Etikettarkiv: svensk lyrik

Veckans dikt 127: [Jag måste förändra…] av Göran Sonnevi

Jag måste förändra mitt språk
Det dör oavbrutet
Jag försvinner
om jag inte bygger vidare

Cellbygge ut mot evigheten —
Stjärnor
En vit slätt med snö
Otydliga konturer i det vita, hus, träd
Kraftledningsstolpar
Vitt i vitt
Grader av död
Det pulserar undertill
Hur bryter jag upp?
Jag bygger staden ut på slätten
Döden blir en stad
Inne i döden bor människorna
Trädet
är ett ådernät i dödens öga
Koagulerad himmel
Ett ägg i ett ägg
Celldelning
En morgon ser jag ända till havet
så klart är det
Då pulserar döden av liv

 




© Göran Sonnevi 1974

Ett varmt tack till Göran Sonnevi som lät oss ha med den här dikten som Veckans dikt. Den finns med i nyutkomna Dikter 1959-1972, som omfattar Sonnevis sex första diktsamlingar, och bland mycket annat visar på poetens bredd. Han är en stor kärleksdiktare. Boken är formgiven av Nina Ulmaja.

9789100185558

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 39: ”I det kvarvarande ljuset” av Björner Torsson

 

Låt oss ta varann i hand
och långsamt sjunka
Ja, det är kontrastvätska, ljusblå++++som
Det berättas om savannerna
Man kan lyssna till en vind
över sand, gräs, bladverk
Den växer och den avtar
Vi är i ett land där harpalten sträcker
Och där finns en ibland kärleksfull tystnad att lyssna till
Stenarna värms under dagen av solen
Och återinfogas i alltet

 

Björner Torsson

© Björner Torsson

Ett varmt tack till Björner som lät oss publicera den här dikten, hämtad ur hans senaste diktsamling, Blandade röster är de bästa rösterna (Bonniers). Vi fastnade för den ömsinta ”I det kvarvarande ljuset”, delvis på grund av raden ”Vi är i ett land där harpalten sträcker”, men vi rekommenderar att läsa hela boken, polyfon men tätt sammanhållen tematiskt.

9789100151751 (1)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 18: ”Technicolor” av Bruno K. Öijer

vi växte upp
och frånvarande fäder
var snarast en lag
gjordes om
till något smärtsamt och vackert
som måste avsluta varje film
helst skulle hjälten dö på slutet
eller tyst stolt och hemlighetsfull
rida in i solnedgången och försvinna
kvar stod en kvinna i präriegräset
och såg efter honom
håret och klänningen böljade i vinden
och hade han inte lovat
att kanske rida förbi hennes gård igen
någon gång i framtiden
i ett annat liv

© Bruno K. Öijer

Ett varmt tack till Anna-Karin Korpi-Öhlund på Wahlström & Widstrand, som lät oss publicera ”Technicolor” hämtad från Bruno K. Öijers senaste diktsamling, Och natten viskade Annabel Lee.

Kritiken har varit mycket positiv, men också lite vagt ironiskt distanserad, som om Öijers dikter vore något främmande, från en annan tid. Det här är en bra intervju: ”Jag är Bruno K Öijer och ingen annan.” Och det här är en hemsida med mycket material.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt