Tag Archives: Stephen King

Snarare än som en roman, mer som det slags manifest en galen person snor gummisnoddar kring och skickar till NASA

Det är ofta underhållande att läsa recensioner helt utan förväntningar på att det ska utmynna i ett boktips eller att man lånar eller köper eller läser boken. Vi visste att vi inte skulle ha vare sig tid eller lust att läsa Donna Tartts nya roman Goldfinch/Steglitsan, men kunde inte låta bli att läsa Stephen Kings recension av den i New York Times. Stephen King är Stephen King och Donna Tartt är dessutom Donna Tartt, så recensionen får breda ut sig ganska ordentligt och rymmer små utvikningar, innan det slutligen fastställs att The Goldfinch/Steglitsan, trots några små skönhetsfläckar är; ”a triumph with a brave theme running through it: art may addict, but art also saves us from ‘the ungainly sadness of creatures pushing and struggling to live.’ Donna Tartt has delivered an extraordinary work of fiction.”

Recensioner, eller om man vill kalla det litteraturkritik, är i själva verket som en egen konstform, kan i alla fall vara, och vi skulle exempelvis hellre läsa 100-150 bra recensioner än en halvbra roman av samma omfång. Ganska många romaner som ges ut är halvbra och när man har läst ut en halvbra eller en dålig roman kan man känna sig som bestulen på något. Däremot kan det vara både underhållande och givande att läsa recensioner av halvbra och dåliga romaner. Sågningar fyller sin funktion. Den allt ovanligare balanserade recensionen fyller sin funktion. Och hyllningar fyller sin funktion.

Häromdagen blev vi helt knockade av en recension, recensenten fick oss i obalans redan efter första meningen. På Bookforum, vars sajt för övrigt är översållad med reklam för The Goldfinch, ligger/låg inledningen av kritikern J.W. McCormacks recension av Sergio de la Pavas roman Personae. Första meningen:

Personae is a hodgepodge consisting of, among other things, a crime report, obituaries, and a short story that a character has scrawled in the margins of an old TV Guide.”

Här börjar man känna ett lätt obehag/spänd förväntan, eftersom man anar att det kan vara en totalsågning på gång. Det skulle kunna vara fråga om någon slags kultbok, men den andra meningen tyder snarast på att recensenten knapp tycker att boken förtjänar att kallas roman:

”At times, it reads less a novel than the kind of manifesto a crazy person binds with a rubber band and mails to NASA or the Library of Congress.”

En galnings manifest låter visserligen inte helt ointressant, men man blir ändå lite lättad och glatt överraskad av tredje meningen:

”The book is also the most galvanizing meditation on the possibilities and ramifications of artistic process in recent memory.”

Vi var fast redan efter den här dramatiska inledningen, men recensionen är också fortsättningsvis fängslande och mycket intressant. J.W. McCormack lyckades rekordsnabbt övertyga oss om att det är helt på egen risk man inte läser  Personae. Enligt McCormack är Sergio de la Pava den äkta varan, även om man jämför honom med kanoniserade amerikanska storheter: ”Eons from the ‘aw-fuck-it-anyways’ tone of other maximalist males like David Foster Wallace or Thomas Pynchon, Personae is serious even when it is droll.”

Läs hela recensionen – den väcker förhoppningar om att få läsa något riktigt originellt och excentriskt. Om J.W. McCormack har rätt så kan Personae göra mycket av det som bara riktigt bra romaner kan göra. Det låter på McCormack som om han hittat en blivande klassiker, vi hoppas kunna recensera romanen framöver.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Recensioner

En novell varje kväll 43: ”The Call of Cthulhu” av H.P. Lovecraft

H. P. Lovecraft

H. P. Lovecraft (Photo credit: Wikipedia)

Stephen King har hävdat att H.P. Lovecraft (1890-1937) är ”the twentieth century’s greatest practitioner of the classic horror tale.” Det är inte många som ifrågasätter det idag, då han har betydligt fler och mer hängivna anhängare än under sin livstid. Lovecraft är idag en genuin kultförfattare och det är lätt att förstå varför. Han skapade ett eget litterärt universum, den kosmiska skräckens filosofi och skapelser som den sovande guden Cthulhu, kring vilken en hel mytologi är uppbyggd. Att läsa Lovecraft är, som man brukar säga, som att stiga in i en annan värld och hans sirliga och rytmiska gentlemannastil är verkligen suggestiv.

