Tag Archives: Sydafrika

Four favorites 1: Derek Attridge recommends contemporary South African novels

I recently read a very interesting, rather short but dense, article: “The South African Novel Today”. It begins with reflections about the contemporary South African novel and a shift from an optimistic world view, that followed when apartheid finally was abolished, to a considerably more pessimistic world view expressed in more recent novels.

unnamed

The author of the article, Derek Attridge, a renowned South African-born British scholar at University of York, specialized in English and South African literature, then proceeds with an evaluation of the state of the South African novel today and in its recent past. He quotes two new studies on the subject, he criticizes some aspects of the contemporary trend to blend the historical with the fictive, he reflects on broader trends and he engages in a more detailed analysis of one recent novel. The article is inspiring, dense with knowledge and it makes you want to know more about South African novels.

I wrote Mr. Attridge and asked if he would be interested in recommending four of his favorite contemporary South African novels. I’m very grateful and proud to be able to present Mr. Attridge’s recommendations (below) in our new series Four favorites / Fyra favoriter.

Mr. Attridge has written and edited more than 20 academic studies. He has written J. M. Coetzee and the Ethics of Reading (2004) and The Work of Literature (2015). He has co-edited Writing South Africa: Literature, Apartheid, and Democracy 1970-1995 (1998) and The Cambridge History of South African Literature (2012).

These are Mr. Attridge’s recommendations:

davids_story_c

David’s Story, by Zoë Wicomb (Kwela, 2000; The New Press, 2001).

This ambitious novel weaves together two stories dating from either end of the twentieth century: David Dirkse, a former guerrilla in the struggle against apartheid adjusts to the new world of post-apartheid South Africa while exploring the historical roots of his community, the Griqua people; and his possible ancestor, Andrew Abraham Stockenstrom le Fleur, leads the Griquas in a trek to find a new home. Wicomb explores the fraught internal dynamics of the liberation movement, with particular attention to the prejudices against “coloured” (i.e., “mixed-race”) and women members of the ANC in a dazzling, sometimes comic, sometimes chilling, always highly imaginative work.

images-3

The Restless Supermarket, by Ivan Vladislavić (Umuzi, 2001; And Other Stories, 2014). Swedish translation: Snabbköpet rastlös

Aubrey Tearle, the narrator of this novel, is resistant to change, but change is happening all around him, as the fixities of apartheid South Africa tumble in the late twentieth century. He is a proofreader, and his passion for correctness is evident throughout the novel, which relates the tale of the final gathering at the Café Europa in Hillbrow, Johannesburg, before it closes its doors, a victim of the unstoppable transition. The novel includes Tearle’s magnum opus, ”The Proofreader’s Derby”, a nightmarish tale which he has produced in an error-strewn version to test young proofreaders. Through the comedy runs a vein of sadness, as Tearle, for all his absurdity, is a not unsympathetic character. Vladislavić’s superb handling of style is a delight throughout.

9780312421748

The Heart of Redness, by Zakes Mda (Farrar, Straus and Giroux, 2000; Oxford, 2002).

What is especially striking in this novel is the long view it takes of the history of the Xhosa peoples in the Eastern Cape, in which the apartheid years from 1948 to 1994 are seen onlyas a small part of a much longer story. The work moves between the pre-apartheid past and the post-apartheid present, tracing the long wake produced by the Cattle-Killing of 1856-7 which sealed the subjugation of the Xhosa to the European colonizers. In the present, the people are still divided between the descendants of those who believed the prophecy that led to the killing of cattle and those who didn’t, and the novel brilliantly shows the rift working itself out over the question of tourism in the region.

9780349120799

Agaat, by Marlene van Niekerk (Tafelberg, 2004; translated by Michiel Heyns as The Way of the Women, Little, Brown, 2007; translation reissued by Tin House Books, 2010). Swedish translation: Agaat

Written in Afrikaans and skilfully translated into English, this magnificent novel uses the extraordinary device of the consciousness of a dying woman suffering from motor neurone disease, and who can only communicate by blinking, to tell the story of family and racial conflict on a South African farm. Agaat (Agatha, but also agate, in English) is the coloured nurse who tends to Milla while also overseeing the farm, in a dramatic reversal of power relations – since Milla had rescued Agaat as a child from extreme poverty and neglect. Set in the dying days of apartheid, the work uses an intense family drama to reinvent the tradition of the Afrikaans plaasroman or farm-novel as a distillation of the country’s tragic history.

Derek Attridge

Lämna en kommentar

Filed under 4 favoriter / 4 favorites, Listor

Novell 148: ”En stereo i Soweto” av Tshepo Mogale

20170206_165121

Med sin nyfikenhet och genuint internationella orientering är Bokförlaget Tranan helt unikt i Sverige. Förlaget gav ut sin första bok 1992, och var först inriktat på asiatisk litteratur. Idag är utgivningen betydlig bredare och man ger framför allt ut översatt litteratur från Afrika, Asien, Latinamerika och andra språkområden som de allra flesta andra svenska förlagen ofta ägnar ett förstrött intresse. Läs mer om Tranan

Berättarserien – kortprosa från Vietnam, Iran, Kanada, Sydafrika…

Ett av Tranans flaggskepp är Berättarserien, böcker med kortprosa från, om uttrycket tillåts, världens alla hörn. Hittills har man gett ut 25 titlar. Det här är några exempel: Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen, Georgien berättar: Goris fästning och Kambodja berättar: Bladen faller långt från stammen. Novellerna i den senaste titeln lär vara den enda litteraturen som översatts från khmer till svenska någonsin.

Vi fick möjlighet – ett stort tack till Johannes Svensson på Tranan – att publicera en novell ur Sydafrika berättar: En stereo i Soweto. Volymen innehåller 27 noveller av mycket skild karaktär, även om flera av dem handlar om eller berör apartheid, på ett eller annat sätt. Samtliga noveller är skrivna efter 1994, översättningen och urvalet har Jan Ristarp gjort. Det initierade förordet är skrivet av Stefan Helgesson.

Vi valde den korta och humoristiska titelnovellen, skriven av Tshepo Mogale, som även är ståuppkomiker. Vilket verkar logiskt när man läser den här charmiga och även en smula äventyrliga novellen.

Den handlar om två unga män från Johannesburg, som knappt känner varandra och ska åka ut till Soweto, där en av dem varit en gång tidigare. Den ena killen har bett den andre om skjuts, eftersom han ska köpa en stereo, som möjligen är stulen, i Soweto. Berättelsen börjar när de två kompisarna segar sig fram med bil i den täta och stökiga trafiken och närmar sig Soweto: ”Det finns en stämning av kåkstadens fredagskvällsupphetsning.”

