Etikettarkiv: svensk

Novell 141: ”Verónica” av Lina Wolff

Lina Wolff lanseras just nu i den engelskspråkiga världen, med en översättning av hennes debutroman, vars obetalbara titel, Bret Easton Ellis och de andra hundarna (Bonniers, 2012), har översatts rakt av. Och kritikerna gillar verkligen den här egensinniga feministiska romanen. Citerat ur Kirkus Reviews:

”The author demonstrates a marvelous command of language and creates characters with real depth, lending the book a sensual vibe and an acerbic wit that force its emotional truths to rise above the grunge of its hard-boiled setting. A poetic, unsentimental drama that offers a meditation on love in all its disparate forms.

De polyglotta älskarna (kartonnage)

I år kommer dessutom Wolffs andra roman ut, De polyglotta älskarna, men det var med den fantastiska novellsamlingen Många människor dör som du (Bonniers, 2009) som Wolff debuterade som författare. Det kändes som om den gjorde den svenska kortprosan lite rymligare.

Många människor dör som du

Man får vara glad om man läser en så här fin och originell novellsamling var tredje eller var femte år. Novellerna handlar inte sällan om personer som önskar att de vore någon annanstans, bokstavligt eller bildligt talat. Wolffs stil är nästan lite kattlik, novellerna är sällsynt suggestiva och vetter åt det absurda. De har ibland ett erotiskt och ofta ett sensuellt drag – orden antar sinnlig karaktär (”dunstar av olika språk”) – men är inte insmickrande. De är stundtals vansinnigt roliga.

Ett stort tack till Lina Wolff för att vi fick publicera en av novellerna, en av dem som utspelar sig i Spanien:

Verónica

 

Hon tog om Musse Piggs huvud och tryckte det mot sitt bröst. Hon såg upp på mig och log. Bakom henne stod Retiros kastanjeträd, och solen silade genom lövverken.
Det var en vacker eftermiddag.
Musse Pigg sträckte ut handen efter henne, sa något med stark peruansk accent.
Kom nu, sa jag.
Får Musse Pigg följa med?
Nej.
Jag gav honom ett mynt och sa att nu räckte det. Att han fick hitta några barn istället. Det var väl därför han var här.
Vi gick till den peruanska restaurangen på Ventura de la Vega. Hon sa att det var något med den peruanska accenten, att den hade något som vi i Spanien inte hade. Särskilt inte vi från Madrid.
Ni är så tunga i talet, sa hon. Som en stor tjur som vänder sig långsamt. Så är ni. Tunga och långsamma och dessutom läspar ni. Snarstuckna är ni också. Svartsjuk på Musse Pigg – haha.
Vad vill du säga egentligen? Att du vill ha Peru-Musse till efterrätt?
Kyparen kom och vi beställde.

Efter maten glömde hon Musse och började prata om sin syster och Juanito.
Tänk, sa hon, vad slumpen styr allt. Jag är säker på att om Juanito hade friat till min syster när något roligt eller i alla fall upplyftande hade hänt, då hade hon sagt ja.
Jag kom ihåg Juanito. Han hade wetlookgel i håret och på sommaren hade han linnekostym. Inte för att jag är bög, men jag tyckte att han såg ganska okej ut. Linneskjortan var hög i halsen, så som de är på maffiamänniskor och på han som skriver låtar för Elton John.
Ja, sa hon. Juanito borde ha friat en dag då min syster var på bra humör. Istället friade han en dag efter jobbet, när hon kom hem och var trött och sur och hade huvudvärk. Och tror du att han hade fixat något gott? Tänt ljus, eller ens diskat? Nej, han bara stod där i röran med ett leende på läpparna. Sträckte fram den fyrkantiga asken och trodde att hon skulle säga ja.
Vi skrattade. Jag tänkte mig Juanito som fick nobben i den höghalsade linneskjortan och med asken utsträckt mot hennes syster.
Men det var väl egentligen inte slumpen som gjorde att hon sa nej? sa jag. Det var snarare den dåliga tajmingen.
Jo, det kanske man kan säga. Juanitos oskicklighet.
Vi beställde in mer vin. Det var varmt ute och folk gick fram och tillbaka. Det var en hel del turister i omlopp. Man kunde höra dunstar av olika språk. Vissa bara satt och stirrade. En moped körde förbi. Jag tänkte på när jag skulle fria till henne.
Hur skulle du vilja att man friade till dig? frågade jag.
Till mig? Hon log. Jag vet inte. Men något kul måste det vara. Något spännande som sätter blodet i kokning.
Blodet i kokning?
Ja. Jag gifter mig inte om inte blodet kokar.
Du är så intensiv, sa jag.
Ja, de säger det, sa hon och såg glad ut.
Hon gick på toaletten och jag tänkte att det kanske var rätt tillfälle att fria nu, eftersom hon dragit upp det där med Juanito och stämningen var så påtagligt upprymd. Kanske skulle jag kunna fråga om blodet kokade i henne. Och om hon sa ja skulle det kunna tolkas som ett indirekt ja. Jag tänkte fram och tillbaka. Jag hade inga ringar. Det skulle inte bli något riktigt frieri.
kom hon tillbaka och sa att hon hade fått mens. Att hon måste gå hem för hon hade inget med sig.
Jag betalade och tänkte att frågan om tillfälle hade löst sig själv.

På natten och hela nästa dag tänkte jag. Sa hon det där om Juanito för att hon tyckte att det var dags för mig att fria?
Klart att hon sa det för att hon ville, sa Pedro. Fria nu för helvete. Få tummen ur.
Och kokningen då? Blodet måste koka sa hon. Jag vet inte hur man får blodet att koka på henne.
Vet du inte hur man får blodet att koka på din egen flickvän?
Äh. Jo visst vet jag. Men ändå. Du fattar.
Testa med en tjurfäktning. Och så friar du just som matadoren dödar tjuren.
Jag tänkte en stund.
Du har rätt. Då blir det oförglömligt.
Ja, det blir det.
Lite symboliskt också. Det blir som att säga: Ta emot den här ringen och säg adjö till livet.
Pedro skrattade åt min analys.
Du är för djup, sa han sen. Jag hänger inte med.
En tjur som dör. En ask som sträcks fram. Det kändes malplacé på något sätt. Å andra sidan var det sant som Pedro sa att jag alltid analyserade för mycket. Pedro analyserade inte. Hon analyserade inte heller. Jag hade faktiskt aldrig hört henne analysera något. Det var väl också något jag gillade hos henne.
Jag bokade biljett till San Isidiro. Femtonde april, på Ventas.

Hon var glad som ett barn. Hon hade samma röda blus med vita prickar som hon hade haft den dagen när Musse Pigg kom fram i parken. Vi köpte spunnet socker och hon åt och blev kladdig om munnen. Almodóvar skulle också komma, var det någon i kön som sa. En vit limousin stod parkerad i korsningen mot Goya. Kanske var det hans.
Almodóvars limousin står därborta, sa jag.
Han kör inte limousin, sa hon. Han åker taxi som alla andra. Kolla, där är Musse-killarna igen!
De stod tre på rad vid en av ingångarna.
Jag drog henne mot en av de andra ingångarna, och så var vi inne. Vi gick i gångarna. Människor strömmade till och det fanns något upprymt över dem, som före ett dödsfall eller en orgasm. Sanden på arenan var jämn. Ljudet sänktes och höjdes, dofterna stod ur hopen. Svett, tobak, förväntan. Solen hade passerat zenit. Någon drack rött vin ur en skinnplunta. Jag tänkte: undrar hur många som har stånd nu. Jag viskade till henne:
Undrar hur många som har stånd nu.
Vi satte oss på andra raden. Hon stötte till mig med sockervadden och jag blev kladdig på axeln. Jag tror hon stötte till andra också, för folk runt oss blängde surt. Jag kände på asken i fickan. I den andra fickan låg de färdigrullade jointarna. Jag visste inte om vi skulle röka före, efter eller under hela tiden. Risken var att hon skulle må illa. Hon hade aldrig varit på någon tjurfäktning och vi satt ju ganska nära. Jag beslöt mig för att spara dem. Då kunde vi röka dem i Retiroparken när hon sagt ja.
Den första tjuren kom in. Han var stor och handfast och svart, vägde 480 kilo och kom från Valladolid. Hon sa att han nog hade ätit ekollon och gräs i hela sitt liv, och säkert hade han befruktat ett oändligt antal kor. Han var med andra ord en lycklig tjur.
Vid första verónican applåderade publiken. Så nära hornet hade varit. Röster viskade runt oss – det skulle bli något speciellt, det här, med en tjurfäktare med sådant mod och så tjuren, såklart, tjuren. Vid nästa verónica viskade hon att nu hade verkligen hornet nuddat västen. Hennes ögon var uppspärrade och jag undrade om blodet kokade nu.
Ett lätt sorl gick genom tystnaden. Rörelserna i sanden var tunga, dova och mjuka. Asken låg i min ficka. Runda hörn hade jag på min, eftersom Juanito hade haft spetsiga hörn på sin.
Hon höll sin hand över min. Jag kände mig inte upprymd, och jag tyckte inte att hon såg upprymd ut längre. Hade ögonblicket gått mig ur handen? Hon satt där, putade barnsligt med de sockervaddskladdiga läpparna.
Jointarna, tänkte jag. Jag tände en och vi turades om. Den la sig mjukt runt mitt huvud. Och matadoren ställde sig i mitten. Hans väst var mörkgrön och broderierna i guld. Jag kunde se tyget höja och sänka sig över hans andhämtning och jag tänkte stå kvar så, låt mig sitta här och andas med bomullsmusslan runt mig och hennes hand över min.
Återigen tystnaden. Den svarta kroppen, stegen och sanden som slungades upp och svärdet som höjdes. Höjdes, sänktes och drogs ut.

Det var alltså nu jag skulle ha friat, men tillfället gled ur min hand och var borta på ett ögonblick. Sorlet steg runt oss. Jag tappade koncentrationen, gled runt i hjärnan. Jag tittade upp mot publiken, kunde inte låta bli att undra var Almodóvar satt. Hästarna drog ut kroppen och krattorna kom fram. Tjur nummer två var på väg in.
Jag spyr, sa hon då.
Du har väl ätit för mycket sockervadd, sa jag.
Jag måste ut.
Vi gick ut genom gångarna igen. Jag förebrådde mig min oskicklighet. Sockervadd, marijuana, sol och blod. Perfekt för ett frieri, eller för en spya.
Vi går till parken, sa hon. Där finns i alla fall skugga.

Vi låg under ett träd i Retiro. Det var en kastannj, och när jag kisade kunde jag se bladen röra sig mot ljuset. Det var vackert i motljus. Allt var vackert i motljus. Världen skulle ses i motljus. Lite längre bort sparkade några pojkar fotboll. Det var inte för varmt i skuggan. Det var alldeles lagom. Jag fingrade på asken i fickan.
plötsligt var han där. Den stora mjuka kroppen och de prickiga clownbyxorna. Masken av dålig plast, och den svarta näsan som inte alls var rund utan spetsig, som om den var hemmagjord.
Musse Pigg! ropade hon. Musse Pigg! Du anar inte vad jag varit med om.
Han satte sig bredvid oss i gräset, och hon berättade om tjurfäktningen.
Ja, spanjorerna är grymma, sa Musse.
Peruaner är underutvecklade, sa jag. Måste komma hit och jobba som Musse Pigg.
Hon blängde på mig. Hon klappade på Musse.
Han är bara lite svartsjuk, sa hon. Det är inget att bry sig om. Jag gillar i alla fall både Musse Pigg och peruaner.
Var kommer du ifrån? sa Musse.
Katalonien.
Är inte det Spanien?
Nej. Jag lärde mig inte spanska förrän jag var femton. Hemma fick man bara tala katalanska.
Det var som fan, sa Musse.
Ja det var det, sa hon.
Hur är det i Peru då? frågade hon.
Jag visste vad han skulle svara. Att det var vackert och roligt men omöjligt att leva där. Det är vad de säger. Det var också precis vad han sa. Hon lyssnade storögt, som om hon aldrig hört Sydamerikas största klichérepertoar förut. Musse pratade på. Hur lång tid kunde det ta att säga så lite?
Jag tände en ny joint, la mig ner igen och tittade upp i trädkronan.
Varför älskar jag henne så? tänkte jag. Det finns ju andra som hade varit både bättre och lämpligare. Som hade våtservetter i väskan, som inte gick runt med kladdig mun och blev glada och tända när de såg Musse i parken. Till exempel. Det fanns nog en myriad av kvinnor därute som var bättre än hon. Som man kunde föra samtal med. Som inte bara plötsligt gled bort i sin egen värld, och förlorade blicken och inte hörde vad man sa. Och ur en praktisk synpunkt så fanns det nog ett oändligt antal kvinnor som ville ha barn och som hade jobb. Fast jobb, med lön och rutiner. Hon däremot, jobbade på sin pappas bar. Diskade kaffekoppar. Det var vad hon ville göra, sa hon om man frågade henne. Social stimulans, så mycket kaffedrickande man ville och rejält med dricks om man lät folk klappa en i rumpan. Ja, bara det. Man hade kunnat ha en flickvän som inte sa såna saker öppet. Man hade kunnat ha en flickvän som inte låg och hånglade med en Disneyfigur i parken.
Men det var som det var, som det alltid varit. Första gången jag såg henne på baren, skrattet som gång på gång kom genom kaffekoppsklirret. Den andalusiska klänningen och den grötiga katalanska accenten. Hon hade satt sig framför mig med en kaffekopp, sagt att inte skulle jag sitta där alldeles ensam. Sen hade vi sovit i rummet som hon hyrde ovanpå baren och det var varmt och våra kroppar klibbade ihop. Jag tror att det var där vi klibbade ihop på riktigt, hon och jag.
I ett litet rum i bögkvarteret Chueca, en varm natt i juni medan kackerlackorna sprang utmed listerna.

Musse Pigg! Vad gör du?
Musse Piggs hand låg på hennes bröst. Jag tänkte: Nu dödar jag honom. Nu dödar jag fan ta mig den patetiske peruanen.
Okej, sa han och plasthuvudet vändes mot mig. Det var dumt. Men hon tog min hand. Jag gjorde inget.
Hon skakade på huvudet. Sen skrattade hon. Glipan, mellan tänderna.
Jag tycker att det räcker med Musse nu, sa jag.
Bara lite, sa hon. Det gör väl inget? Vi behöver väl inte vara så tråkiga? Inte så instängda? Det är så fint här i parken. Jag känner mig så glad. Upprymd. Det är som om blodet kokar.
Jag går och köper tidningen, sa jag.
Jag gick till tidningsstället på Independencia. Jag bläddrade i Quo och Semana. Jag tittade in mellan grenarna då och då. Jag tänkte vad fan håller jag på med. Lämna henne med peruanen. Men vad gör man. Inget normalt har någonsin funkat med henne. Allt var ett experiment. Det var så hon brukade säga:
Allt är ett experiment. Man måste alltid vara nyfödd.
Efter en stund gick jag tillbaka. Hon satt ensam under kastanjen. Musse var borta.
Och Musse Pigg? sa jag. Är han redan borta?
Jag tyckte inte om honom när han tog av sig masken. Han skulle inte ha tagit av sig masken. Det var dumt av honom.
Och blodet då? Kokar det fortfarande?
Kanske. Lite i alla fall.
Jag kysste henne. Lät tungspetsen kila in sig mellan hennes framtänder.
Tänkte att det kanske var rätt tillfälle att ta fram asken.

Lina Wolff

© Lina Wolff

Lämna en kommentar

Under Noveller

Novell 138: ”Traumland” av Stefan Lindberg

Stefan Lindberg, född 1971 i Alingsås, är en samtida prosaist som det är sällsynt spännande att följa. Han är helt aktuell med Nätterna på Mon Chéri, som av förlaget beskrivs som ”en genresprängande roman som gör dikt av den ständigt svällande Palmeutredningen. Till lika delar thriller, essä och dokumentärroman tecknar den ett porträtt av en människa som obarmhärtigt och oundvikligt dras mot händelsernas centrum.”I Gorans ögon (e-bok)

Vi är väldigt tacksamma över att Stefan låtit oss presentera en novell ur hans andra samling, I Gorans ögon (Bonniers, 2008). Det är en i dubbel mening äventyrlig novell, vars inledning utspelar sig i ett bostadsområde i Alingsås på 80-talet, då Buster, Katten Gustaf och Soda Stream var självklara delar av den kollektiva erfarenheten. Perspektivet är inledningsvis barnets, men övergår snart i en pastisch på forskarprosa med fotnoter och allt.

