såg mitt rum från sitt (det var jag väl medveten om) och att jag bara behövde röra mig ett rum västerut i villan för att kunna se fönstren i Anna-Karins källarrum. Var och en skulle ges ansvar för sitt hem nattetid, fortsatte hon, för att, när föräldrarna började röra på sig, varsko varandra med en ficklampa inskaffad på hennes farsas grossistkort.
Natten. Vid påskeldsgrytan hann vi upp deras röster, kunde räkna in facklorna och förstod att minst tre fjärdedelar av husen tömts på föräldrar. Jonas M viskade att hans morsa var rädd för eld och förmodligen lät Tryggve bära facklan: antalet medlemmar kunde därför överstiga antalet facklor! konstaterade Hansson (om än med andra ord). Jag hade lukten av hennes täckjacka tätt intill – teak och blå Date Pamela – och Anna-Karin började yra/babbla om att den nyss passerade påskeldsgrytan varit hennes stamlokus under det sena sjuttiotalets påsklov; att man upp till en vecka efter det att elden var släckt kunde röra om med en pinne i askan och få se lågorna slå upp på nytt. Jonas M tittade på henne, skakade på huvudet och nickade ut vår riktning genom den sträva ljungen. Rösterna började nu avlägsna sig och vi hade bara flimret av deras facklor att styra efter, tills även de släcktes och vi alla hörde på AK:s andning att hon förstod att mamma Sol-Britt var mer än kvinnan med den själsdödande heltiden i Domus ytterkassa. Sen stod vi tätt ihop. Såg mörker och hörde den sista rösten: ett olägligt fnitter av en man som hade till uppgift att stänga nedgången om dem.
(I Anna-Karin Wislanders dagbok kunde man sedan läsa att våra mammor och pappor försvann ”ner i något större”, ”slöktes av jorden” [sic] och att de ”slutade att finnas”. I min kunde man, bredvid spalten med resultat från Division IV Mellersta Götaland, hitta de få ord som undsluppit fackeltåget och nått oss i oförstörd form. En kvinna (Inga-Lill Svärd, Anita Wester-Grünhaus?) nämnde orden ”självplock” och ”vägkyrka” och en man (Hanssons farsa?) ”material” och ”schakta”. Vi var alla överens om att Georg Hanssons ”material” och ”schakta” – fastän orden lika gärna kunnat appliceras på familjeföretaget MintAB – var kopplade till verksamheten.)
Hemvägen minns jag bara som delar av en större helhet: inte som man minns en plågad insekts död eller en sommar i sig, nej, jag minns hemvägen från mörkret kring Traumland i epileptiska sekvenser – som man minns fjärilens död genom vingspasmerna som föregår den, och sommaren genom den chokladpuck man tappade i sanden vid en insjö.
Efter en halvtimme öppnade jag ytterdörren mot hallens mörka värme med en nydöpt känsla av värdighet i bröstet. Dino satt på min säng med stora ögon och Katten Gustaf i knät. Han hade inte varit rädd, sa han. Hade vetat att jag var där ute någonstans.

∗∗∗

”Jag var nere i Traumland en gång”, börjar Liselott Hansson med den svarta, åttakantiga kaffekoppen i handen. Hon sitter i fönstret på semesterhemmet i Lövånger. Ute blåser någon i en visselpipa, i fönsterrutan skevar lövskog.
”Före sprängningen?”
”Före vad?”
”Var det som en sänka i marken?”
Hon skakar på huvudet. Håret är risigt efter dåligt sköljda blekningar, hon sippar på kaffet
”När var det här?”
”Senare. 89. Nej, 90”, ler hon. ”I samma veva som jag tröttnade på er.
”Vad tror du att verksamheten bestod av?”
Den kvällen vi följde efter dem var speciell, ett stormöte av något slag. Jag tror att aktiviteterna avtog efter det.”
En bäck har sitt lopp fyrahundra meter åt sydväst. Att tala om den som en dal är missvisande; snarare då en mycket långsam sluttning som på sin lägsta punkt möter fyra meter bergvägg. Bäcken avvattnar Blåtjärn och tjänar som tillflöde till Lilla och i sin tur Stora Vardsjön, men då är vi ute i civilisationen igen, och kan om nätterna se ljusen från motorvägen. [1]
De underjordiska lokalerna avslöjades under åttiotalets sista år och verkar därefter ha använts till tonårsfyllor och rökning. I Salen och Biblioteket återfanns enligt Liselott inte mycket av värde, och gången till det s.k. Frirummet var redan då ett gytter av rasad sten, järnhaltig jord och tvinnade rottrådar.

