Tag Archives: surrealism

Novell 153: ”To be a Woman…” av Alexandra Kleeman

images (3)

När Alexandra Kleeman rekommenderar höstbok i tidkriften BOMB, inleder hon med att säga att hon föredrar böcker som är ”small, slim, strange.” För er som gillar kort och märklig flash fiction, kan vi rekommendera en berättelse skriven av Kleeman, som publicerades av BuzzFeed nyligen. Ett inslag i berättelsen är ett rum fyllt av sköldpaddor. Ett annat är ”eyeball licking”. Jag tror att berättelsen, åtminstone delvis, handlar om den manliga blicken.

Alexandra Kleeman har skrivit romanen You Too Can Have a Body Like Mine och novellsamlingen Intimations.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Liten guide till dadaismen och surrealismen

9780192802545

David Hopkins
Dada and Surrealism. A Very Short Introduction
Oxford University Press

Fråga: Hur många surrealister krävs det för att byta en glödlampa?

Svar: En fisk.

Med det här klassiska skämtet inleds David Hopkins lilla guide till dadaismen och surrealismen, som ingår i Oxford University Press serie med komprimerade introduktioner till allt ifrån Aristoteles och afrikansk historia till Platon och världsmusik. Mycket roligare än så här blir inte Dada and Surrealism, som är en torr men tät introduktion till ett helt aktuellt ämne.

I år är det hundra år sedan (1916) dadaismen grundades i Zürich; dadaismen är en av modernismen märkligaste ismer som har utövat och fortfarande utövar ett stort inflytande på litteratur och konst. Den officiella startpunkten för surrealismen var 1924 i Paris, också den en ism som utövat ett stort inflytande på allt ifrån konst och litteratur till film och reklam.

Skriver Hopkins: ”More than any other art movements of the last century Dada and Surrealism now permeate our culture at large.” Särskilt surrealismen har införlivats i vardagsspråket. Ett särskilt skruvat skämt kan kallas surrealistiskt. En märklig situation kallar vi helt surrealistisk för att understryka hur konstig den var och vi kallar en film surrealistisk om den har vissa inslag, även då den inte är utpräglat surrealistisk som exempelvis en film av David Lynch.

Hopkins, och många andra, studerar dadaismen och surrealismen tillsammans för att den förra anses bana väg för den senare, för att ismerna uppvisar vissa likheter och för att många dadaister senare blev surrealister. Men Hopkins är skeptisk till att överbetona likheterna; han jämför de båda ismerna framför allt för att mejsla fram dess egenarter.

”Varför kan man inte kalla ett träd för Pluplusch eller Pluplubasch när det har regnat?”
– Hugo Ball

Gemensamt för både dadaismen och surrealismen var tveklöst att de var avantgardistiska litterära och konstnärliga rörelser, även om rörelse kanske bäst beskriver den mer organiserade och hierarkiska surrealismen. Avantgardismen riktade sin polemiska udd mot 1800-talets borgerliga individualism, rationalism och goda smak. De hade, menade särskilt dadaisterna, gjort bankrutt – beviset framför andra var Första världskrigets ohyggliga barbari. Avantgardismen ville bryta ned gränserna mellan konst och liv.

Det första kapitlet i Dada and Surrealism berättar om de båda ismernas historia, om dadaismens födelse på Cabaret Voltaire, om hur dada spred sig över världen och tog sig olika uttryck på olika platser, inte minst i New York där Marcel Duchamp vände upp och ned på konstbegreppen och om personerna s0m ingick i olika allianser. Framställningen är torr, men underhållande. Hopkins berättar inte hur folk ser ut, han beskriver inte lokaler eller miljöer, han är helt inriktad på ismernas rötter och historia, litteraturen och konsten.

Det andra kapitlet riktar in sig på hur de båda ismerna spred sina idéer, inte minst vid framträdanden – släktskapet med situationismen lyfts fram – och via mängder av manifest och innovativa tidskrifter, som i regel var ganska kortlivade. Surrealisternas tidskrifter hade ofta en vagt pseudovetenskaplig framtoning, dadaisternas var i regel lite stökigare och med korta snärtiga namn. Ett undantag utgjorde Jederman sein eigener Fussball (Var och en sin egen fotboll), utgiven av dadaisterna i Berlin, som tillhörde de mest politiskt orienterade.

Dadaism (inbunden)

Man skulle kunna tro att de här tidskrifterna gavs ut i små upplagor, många gånger var upplagorna mycket små, men i en annan bok Dadaism, Dietmar Elger, påstås det att upplagan för en tidskrift som gavs ut i Hannover, ett av de mindre dadaistiska fästena, var så stor som 40.000 exemplar. Antagligen har ganska få konsttidskrifter idag så stora upplagor.

Det tredje kapitlet, ”Art and anti-art”, är det kanske allra intressantaste. Det handlar om dadaismens och surrealismens etstetik, med fokus på poesi (bland annat ljuddikt och simultandikt), collage, fotomontage, foto, måleri, objekt och film.

Hopkins framhäver att både dadaismen och surrealismen är utpräglat litterära rörelser: ”Given the primacy of poetry, language, or rather the linguistic sign, continually underlies the work of Dadaist and Surrealist practitioners.” Hopkins visar på likheter, men framförallt visar han på skillnader. Han kontrasterar surrealisternas automatism med dadaisternas förkärlek för slumpen, surrealisternas måleri med dadaisternas collage, surrealisternas måleri med dadaisternas fotomontage etcetera.

Ibland, som när han jämför dadaisternas readymade med surrealisternas objekt, är skillnaderna enligt Hopkins helt avgörande: ”This comparison establishes a clear division between Dadaist and Surrealist aesthetics. The readymade serves to collapse the distinction between art and non-art. It implicitly acknowledges that art is something to be contested on its own terms. By contrast, the Surrealist object complies with art’s conventions, however altred these may have become, in order to fulfill a new experiental function.”

Hopkins växlar skickligt mellan att tala om dadaismen och surrealismen, för att sedan göra jämförande iakttagelser. Jag tycker att det är ett effektivt sätt att mejsla fram de båda rörelsernas särart, och efterhand upptäcker jag att jag liksom håller på dadaisterna – Tristan Tzara, Hannah Höch, Kurt Schwitters – medan jag tycker att surrealisterna, med André Breton i spetsen, verkar lite stränga, överdrivet självmedvetna och doktrinära med sina återkommande uteslutningar. Det förekom naturligtvis en massa tvister inom dadaismen också, men den verkar på många vis som den friare av de bägge ismerna.

Och dadaisterna är dessutom mer humoristiska, även om det kanske inte alltid var den direkta avsikten. Men den kubistiska kostym Marcel Janco tillverkade åt Hugo Ball, bara för att nämna ett exempel, har gått till historien som ett humoristiskt mästerverk, som reproduceras om och om och om igen. Är det förresten ens möjligt att tänka sig Monty Python eller The Mighty Boosh utan dadaismen? Fast de står nog i skuld också till surrealismen.

Och Hopkins verkar faktiskt föredra dadaismen framför surrealismen, han ägnar mycket mer utrymme åt att kritisera surrealismen, ibland med hjälp av Georges Bataille eller Walter Benjamin, eller någon kollega: ”In an essay entitled ‘Looking Back on Surrealism’ the Marxist theorist Theodor Adorno adapted the insights of his colleague Walter Benjamin to suggest that Surrealism, in being predicated on the use of montage, recirculated an image-culture from an earlier stage of capitalism, thereby producing a relevatory jolt of recognition for its viewers. However, its reliance on these obsolescent materials gave it a lifeless, simulacral cast. In Marxist terms, it exemplified man’s ‘reification’ under capitalism.”

Det är en hård dom, men Dada and Surrealism är naturligtvis ingen tävling. Utifrån mina begränsade kunskaper tänker jag mig att surrealismen exempelvis haft ett sällsynt stort inflytande på lyrikens bildspråk, medan dadaismen mer eller mindre lade grunden till konceptkonsten. Dada and Surrealism är som sagt ganska torr och akademisk, men på relativt litet utrymme lyckas Hopkins elegant presentera och analysera två av modernismens mest kända ismer.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Avantgardistiska och modernistiska tidskrifter på nätet

Den underbara sajten Monoskop, beskriver sig som ”a wiki for collaborative studies of art, media and the humanities.” Ett nytt tillskott på nätet är en exklusiv samling avantgardistiska och modernistiska litteratur- och kulturtidskrifter. Det här är några av dem som vi tycker har särskilt fina omslag.

640px-Blast_2

640px-Blast_1

640px-The_Blind_Man_2_May_1917

640px-New_York_Dada

640px-DAV_2_Spring_1925

640px-Dada_3_Dec_1918

640px-Surrealisme_1_Oct_1924

800px-Les_Reverberes_2_Jun_1938_uncrop

640px-Blok_6-7_1924_inside_back_cover

640px-Noi_II-6_9_1924_back_cover

Man kan använda Monoskop lite som en portal, som leder vidare till mängder av arkiv och samlingar. Det är ganska sparsmakat med skrivet material, men de har en blogg också.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto

Videospel inspirerade av litterära klassiker

BuzzFeed har gjort en lista med nio videospel som inspirerats av litterära klassiker. Bland böckerna som spelmakarna hämtat inspiration ifrån märks så skilda verk som The Great Gatsby, Tom Sawyer och Dantes Inferno.BuzzFeeds lista fick Jason Diamond på Flavorwire, specialist på roliga listor, att associera till litterära storheter som sett sig manade att ägna sig åt videospel på ett eller annat sätt – Martin Amis guide till arkadspel och George Plimptons annonser för ColecoVision.

Men det allra senaste inom litterära klassiker och videospel är ett kommande spel med Josef K. i huvudrollen. Spelet bygger löst på Kafkas romaner och i trailern till spelet utlovas både absurditeter och surrealism. Spelutvecklare, Denis Galanin, a.k.a. mif2000.

Rebecca Schuman på Slate gillar det lilla hon sett av Kafka-spelet, har redan bestämt att hon ska spela det när hon pendlar till jobbet, men har hittat på ett eget slut: ”What the Kafka Video Game Should Really Be Like

O.W.

2 kommentarer

Filed under Listor