Etikettarkiv: Sult

Knut Hamsun
Sult
(bokmål)
Gyldendal

”Sult er begynnelsen til mine bøker.”
— Knut Hamsun till Georg Brandes

”Det var i den tid jeg gikk omkring og sultet i Kristiania, denne forunderlige by som ingen forlater før han har fått merker av den…”
— Första meningen i Sult

Jag tänker mig att den ej namngivne jagberättaren i Sult (1890) är besläktad med Arvid Falk, August Strindbergs alter ego, i Röda rummet (1879).

Det är nerviga, kraftfulla, på gränsen till explosiva, och ganska korta berättelser om att frilansa som journalist i Kristiania respektive Stockholm. Båda vill livnära sig på skrivandet, båda försöker finna sin identitet, sin plats i tillvaron och sina moraliska gränser.

Jag tänker mig även att den ej namngivne berättaren i Sult är besläktad med en av världslitteraturens mest namnkunniga gestalter, Raskolnikov i Fjodor Dostojevskijs mästerverk Brott och straff. Både berättaren i Sult och Raskolnikov lever under mycket knappa förhållanden, ja berättaren i Sult svälter ju. Han sväljer saliv i hopp om att det ska dämpa hungern något. När han vid ett tillfälle har möjlighet att få äta kött på en restaurang säger kroppen ifrån – han kastar upp. Han tappar även hår och det märks på omgivningens reaktioner att han är i dåligt skick. Servitrisen på restaurangen frågar honom, nästan vädjande, om hon får bjuda på en öl. Han tackar nej.

Men det är inte bara kroppen som tar stryk, den ständiga hungern gör honom psykiskt skör, utpräglat melankoliska perioder följs av korta episoder som är lite åt det maniska hållet. Under en sån episod försöker han lura kassörskan på ett bageri; han säger att han förbeställt och betalat varor i förväg. Sult är en roman om fattigdom, radikal brist, hemlöshet och kamp. Det är omöjligt att inte engagera sig i berättarens kamp. Det kanske är denna kamp Karl Ove Knausgård tar avstamp ifrån med sin boktitel Min kamp?

Jag tycker att den ej namngivne berättaren i Sult kan mäta sig med Raskolnikov. De är i högre grad än Arvid Falk ambivalenta personer och mer i samklang med sina respektive städer, ja stundtals är det nästan som om de blir ett med sina städer, med städerna och språket. Det är en porösare gräns mellan dem och Kristiania respektive S:t Petersburg.

Jag läste romanen första gången för kanske 30 år sedan, då i svensk översättning – det var och är något av det coolaste och mest gripande jag läst – och valde nu att läsa den på bokmål för att testa hur det skulle funka, för att se om texten blev ännu råare på norska. Jag tycker att det var hyfsat lätt att läsa på bokmål, lättare än att förstå talad norska och det var helt klart en upplevelse att läsa den på originalspråk. Men det finns också goda skäl att läsa Sult på svenska, nämligen Henrik Petersens hyllade översättning, Svält, samt hans mycket värskrivna för- och efterord.

Ola Wihlke