En stereo i Soweto

En kvarts körning tänjdes ut till en grym 45 minuters exponering för fredagskvällstrafiken på Sowetos huvudgata.
”Nå, hör du Moshe, vet du nu exakt var det var du skulle möta den där killen?” frågar jag min färdkamrat som jag ger skjuts för att åka och köpa en stulen stereo till hans lägenhet.
”Ja, ja, jag tyckte att vi kunde träffas vid Protea polisstation, det är det enda stället i Soweto som jag känner till”, säger han.
”Ska du träffa en kille för att köpa stulna varor på en polisstation?” frågar jag misstroget. Vilka killar! ”Men hur kommer det sig att du inte hittar i Soweto, du är ju en Joburgkille?” frågar jag och försöker konversera.
”Jovisst, men jag har vuxit upp borta i East Rand, i Boksburg. Jag har bara varit här en gång”, svarar han. ”Och du?” frågar han, ”varför hittar inte du i Soweto?”
”Jag är från Bloemfontein”, svarar jag.
”Vad ger du mig för det?” skrattar han. ”Två svarta killar, en från Boksburg och en från Bloemfontein som inte hittar i Soweto. Vilken kul grej, va?”
”Ja, det är det ju”, säger jag och bryter också ut i skratt. Efter en stund säger jag: ”Men jag förstår i alla fall inte varför du måste träffa honom på en polisstation. Vi kunde väl ha sagt en verkstad eller nåt.”

Jag antar att det var det enda stället han kände till och jag var inte bekant med trakten här omkring; jag hade bara varit i Soweto en gång. Jag kände inte ens Moshe särskilt väl. Allt jag visste var att jag var pank och att han hade erbjudit mig hundra spänn för att åka med honom och hämta stereon. Jag hade träffat honom tidigare samma dag på Wits.
”Ja, vem är den här killen förresten?” frågar jag.
”Han heter Jabu, han verkar vara en just kille”, svarar Moshe.
”Och hur länge har du känt honom?”
Och Moshe, han muttrar: ”Ja, jag var i stan på Carlton Center när en kille berättade för mig om sin kusin som säljer stereo, laptoppar, mobiltelefoner och allt möjligt helvetes billigt. Så han ska sälja den här djävulska Technics med högtalare och hela skiten för 600 spänn. Men jag ska försöka pruta ner honom till kanske 500 spänn, du ska få se! Jag kan konsten att göra en god affär!”
”Nåja, vi får väl se när vi kommer fram”, säger jag.
vi släpar oss fram i trafiken på gamla Potch Road, fångade i en röra av taxibilar och folk som kör hem efter en lång vecka. Över hela kåkstaden hänger en tung filt av rök från de kolugnar folk använder som värmekälla. Det finns en stämning av kåkstadens fredagskvällsupphetsning. Högljudd kwaito-musik dånar ur taxibilarna, Shagaan-kvinnor i färgstarka kläder går förbi med sina stora lass av varor på huvudet. All slags spykos (snabbmat) lagas till av informella kockar runtomkring taaxistationen på andra sidan vägen mitt emot Baragwanath-sjukhuset, det största i södra hemisfären. När vi kommer längre in i kåkstaden kan vi se en lång räcka affärer, livsmedelsbutiker, affärer med begagnade bildelar och till och med en Nando’s Chickenland. Jag blir paff över mängden skyltar längs vägen, de sträcker sig kilometervis. Att köra bil i Soweto är en upplevelse för sig, för normala trafikregler gäller inte, taxichaufförerna regerar över vägen och man måste tillämpa yttersta försiktighet hela tiden. Plötsligt skär en taxi in framför oss och stannar. Jag rullar ner mitt fönster och ska ge mig till att skälla ut honom, men Moshe hejdar mig och ger mig en av de där gosse-jävlas-inte-med-den-där-taxichaufförenblickarna. När han är klar med att lasta ur sina passagerare börjar vårt körfält att röra på sig igen. Vi kör i åtminstone 25 minuter innan vi når vårt mål.
När vi stannar framför polisstationen står det två poliser vid grinden och pratar. Den ene har uniform och den andre är civilklädd. Moshe förklarar för poliserna”Eksê, bröder, vi kommer hit för att träffa en vän till mig. Jag känner inte till trakten så vi tyckte vi kunde väl träffa honom här vid polisstationen. Man vet ju att Soweto inte är det säkraste av ställen, så ni har väl inget emot att vi väntar här en stund?”
Den uniformerade polisen, han muttrar: ”Nä då, bröder, det går fint, jag går av nu, men inspektör Samadula här han ska se efter er killar”, när han går sin väg.
”Dag, imspetörn”, säger jag.
Inspektör Samadula håller i en stor automatpistol; han ser på oss och ler. Han har ett vänligt ansikte. Under polismössan har han en kort afrofrisyr och han är bredaxlad. Han har ett vackert ansikte med en lätt skäggstubb på hakan. Hans blanka ögon får honom att se ut som en sådan där person som tillbringar mycket tid i sin fantasi, på väg ut i rymden. Han går fram och tillbaka; han har ett svassande sätt att gå. När jag tittar närmare på honom kan jag svära på att han är full som en alika. Men så kan det ju inte vara, en polis i tjänst med automatpistol. Men efterhand som vi väntar inser jag ju – hallå, hallå – att det svassande steget verkligen är som han raglar, och de blanka ögonen och rymden i blicken: den jäveln håller på att tuppa av vilken minut som helst. När han raglar fram och tillbaka utanför grinden leker han med pistolen och muttrar på en cocktail av svordomar för själv.
När vi har väntat i 15 minuter börjar jag bli otålig så jag mumlar till Moshe: ”Hör du, är du säker på att den här killen kommer?”
”Jo, jo, coola ner dig bara, han kommer ska du se” svarar han.
jag muttrar vidare: ”Du, jag har faktiskt aldrig varit i Soweto, vi kan väl gå en liten tur till hörnet, vi kanske får syn på några brudar.”
Moshe håller med, och när vi strosar iväg från polisstationen talar han om för inspektör Samadula att vi tar en promenad. Han muttrar något till oss medan han fortsätter att ragla omkring. När vi går ner för gatan muttrar Moshe: ”Du, jag orkar inte vänta längre på den där Technics-maskinen; det första jag ska göra är att döpa den, jag ska skruva ihop ett stativ till den, och så ska jag lägga på en Luther Vandross och älska hela natten, jag kan inte bärga mig.”
jag muttrar: ”Ja, ja, låt oss först få tag i den där stereon, sen får du sköta din sexgymnastik. La du märke till nåt hos Samadula? Den jäveln är full som en alika! Vad fan vill det säga, va?”
när vi har gått en 400 meter beslutar vi att gå tillbaka till polisstationen. Vi ser inte till några brudar, det är bara taxi och bilar överallt. När vi närmar oss stationen ser vi att inspektör Samadula står mitt i gatan högljutt svärande medan han siktar på ett inbillat mål med sin pistol. Han får syn på oss och så skriker han: ”Hallå där, era jävla typer, vad fan gör ni här?”
”Vi är ju här … ” muttrar jag.
”VOETSEK! SCHTICK!” hugger han av och pekar med pistolen mot oss. ”Är ni fortfarande kvar, era jävlar; spring eller så mosar jag er!”
Vi vänder om och sprintar nerför gatan fortare än ficktjuvarna i Carlton Center. Efter cirka 100 meter stannar vi. Jag skakar som en liten tös och skriker åt Moshe: ”Din dumme fan, vad fan är det för ställe du tagit med mig till? Jag kommer att dö i det här jävla Soweto för en stulen radio! Jag har inte ens knullat en vit tjej än, och nu kommer jag att dödas av en full polis, wanyela sani!”
Moshe ser ganska skakad ut och blek för att vara svart. ”Vad är det för slags ansvarslöshet, att ge en full polis en så stor pistol?” säger han och börjar få tillbaka sin vanliga hudfärg.
jag står där mitt i gatan och undrar hur jag ska få tillbaka min bil. Vi bestämmer oss för att det bästa vi kan göra är att gå tillbaka med händerna över huvudet och förklara för Samadula att vi bara ska hämta bilen och köra vår väg.
vi går bort mot polisstationen med händerna i luften, som al-Qaida-krigare som ger upp. Vi går hela vägen uppför gatan och fram till vaktkuren med händerna i luften. Där hittar vi Samadula avtuppad på golvet med pistolen liggande ovanpå sig, med öppen mun och med drägel strilande nerför hakan och på halsen och bröstet.
Moshe säger: ”Vi tar den jävelns pistol!”
Men jag muttrar: ”Nej, absolut inte, det kan vi inte göra! Det är inte rätt, det kunde vi hamna i fängelse för. Vi tar bara hans plånbok och ger oss iväg.” Så jag letar igenom hans kläder och hittar hans plånbok, men allt han äger är 35 cent. Så vi låter det vara, svär över honom och går till bilen. Jag börjar spela upp de senaste minuternas händelser i huvudet. Jag tänker: Vad i helvete gör jag här, på en polisstation för att köpa stulna varor, rånar en avtuppad polis, var har jag min moral? Jag har fått en bättre uppfostran än det här! Vad skulle mina föräldrar tycka? Hur ska jag kunna förklara mig om jag åker fast?

”Fan också”, säger jag att jag märker att jag springer tillbaka till vaktkuren och sparkar den avtuppade polisen i revbenen. ”Jävla knöl! Tog nästan livet av oss och skrämde skiten ur mig!” Nu känner jag mig lite bättre och vänder tillbaka till bilen, klar att ge mig av fort som fan från det här dårhuset.

Hola magents! Tjena killar!” är det nån som säger när vi kliver in i bilen.
”Jabu!” säger Moshe.

”Ledsen jag är sen, men du vet ju hur det är – afrikansk tid”, säger Jabu.
Jag hatar när svarta använder det som en ursäkt för att komma för sent?
”Så vart ska vi?” frågar Moshe honom. Jabu går in där bak och säger att han ska visa vägen. Vi kör i omkring tio minuter och lyssnar till Jabu som går på om hur hemsk hans tid i fängelset var och om alla han har rånat. Vi stannar vid ett skjul och Jabu säger”Såja, killar, vänta här, jag går och hämtar grejorna. Ge mig pengarna så kommer jag tillbaka med detsamma.”
När Moshe räcker honom pengarna säger han: ”Jag går med dig in.”
”Nej, vänta här, jag kommer tillbaka med detsamma. Dom här killarna är kriminella, broder, och dom gillar inte att få in främlingar i huset”, säger han. Så han kliver in i skjulet och vi blir lämnade kvar för att vänta på den där Jabu-typen.
vi väntar i fem, tio, tjugo minuter.
Jag säger till Moshe: ”Gå och kolla den där killen, det här är ju löjligt.”

Så när Moshe kliver ur bilen säger han: ”Du kan väl komma med, det är lite läskigt därinne.”
Och jag muttrar: ”Ja, det är det.”
Han bara tittar på mig. Så jag går ur bilen och vi går bort mot skjulet. Vi går in på gården. Plötsligt är det mycket, mycket tyst. Allt jag kan höra är mina egna fotsteg och mina hjärtslag. Vi märker plötsligt en rörelse inne i skuggan, vi skriker till båda två, och vad får vi se? En jävla katt.
”Puh!” suckar vi båda två. Vi öppnar dörren och slinker in i skjulet.
Wola, hallå, är nån här?” frågar Moshe nervöst. Jag pissar nästan på mig när vi får syn på skuggan av en människa med upplyft hand som håller vad som ser ut som en kniv. Vi skriker igen och när vi vänder oss om får vi se en gammal kvinna som håller en träslev täckt med gröt. Än en gång känner vi oss som några riktiga klantskallar
”Hej, mamma, vi letar efter Jabu”, muttrar Moshe.

”Vilken Jabu? Det finns ingen Jabu som bor här. Kanske menar ni den där grabben som sprang igenom skjulet för 20 minuter sen? Är det en vän till er? Säg åt honom att om jag nånsin får tag i honom, så kommer han att få ångra det.” Hon skakar och svänger med grötsleven igen som med en käpp. Och så med en gång tappar Moshe kontrollen och säger med hög röst: ”Du ljuger, han är här inne nånstans! Jag vet att du gömmer honom nånstans! Jag vet att du gömmer honom, fan också, var är han?”
”Lugna dig Moshe”, säger jag. ”Jag är ledsen, frun, vi går. Om ni nånsin ser honom så var snäll och be honom ringa mig”, säger jag och försöker få Moshe på bättre humör.
Vi lämnar skjulet, kliver under tystnad in i bilen. Vi kör ut ur kåkstan utan att växla några ord. När vi kommer tillbaka till asfaltvägen kan jag inte komma på nånting att säga till honom som kan få honom på bättre humör. Jag öppnar munnen för att säga nåt, men allt som kommer ut är: ”Jag behöver fortfarande dom 100 spänn du lovade för bensinen.”