The Call of Cthulhu” anses av många vara en av Lovecrafts bästa noveller, men den är också en ovanligt bra introduktion till hans makabra värld. Han skrev även science fiction och fantasy, men det här är tvättäkta kosmisk skräck.

De inledande meningarna: ”The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far.”

O.W.

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

litterära termer 1: cosmic horror

Det här är första delen i en planerad serie om intressanta och udda litterära termer och begrepp. Ibland kommer vi att skriva om dem själva men, som i det här fallet, citerar och länkar vi till en artikel (i Slate) som enkelt, underhållande och ganska utförligt diskuterar en litterär term:

The Tommyknockers

The Tommyknockers (Photo credit: Wikipedia)

”In its original conception, the cosmic horror genre is as primal and ungimmicky as our fear of the dark beyond cracked closet doors. It’s most often credited to Howard Phillips Lovecraft, though traces of its operatic pessimism appear well before him, most notably in the stories of Edgar Allan Poe, Ambrose Bierce, Algernon Blackwood, and Guy de Maupassant. Post-Lovecraft, the genre has undergone custom mutations in the work of Stephen King (The Tommyknockers and It), Dan Simmons, Thomas Ligotti, Caitlin R. Kiernan, and many others.”

O.W.

Lämna en kommentar

Filed under Litterära termer, Notiser

Sommarspecial – så tar du dig ur lässvackan

Cover of "A Supposedly Fun Thing I'll Nev...

Cover via Amazon

Den typiska bokbloggaren planerar sitt läsande, sätter upp en årskvot med ett visst antal böcker eller tokshoppar böcker månadsvis och lägger upp foton av dem på nätet. Sommarplaneringen brukar vara speciell och särskilt hysterisk, eftersom den sammanhängande ledigheten på sommaren är så lång.

Planeringen kan vara lätt ångestskapande, men är främst lustfylld, ett roligt sätt att utmana sig själv, kanske även andra, och testa sina gränser. Hinner man med Knausgårds långa romansvit Min kamp, Prousts På spaning efter den tid som flytt och Musils Mannen utan egenskaper på fem veckor? Det skulle kunna funka.

Men att lägga upp planer för sitt läsande har blivit mycket vanligare även bland personer som inte bloggar om böcker, exempelvis bland dem som arbetar på förlag, bibliotek eller som lärare, och det är just på sommaren man satsar som hårdast. Det kan få allvarliga konsekvenser. Plötsligt, när man står där i friggeboden framför boktraven full med tiopoängare som Tolstoj, Dostojevskij och Dickens – padang, så upptäcker man att man är mitt inne i en lässvacka. I bästa fall varar svackan i ett par dagar, i värsta fall i fem veckor.

Vi har gått igenom, granskat och utvärderat de mest beprövade metoderna för att ta sig ur en lässvacka och har kommit fram till att följande sex metoder är bäst:

1.  Den första metoden man bör pröva är att växla ned i längd och komplexitet. Om du läser David Foster Wallace mäktiga pjäs Blek kung kan du växla ned till novellsamlingen Oblivion av samme författare. Hjälper inte det kan du växla ned ytterligare ett steg och läsa A Supposedly Fun Thing I’ll Never Do Again, som är en samling med reportage och essäer av DFW.

2.  En annan metod är att växla medium. Om du läser Leo Tolstojs Krig och fred växlar du över till ljudversionen av samma bok. Det kan till och med, hur märkligt det än kan låta, vara värt att växla mellan pappersbok och läsplatta. Mediet är inte budskapet, men någon skillnad gör det.