När man läser ”Traumland” kan man erinra sig vad Anneli Jordahl skrev om Min terapi (Bonniers, 2002), Lindbergs fina debutroman: ”Övernaturlighet blir som mest verkningsfull hos skickliga realister, Stefan Lindberg kokar vardagen i häxkittel och hackar i småstadslivets sårbara punkter.”

Traumland

Natten packade samman sitt mörker över villorna och trafikflygets pärlband tänjdes ut av den sena timmen. Signalen höll jag på att missa. Flimret mot den småblommiga pojkrumstapeten verkade komma av domningen mellan sömn och vaka, då allt vänds och man faller inåt, och sömnen skulle just sluta sig om mig när min tränare skrek att jag stod offside, jag slog upp ögonen mot hörselhallucinationen och möttes av ett tyst rum.
Hansson måste ha kämpat med sina flickfingrar mot ficklampans blinkknapp en bra stund vid det laget, och det första jag kom att tänka på när jag halkade tillbaka ut ur sömnen var hur vi skulle varsko Magnusson, han bodde bakom kröken, kullen, utom synhåll, hur vi skulle…
Jag kom på knä, kikade sömndrucket ut i natten, åt hennes håll, Hanssons, occh fick ett nålstyng av ljus i ögat. Fumlade sedan fram min egen lampa ur gömstället bland Busterårgångarna och sände svarssignal om meddelande mottaget, kontrollerade att Dino sov i sin säng och hastade vidare till morsans pysselrum för att vidarebefordra signalen över den nattdimmiga gatan.
Erinringarna från den följande halvtimmen är dunkla. Vi springer över allmänningens glasiga fukt och möts av Jonas Magnussons vita ansikte bakom ett gråmelerat sovrumsfönster. Björkpiskornas fukt spränger mot ansikten och handryggar när vi banar oss väg efter fackeltåget mot de nattmörknade höjderna bortom Hildings.

(Denna passage har jag bara lyckats återkalla stötvis, på kommando. Det enda jag verkligen minns av den där halvtimmen är mammas och pappas tomma sängar. Sömnlukten. Eller rättare sagt: frånvaron av den. Deras uppenbara engagemang i Traumland.)

Det var Jonas Magnusson som först nämnt Traumland. Vi sparkade boll i den bit av syntvåren -81 som tagit betäckning bakom deras tillbyggnad, när han mellan två meningar förklarade att våra föräldrar lämnade husen efter att vi somnat. Självklart trodde jag honom inte. Inte förrän två veckor senare, då Hanssons överenskomna varningsssignal rosade snedtaket.
Systemet hade hon, Hansson, utvecklat redan i mars, när Magnussons ord börjat sjunka in och vi beslutat oss för att hålla gruppens första möte. Jag minns att Anna-Karin, så fort jag kom ner på hennes rum, låste dagbokens pärmar, pressade ner den dåligt gradade mässingsnyckeln i jeansens framficka och började prata om hur vi skulle förhålla oss till det som senare samma vecka skulle få namnet Traumland. Vad göra? Vakna ensamma i natten utan att ha försökt ingripa? I samma ögonblick kom Hansson – som inte ville träffas hos henne sedan den fredagkväll då vi glömt henne för Soda Streamern – självsäkert nerknarrande för trappan med beskrivningen av varningssystemet hafsigt nedtecknad på smutstitelsidan i GENA 2. Av ritningen framgick tydligt att hon såg mitt rum från sitt (det var jag väl medveten om) och att jag bara behövde röra mig ett rum västerut i villan för att kunna se fönstren i Anna-Karins källarrum. Var och en skulle ges ansvar för sitt hem nattetid, fortsatte hon, för att, när föräldrarna började röra på sig, varsko varandra med en ficklampa inskaffad på hennes farsas grossistkort.
Natten. Vid påskeldsgrytan hann vi upp deras röster, kunde räkna in facklorna och förstod att minst tre fjärdedelar av husen tömts på föräldrar. Jonas M viskade att hans morsa var rädd för eld och förmodligen lät Tryggve bära facklan: antalet medlemmar kunde därför överstiga antalet facklor! konstaterade Hansson (om än med andra ord). Jag hade lukten av hennes täckjacka tätt intill – teak och blå Date Pamela – och Anna-Karin började yra/babbla om att den nyss passerade påskeldsgrytan varit hennes stamlokus under det sena sjuttiotalets påsklov; att man upp till en vecka efter det att elden var släckt kunde röra om med en pinne i askan och få se lågorna slå upp på nytt. Jonas M tittade på henne, skakade på huvudet och nickade ut vår riktning genom den sträva ljungen. Rösterna började nu avlägsna sig och vi hade bara flimret av deras facklor att styra efter, tills även de släcktes och vi alla hörde på AK:s andning att hon förstod att mamma Sol-Britt var mer än kvinnan med den själsdödande heltiden i Domus ytterkassa. Sen stod vi tätt ihop. Såg mörker och hörde den sista rösten: ett olägligt fnitter av en man som hade till uppgift att stänga nedgången om dem.
(I Anna-Karin Wislanders dagbok kunde man sedan läsa att våra mammor och pappor försvann ”ner i något större”, ”slöktes av jorden” [sic] och att de ”slutade att finnas”. I min kunde man, bredvid spalten med resultat från Division IV Mellersta Götaland, hitta de få ord som undsluppit fackeltåget och nått oss i oförstörd form. En kvinna (Inga-Lill Svärd, Anita Wester-Grünhaus?) nämnde orden ”självplock” och ”vägkyrka” och en man (Hanssons farsa?) ”material” och ”schakta”. Vi var alla överens om att Georg Hanssons ”material” och ”schakta” – fastän orden lika gärna kunnat appliceras på familjeföretaget MintAB – var kopplade till verksamheten.)
Hemvägen minns jag bara som delar av en större helhet: inte som man minns en plågad insekts död eller en sommar i sig, nej, jag minns hemvägen från mörkret kring Traumland i epileptiska sekvenser – som man minns fjärilens död genom vingspasmerna som föregår den, och sommaren genom den chokladpuck man tappade i sanden vid en insjö.
Efter en halvtimme öppnade jag ytterdörren mot hallens mörka värme med en nydöpt känsla av värdighet i bröstet. Dino satt på min säng med stora ögon och Katten Gustaf i knät. Han hade inte varit rädd, sa han. Hade vetat att jag var där ute någonstans.

∗∗∗

”Jag var nere i Traumland en gång”, börjar Liselott Hansson med den svarta, åttakantiga kaffekoppen i handen. Hon sitter i fönstret på semesterhemmet i Lövånger. Ute blåser någon i en visselpipa, i fönsterrutan skevar lövskog.
”Före sprängningen?”
”Före vad?”
”Var det som en sänka i marken?”
Hon skakar på huvudet. Håret är risigt efter dåligt sköljda blekningar, hon sippar på kaffet
”När var det här?”
”Senare. 89. Nej, 90”, ler hon. ”I samma veva som jag tröttnade på er.
”Vad tror du att verksamheten bestod av?”
Den kvällen vi följde efter dem var speciell, ett stormöte av något slag. Jag tror att aktiviteterna avtog efter det.”
En bäck har sitt lopp fyrahundra meter åt sydväst. Att tala om den som en dal är missvisande; snarare då en mycket långsam sluttning som på sin lägsta punkt möter fyra meter bergvägg. Bäcken avvattnar Blåtjärn och tjänar som tillflöde till Lilla och i sin tur Stora Vardsjön, men då är vi ute i civilisationen igen, och kan om nätterna se ljusen från motorvägen. [1]
De underjordiska lokalerna avslöjades under åttiotalets sista år och verkar därefter ha använts till tonårsfyllor och rökning. I Salen och Biblioteket återfanns enligt Liselott inte mycket av värde, och gången till det s.k. Frirummet var redan då ett gytter av rasad sten, järnhaltig jord och tvinnade rottrådar.

∗∗∗

Under veckorna som följde på fackeltåget agerade Traumlands medlemmar som om ingenting hade hänt. Sol-Britt Wislander log inte mer konstlat än vanligt när vi stämplade in för vår dagliga Dubbelnougat i hennes ytterkassa och Jonas M hade inget att rapportera, förutom att hans mamma  och pappa kvällen efter vandringen mot skogarna somnat redan till Här är ditt livs signaturmelodi. Vi stirrade menande på våra föräldrar när de kom hemcyklande från trältjänsterna på de inglasade kontoren och sökte förgäves främmande nyanser i deras röster när de skjutsade oss till ridningen eller planeringen av B-pojkarnas lottförsäljning. Men allt bara forsatte. Man stod där en tisdagkväll och försökte lugna en plågad ridskolehäst (Hansson) eller unvika de råa huggen från A-trupp med tränare (jag) som bara de själva förstod var vänlighet. Magnusson och Anna-Karin träffade bröderna Sinik på baksidan av Jugoschlaviska föreningen och fick höra att de skulle flytta till Eskilstuna eller Staffanstorp för att pappa Bogdan permitterats från Elektro/Elwab, och två dagar före Valborg halade Jonas Magnusson fram spritpennan och klottrade de sedermera legendariska raderna OLA ULLSTEN ÄR BÖG på elskåpet i Fanjunkarliden.
Allt bara fortsatte.
I maj gick braxen till så tätt att något slog fel i våra huvuden. Vi köpte koreanska håvar på Hanssons farsas grossistkort och lät de feta blyskivorna kippa sig till döds bortom badbryggan. Tyvärr sammanföll slakten med grossistkortinnehavarens vårfylla och det dröjde inte länge förrän han kom nervinglande från suterrängen på krönet och skrek att det var ett jävla sätt mot djuren. Hansson själv visade sig dock, inför sin pappa Traumlandsdogen och mig, vara mer än bara den ägarinna av elektronikbaserade, aldrig fungerande sällskapsspel som hon tidigare gjort sig känd som. När hon vunnit striden med hans ögon grymtade hennes pappa godisaristrokaten till och banade sig mödosamt tillbaka upp genom slyn, slet järntrean ur redskapsbodens polockepinn av grepar, krattor och ofullständiga krocketset och började dra boll efter boll ut över sjön så att det fräste i björkkronorna.

∗∗∗

Rekonstruktion:
När man funnit den kamouflerade ingångsluckan (90×90 cm), tillverkad av de furuplankor som blivit över från dansbanebygget, har man att leta efter den kil som gömmer öppningsanordningen. Ett enkelt handgrepp senare avtecknar sig en kvadratisk nedgång, till brädden fylld av surt mörker, och toppen av en stege som apterats med buntband i de grova rötterna som draperar Traumlands väggar. Att dra in en visade sig vara en omöjlighet. Förslaget var uppe på flera stormöten, men klubbades ner när det visade sig att det var frågor av just den typen som sådde split mellan sällskapets både huvudfraktioner; de som ville bevara den underjordiska kammaren som en plats för otvungen samvaro, rekreation och eskapism (Georg Hansson med fru, Tore Svärd m.fl.) och de som – med början i den s.k. Salens bortre ände – ville bygga vidare på konceptet och på sikt flytta in permanent.
Den senare hållningen visade sig ohållbar. De som förfäktade den (Allan Grynning [2], Sol-Britt Wislander och tvillingarna Wester-Grünhaus föräldrar innan de skilde sig) hade varken tid eller ork att utveckla den, men man ska minnas att den bara var ett av många scenarion som växte fram under Traumlands expansiva år, då ingenting sågs som omöjligt och tanken på ytterligare rum, filialer och ingångar var uppe på remiss inför varje stormöte.
När man efter cirka 4,5 meter når brunnens golv vidgar sig urgröpningen och man står med Salen på vänster hand. Är man först ner för kvällen tänder man fotogenlampan i alkoven intill ”pentryt” och får då se Sammankomstbordet trona i centrum av ett 10×5 meter stort rum, med en dörr i den nordostliga väggen och en i den sydvästliga. Denna Sal mynnar efter korta korridorer i Frirummet respektive Biblioteket [3]: ett bibliotek som efter hand fylldes med föreslagna tidskrifter, ett antal volymer av lokala stigfinnare/författare och ett hundratal Sexy Western som tagit för mycket plats i Erling Brüggers garage. Resterna av ett antal gör-det-själv-volymer som anlitats under konstruktionen och en Världsatlaas av äldre snitt ska också kunna återfinnas i åsens mylla.

Det tunga furubordet har i Liselotts beskrivning gått ner på knä och ungarna ristat väggarna fulla med sina X hjärta Y, kuk och fitta. Under hennes besök hade (inner)dörren till vänster (Biblioteket) varit igenbommad med tvärlagd regel och ett ännu blankt hängslås. Gången till höger var raserad. Ett par meter in i den gjorde nedfallen jord, sten och knäckta rotsystem det omöjligt att tränga vidare in till det sidoutrymme (Frirummet) som i ljuset av Liselotts tändare bara kunde anas. Hon sade sig vara säker på att de lårar som stått uppställda mot norrväggen varit av sent datum och hade placerats där endast en kort tid före hennes besök. Dessa ska ha innehållit dynamit, tändhattar.
Tanke:
Hon kan ha varit nere i de underjordiska lokalerna en av dess sista kvällar.

∗∗∗

”Jag tänkte bygga ett helt författarskap på det där hålet”, säger Anna-Karin Wislander när jag i maj 1994 träffar henne på Göteborgs universitet. ”Åren efter gymnasiet skrev jag utan avbrott. Sen kom det här emellan.”
Hon sveper med handen över Humanisternas kafeteria, håret är hennafärgat och språket klibbat av ontologi och a priori.
”Vad menar du med att ‘bygga ett författarskap på det där hålet’?”
”Traumland tangerar det sublima”, förklarar hon. ”Har du läst min avhandling förresten?”
”Tyvärr.”
Anna-Karin anser, i en bisats, att den tillhör allmänbildningen.
Fortsätter:
”Några minnen av studentupproret existerade knappast i vårt kvarter, eller hur? Fadersupproret -68 – för det hävdar jag att det var: ett fadersuppror mot ett gammalt officers- och fläsk-med-lök-såspatriarkalt Sverige – var bara en finne på näsan för oss. Vi hade fullt upp med avknoppningen från den knappt självförsörjande gården eller den del av tekomaskinparken som slet hårdast på själ och leder. [Med en axelryckning] När man sitter i seminarium med kolleger från kulturellt starkare skikt blir det där tydligt. Det gapar en jävla avgrund mellan mina campingsemestrar och deras FNL-demonstrationer. I vårt kvarter hittade man inga socialrealistiska fotoböcker om den partidevote kinesiske bonden – och knappt någon taxeringskalender heller för den delen – men däremot en jävla massa Stålmannen och Starlet. Och…”
”Jag förstår inte riktigt vart du vill komma.”
”Samhällets förändring under 60- och 70-talen var ju – vad ska man säga? – betydande. Eller?”
”Va? Ja, jo.
”Och även om det verkade som om upprorets frukter inte nådde oss, även om vi inte åkte på sommarläger med r:arnas ungdomskader utan hellre spelade minigolf och åt isglass med MBD-ungar som ville sätta på oss bakom elstationer, och även om vi inte lyssnade på Hoola Bandoola utan hellre på de där bensinmackskassetterna, mer åtråvärda p.g.a. den nakna kvinnotorson på omslaget än den kärlekslösa mixen av Harpo-B-sidor och melodifestivalbidrag från fältets undre halva, så tänker jag att: jo, några av upprorets frukter nådde visst oss. Moderniteten, den expansiva sexualiteten och gröna-vågandet måste haft en hemlig uppehållsort också i vårt kvarter. Hålet blev en bild för det.”

Hennes mors, Sol-Britt Wislanders, position i hierarkin förbättraddes drastiskt under hösten -79, och före vinteruppehållet samma år (verksamheten låg nere november-mars) gavs hon ansvar för den s.k. Kontaktgruppen. Sedan skulle vägen, antog Sol-Britt, ligga öppen för inval i styrelsen, som under denna period sammanträdde månatligen.
Bitterheten mot Kooperationen var stark. Hon hade alltid vantrivts i sin ytterkassa, och när varje försök till avancemang på arbetsplatsen visat sig meningslöst (Hem&Inredning, Charken) kunde hon glädjas åt karriären i ”Klubben”. När förslitningsskadan gjorde sig gällande och hon degraderades till orderräknare ute på lastbryggan var det inget hon led av. Tvärtom. Hon hade då dotterns akademiska framgångar att yvas över. Så långt från Kooperationen hade ingen Wislander tagit sig tidigare.
Mamma och pappa var – både enligt dem själva och Sol-Britt – mycket pådrivande, under framför allt renoveringen av Salongen; en åtgärd som blev nödvändig sedan det visat sig att taket släppt kring två stödjepelare och vatten läckt in längs den nordliga väggen. Beslutet togs Stormötet -82, vilket föregicks av det fackeltåg vi kom att beskriva.

∗∗∗

Först i slutet av våren spottade Jonas M fram den teori han haft i munnen sen tidig mars. Han hade under ett repriserat Naturrutan (som behandlade tabun och initiationsriter i en javanesisk bergsby) fått en ”konstig känsla” av sin äldre bror. Var vi säkra på att Traumland bara bestod av vuxna? Om inte: var gick i så fall den undre gränsen för upptagning? Hans tank var att, om det inte gick att få föräldrarna att prata bredvid mun, inrikta sig på den yngre generationen; på dem som kunde tänkas vara på väg in i Traumland.
Jag, Hansson och Anna-Karin tittade på varandra. Utanför den stympade familjen Wislanders gulaktiga betongglas avslöjade sig kvällen. Visst var vi trötta på det futila sökandet kring höjderna bortom Hildings; vi skulle aldrig finna den plats där de försvunnit ner i jorden, och känslan av att inte äga tillträde till som tog plats i oss varje gång vi närmade oss den kritiska biten skog (och fann den vara just bara skog) började tära på oss.
Den enda invändningen var Anna-Karins: Vad skulle hända om någon, genom Jonas M:s storebror, fick veta att vi var Traumlands hemlighet på spåren? Jag och Hansson insåg att det inte var vi som utsatte oss för direkt fara, utan Magnusson, och röstade båda bifall år Jonas manöver.
En manöver som självklart gick överstyr. Efter att ha gjort en snygg anspelning på ”sektverksamhet” när bröderna slötittat på Fönster mot tv-världen hade han (J) fått ”bank som fan”. Tomas – brodern – visste något, det stod klart, och Jonas hade tvingats försvara sig genom att dra en Solitär i kinden på honom så att ett öga sprang läck och glaskulorna sjöng iväg över vardagsrumsparketten.
Jag uppskattade att han ringde mig före de andra, sa jag, men förklarade också att jag var förbjuden att tala i telefon eftersom pappa påstod att mina och Hanssons allt frekventare samtal blockerade all telekommunikation. Försommaren var ett faktum, oljerökarna ur kvarterets skorstenar bleknade allt mer för varje kväll och inga nattliga ficklampsmeddelanden rosade längre våra tapeter. Dino, med påssjukan visslande ur luftrören, andades naivt i mörkret i sin säng och den 25 maj medverkade Hansson och jag i Anna-Karins dagbok: ”Liselott och Stefan vill ha det till att vi drömt alltihop.”

∗∗∗

Mitt eget prefix Fri- har visat sig väl valt. Många av medlemmarna beskrev ”Klubben” i allmänhet, och Frirummet i synnerhet, som en fri zon; en plats för en bortomvärldslig renhet. Åren 81-83 kännetecknades, som jag tidigare har nämnt, av en våghalsighet vad gällde beslut och planering, men enligt bl.a. Sol-Britt Wislander och Janne Wester hade destruktiva tendenser visat sig redan under stormötet -82. Det kunde handla om ett sent inkastat veto mot en omformulering av en till synes betydelselös stadgeparagraf, eller en osaklig detaljinvändning gällande Salongens stundande renovering. [4]
De för Traumland så unika samtalen, som aldrig kunnat föras ”därute”, ”utanför”, blev efter -83 allt mer sällsynta. Det som till en början varit en längtan efter att överbrygga avstånden mellan inre världar och mantalsadresser – påfallande ofta nämns orden bortomkroppslig  och gemenskap – ersattes nu av en entonig hedonism. Förråandet och skilsmässorna tog över. Förtalet och ”affärerna”. Det transindividuella lustbegreppet fick stå tillbaka för gemenskapens egomani. [5]
Detta sammantaget ledde till att många medlemmar trivdes allt sämre. Efter att momentant ha utökats av lycksökare från andra Traumlands [6] glesnade matrikeln [7], med början tidig höst -85, och tappades bort av någon (mycket pekar på min mor) vid ett nattligt dopp i Blåtjärn. Annat material, som senare återfunnits i området kring det sprängda/raserade Traumland, visar på en patetisk vilja att smycka lokalerna. [8]
Hanssons Psychedelic Furs-plattor slog i åk 8 in en kil mellan henne och gruppen, henne och mig, och tvingade mig bort från mitt idrottsförflutna i samma tankt som Jonas M. närmade sig det. (Jag närvarade personligen när han blåste skiten ur El-Almein- och Kurskdioramorna med en klorexbomb bakom tillbyggnaden och gick raka vägen upp på sitt rum för att skriva sitt första matchreferat.) Själv satt jag den hösten så ofta i Alla Ljugers replokal att jag omedvetet lärde mig basgångarna, och fick därför hoppa in när det visade sig att Bas-Sigge (Sigvard Remmer) inte längre gjorde skäl för sitt namn och tänkte låta flickvännen i Vårgårda gå före skivkontraktet.
I bandkretsarna kunde man ibland stöta på Hansson. Något inom henne gick sönder varje kväll; något som sårade mig djupt och fyllde mig med kärlek, och det är först nu, långt senare, som jag inser att hon i sig inte var viktig; att hon bara var ett substitut, en funktion. (Men vad gjorde vi utan funktioner?)
Hon blev den första av oss att flytta. Jag blev nummer två. Jonas Magnusson gav sig åt den spirande svenska innebanderörelsen och Anna-Karin recenserade från och med 1992 skivor, under den välfunna preudonymen Anna-Charon, i indiefanzinet Dead Charlotte. Ett och annat prosafragment flimrade också förbi – de sista försöken på fiktionens område.

Många har velat tolka särskilt Frirummets funktioner på ett snävt och fördomsfullt sätt. Visst förekom det sexuella handlingar mellan medlemmarna, men inte under de grovt förråade former som Tryggve Jonason gör gällande i Ett sällskap under jorden (Växsjö, 1999). Kapitlet ”Efter förelagda ärenden” bygger på tredje- eller fjärdehandsinformation som nått krönikören i starkt förvanskad form. Sexuella – låt oss i brist på bättre använda denna term – situationer/händelser utspelades i Traumland, men då enbart som en utvidgning av den fördjupade, interpersonella aktivitet som var Traumlands adelsmärke. Som ett exempel tål att nämnas att det inom ramen för Alingsås:16:s verksamhet inte förekom fullbordat samlag förrän Georg Hansson, John Grynnings änka och kretsen kring dessa utförde sin kupp under vintermötet -83/84.
Den frid som kännetecknat samvaron i de underjordiska lokalerna stod därefter inte att känna igen. Enligt flera källor – alla obekräftade – ska ett misslyckat restaureringsförsök ha planerats i Sol-Britt Wislanders kök, tidigt -86 eller sent -85; ett icke-auktoriserat möte där såväl Elsa Magnusson som min egen far tycks ha närvarat. Tyvärr ska denna motreaktion ha omintetgjorts av läckor och destruktiva tendenser som spridit sig – inte bara från externa Traumlands in mot Alingsås:16, utan lika mycket, det mesta talar för det, från Alingsås:16 och ut i det blodomlopp som utgjordes av de löst sammankopplade cellerna. [9]

_________________
[1] Björkslyn har ringat in fördjupningen och gjort de vattenfyllda lokalerna omöjliga att upptäcka för den som inte vet vad han ska leta efter.
[2] Traumlands inre struktur måste ha förändrats i och med hans död. (Hans centrala position, hans inflytande i de två första styrelserna etc.)
[3] I vår brevkorrespondens menar Tore Svärd att det s.k. fysiska Traumland – en benämning flera av dess medlemmar använder – kunde liknas vid ”en underjordisk trerummare konstruerad med utgångspunkt i, och med inspiration från, vedertaget villabyggande. En sorts källare i skogen” [min kursivering].
[4] ”-78, -79, egentligen hela vägen över -82 kan en la säga att det var bra va. En bit av -83 också, eller ja, man fick plats va, om du förstår vad jag menar, det var ju nåt helt annat än den här dovheten i kassan och så va. Sen – ja, det andra smög sig väl egentligen på i och med att Bo-Inge Helgesson och Georg, ja Liselotts pappa vet la du, tog över det administrativa. De stod väldigt starka under den perioden och vi stoppade dem inte i tid helt enkelt. För dålig beredskap. Och sen… (…) Jag kommer ihåg att han [Grynning] sänkte trumpeten – när kan detta ha varit? Sent -82? Nån av de sista nätterna innan höststängningen i alla fall. La han den så – rätt ner bara, packade ner den i lådan och… Han tyckte inte det lät nåt helt enkelt och han spelade ju ändå med melodifestivalorkestern några gånger, så han borde väl – (…) Nänä. För oss andra var det en helt vanlig kväll. För Grynning* var det början till slutet.” Sol-Britt Wislander, bandinspelning 050511.
I samtal har Wislander också berättat om den ”värme” som, särskilt under försommaren -79, spreds av hans O sole mios och Basin Streets. Ljuset från eldstaden som darrade mot väggrötterna, doften av torr röd jord och samtal som aldrig kunde föras ”därute”. Hon bekräftar också den dåliga stämningen, konstroverserna kring en rad bärande frågor som går i dagen under vårmötet -81, vilket styrker mina föräldrars senkomna berättelse om att det var två bedrövade målsmän som, så ljudlöst som möjligt, ställde av sig stövlarna i farstun när det led mor morgon natten till den 12 april -81.
[5] Ritva Wälitaalo, Rekordårens utopier, 1999, Institutionen för kulturantropologi och etnologi, Uppsala universitet.
[6] Forskningen befinner sig här i sin linda.
[7] Den peak som kommer och försvinner i augusti -85 beror alltså inte, som det tidigare hävdats, på en noggrannare inräkning; utan på att ett antal besvikna medlemmar från andra Klubbar/Traumlands sökt sig till enheten sydost om tätorten (Alingsås:16).
[8] Ett halvt upplöst tryck av Nääs Slott och passagen in mot de stora sjöarna; en reproduktion av ett stycke fjällvärld (blandteknik) där näver tjänar som bergstopp, björkbestånden återges av torkad renlav etc; temuggar (I love Dalsland) som måste ha härrört från vårt hushåll och en målad glasburk med inskriptionen Distr b tion&Kont r; tre mossfyllda kvartingar Old Selection; x meter kassettband och tre st. BASF-höljen; T-shirt – Mockba 80; hårnålar, snusdoslock, sprängtråd, tändhatt, metall -och plastfolie – allt ingjutet i blåbärsrisets rottrådar.
[9] I beskrivningen av de regionala skillnaderna mellan enheterna finner jag Jonason något mer tillförlitlig. Även om han också här mest baserar sig på rykten – och i allt för stor utsträckning beskriver de olika cellernas yttre kopplingar som ett ”misslyckat frimureri” – tål kapitlet ”Nätverket” (s 19) en omläsning. Viktigt att framhålla är dock – och detta gäller inte bara Jonasons, Lee-Harpers och Frankes texter – att den ökande mängden falsifikat kring 70- och 80-talens Traumlands korrumperar våra minnen.

Stefan Lindberg

© Stefan Lindberg

Lämna en kommentar

Under Noveller