Tshepo Mogale
 

© Tshepo Mogale, Jan Ristarp & Bokförlaget Tranan

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Färgstark fotobok om den afrikanska modeindustrin

 
Catwalk-Cover_160425-BELI.indd
 
Per-Anders Pettersson
African Catwalk
Kehrer Verlag

Det formas stereotypa bilder av alla länder och kontinenter, men Afrika verkar särskilt hårt drabbat. De här bokomslagen är ett tydligt exempel, men vanligtvis är det bilder av etniska konfliter, krig, korruption och svält som formar bilden av hela Afrika. Mer sällan skildras den framväxande afrikanska medelklassen och dess livsstil. Därför är det nästan med en känsla av befrielse man läser och titttar i Per-Anders Pettersson sagolikt vackra fotobok African Catwalk, utgiven av det tyska kvalitetsförlaget Kehrer.

Boken skildrar den framväxande afrikanska modeindustrin. Förutom några korta initierade texter, så utgörs boken av Pettersson foton, som han tagit på modevisningar i sammanlagt 15 afrikanska länder mellan 2010 och 2015. Enligt förlagsreklamen är det första gången den afrikanska modeindustrin har skildrats så här närgånget – Pettersson har kunnat röra sig fritt mellan visningarna och backstage.

10_african catwalk

South African model Sanele Junior Xaba stands backstage before a show with the South African designer Chu Suwanapha during the South African Menswear Week in the Cape Town Stadium, South Africa 2015 © Per-Anders Pettersson

 
Den afrikanska modeindustrin växer snabbt, i länder som Sydafrika, Kenya och Nigeria, men relativt sett är den fortfarande liten. En anledning till den snabba tillväxten är att Kinas ekonomi bromsat in. Afrika, men sin ungefär en miljard stora befolkning, har därmed blivit en intressantare marknad. Det som gör afrikanskt mode särskilt intressant för internatioonella märken och konsumenter, är bland annat mångfalden av estetiska uttryck, kulturer och hantverkstraditioner.

Skriver Alessia Glaviano, fotoredaktör för Vogue Italia och L’Uomo Vogue, i sin introducerande text: ”International designers have always found inspiration in Africa, from the beadwork of the Maasai to centuries-old fabric-making and weaving traditions in West African countries, such as Burkina Faso and Mali. Designers and labels such as Vivienne Westwood, Stella Jean, Paul Smith, Burberry and Moschino Cheap & Chick frequently use rich, colourful fabrics, which are often made by local weavers in Burkina Faso and Mali, hand-loomed based on centuries-old traditions.”

7_african catwalk

Ivorian model Awa Sanoko wears a creation by the New York-based Senegalese designer label Versaiilles before a show in the Hôtel des Almadies during the Dakar Fashion Week, Senegal 2014 © Per-Anders Pettersson

 
Idag finns det modeveckor i mängder av afrikanska länder, och många designers deltar i flera av dem. I vissa länder arrangeras dessutom konkurrerande modeveckor. Däremot är det relativt få av dem som kan försörja sig som modeskapare. Somliga tar andra uppdrag, som att göra bröllopsklänningar.
 
8_african catwalk

Model Thembi Kobedi stands backstage before a show with the South Africa-based Kenyan designer Liz Ogumbo during the South Africa Fashion Week in Rosebank, Johannesburg 2012 © Per-Anders Pettersson

 
African Catwalk skildrar ett Afrika som man sällan eller aldrig ser annars. Men boken är inte bara eller i första hand en motbild, det är en fantastisk mode- och fotobok. Den är vacker och färgstark. Allra bäst tycker jag om bilderna backstage, innan och efter modellerna har tagit på sin coola catwalk-look. Fotona speglar glamouren, men Pettersson fångar också modellyrkets vardag, och små absurditeter, på ett suverät sätt – stressen, väntan och tröttheten.

Petterssons hemsida för boken: African  Catwalk

Galleri Kontrast i Stockholm ställer ut foton ur bildserien från 27 august till 2 oktober.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Interview: urban planner Tanya Zack on Johannesburg

FW_WUTIJ_Poster

South Africa has gone through huge changes since apartheid was abolished 1990 and free elections was held 1994. One of the places that has changed the most is Johannesburg, South Africas largest city and the region’s most vibrant commercial center.

The publisher Fourthwall Books has published a beautiful series of booklets about different places in Johannesburg, most of them dominated by immigrants from other African countries. These immigrants are often very skillful entrepreneurs and they add to the character of the neighborhoods they live in.

Mark Lewis (interview + photos) has taken the photos for the booklets, urban planner Tanya Zack has written the texts. We had the opportunity to ask Zack a few questions about the books (review).

Could you tell us a little bit about the ideas behind Wake up, this is Joburg?

– I have always lived in Johannesburg and I grew up close to the inner city, in Bertrams. My worklife has often intersected with the inner city and I have a passion for its dynamism and surprise. But from around 2008 I had the opportunity through my work – doing research and policy – to work on some of the big issue areas of the inner city – such as so-called ‘bad buildings’. I became convinced that I need to spend more time in understanding and in diagnosing what I see in the city before I can hope to respond to it as an urban planning practitioner.

– I started walking the streets of the inner city and I was overwhelmed with the excitement of it. I learnt so much, saw so much I didn’t know existed in Johannesburg and also simply encountered these incredible experiences of interacting with people or of just watching. I felt humbled by how little I knew and understood and how my training and experience as an urban planner equipped me in some ways to have a lens for interpreting what I was seeing but the privilege of just being in the space and looking was a whole new learning experience.

FW_Mark-Lewis-Tanya-Zack_Tony-Dreams-in-Yellow-and-Blue_Cover-679x679

– Photography became a natural extension for me in the act of watching and I spent many months taking photos. This was also a vehicle of access because each photo required conversation, and permissions and so I got talking to people. It was still a personal project – looking, taking pictures, turning these into collages for the pleasure of absorbing and playing with the extraordinary images of the inner city.

– The next stage in this unplanned journey was the collection of stories. And Mark and I joined forces. I write the stories, he photographs them. We work together very closely so that the pictures tell a story and the words create images. In some cases the stories popped up because we encountered them in our wanderings. In other cases we set out specifically to understand a specific activity or person life and livelihood in the city. For instance we followed recyclers over a number of days and in some cases followed their stories over many months. Not every story is intended for publication. In fact most are just our personal encounter with our city.

FW_Mark-Lewis-Ansteys_1-679x679

– The selection of stories is not conscious as much as it is driven by ‘that feels right’ or that doesn’t feel right. The journey is intuitive. We are not trying to look at a particular category of person, space or activity but rather at something that feels lesser known, but important to us for understanding something about Joburg. They have mostly centered on less formal activities in the city and mostly in the inner city which is the dynamic heart of Johannesburg, often a first place of arrival for migrants and a place where buildings are constantly being re-purposed.

– We are not offering lessons or opinions on what should be done in Joburg. This is a creative task. If we can alert people in Joburg to something that feels a little lesser known and through that inspire a greater affection for this city of possibilities, we will have achieved a lot.

00004093

I have recently read the books, published by Fourthwall Books, by you and Mark and I have read another book that Fourtwall is involved in: UP UP: Stories of Johannesburg’s Highrises. Several themes are recurring in these books. One of those themes are change, rapid change on a grand scale. Several of your stories focus on marginality and informality. Can you tell us a little about that?

– One of the things the stories alert us to is people carving a livelihood on leftover space. All over Johannesburg leftover land and redundant buildings are appropriated temporarily or irregularly for living space, places of religious worship, gambling or for survivalist income generation. That space may be threatened or criminalized or ignored by the authorities. But these are often the only remaining places of opportunity for new entrants to the saturated informal economy of the inner city.

© Mark Lewis

 
– The most marginal of the activities and spaces that the story series explores is that of informal butchers who chop cow heads in a disused parking garage in the heart of the inner city. The condemned building that the story S’kop takes place in abuts highly formalized inner city structures and is within view of banking head offices and the cultural precinct of Newtown. It is in the shadow of the city railway station and is the backdrop to the city’s premier public art sculpture, the Firewalker.

– Several of the stories are located in leftover spaces or concern marginal economic activity. These activities that occur in the gaps of the planned and regulated city offer spaces of innovation and of experimentation with new ways of creating livelihoods and of city making.

– They may well manifest the shifts that begin as quiet moments and actions outside of the purview of formalized city planning but that over time normalize and mainstream in the urban space. More important than their absorption into the regulated city however is their value in pioneering new modes of practice – often out of necessity and at times out of a serendipitous accident of history. These fringes are the things to watch and learn from to understand how the remaking of cities happen in spite of the systems that resist change.

Humfrey, Caretaker of Ansteys
Humphrey Lenong, caretaker of Ansteys © Mark Lewis

 
In Tea at Anstey’s, about a beautiful art deco building where you live, you write: ”Everyone mentions crime or safety here.” Could you tell us a little bit about crime and safety in Johannesburg, and about what you think would be good policies to address these challenges?

– Violence is pervasive in Johannesburg. In all our stories there are views of crime and violence, whether violent physical crime, or violence of exclusion (such as of migrants) or xenophobia. In other research that I have conducted people speak of the violence and corruption exercised by security officers in the inner city, where violence is structural and where violence is exercised by security officers – in the form of extraction of bribes and threats or theft, as is alleged in several interviews I have conducted in the inner city – then the only action that can be taken is internal structural change within the state and security forces. This means that change has to start with cleaning up of policing and of the corrupt elements within local governance structures. It is a frightening city when people fear the law enforcement officers whose role should be protection.

Ansteys1
© Mark Lewis

 
Can you tell us about the trading patterns you have observed amongst migrant traders who have featured in your stories, such as in the story Inside Out?

Johannesburg, as an arrival city for migrants, is also a city where business is fostered by low end globalisation. In our story Inside Out we note that: “Arranged on the two tiers of Senga’s stall in the Rockey Street market are foods and oils unfamiliar to native Joburgers but as familiar as their own language to those who have crossed half a continent to be here. There are varieties of beans from Malawi and the DRC, palm oil from Ghana and Cameroon, spices from Nigeria, Mopani worms and dried fish from Zambia. Face creams and antiseptic lotions from the DRC, Côte d’Ivoire and France confound the description of this and other kiosks as ‘vegetable stalls’.”

– We learn that on-going research, price comparison, attention to displays, quantity and variety also mark the work of traders in the Rockey Street market in Yeoville. It’s a vibrant market hosting an Afropolitan trader population including barbers from Nigeria, dressmakers and fabric sellers from Nigeria, South Africa and the DRC, tailors and cobblers from Ghana and Nigeria, photographers from the DRC and Mozambique, and vegetable sellers from Zimbabwe and Mozambique. In the story Inside Out traders talk ‘trader language’ to one another. That story also reveals the intensity of a trade that is made possible through low-end globalization. People are trading across borders and are distributing goods to many cities using cell phones and informal networks of suppliers, bankers, transporters and traders.

”Geraldine is Zambian. Her imports of beans, peanuts, cassava, dried fish, eggplant and okra are sought after in Johannesburg, Cape Town, Durban and East London. She sources goods for regular customers and brings in what is in good supply. She is networked to the delivery trucks that serve traders like herself across South Africa. Sometimes the trucks carry only goods for cross-border traders. But if they are carrying furniture or other large items, the drivers might agree to add an extra bag or box to their load for the market traders. Geraldine also works with individual suppliers and customers who do not use trucks, but carry bags of spices, creams or vegetables on their backs. ‘If someone is coming I tell him to bring what I need, ’ she says. The trading lattice is organised by word of mouth and transactions are recorded on scraps of paper or in notebooks. It’s low-end globalisation: boxes of goods arrive from many countries and are funnelled through backyards to be sorted and to join other goods bound for stalls, shops and restaurants across South Africa.”

She now stocks from Nigeria, Cameroon, Malawi, Tanzania, Ghana, Mozambique and Zambia.

Winnie sitting on her bed
Winnie © Mark Lewis

 
You speak of harsh realities in Johannesburg but also of hope. Can yo tell us about the hopefulness you found in the Tea at Anstey’s story?

– The Anstey’s building in the heart of the inner city is an extraordinary example of inclusionary living in one building. There a unique mix of income, race and class characterizes the tenant population. It has evolved as an inclusionary housing development through an accident of history. Tea at Anstey’s tells the story of this glamorous building’s deterioration and of its reclamation and partial subdivision for affordable apartments for ownership. It also tells of the plush apartments that have been converted by artists and other creative professionals.

And of the communities within communities of this sociable urban space. One tenant calls Anstey’s ”a test tube for a real community” and the writer notes the following people entering the lift one afternoon:

”Mother with baby on back.
Teenager with finger in mouth.
Two young guys carrying backpacks and sporting big earphones under hoodies.
Teenage girl followed by toddler in pink tracksuit.
Man with cello case.
Man carrying child in Spiderman suit.
Woman wearing towel around waist and carrying bucket of water.
Tall, stylish man carrying three shirts and suit bag.
Old man with broken shoes carrying bulging bag on back.
Frowning nurse in navy trouser uniform.
Laughing guys carrying crate of beer.
Young woman in chef’s top.
Woman in large sunglasses rocking to loud music from phone. (Bright lipstick!)
Stout man with limp carrying two plastic bags filled with vegetables.
Small boy yelling, ‘Yay! New shoelaces! New shoelaces! Yay! Yay!’”

– This is not the sort of mixed community that we can readily ‘design’ into urban living. But it is the sort we hope for and the sort that, as Anstey’s shows, is possible.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Intervjuer

Ny fet och uppslagsrik bok om Johannesburgs skyskrapor

00004093
 
UP UP: Stories of Johannesburg’s Highrises
Red. Nele Dechmann, Fabian Jaggi,
Katrin Murbach & Nicola Ruffo
Foto: Mpho Mokgadi
Hatje Cantz / Fourthwall Books

”There is something about Johannesburg, about seeing the future and dreams. But living in a dream is fragile.”
– Guy Tillim

Sydafrika har förändrats oerhört mycket sedan apartheid avskaffades 1990 och fria demokratiska val hölls 1994. Landet, som ett tag var i fokus för världens intresse, har på senare år hamnat lite i medieskugga, men förändras fortfarande i snabb takt på rader av olika områden. En plats som har förändrats i särskilt hög takt: Johannesburg.

Det tyska kvalitetsförlaget Hatje Cantz har, i samarbete med det lilla spännande Johannesburg-förlaget Fourthwall Books, gett ut en fantastisk bok som bör intressera alla som är nyfikna på Sydafrikas största stad. Boken heter UP UP: Stories of Johannesburg’s Highrises och är en antologi med texter av olika slag, inte minst intervjuer, som har mer eller mindre tydliga kopplingar till 27 skyskrapor eller andra anmärkningsbara byggnader i Johannesburg. De flesta av dem är byggda under 60- och 70-talet, en period som verkar ha varit något av en ekonomisk guldålder för Joburg.

Boken har ingen inledning och inget efterord. Det är bara att dyka in i texterna; jag läste från pärm till pärm, men framställningen gör att man kan röra sig fritt fram och tillbaka i framställningen. Det är en text per byggnad och varje byggnad presenteras också fotografiskt och med ritningar samt med grundläggande fakta om byggnadens arkitekt, byggår, antal våningar, vad den användes till ursprungligen samt vad den används till idag.

4093-up-up-hc-hr-07

Johannesburg Sun. Foto Mpho Mokgadi. Copyright © Mpho Mokgadi

 
En berättelse återkommer i olika varianter, den berättas eller anspelas på, och det är berättelsen om hur Johannesburg innerstad förändrades från att ha varit nästan helvit till att nästan domineras helt av andra etniciteter. Det här är berättelsen i sammandrag, åtminstone en variant av den. Under 80-talet började de stora finansiella institutionerna, försäkringsbolag och banker, göra tunga investeringar i Johannesburgs norra förorter. Det satte igång en utveckling som ledde till att fler och fler vita och förmögna flyttade dit från innerstaden. Dessutom flyttade fler och fler stora företag sina huvudkvarter enligt samma mönster.

Den här sortens mönster är visserligen inte unika för vare sig Sydafrika eller Johannesburg, i USA:s närhistoria finns det mängder med liknande exempel. Det anmärkningsvärda med utvecklingen i Joburg är skalan och hastigheten. Innerstaden blev mindre och mindre attraktiv, delar av den tilläts att förfalla och vissa byggnader övergavs helt enkelt.

Samtidigt ledde detta till kraftigt sänkta hyror och priser på bostadsrätter i innerstaden. Dels hindrade inte apartheid svarta från att flytta till innerstaden, dels försvann de ekonomiska spärrarna. Dessutom är Johannesburg en typisk så kallad ”arrival city”, innerstaden blev inte bara attraktiv för svarta sydafrikaner, från Joburg och resten av landet, som sökte nya möjligheter, till innerstaden flyttade också mängder med migranter från andra delar av Afrika som sökte ett bättre liv. De kommer exempelvis från Zimbabwe, Angola, Moçambique, Nigeria, Somalia, Etiopien.

4093-up-up-hc-hr-09

Standard Bank Centre. Foto Mpho Mokgadi. Copyright © Mpho Mokgadi

 
På bara 10 år, mellan 2001 och 2011, växte provinsen Guateng, vars huvudstad är Johannesburg, med hela 30%. Under apartheid var innerstaden alltså nästan helvit, idag är knappt hälften av invånarna där sydafrikaner och av dem är en mycket liten minoritet vit. Om avskaffandet av apartheid och demokratiseringen är den stora ramberättelsen om det moderna Sydafrika, så är de här förändringarna som Johannesburg genomgått ett viktigt kapitel.

För varje byggnad som presenteras i boken redovisas byggnadens ursprungliga ägare/syfte och dess nuvarande ägare/användningsområde. Nästan alla de här små faktauppgifterna vittnar om förändring, oftast snabb och drastisk förändring. Uppgifterna för Trust Bank Building som byggdes 1970:

”Client/purpose: A new prestige building for South Africa’s Trust Bank.”

”Current owner/use: The Trust Bank Tower was sold in 2003 for R6.4 million (US$403.000). Now Redefine Properties owns the building, which is half empty but available for rentals.”

En 33 våningar hög skyskrapa i Johannesburgs innerstad för ett betydligt lägre pris än priset på en etta med kokvrå på Kungsholmen i Stockholm alltså.

Och uppgifterna för Second Kazerne Garage, som byggdes 1963 och bara hade fem våningar:

”Client/purpose: The city was in need of a new parking garage. This one, based on the structure of the first Kazerne, accommodated 1,300 cars.”

”Current owner/use: In the late nineteen-eighties the Kazerne ceased to function as a parking garage and became a taxi rank. It was then taken over by homeless people, and the precense of criminal businesses made it too dangerous for police to enter. The building was demolished in 2013.”

Byggnaden användes även av informella slaktare, immigranter från Zimbabwe, vilket vi har skrivit om i ett annat blogginlägg. Mark Lewis foton är spektakulära.

Och så ett tredje och sista exempel, uppgifterna för Anstey’s, en fantastisk art deco-skapelse byggd 1937. Den hotades av rivning 1989, men blev utsedd till nationellt monument 1994:

”Client/purpose: Built to house the luxury department store of Norman Anstey.”