3.  En annan bra metod är att läsa något som du normalt inte skulle läsa, låt säga Stephen King, men som miljontals andra människor före dig har blivit uppslukade av. Plågas du av snobbism kan det vara obehagligt, men många vittnar om att de tagit sig upp ur en lässvacka just på det här sättet.

4.  Läs mängder av recensioner – recension på recension på recension – tills du hittar en som beskriver en bok som du verkligen känner att du måste läsa. Det ska i princip kännas i magen att det är rätt bok.

5.  Läs så kallad flash fiction, ultrakorta noveller. Etgar Keret är specialist på det här, korta och hårt skruvade små fyrverkerier av fantasi. En bra början är Suddenly, a Knock on the Door eller The Nimrod Flipout.

6.  Sluta läsa ett tag, kanske i ett par dagar, och ägna dig helhjärtat åt Candy Crush eller vad det nu kan vara som känns roligare än böcker just för tillfället. Det är inte nyttigt att läsa för mycket, särskilt inte på semestern.

BB

2 kommentarer

Filed under Artiklar

Terry Gross i Fresh Air är som ljummen kola i lurarna

Terry Gross Reception

Terry Gross Reception (Photo credit: aschweigert)

I drygt ett halvsekel har Terry Gross intervjuat de för tillfället mest spännande artisterna, musikerna, skådespelarna och författarna. Som Philip Roth, James Brown, John Travolta och Sonny Rollins till exempel. Gross radioshow Fresh Air har slagit flera lyssnarrekord, men har idag ungefär 4,5 miljoner lyssnare per vecka, fördelade på ungefär 500 radiostationer.

I en omtalad intervju med komikern Louis C.K. nämnde han att han alltid har på sig t-shirt när han har sex, vilket fick Mississippi Public Broadcasting att droppa Fresh Air.

Terry Gross är känd för sin eftertänksamma och prövande intervjustil, hon låter både geniunt intresserad och avspänd och skapar en slags trygghet och intimitet, vilket oftast smittar av sig på den som intervjuas. Alla gäster har emellertid inte trivts så bra; Bill O’Reilly, Monica Lewinsky, Faye Dunaway och Lou Reed är några av dem som lämnat studion mitt i intervjun.

Vi har valt ut tre nyligen gjorda intervjuer, två av dem med författare som kommer ut med böcker på svenska senare i år. Alla författare läser ur sina böcker under intervjun. Programmets arkiv är inte särskilt bra vad gäller sökbarhet och överskådlighet, men Fresh Air är suveränt om man vill hålla koll på amerikansk kultur.

1.  Intervju med Hilary Mantel, om Bring up the Bodies, andra delen i hennes trilogi om Cromwell, Henrik VIII och hans kvinnoaffärer. Perspektivet är Cromwells och han är bokens ”hjälte”. I augusti ger Weyler ut första delen i trilogin, Wolf Hall, på svenska. Mantels böcker säljer som smör och har hyllats av kritiker och priskommitéer.

Apropå att Mantel tidigare skrivit om franska revolutionen och att flera avrättningar skildras i trilogin, frågar Gross vilken avrättningsmetod Mantel själv skulle föredra – giljotin, svärd eller yxa? Ett kort ögonblick blir det lite konstig stämning, men sedan fortsätter intervjun som om inget har hänt.

2.  Intervju med Chimamanda Ngozi Adichie, som berättar om sin nya roman Americanah. Titeln anspelar på ett nigerianskt uttryck för dem som varit i USA och sedan återvänder till Nigeria. Man använder det för att driva med hemvändande landsmän, men på ett ganska milt sätt.

Adichie upptäckte att hon genast betraktades som afroamerikan när hon kom till USA, och både romanen och intervjun handlar, liksom tidigare Adichie-böcker, mycket om ras, men Americanah handlar också om klass och kärlek och om det dubbla perspektiv man får av att både ha USA och Nigeria som hemland.

3. Intervju med Stephen King, i vilken han berättar om sin nya bok Joyland, som utspelar sig på en nöjespark i North Carolina. Romanen beskrivs som ”part horror novel and part supernatural thriller.”

King berättar mycket om sin tidigare karriär, bland annat anekdoter om Stanley Kubrick, och om vad som skrämde honom som barn, den skräckblandade förtjusning han kände och hur han sökte den känslan. För att riktigt understryka hur väl han hämtat sig från bilolyckan 1999, utmanar King Gross på en tennismatch.

BB

Lämna en kommentar

Filed under Podcasts / radio

Knausgård, Saunders och Smith gäster hos Eleanor Wachtel

‪Norsk (bokmål)‬: Karl Ove Knausgård under O...

‪Norsk (bokmål)‬: Karl Ove Knausgård under Oslo bokfestival 2010. (Photo credit: Wikipedia)

Man skulle kunna säga att Eleanor Wachtel är Kanadas svar på Terry Gross, som är en av de absolut främsta radiointervjuarna i USA. Den största skillnaden är kanske att Wachtel, värd för CBC-programmet Writers & Company nästan uteslutande intervjuar skönlitterära författare, medan Gross även intervjuar exempelvis musiker, skådespelare och regissörer. En annan skillnad är att Wachtel är mer orienterad mot Europa.

Förutom rösten har Wachtel en fantastisk förmåga att få sina gäster att slappna av, öpnna sig och engagerat berätta om sina tankar, känslor och böcker. Hon är humoristisk – antalet avsnitt utan skratt är lätt räknade – och alltid väldigt påläst. Varje intervju är en knapp timme lång, tid som förvaltas väl och säkert gör många radiokollegor avundsjuka. Wachtel drar också mycket folk när hon väljer att göra intervjuerna inför publik.

1.  Intervju med Zadie Smith som talar om och läser ur romanen NW (nyligen utgiven på svenska med samma titel), som är en skildring av det brokiga livet i Londons nordvästra hörn. Romanen är lite lösare i fogarna och mer experimentell än Smiths tidigare romaner, men innehållet är desto mer bekant. Samtalet handlar om London, klass- och kulturmarkörer och identitet, om dess gränser och dess formbarhet.

2.  Intervju med Karl Ove Knausgård, som talar om och läser ur sin Proust-tjocka roman My struggle / Min kamp, om vilken New Yorkers stjärnkritiker James Wood bland annat skrev: ”even when I was bored I was interested.” Knausgård berättar om sin syn på litteratur, om hur det gick till när han skrev romanen och om hur nuvarande hustrun, innan de var tillsammans, släpade hem honom från krogen efter en ovanligt blöt natt i Stockholm. Det handlar inte helt oväntat en hel del om Knausgårds far. En helt magisk intervju.

3.  Intervju med George Saunders som talar om och läser ur unisont hyllade novellsamlingen ”Tenth of December”, som redan har utsetts till den bästa boken 2013. Samtalet handlar också om andlighet, moral- och samhällsfrågor. Vissa saker var faktiskt bättre förr, hävdar den skeptiske optimisten Saunders. Tro på hajpen.

4.  Intervju med Kate Atkinson, vars första Jackson Brodie-roman kallades för ”the best mystery of the decade” av Stephen King. Atkinson talar om och läser ur helt aktuella romanen Life After Life,  vars huvudperson Ursula Todd under förra seklet dör och återföds ett antal gånger (”I ran out of ways to kill her.”). Samtalet handlar om kontrafaktisk historieskrivning, tid, identitet och Atkinson berättar om en av sina drömmar – att få vara den ena halvan av ett tvillingpar.

5.  Intervju med Peter Stamm, schweizisk författaren, journalisten och dramatiker som anses vara en av samtidens främsta tyskspråkiga författare. Han talar om och läser ur sin hyllade novellsamling We’re Flying / Wir Fliegen och romanen Seven Years / Sieben Jahre, som finns översatt till svenska. Att kalla honom en schweizisk Albert Camus eller Michel Houllebecq kanske inte säger så mycket, men livets absurditet och alienation är teman som återkommer i författarskapet. Zadie Smith är en av många författare som lovordat honom.

BB

Lämna en kommentar

Filed under Podcasts / radio