När Michael Wolf, född 1952 i Tyskland, blev inbjuden att fotografera i Chicago hösten 2005, hade han jobbat många år som fotojournalist i Hong Kong. Han noterade genast en skillnad mellan Hong Kong och Chicago. I den förra staden hade han fotat ändlösa rader med hyreskaserner, som arkitektoniskt inte skilde sig så mycket från varandra. Arkitekturen i Chicago var mycket mer varierad. Åtskilliga kända arkitekter har satt sitt avtryck i staden.
Men Wolf fotade skyskrapor och andra byggnader i down town Chicago när det började skymma eller på natten, från hustak eller motstående byggnader. Han använde ett massivt teleobjektiv och fotade fasader och utan någon himmel eller horisont. Det gör att flera av bilderna får en distinkt abstrakt karaktär – ibland är det nästan svårt att urskilja att det är just husfasader. Det här abstrakta draget är stundtals väldigt dekorativt. Visuellt är fotona extremt tilltalade.
Skriver Natasha Egan i den introducerande texten till boken The Transparent City:
While it has been more common for photographers to glorify Chicagos unique architecture and environmental context, Wolf depicts the city more abstractly, focusing less on individual well-known structures and more on the contradictions of architectural styles when visually flattened in a photograph. Unlike the impermeable windows in his Hong Kong pictures, his photographs of Chicago look through the multiple layers of glass to reveal the social constructs of living and working in an urban environment.
Men det abstrakta draget påverkar också hur vi ser på människorna på bilderna. De ser väldigt ensamma ut, svävande högt upp i luften i små vita kuber. Ordet alienation känns passande i sammanhanget. Personerna på bilderna ser alienerade ut. Vi känner oss kanske alienerade inför de här dockskåpsmänniskorna. Wolf utforskar naturligtvis allas vår voyeurism, vår drift att iaktta och fantisera om främmande människor, inte nödvändigtvis med sexuella undertoner.
Wolf utforskar gränserna mellan det offentliga och privata. Enligt en anekdot ska han i efterhand, när han förstorade ett foto, ha upptäckt att en man på bilden räcker honom långfingret.
Men jag tycker att bilderna också har ett nästan skrämmande drag. Någon har apropå bildserien associerat till både Edward Hopper och Bladerunner. Någon har associerat till Hitchcocks Rear Window. Bäst träffar kanske ändå författaren och bloggaren Geoff Manaugh som ser en direkt överensstämmelse mellan fotona och de psykologiska effekter som skildras i J. G. Ballards roman High-Rise (1975). Människan som lever i de här miljöerna har ”minimal needs for privacy,” och lever som ”an advanced species of machine” i byggnadernas neutrala miljö.
Jag tycker att man får en hisnande känsla av att titta på bilderna, jag skulle till och med vilja hävda att de är sublima, om man med sublim menar de framkallar känsla man får när man törnar emot gränserna för ens begreppsliga förmåga och inser hur svårgripbar och myllrande tillvaron är, inte minst i en modern jättestad som Chicago.
Michael Wolf, The Transparent City (2008) Boken är tillfälligt slut på Bokus, men den kanske finns begagnad?
Vi är väldigt tacksamma mot Michel Wolf som lät oss välja och vraka bland hans många serier och projekt. Han har lagt upp ovanligt mycket foton på sin hemsida.
Ola Wihlke
BearBooks 