∗∗∗

Under veckorna som följde på fackeltåget agerade Traumlands medlemmar som om ingenting hade hänt. Sol-Britt Wislander log inte mer konstlat än vanligt när vi stämplade in för vår dagliga Dubbelnougat i hennes ytterkassa och Jonas M hade inget att rapportera, förutom att hans mamma  och pappa kvällen efter vandringen mot skogarna somnat redan till Här är ditt livs signaturmelodi. Vi stirrade menande på våra föräldrar när de kom hemcyklande från trältjänsterna på de inglasade kontoren och sökte förgäves främmande nyanser i deras röster när de skjutsade oss till ridningen eller planeringen av B-pojkarnas lottförsäljning. Men allt bara forsatte. Man stod där en tisdagkväll och försökte lugna en plågad ridskolehäst (Hansson) eller unvika de råa huggen från A-trupp med tränare (jag) som bara de själva förstod var vänlighet. Magnusson och Anna-Karin träffade bröderna Sinik på baksidan av Jugoschlaviska föreningen och fick höra att de skulle flytta till Eskilstuna eller Staffanstorp för att pappa Bogdan permitterats från Elektro/Elwab, och två dagar före Valborg halade Jonas Magnusson fram spritpennan och klottrade de sedermera legendariska raderna OLA ULLSTEN ÄR BÖG på elskåpet i Fanjunkarliden.
Allt bara fortsatte.
I maj gick braxen till så tätt att något slog fel i våra huvuden. Vi köpte koreanska håvar på Hanssons farsas grossistkort och lät de feta blyskivorna kippa sig till döds bortom badbryggan. Tyvärr sammanföll slakten med grossistkortinnehavarens vårfylla och det dröjde inte länge förrän han kom nervinglande från suterrängen på krönet och skrek att det var ett jävla sätt mot djuren. Hansson själv visade sig dock, inför sin pappa Traumlandsdogen och mig, vara mer än bara den ägarinna av elektronikbaserade, aldrig fungerande sällskapsspel som hon tidigare gjort sig känd som. När hon vunnit striden med hans ögon grymtade hennes pappa godisaristrokaten till och banade sig mödosamt tillbaka upp genom slyn, slet järntrean ur redskapsbodens polockepinn av grepar, krattor och ofullständiga krocketset och började dra boll efter boll ut över sjön så att det fräste i björkkronorna.

∗∗∗

Rekonstruktion:
När man funnit den kamouflerade ingångsluckan (90×90 cm), tillverkad av de furuplankor som blivit över från dansbanebygget, har man att leta efter den kil som gömmer öppningsanordningen. Ett enkelt handgrepp senare avtecknar sig en kvadratisk nedgång, till brädden fylld av surt mörker, och toppen av en stege som apterats med buntband i de grova rötterna som draperar Traumlands väggar. Att dra in en visade sig vara en omöjlighet. Förslaget var uppe på flera stormöten, men klubbades ner när det visade sig att det var frågor av just den typen som sådde split mellan sällskapets både huvudfraktioner; de som ville bevara den underjordiska kammaren som en plats för otvungen samvaro, rekreation och eskapism (Georg Hansson med fru, Tore Svärd m.fl.) och de som – med början i den s.k. Salens bortre ände – ville bygga vidare på konceptet och på sikt flytta in permanent.
Den senare hållningen visade sig ohållbar. De som förfäktade den (Allan Grynning [2], Sol-Britt Wislander och tvillingarna Wester-Grünhaus föräldrar innan de skilde sig) hade varken tid eller ork att utveckla den, men man ska minnas att den bara var ett av många scenarion som växte fram under Traumlands expansiva år, då ingenting sågs som omöjligt och tanken på ytterligare rum, filialer och ingångar var uppe på remiss inför varje stormöte.
När man efter cirka 4,5 meter når brunnens golv vidgar sig urgröpningen och man står med Salen på vänster hand. Är man först ner för kvällen tänder man fotogenlampan i alkoven intill ”pentryt” och får då se Sammankomstbordet trona i centrum av ett 10×5 meter stort rum, med en dörr i den nordostliga väggen och en i den sydvästliga. Denna Sal mynnar efter korta korridorer i Frirummet respektive Biblioteket [3]: ett bibliotek som efter hand fylldes med föreslagna tidskrifter, ett antal volymer av lokala stigfinnare/författare och ett hundratal Sexy Western som tagit för mycket plats i Erling Brüggers garage. Resterna av ett antal gör-det-själv-volymer som anlitats under konstruktionen och en Världsatlaas av äldre snitt ska också kunna återfinnas i åsens mylla.

Det tunga furubordet har i Liselotts beskrivning gått ner på knä och ungarna ristat väggarna fulla med sina X hjärta Y, kuk och fitta. Under hennes besök hade (inner)dörren till vänster (Biblioteket) varit igenbommad med tvärlagd regel och ett ännu blankt hängslås. Gången till höger var raserad. Ett par meter in i den gjorde nedfallen jord, sten och knäckta rotsystem det omöjligt att tränga vidare in till det sidoutrymme (Frirummet) som i ljuset av Liselotts tändare bara kunde anas. Hon sade sig vara säker på att de lårar som stått uppställda mot norrväggen varit av sent datum och hade placerats där endast en kort tid före hennes besök. Dessa ska ha innehållit dynamit, tändhattar.
Tanke:
Hon kan ha varit nere i de underjordiska lokalerna en av dess sista kvällar.

∗∗∗

”Jag tänkte bygga ett helt författarskap på det där hålet”, säger Anna-Karin Wislander när jag i maj 1994 träffar henne på Göteborgs universitet. ”Åren efter gymnasiet skrev jag utan avbrott. Sen kom det här emellan.”
Hon sveper med handen över Humanisternas kafeteria, håret är hennafärgat och språket klibbat av ontologi och a priori.
”Vad menar du med att ‘bygga ett författarskap på det där hålet’?”
”Traumland tangerar det sublima”, förklarar hon. ”Har du läst min avhandling förresten?”
”Tyvärr.”
Anna-Karin anser, i en bisats, att den tillhör allmänbildningen.
Fortsätter:
”Några minnen av studentupproret existerade knappast i vårt kvarter, eller hur? Fadersupproret -68 – för det hävdar jag att det var: ett fadersuppror mot ett gammalt officers- och fläsk-med-lök-såspatriarkalt Sverige – var bara en finne på näsan för oss. Vi hade fullt upp med avknoppningen från den knappt självförsörjande gården eller den del av tekomaskinparken som slet hårdast på själ och leder. [Med en axelryckning] När man sitter i seminarium med kolleger från kulturellt starkare skikt blir det där tydligt. Det gapar en jävla avgrund mellan mina campingsemestrar och deras FNL-demonstrationer. I vårt kvarter hittade man inga socialrealistiska fotoböcker om den partidevote kinesiske bonden – och knappt någon taxeringskalender heller för den delen – men däremot en jävla massa Stålmannen och Starlet. Och…”
”Jag förstår inte riktigt vart du vill komma.”
”Samhällets förändring under 60- och 70-talen var ju – vad ska man säga? – betydande. Eller?”
”Va? Ja, jo.
”Och även om det verkade som om upprorets frukter inte nådde oss, även om vi inte åkte på sommarläger med r:arnas ungdomskader utan hellre spelade minigolf och åt isglass med MBD-ungar som ville sätta på oss bakom elstationer, och även om vi inte lyssnade på Hoola Bandoola utan hellre på de där bensinmackskassetterna, mer åtråvärda p.g.a. den nakna kvinnotorson på omslaget än den kärlekslösa mixen av Harpo-B-sidor och melodifestivalbidrag från fältets undre halva, så tänker jag att: jo, några av upprorets frukter nådde visst oss. Moderniteten, den expansiva sexualiteten och gröna-vågandet måste haft en hemlig uppehållsort också i vårt kvarter. Hålet blev en bild för det.”

Hennes mors, Sol-Britt Wislanders, position i hierarkin förbättraddes drastiskt under hösten -79, och före vinteruppehållet samma år (verksamheten låg nere november-mars) gavs hon ansvar för den s.k. Kontaktgruppen. Sedan skulle vägen, antog Sol-Britt, ligga öppen för inval i styrelsen, som under denna period sammanträdde månatligen.
Bitterheten mot Kooperationen var stark. Hon hade alltid vantrivts i sin ytterkassa, och när varje försök till avancemang på arbetsplatsen visat sig meningslöst (Hem&Inredning, Charken) kunde hon glädjas åt karriären i ”Klubben”. När förslitningsskadan gjorde sig gällande och hon degraderades till orderräknare ute på lastbryggan var det inget hon led av. Tvärtom. Hon hade då dotterns akademiska framgångar att yvas över. Så långt från Kooperationen hade ingen Wislander tagit sig tidigare.
Mamma och pappa var – både enligt dem själva och Sol-Britt – mycket pådrivande, under framför allt renoveringen av Salongen; en åtgärd som blev nödvändig sedan det visat sig att taket släppt kring två stödjepelare och vatten läckt in längs den nordliga väggen. Beslutet togs Stormötet -82, vilket föregicks av det fackeltåg vi kom att beskriva.

∗∗∗

Först i slutet av våren spottade Jonas M fram den teori han haft i munnen sen tidig mars. Han hade under ett repriserat Naturrutan (som behandlade tabun och initiationsriter i en javanesisk bergsby) fått en ”konstig känsla” av sin äldre bror. Var vi säkra på att Traumland bara bestod av vuxna? Om inte: var gick i så fall den undre gränsen för upptagning? Hans tank var att, om det inte gick att få föräldrarna att prata bredvid mun, inrikta sig på den yngre generationen; på dem som kunde tänkas vara på väg in i Traumland.
Jag, Hansson och Anna-Karin tittade på varandra. Utanför den stympade familjen Wislanders gulaktiga betongglas avslöjade sig kvällen. Visst var vi trötta på det futila sökandet kring höjderna bortom Hildings; vi skulle aldrig finna den plats där de försvunnit ner i jorden, och känslan av att inte äga tillträde till som tog plats i oss varje gång vi närmade oss den kritiska biten skog (och fann den vara just bara skog) började tära på oss.
Den enda invändningen var Anna-Karins: Vad skulle hända om någon, genom Jonas M:s storebror, fick veta att vi var Traumlands hemlighet på spåren? Jag och Hansson insåg att det inte var vi som utsatte oss för direkt fara, utan Magnusson, och röstade båda bifall år Jonas manöver.
En manöver som självklart gick överstyr. Efter att ha gjort en snygg anspelning på ”sektverksamhet” när bröderna slötittat på Fönster mot tv-världen hade han (J) fått ”bank som fan”. Tomas – brodern – visste något, det stod klart, och Jonas hade tvingats försvara sig genom att dra en Solitär i kinden på honom så att ett öga sprang läck och glaskulorna sjöng iväg över vardagsrumsparketten.
Jag uppskattade att han ringde mig före de andra, sa jag, men förklarade också att jag var förbjuden att tala i telefon eftersom pappa påstod att mina och Hanssons allt frekventare samtal blockerade all telekommunikation. Försommaren var ett faktum, oljerökarna ur kvarterets skorstenar bleknade allt mer för varje kväll och inga nattliga ficklampsmeddelanden rosade längre våra tapeter. Dino, med påssjukan visslande ur luftrören, andades naivt i mörkret i sin säng och den 25 maj medverkade Hansson och jag i Anna-Karins dagbok: ”Liselott och Stefan vill ha det till att vi drömt alltihop.”

∗∗∗

Mitt eget prefix Fri- har visat sig väl valt. Många av medlemmarna beskrev ”Klubben” i allmänhet, och Frirummet i synnerhet, som en fri zon; en plats för en bortomvärldslig renhet. Åren 81-83 kännetecknades, som jag tidigare har nämnt, av en våghalsighet vad gällde beslut och planering, men enligt bl.a. Sol-Britt Wislander och Janne Wester hade destruktiva tendenser visat sig redan under stormötet -82. Det kunde handla om ett sent inkastat veto mot en omformulering av en till synes betydelselös stadgeparagraf, eller en osaklig detaljinvändning gällande Salongens stundande renovering. [4]
De för Traumland så unika samtalen, som aldrig kunnat föras ”därute”, ”utanför”, blev efter -83 allt mer sällsynta. Det som till en början varit en längtan efter att överbrygga avstånden mellan inre världar och mantalsadresser – påfallande ofta nämns orden bortomkroppslig  och gemenskap – ersattes nu av en entonig hedonism. Förråandet och skilsmässorna tog över. Förtalet och ”affärerna”. Det transindividuella lustbegreppet fick stå tillbaka för gemenskapens egomani. [5]
Detta sammantaget ledde till att många medlemmar trivdes allt sämre. Efter att momentant ha utökats av lycksökare från andra Traumlands [6] glesnade matrikeln [7], med början tidig höst -85, och tappades bort av någon (mycket pekar på min mor) vid ett nattligt dopp i Blåtjärn. Annat material, som senare återfunnits i området kring det sprängda/raserade Traumland, visar på en patetisk vilja att smycka lokalerna. [8]
Hanssons Psychedelic Furs-plattor slog i åk 8 in en kil mellan henne och gruppen, henne och mig, och tvingade mig bort från mitt idrottsförflutna i samma tankt som Jonas M. närmade sig det. (Jag närvarade personligen när han blåste skiten ur El-Almein- och Kurskdioramorna med en klorexbomb bakom tillbyggnaden och gick raka vägen upp på sitt rum för att skriva sitt första matchreferat.) Själv satt jag den hösten så ofta i Alla Ljugers replokal att jag omedvetet lärde mig basgångarna, och fick därför hoppa in när det visade sig att Bas-Sigge (Sigvard Remmer) inte längre gjorde skäl för sitt namn och tänkte låta flickvännen i Vårgårda gå före skivkontraktet.
I bandkretsarna kunde man ibland stöta på Hansson. Något inom henne gick sönder varje kväll; något som sårade mig djupt och fyllde mig med kärlek, och det är först nu, långt senare, som jag inser att hon i sig inte var viktig; att hon bara var ett substitut, en funktion. (Men vad gjorde vi utan funktioner?)
Hon blev den första av oss att flytta. Jag blev nummer två. Jonas Magnusson gav sig åt den spirande svenska innebanderörelsen och Anna-Karin recenserade från och med 1992 skivor, under den välfunna preudonymen Anna-Charon, i indiefanzinet Dead Charlotte. Ett och annat prosafragment flimrade också förbi – de sista försöken på fiktionens område.

Många har velat tolka särskilt Frirummets funktioner på ett snävt och fördomsfullt sätt. Visst förekom det sexuella handlingar mellan medlemmarna, men inte under de grovt förråade former som Tryggve Jonason gör gällande i Ett sällskap under jorden (Växsjö, 1999). Kapitlet ”Efter förelagda ärenden” bygger på tredje- eller fjärdehandsinformation som nått krönikören i starkt förvanskad form. Sexuella – låt oss i brist på bättre använda denna term – situationer/händelser utspelades i Traumland, men då enbart som en utvidgning av den fördjupade, interpersonella aktivitet som var Traumlands adelsmärke. Som ett exempel tål att nämnas att det inom ramen för Alingsås:16:s verksamhet inte förekom fullbordat samlag förrän Georg Hansson, John Grynnings änka och kretsen kring dessa utförde sin kupp under vintermötet -83/84.
Den frid som kännetecknat samvaron i de underjordiska lokalerna stod därefter inte att känna igen. Enligt flera källor – alla obekräftade – ska ett misslyckat restaureringsförsök ha planerats i Sol-Britt Wislanders kök, tidigt -86 eller sent -85; ett icke-auktoriserat möte där såväl Elsa Magnusson som min egen far tycks ha närvarat. Tyvärr ska denna motreaktion ha omintetgjorts av läckor och destruktiva tendenser som spridit sig – inte bara från externa Traumlands in mot Alingsås:16, utan lika mycket, det mesta talar för det, från Alingsås:16 och ut i det blodomlopp som utgjordes av de löst sammankopplade cellerna. [9]

_________________
[1] Björkslyn har ringat in fördjupningen och gjort de vattenfyllda lokalerna omöjliga att upptäcka för den som inte vet vad han ska leta efter.
[2] Traumlands inre struktur måste ha förändrats i och med hans död. (Hans centrala position, hans inflytande i de två första styrelserna etc.)
[3] I vår brevkorrespondens menar Tore Svärd att det s.k. fysiska Traumland – en benämning flera av dess medlemmar använder – kunde liknas vid ”en underjordisk trerummare konstruerad med utgångspunkt i, och med inspiration från, vedertaget villabyggande. En sorts källare i skogen” [min kursivering].
[4] ”-78, -79, egentligen hela vägen över -82 kan en la säga att det var bra va. En bit av -83 också, eller ja, man fick plats va, om du förstår vad jag menar, det var ju nåt helt annat än den här dovheten i kassan och så va. Sen – ja, det andra smög sig väl egentligen på i och med att Bo-Inge Helgesson och Georg, ja Liselotts pappa vet la du, tog över det administrativa. De stod väldigt starka under den perioden och vi stoppade dem inte i tid helt enkelt. För dålig beredskap. Och sen… (…) Jag kommer ihåg att han [Grynning] sänkte trumpeten – när kan detta ha varit? Sent -82? Nån av de sista nätterna innan höststängningen i alla fall. La han den så – rätt ner bara, packade ner den i lådan och… Han tyckte inte det lät nåt helt enkelt och han spelade ju ändå med melodifestivalorkestern några gånger, så han borde väl – (…) Nänä. För oss andra var det en helt vanlig kväll. För Grynning* var det början till slutet.” Sol-Britt Wislander, bandinspelning 050511.
I samtal har Wislander också berättat om den ”värme” som, särskilt under försommaren -79, spreds av hans O sole mios och Basin Streets. Ljuset från eldstaden som darrade mot väggrötterna, doften av torr röd jord och samtal som aldrig kunde föras ”därute”. Hon bekräftar också den dåliga stämningen, konstroverserna kring en rad bärande frågor som går i dagen under vårmötet -81, vilket styrker mina föräldrars senkomna berättelse om att det var två bedrövade målsmän som, så ljudlöst som möjligt, ställde av sig stövlarna i farstun när det led mor morgon natten till den 12 april -81.
[5] Ritva Wälitaalo, Rekordårens utopier, 1999, Institutionen för kulturantropologi och etnologi, Uppsala universitet.
[6] Forskningen befinner sig här i sin linda.
[7] Den peak som kommer och försvinner i augusti -85 beror alltså inte, som det tidigare hävdats, på en noggrannare inräkning; utan på att ett antal besvikna medlemmar från andra Klubbar/Traumlands sökt sig till enheten sydost om tätorten (Alingsås:16).
[8] Ett halvt upplöst tryck av Nääs Slott och passagen in mot de stora sjöarna; en reproduktion av ett stycke fjällvärld (blandteknik) där näver tjänar som bergstopp, björkbestånden återges av torkad renlav etc; temuggar (I love Dalsland) som måste ha härrört från vårt hushåll och en målad glasburk med inskriptionen Distr b tion&Kont r; tre mossfyllda kvartingar Old Selection; x meter kassettband och tre st. BASF-höljen; T-shirt – Mockba 80; hårnålar, snusdoslock, sprängtråd, tändhatt, metall -och plastfolie – allt ingjutet i blåbärsrisets rottrådar.
[9] I beskrivningen av de regionala skillnaderna mellan enheterna finner jag Jonason något mer tillförlitlig. Även om han också här mest baserar sig på rykten – och i allt för stor utsträckning beskriver de olika cellernas yttre kopplingar som ett ”misslyckat frimureri” – tål kapitlet ”Nätverket” (s 19) en omläsning. Viktigt att framhålla är dock – och detta gäller inte bara Jonasons, Lee-Harpers och Frankes texter – att den ökande mängden falsifikat kring 70- och 80-talens Traumlands korrumperar våra minnen.

Stefan Lindberg

© Stefan Lindberg

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Våren 2016 – 15 skönlitterära böcker att se fram emot

Det här är en lista med böcker som vi ser särskilt mycket fram emot. Vi har även gjort en motsvarande lista med spännande fackböcker som kommer ut i vår.

Januari:

Utkanter (inbunden)

Rafael Chirbes – Utkanter (Natur & Kultur)

Årets översatta roman? Årets roman? Detta är den viktigaste bok som skrivits om krisen, hävdade recensenten i El País, Spaniens största dagstidning.

Tionde december (inbunden)

George Saunders – Tionde december (Albert Bonniers förlag)

Årets bästa novellsamling? Årets bästa bok? Den gjorde att Saunders, en novellspecialist!, blev upphöjd till något av en superstjärna i Amerika när den kom ut 2013.

Läs vår recension

Provläs novellerDikter 2014 (häftad)

Theis Ørntoft – Dikter 2014 (Modernista)

En av de tongivande poeterna i den omtalade danska lyrikboomen. Läs dikt

Jamaica Kincaid – Se Nu Då (Tranan)

Kincaids första roman på över tio år, en skoningslös men uppsluppen skildring av ett äktenskap i upplösning. Fantastisk vindlande och rytmisk prosa. Det är en sorglig berättelse, men Kincaid är underskattad som humorist.

En man som sover (inbunden)

Georges Perec – En man som sover (Modernista)

Den sjunde boken i Modernistas Perec-serie. Fransmannen Perec (1936-1982) var en av 1900-talets allra mest egensinniga konceptuella författare.

Dagar utan ljus, nätter utan mörker (inbunden)

David NorlinDagar utan ljus, nätter utan mörker (Weyler)

Jag har precis läst ut den här postapokalyptiska debutromanen, som utspelar sig på en atomubåt och i ett land som påminner om Sverige. Andlöst spännande, sorglig och gripande. En existentiell thriller.

Februari:

tomasfilmerna : prosa (inbunden)

Marie Norin – tomasfilmerna (Norstedts)

Ur förlagstexten: ”I tomasfilmerna har [Marie Norin] samlat nio kortare och längre prosatexter. En flicka blir kvar i stan en regnig sommar, en kvinna går vilse på kontoret, en pojke lämnar inte längre sitt hem och några människor tar båten uppför floden.”

Mars:

Tram 83 (inbunden)

Fiston Mwanza Mujila – Tram 83 (Rámus)

Den här kongolesiska romanen tror jag har alla möjligheter att bli vårens stora överraskning.

Min fantastiska väninna (inbunden)

Elena Ferrante – Min fantastiska väninna (Norstedts)

Nu kommer Ferrante-febern äntligen till Sverige!

Nätterna på Mon Chéri (inbunden)

Stefan Lindberg – Nätterna på Mon Chéri (Albert Bonniers förlag)

Skriver förlaget: ”Nätterna på Mon Chéri är en genresprängande roman som gör dikt av den ständigt svällande Palmeutredningen. Till lika delar thriller, essä och dokumentärroman tecknar den ett porträtt av en människa som obarmhärtigt och oundvikligt dras mot händelsernas centrum.”

Hon är arg (inbunden)

Maja Lee Langvad – Hon är arg (Albert Bonniers förlag)

Skriver förlaget: ”Hon är arg är ett poetiskt och ursinnigt vittnesmål om upplevelsen att vara adopterad, men också en kritisk granskning av den adoptionsindustri som omsätter 15 miljoner dollar per år enbart i Sydkorea. Här blandas reflektioner kring arv, etnicitet, genus, krig och global jämlikhet med en djupt personlig berättelse från Danmark och Seoul.”

Läs dikt av Langvad

Celestine (inbunden)

Olaga Ravn – Celestine (Wahlström & Widstrand)

Ytterligare en dansk poet, men denna gång med en roman, hennes debutroman. Skrev Victor Malm i sin recension av den danska utgåvan: ”Genom en intensivt sköljande ström av scener, bilder och minnen manas en tomhetens livskänsla fram. Det finns inget att berätta, eftersom en berättelse implicerar att något rör sig, förändras. Men här står allt stilla, i rå skärande ensamhet.”

Avd. för grubblerier (inbunden)

Jenny Offil – Avd. för grubblerier (Natur & Kultur)

Det här var en av de mer uppmärksammade amerikanska romanerna 2014, uppskattades av både kritiker och läsare. Ur förlagets beskrivning: ”Med humor, ett gnistrande bildspråk och sällsam skärpa berättar Offill en rafflande äktenskapsroman som verkar långsamt och kraftfullt. Längs vägen åkallar hon Kafka, Rilke, ryska kosmonauter och stoikerna, och fångar ett livs alla skiftningar mellan mörker och ljus.”

April:

Ferdydurke (inbunden)

Witold Gombrowicz Ferdydurke (Modernista)

Gombrowicz (1924-1969) mest kända verk, en uppsluppen och egensinnig satir med udden riktad mot en förstockad och ideologiserad kultur.

Maj:

Noveller 2 : Horor som mördar (inbunden)

Roberto Bolaño – Noveller 2: Horor som mördar (Tranan)

Det kommer ut några fantastiska novellsamlingar i vår. Det här är en av de bästa. Recension av Noveller 1: Telefonsamtal. Provläs några av Bolaños noveller.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor

Mats Almegård om en ny arbetarlitteratur i Europa i krisens spår

9789127141155

Det talas inte så mycket om klass längre, trots att klassklyftorna är rekordstora. Det talas inte heller särskilt mycket om arbetarlitteratur, men Mats Almegård har skrivit en exceptionellt bra översiktlig artikel, iDagens Arena, om dagens arbetarlitteratur i allmänhet och italiensk arbetarlitteratur i synnerhet. 

Det första stycket ställer in siktet på Italien och Sverigeaktuella Silvia Avallone:

”De unga i Italien är en bränd generation, eftersom de är instängda i en evig nutid där de inte vet om de någonsin kommer få ett jobb. Silvia Avallones nya roman har redan fått föräldrar att gråta över sina barns framtid.”

Men artikelns perspektiv är bredare:

”Den ekonomiska krisen har inte bara präglat senare års politik. Den har också gett upphov till en ny sorts arbetarlitteratur. En (relativt ung) generation författare skriver runt om i Europa berättelser som på ett eller annat sätt tar ställning till den nya verklighet som har sitt ursprung i ekonomisk kris. Berättelserna kretsar kring sätt att hantera arbetslöshet, de skildrar hur projektanställningar och avsaknaden av trygga anställningsvillkor sprider osäkerhet och desperation.”

13061993_O_1

Böckerna i den här nya arbetarlitteraturen gestaltar en dyster tillvaro, de präglas av frånvaron av arbete snarare än arbete, och karaktärerna tror inte särskilt mycket på framtiden, eller så har de orimliga förväntningar. Det här är några exempel Almegård lyfter fram, vid sidan av Avallone.

”I Tyskland skildrar Clemens Meyer de pappers- och rättslösa prostituerades vardag i Im Stein. Från Schweiz blickar Dorothee Elmiger ut över ett Europa som präglas av nya flyktingströmmar och människosmuggling (i Schlafgänger) och i Sverige berättar Stefan Lindberg (i Du vet väl om att du är värdefull) och Felicia Stenroth (i Indianlekar) om den nya arbetarklassen: om sommarvikarier och managementkurser på Ica eller hur svenska lagerarbetare står långt ned i hierarkin i den norska fiskindustrin. Det här är bara några exempel – av många – på den nya arbetarlitteratur som i dag uppstår runt om i Europa. Den som kanske mer beskriver bristen på arbete.”

Almegård argumenterar för att dagens arbetarförfattare, till skillnad från de tidiga proletärförfattarna, både är engagerade och intresserade av det estetiska. Om Avallone skriver han: ”Hon väjer inte heller för att skildra skönheten i ett nedläggningshotat stålverk, eller en öde landsända där galleriorna tömts. Hon är både engagerad OCH intresserad av en vackert komponerad text. Forna tiders arbetarförfattare skydde eller misstrodde vad som kommit att kallas (överklass-)diktaren i elfenbenstornet. ”

Pendelrörelsen mellan det engagerade och det estetiserande pågår genom hela litteraturhistorien, men det ena behöver inte utesluta, påpekar Almegård. Han lyfter framförallt fram Avallones två romaner som exempel på engagerade och indignerade romaner som också är vackert skrivna och dessutom handlar om skönhet. Läs hela artikeln av Mats Almegård: ”Att läsa är att leva andras liv”

Skriv gärna och berätta om du har någon samtida favoritroman som du tycker stämmer in på Almegårds beskrivning av dagens arbetarlitteratur. Eller om du har någon favorit bland äldre proletärförfattares romaner, som du tycker både är engagerande och estetiskt intressant.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Nomineringar till Bokbloggarnas litteraturpris 2014

9789100134426Året går mot sitt slut och det är femte gången man som bloggare kan nominera böcker till bokbloggarnas litteraturpris. För oss, som är relativt nya som bloggare, är det dock första gången vi nominerar böcker och det ska bli väldigt spännande att se hur det går.

Det här är våra nomineringar:

Du vet väl om att du är värdefull (Bonniers) av Stefan Lindberg.

Och natten viskade Annabel Lee (W&W) av Bruno K. Öijer.

Alfabet (Modernista) av Inger Christensen i översättning av Marie Silkeberg och Ida Linde.

Om du också har en bokblogg, nominera några favoriter du också – ju fler som är med desto tyngre blir priset. Alla som har en blogg om böcker kan vara med och man har fram till 31 december på sig.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter

Årets bästa böcker 2014, lista med listor

13057767_o_1

Det här tycker vi är en av årets bästa översatta romaner: Motståndets melankoli (Norstedts). Kusligt nog kan man nästan läsa den som en allegori över vår samtid.

Vi har redan påbörjat en lista med årets bästa böcker på engelska – De bästa engelskspråkiga böckerna 2014, lista med listor – och här tänkte vi göra en motsvarande lista med svenska böcker. Vi presenterar listorna i bokstavsordning, lyfter fram enskilda listor och böcker och kommentarer dem.

Vi blir jätteglada om ni skickar tips på listor!

9789100134426

Stefan Lindberg är en av våra favoriter. Är hans senaste roman Du vet väl om att du är värdefull (Bonniers) årets allra bästa? Den är med på Svenskans lista och Victor Malm i Sydsvenskan har valt den som en av fyra favoriter.

Augustpriset: De bästa böckerna
Annika Koldenius: Årets bästa böcker

Dagen: Bästa böckerna
Dagens Nyheter: Bästa böckerna

Expressen: Deckarguiden

FEMINA: Årets bästa böcker

Hallands Nyheter: Tips från kulturredakörer på olika tidningar

Malmö stadsbibliotek: Bästa ungdomsböckerna

Stadsbiblioteket Göteborg – Helena: Bästa böckerna
Stockholms stadsbibliotek: Bibliotekariernas favoriter
Svenska Dagbladet: 20 bästa prosa, sakprosa och barn & ungdom
Svenska Dagbladet: 24 bästa kokböcker, deckare, historieböcker m.m.
Svensk Bokhandel: Bästa böckerna
Sveriges Radio: Barnens romanpris
Sveriges Radio: Romanpriset
Sveriges Radio – Naturmorgon: Årets bästa naturböcker
Sydsvenskan: Bästa böckerna

Uppsala Nya Tidning: Bästa böckerna

Vi Läser: Bästa barn- och ungdom
Vi Läser: Årets höjdpunkter

9789100135096

Enligt redaktionen på Svensk Bokhandel är Beckomberga (Bonniers) av Sara Stridsberg en av årets allra bästa böcker. Den finns också med på rader av kritikerlistor och nämns också av många bloggar som en av årets favoriter.

ekstrom_lindback_starkt_ljus_omslag_inb_nominerad

Sydsvenskans kritiker Maria Küchen associerar till ingen mindre än Hjalmar Söderberg och Victor Malm talar om årets genombrott: Ett så starkt ljus (Modernista) av Lyra Ekström Lindbäck.

9789100134945

Lyriken verkar lite satt på undantag och kanske har det något att säga om vår bistra tid. Men Eva StrömSydsvenskan valde två diktsamlingar, varav den ena är MA av Ida Börjel (Bonniers): ”den stora diktarkollegan Inger Christensen, vars systemdikt Alfabet ligger som en dov celloton under Ida Börjels världsbeskrivning. Bättre blir inte svensk samtidspoesi. Det är gnistrande vackert, drabbande och oförglömligt.”

christensen_alfabet_cover_0

Och några kritiker, bland dem Anna Hallberg och Elisabeth Åsbrink på DN, lyfte fram just Inger Christensens Alfabet (Modernista) – översättning Marie Silkberg och Ida Linde – som alltså är dubbelt aktuell.

9789146225461

Det är oväntat få kritiker i de stora dagstidningarna som valt Och natten viskade Annabel Lee (W&W) av Bruno K. Öijer, som ju har blivit riktigt folklig. Är det där skon klämmer? Det hindrade i vilket fall som helst inte kritikerna på FEMINA att utse diktsamlingen till en av årets bästa böcker.

9789127137998

Inte helt oväntat valde många kritiker, bland dem Åsa Beckman och Malin Ullgren på DN, fram John Williams Stoner (Natur & Kultur). Skriver Beckman: ”John Williams åter­upptäckta 60-talsroman om universitetsläraren Stoner är årets läsupplevelse. Så psykologiskt mogen och nyansrik. […] En av de mest levande romanpersoner jag träffat på.”

7

Om kritikerna får bestämma, och det tycker vi att de måste få göra ibland, så är Bartelby & Co (Tranan) av Enrique Vila-Matas en av årets bästa översatta romaner. Det tycker bland andra Elise Karlsson på Svenskan och Niklas Qvarnström och Åke Leijonhufvud på Sydsvenskan. Den senares beskrivning låter väldigt lockande, 85 miniessäer om författare som frivilligt sagt nej till litteraturen. 

VifranJedwabne1

Några kritiker, bland dem Per SvenssonSydsvenskan, har valt den skakande Vi från Jedwabne (Atlas) av Anna Bikont. När det antisemitiska våldet svepte över Polen 1941 var byn Jedwabne en av de värst drabbade: Minst 340 judiska bybor dödades.

9789100134693

Många kritiker, bland andra Amanda SvenssonSydsvenskan, har valt De utvalda av Steve Sem-Sandberg (Bonniers) som en av sina favoriter – den handlar om den österrikiska anstalten Spiegelgrund, där barn som ansågs hota den ariska rasen ”vårdades” under nazitiden – de funktionsnedsatta, de av tveksam rasrenhet, de vanartiga. Skriver Åsa Beckman: ”Historia förvandlad till stark och återhållen romankonst.”

arkitekt (1)

Vi har inte läst ut Arkitekt (Weyler) av Merethe Lindström men håller med Annika Koldenius om att den är något alldeles extra. Årets bästa novellsamling?

kunskapensfrukt_framsida_1

Amanda SvenssonSydsvenskan var också en av flera kritiker som valde Kunskapens frukt (Galago) av tecknaren, humoristen, kulturkritikern och folkbildaren Liv Strömquist. Enligt förlagsreklamen handlar seriealbumet om ”det som brukar kallas för ‘det kvinnliga könsorganet’. Vad är det för något? Och varför har mänskligheten ett så extremt osoft, borderlineartat love-or-hate-relationship med just denna mänskliga kroppsdel?”

9789100137427

Årets julklapp är alltid en bok, frågan är om det inte i år blir den sagolikt vackra Naturlära (Bonniers) av Lars Lerin. Men – tillfälligt slut på förlaget!

1920-1970-marlen-haushofer1

Vi hittar den inte på någon kritikerlista men vi tycker att Thorén & Lindskog har gett ut årets tveklöst tyngsta moderna klassiker, den märkliga och märkvärdiga romanen Väggen, av Marlen Haushofer, i en mycket fin översättning av Rebecca Lindskog. Stiligt omslag av Laurenz Bick. Kanske missade man den på listorna för att den kom ut ganska nyligen?

kartusianklostret_omslag

Åke Leijonhufvud i Sydsvenskan är veterligen den enda kritikern hittills som valt Kartusianklostret i Parma (Celanders) av Stendhal, som brukar kallas den första moderna romanen. Nog måste väl det vara årets klassiker?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor

2014 års vårutgivning – 15 skönlitterära böcker att hålla koll på

Årets vårbokskatalog är fullspäckad med spännande böcker. Det får bli som i höstas, jag väljer ut 15 skönlitterära böcker och 15 fackböcker som jag gärna skulle läsa. Förmodligen tar jag mig inte igenom hälften av böckerna, men flera av dem skulle förmodligen platsa på en öde ö.

I år är det som bekant supervalår och några teman dominerar bland fackböckerna: de vidgade klyftorna i samhället, Fredrik Reinfeldt och De nya Moderaterna. Det är även ett bra år för historia i allmänhet och politisk historia i synnerhet.

Det går att spåra trender i den skönlitterära utgivningen också: deckare, thrillers och mycket bra översatt litteratur. Och visst, det kommer ut några dystopier också. Skriv gärna vilka böcker du tycker saknas på listan.

Etgar KeretPlötsligt en knackning på dörren (Brombergs)

Det senaste från en helt magisk israelisk novellist. Väldigt rolig, mycket märklig och vanebildande.

Clarice LispectorBlåsa liv (Bokförlaget Tranan)

Lispector har, bland mycket annat, kallats den främste judiske författaren sedan Kafka. Tranan har gett ut en hel del av den kulförklarade brasilianskan.

Philip K. Dick – Palmer Eldritchs tre stigman (Bakhåll)

Bakhåll ger inte bara ut Franz Kafkas samlade verk i nyöversättning, de fortsätter att ge ut moderna amerikanska klassiker också.

SjónStensamlarens sång (Rámus)

Äntligen! Sjóns poesi på svenska. Översättning: John Swedenmark.

Hilary MantelFör in de döda (Weyler förlag)

Vi gillade Wolf Hall och inget tyder på att den här skulle vara sämre.

Magnus DahlströmPsykodrama (Albert Bonniers)

Sista delen i Dahlströms löst sammanhållna trilogi. Om människors utsatthet.

Maggie O’FarrellSommar utan regn (ETTA)

En skildring av 70-talest London som har fått mycket fina recensioner. Känns som ett säkert kort.

Kamila ShamsieBränd skuggor (Bokförlaget Tranan)

Ett sällsynt snabbt litterärt genombrott och en plats på Grantas 20 bästa-lista.

Lars AnderssonLomjansguten (Albert Bonniers)

Alla Anderssons romaner är, på ett eller annat sätt, äventyrliga.

Dominica RadulescuSkymning över Svarta havet (2244)

Bokmässan har bommat igen, men det rumänska temat fortsätter.

Hugh HowleyUll (Norstedts)

Vårens dystopi.

Stefan LindbergDu vet väl om att du är värdefull (Albert Bonniers)

Lindberg är tilltalande avig och egen, en originell och suggestiv litterär röst.

Benjamin SteinDen vita duken (Thorén & Lindskog)

En av decenniets mest spännande romaner, enligt förlaget som är specialiserad på tyskspråkig litteratur.

Philip RothSabbaths teater (Albert Bonniers)

Vanligtvis en lågoddsare till att vinna Nobelpriset. Ogillad och älskad.

StendhalKartusianklostret i Parma (Celanders)

En i dubbel bemärkelse stor roman. Inte nyöversatt dock.

Listan skulle kunna göras längre, mycket längre – flera debutanter verkar spännande, fler klassiker hade platsat, men 15 är lagom.

O.W.

4 kommentarer

Filed under Listor