”Current owner/use: The commercial sections were transferred to the Preservation of Anstey’s Building Trust, which now hosts artists’ studios, a crèche, and an HIV education center. The residential units were sold to private owners.”

Anstey’s utgör ett exempel på en positiv utveckling i Sydafrika efter apartheid, här bor människor av vitt skilda etniciteter och att döma av intervjuerna med dem trivs de väldigt bra tillsammans.

4093-up-up-hc-hr-01

Sandglen Towers. Foto Mpho Mokgadi. Copyright © Mpho Mokgadi

 
De som har skrivt texterna i den här boken, de som har gjort intervjuerna, är verksamma inom olika fält, som arkitektur, stadsplanering, urban design och undersökande journalistik. Det som gör UP UP: Stories of Johannesburg’s Highrises så exceptionellt spännande och intressant är blandningen av människor de träffat. En av dem kämpar för hbtq-personers rättigheter. En annan är pensionerad arkitekt som ritat många hus i Johannesburg, inspirerad av modern brasiliansk arkitektur. En annan är gatuförsäljare från Nigeria som kränger jeans. Ytterligare en annan är Dali Tambo, son till ANC-kämparna Adelaide och Oliver R. Tambo. Ytterligare en annan som blir intervjuad är Guy Tillim, en av Sydafrikas främsta fotografer.

Jag har tänkt mycket på Tillims citat, som inleder den här recensionen. Många kommer verkligen till Johannesburg med drömmar om ett bättre liv, man arbetar hårt och idérikedomen är stor, men det verkar på många sätt vara ett väldigt tufft klimat att verka i. Alla som bor i Anstey’s trivs exempelvis och känner sig trygga och säkra, men bara inne i byggnaden. Att gå ut efter mörkrets inbrott verkar inte vara ett alternativ i Johannesburgs innerstad.

Kriminaliteten är ett ständigt återkommande ämne i boken, även om den bara nämns i förbigående eller anspelas på: Varför skulle jag åka in till city? frågar en pensionär som flyttat till en lugn förort menande. Det var åtskilliga år sedan han var där. En gigantisk industri har vuxit upp som erbjuder tjänster och produkter till skydd mot brott och våld. Ett avsnitt handlar om ett annat lukrativt område: begravningar.

Jag har svårt att komma på ett enda tungt vägande skäl att inte läsa UP UP: Stories of Johannesburg’s Highrises, även om jag tycker att den borde innehålla en eller flera kartor. Boken är ett ymnighetshorn av berättelser och otippade ingångar till ämnet Johannesburg, men det kan vara värt att påpeka att boken inte bara eller ens främst riktar sig till läsare som är intresserad av skyskrapor och andra byggnader. Visserligen är bildmaterialet rikt, men texterna handlar minst lika mycket om människor som har en eller annan koppling till byggnaderna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”O Futuro Certo” av Guy Tillim

guy-tillim-o-futuro-certo

Guy Tillim
O Futuro Certo
Steidl

Guy Tillim, född 1962 i Johannesburg, anses vara en av Sydafrikas absolut främsta samtida fotografer, och man behöver bara bläddra en kort stund i hans senaste bok, den tunga och tyginbundna O Futuro Certo, för att förstå storheten i hans fotografi. Det är starka bilder, sammanlagt 150 stycken, som ofta tagits i Tillims hemland eller i andra länder söder om Sahara, många av dem fattiga och präglade av instabilitet, oro eller rentav inbördeskrigsliknande situationer. Några av de starkaste fotona är porträtt av interna flyktingar i Angola, som hamnat i kläm mellan rebeller och regeringsstyrkor.

Tillim var en ung fotograf när apartheidsystemet började krackelera och sedermera bröt samman. Han började fota professionellt som fotojournalist 1986, som medlem i det legendariska fotokollektivet Afrapix. Deras bilder inifrån Sydafrika fick stor spridning i världen. Tillim är således van att fota under svåra förhållanden och han insåg tidigt möjligheten att bekämpa apartheids bisarra rangordning av människor efter olika hudfärg och av systemet skapade skarpa gränser: ”the camera is the ideal tool to transcend those borders, to see what happened in my own country”.

En sak som gör Tillims foto så intressant är att han ofta balanserar på gränsen mellan det dokumentära, han är ju fotojournalist i grunden, och en mer medvetet estetisk stil. Jag tycker aldrig att han driver estetiseringen för långt, men tillräckligt långt för att fotona ska kunna uttrycka en slags respekt för dem de avbildar. Jag tycker att många foton är närgångna utan att vara påträngande. Tillim har också en fantastisk känsla för kompositionen. Han är som ett sällsynt lyckat mellanting mellan fotojournalist och finfotograf.

O Futuro Certo är lite som en greatest hits med foton från Tillims mest kända serier och böcker, som Jo’burg (2001), Kunhinga Portraits (2003), Petros Village (2006) och Congo Democratic (2006). Förutom foton från olika delar av Afrika, några av mina favoriter är från Johannesburg, finns foton från Rom och Franska Polynesien.

Det är Steidl som ger ut boken och förlaget är fantastiskt på att ta fram exklusiva fotoböcker till rimliga priser. Boken avslutas dessutom med en sjok av texter, bland annat en väldigt bra översiktlig intervju med Tillim gjord av Artur Walther. Det är svårt att tänka sig en bättre introduktion till Guy Tillims fotografi än O Futuro Certo.

Congo_07_CD

Presidential candidate Jean-Pierre Bemba enters a stadium in central Kinshasa
flanked by his bodyguards © Copyright: 2015 Guy Tillim

Petros_09_CD

Emily, Alefa, Gloria Banda and Muyeso Makawa. Petros Village, Malawi
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Lumumba_21_CD

Apartment building, Avenue Kwame Nkrumah, Maputo, Mozambique, 2008
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Lumumba_02_CD

Athénée Royal High School, Lubumbashi, DR Congo, 2007
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Tillim_19_CD

Mbulelo at the bar he runs in a house in Joel Road, Berea
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Foto: ”White Africans. A Journey To The Homeland” av Katharine Cooper

Declan with Polly the parrot-Ledbury Farm-Zimbabwe

Declan with Polly the Parrot : Ledbury Farm, Mazowe, Zimbabwe 2013 © Katharine Cooper

Cheryldean Hestia Marisan & Clara- Prins Albert park SA 2013

Cheryldean, Hestia, Marisan & Clara in the Park at Prins Albert, South Africa 2013 © Katharine Cooper

Belinda Bakeberg & family-Johannesburg 2013

Belinda Bakeberg & Family: Apple Park, South Africa 2013 © Katharine Cooper

Stacy & the little stranger-Harare-Zimbabwe 2013

Stacy and the Little Stranger: Harare, Zimbabwe 2013 © Katharine Cooper

Jean Charl Greef-surfer-Koffiebaai-SA 2013

Jean Charl Greef, Artist & Surfer: Koffiebaai, South Africa 2013 © Katharine Cooper

alexia & dino

Alexia & Dino, brother and sister: Sandton – Johannesburg, South Africa 2013 © Katharine Cooper

Rugby team at coronation park

Coronation Park Rugby Team: Krugersdorp, South Africa 2013 © Katharine Cooper

Pieter Pretorius & his friends-Groenfontein-SA 2013

Pieter Pretorious & Friends Playing Rugby: Groenfontein, South Africa 2013 © Katharine Cooper

Hein van Jaarsveldt & Dylan-Krugersdorp-SA

Hein van Jaarsveld (double-leg amputee) & his Stepson, Dylan:
Krugersdorp, South Africa 2013 © Katharine Cooper

zane & vanessa-koffiebaai-south africa 2013

Zane and Vanessa, Childhood Friends: Koffiebaai, South Africa 2013 © Katharine Cooper

Nina with her children and their grandfather-Grahamstown-SA 2013

Nina, Mayrie & Max with Oupa Lindsay: Grahamstown, South Africa 2013 © Katharine Cooper

Danielle & Tiger by the Pool-Harare-Zimbabwe 2004

Danielle & Tiger by the Pool: Harare, Zimbabwe 2004 © Katharine Cooper

kc ak & nr 022-6

Katharine Cooper, Anna Karien & Nina reunited after 22 years at Beadle
Street House: Grahamstown, South Africa 2013 © Katharine Cooper

In 2012 and 2013 the young South African photographer Katharine Cooper, who now lives in Arles, travelled back to her homeland South Africa and Zimbabwe to photograph women, men and children of the white minority, people whose lives she might have shared. Cooper gave us the opportunity to choose and display photos from the resulting series, ”White Africans. A Journey To The Homeland.” She was also kind enough to answer a couple of questions.

I have read several texts about ”White Africans”. Most are very similar. Could you please tell us a little bit about it in your own words, its a very personal project. Please tell us how you went about it, and about the taboos you wanted to challenge.

– I suppose it was a very personal thing. It all begins with the white diaspora leaving South Africa and Zimbabwe for Europe, America, Australia, because of increasing hostility towards them, owing to the colour of their skin.  They were given no choice but to leave, in order to make safe lives for themselves and their children, in communities where they did not feel like a threatened minority, in countries where they had rights and where the future seemed surer than in their country of origin.

– But it was heartbreaking for all of us to leave Africa. We lived our new lives with a constant nostalgia and longing. Some might call it permanent homesickness. I and friends of mine deal with these feelings on an almost daily basis. We have built homes for ourselves in the first world, but our hearts yearn for Africa. We are white, but we are not like the Europeans, Americans or Australians. We have an entirely different culture, vocabulary, and in the case of the Afrikaans people, a whole new language, which are peculiar to us.

– We are White Africans, afraid to proclaim it too loud, because of all the guilt that colonialism and apartheid make us bear. ”I wanted to confront this and proclaim verly clearly that certain white people in Africa have as much right to call themselves ‘African’ as as the people who settled in the Americas have the right to call themselves ‘American’. And I count myself amongst them.

You get the sense that the persons in the series, a few of them, are vulnerable and living under difficult conditions. You have taken their photographs with great sensitivity. But there is a tension in a several of the photos, there are more than a hundred, and quite a few of the persons look reserved. How did you approach the persons you wanted to take pictures of? Have they seen the photos?

– There is a freshness and innocence about these people that is lacking in Europeans. The expression is a result of the interaction between myself and the subject. I am such a reserved and shy person myself that it is in fact an ordeal I have to overcome every time I take a photograph of someone, to ask them if they would accept to pose for me. I am so afraid of exploiting or making people feel ill at ease, that it is an incredibly complex process for me to approach a stranger in the street and ask them to perform for my camera.

– Every time that someone accepts to look into my lens, it is an event. It is a meaningful encounter, full of gravity and mutual respect. Or at least, I hope so! Maybe they just think I am totally nuts! At any rate, I think this explains the expression on their faces : I do not want them to clown around, to smile, but rather to retain their full dignity by looking straight into the camera without smiling. I really do feel that the scowl is the best form of freedom of expression.

– As a general rule, I always take the name and email addresses of the people I photograph, in order to send them the images. Some people do not have email, so it is more difficult to show them. So, most of the people who are in these pictures have seen the end result and are pleased.

From seeing your photos, the ones on your homepage as well, I get the impression that you are both interested in the documentary tradition and the art and even fashion tradition of photography. Can you please tell us a little about photographers that have infuenced you?

– It is so interesting that you should mention that, because I have, in fact, been very much influenced by the old masters of fashion photography. I must say that Irving Penn is one of my gods, as well as Richard Avedon, Horst P Horst, Helmut Newton, Man Ray and Lee Miller, Edward Steichen. Of course there was also Diane Arbus in a more purely documentary style, as well as Jacques Henri Lartigue and Brassaï.

– Film has influenced me a lot too: Federico Fellini, Jean-Luc Godard, Luis Buñuel, Alfred Hitchcock and film noir as a genre. To me it is vital to bring out the glamour, the life force, the beauty in every subject. Straight documentary can never quite do this; one must mix in a drop of fantasy. Irving Penn photographed fashion like documentary: a bit of dirty carpet folded over a wooden crate on which he would place a woman in a couture dress; still life messed up with a dead fly; a celebrity squashed up in the corner in his studio.

You had a huge sucess with ”White Africans” in Paris. What are your plans for the near future?

– It is true that ”White Africans” was very well received, and I am so grateful to everybody – friends and strangers alike – for their sincere enthusiasm and real enjoyment of the pictures. I could not have dreamed of anything better or more rewarding. Now I am slowly getting my ideas together for the next project which will be happening in my homeland – South Africa – again.

– I cannot say too much because it is barely in embryonic form at the moment, but I am trying to get the ideas to flow onto paper (computer) so that I can ask the very lovely people in charge of the purse-strings for some funding. Without them, these projects would never happen, because, as we all know, artists are always broke!

If you like the images in this blog post, you should visit Katharine Coopers homepage.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer