Etikettarkiv: T.S. Eliot

Ny suverän podcast om ”Finnegans Wake” av James Joyce


Enligt egna beräkningar, som man ska ta med en nypa salt, arbetade James Joyce 10.000 timmar med Ulysses, som kanske är den mest klassiska av alla modernismens klassiker. Den och The Waste Land  av T.S. Eliot kanske? Både Eliots diktsamling och Ulysses gavs ut 1922, även om den senare först publicerats som en följetong.

Ulysses är en ganska svårläst bok, men när Joyce hade fullbordat den påbörjade han arbetet på sin nästa och sista bok: Finnegans Wake. Den omtalas ofta som en av de mest svårlästa böckerna på engelska, även om språket i denna bok till stora delar är påhittat av Joyce själv och dessutom är engelskan uppblandad med många andra språk. Enligt många kritiker ville Joyce skapa en text som påminner om hur det är att sova och drömma.


Finnegans Wake skrevs under en period om 17 år i Paris, den publicerades 1939, två år innan Joyce dog. När man bläddrar och läser i boken får man nästan känslan av att Joyce driver med oss, att han ägnade 17 år åt att göra boken så svårtolkad att den skulle hålla läsare och forskare och sysselsatta i århundraden. Vilket naturligtvis ger den en särskild aura som gör den lockande.

Boken har emellertid aldrig lockat den så kallade breda läsande allmänheten, men vi har hittat en podcast vars motto är: ”Everybody can read Finnegans Wake”. Pocasten heter rätt och slätt Reading Finnegans Wake och skrivande stund har det gjort åtta halvtimmeslånga avsnitt. Ett avsnitt kan handla om en enda mening, men Chuck som gör podcasten har en cool och saklig stil och är riktigt bra på att berätta och tolka på ett intressant och fängslande sätt. Vi mejlade några frågor till Chuck.

Please tell us a little bit about your background, especially regarding reading and Joyce, and how you got the idea to launch the podcast RFW.

– I first heard about Joyce when I was in high-school. We did not read any Joyce, but we read Faulkner, and I guess I sort of learned about Joyce from reading articles where he would be mentioned with Faulkner. I read A Portrait of the Artist as a Young Man while I was in the Navy on deployment back during Operation Desert Storm in the 1990s. It was difficult, but I struggled through it. I later read it a few more times knowing that I eventually wanted to read Ulysses. I started and stopped Ulysses a few times before I finally gave up.

– In 2012, I started graduate school at Georgetown University in Washington D.C. I was working on a Master of Liberal Studies degree mainly studying philosophy when I noticed a course on Joyce and Beckett. I signed up for the course and in that course we read Dubliners, Portrait, and Ulysses. I finished the Masters degree later that year and thought that if I was ever going to read Finnegans Wake that now would be the best time, so I dove in. About six months later I was done.

– I had never really listened to podcasts before until one day I found out about Frank Delaneys podcast on Ulysses. I started listening to it and really liked it. I searched the internet and iTunes for one on Finnegans Wake but there were none out there. I was looking at doing a second reading now that I had read a lot of supplemental material concerning the book. Then one day I just got the idea that while doing my second reading, I could just record my thoughts and maybe help someone trying to get through it.

Why do you think this profoundly difficult and eccentric book is so tempting to interpret and decipher?

– Mainly because every word is layered with multiple meanings. It is almost like you are a literary detective trying to connect the dots and find out what is going on. It is so rewarding when you do make a connection and the lightbulb goes off and that is what I wanted to share. Also, I hope that through the website, a discussion can be started where others will participate and point things out to me that I have missed or overlooked. It is also exciting when someone points something out and you make the same connection.

– It is kind of difficult to discuss Finnegans Wake because so few people have read it. I actually don’t have any acquaintances that I see or talk to on a regular basis that have read it. I work in the engineering field, so most of the people that I know have never even heard of it. That is why the internet is so great. It takes something as large as the internet to gather a small group of people that are familiar with a topic that is such a niche.


When I started to follow your podcast a couple of days ago, I bought Finnegans Wake in a paperback edition from Oxford University Press from 2012. Can you please tell us a little bit about the different editions and which ones you would recommend?

– Editions of all of Joyce’s books are always surrounded by controversy. You have the whole Gabler debate about Ulysses where some people hate the Gabler edition and others are ok with it and find it more convenient because the lines are numbered. With the Wake, I believe you want to make sure you get the one that incorporate Joyce’s corrections. When it was first published, I guess the printers made a lot of errors and Joyce corrected them. So, you want to get an edition that has those incorporated, which the Oxford does.

– The Oxford is the one I’m reading this time through for the podcast. I initially read the Penguin, which may not incorporate the corrections. I’m not sure, but nothing has jumped out at me as being radically different from the Penguin; although, I’m not comparing the two line by line. I think you will probably be alright with either one unless you are doing scholarly PHD type work. I am not doing that type of work.

I really enjoy RFW and I think it was surprisingly easy to get started and stumble right into the strange world of Finnegans Wake. Could you please describe the structure of RFW and how its intended to work?

– I intend it to be an asset that someone who has never read the book could listen to and come away with an understanding of the beauty of the book. I would hope that everyone listening would have a copy and either read along, or read before or after listening.

– As far as the structure goes, I am spending a lot of time in these early podcasts going word by word which is kind of slow but necessary to really see how every word really contains many meanings that are applicable or will be applicable later on in the text. I think after I get through the first few paragraphs, things will speed up a little bit because listeners, and I, will be more familiar with the themes and I wont have to do so much definition type work. An instance of this would be in episode five, I talked about Jonathan Swift and his relationship with Esther Johnson and Esther van Homrigh. In future episodes I will just be able to point out where Swift is applicable and listeners will already be familiar with who he is.

– My podcasts will always be detailed though. I have no timeline or deadline to work against. I am 44 years old and in decent health, so I could, barring any tragedy, go on for about another 30 or so years probably. I don’t intend for it to take that long, but that is my only deadline so to say, which is funny when you think about it because it is a literal dead line. Ha Ha. That being said, I do see it being complete in about five or so years, at which point maybe we will start over, or maybe I’ll do another book.

The book is huge and its partly written in a language that Joyce invented. It might even be best known for being one of the hardest books to read in the modernist canon. How many episodes of RFW do you think it will take to cover the whole book?

– I’m not really sure how many episodes, but I’m at five now and we are still on page three which is the first page, so I would imagine it would be over a 1000 episodes. I don’t think all of the pages will require five or more podcasts but many will. Most of the feedback I have received on the podcast is asking for longer podcasts, so I may try to work on that. Right now, though, after about twenty minutes, I am tired of listening to myself talk.

– I would like to explore possibly doing some podcasts with some guests which may help them to go longer, so if anyone contacts me who seems like they can provide additional insight and maybe help the podcasts go longer or cover more material in one podcast, I would be willing to discuss that. Also, I may have a few podcasts that are not directly related to the text, maybe historical or biographical type of podcasts where we discuss things going on in the Joycean world, either past or current events. I’m really open to anything especially if it helps people get into the book.

Ett stort tack till Chuck, hans podcast är verkligen något utöver det vanliga. Vi rekommenderar den varmt, särskilt till personer som åtminstone är lite bekanta med Joyce litterära universum redan. Finnegans Wake är en väldigt svår bok, men Reading Finnegans Wake är en perfekt möjlighet att komma igång med att läsa den.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer, Podcasts / radio

T.S. Eliot var inte flamboyant

Häromdagen läste jag på en blogg delar av T.S. Eliots minnesruna som publicerades i New York Times 1965, och den var otippat underhållande. Jag tror att komiken bottnar i att skribenten inte kan dölja att han tycker att T.S. Eliot, en av 1900-talets största diktare, inte levde upp till poetrollens olika krav. Eliot kallas visserligen gigant i slutet och runans författare verkar stundtals genuint imponerad, men det börjar aningen trevande:

”T.S. Eliot, the quiet, gray figure who gave new meaning to English-language poetry, died today at his home in London. He was 76 years old.”

T.S. Eliot, den tysta, grå karaktären… Nej, så skulle inte jag börja, särskilt inte om minnesrunan skulle handla om någon som hade rykte om sig att vara en tyst och grå person. T.S. Eliot, den stillsamme poeten, kritikern och förläggaren… Ja, kanske.

Men sedan kommer några stycken som jag tycker är huvudnumret. Denna underrubrik: ”Lacked Flamboyance”

”In his later years he had an office in London in the publishing house of Faber & Faber, of which he was a director. There he carried on his business, writing letters and articles, somewhat like the clerkish type he resembled.

In appearance he was then, as he was in early life, a most unlikely figure for a poet. He lacked flamboyance or oddity in dress or manner, and there was nothing of the romantic about him. He carried no auras, cast no arresting eye and wore his heart, as nearly as he could be observed, in its proper anatomical place.

His habits of work were equally ‘unpoetic,’ for he eschewed bars and cafes for the pleasant and bourgeois comforts of an office with padded chairs and a well-lighted desk.”

Först ”the quiet, gray figure” och nu en ”clerkish type”, som han inte ens är. Han liknade eller påminde om en ”clerkish type”. Sedan avslöjar skribenten sin avundsvärt romantiska syn på poesin och poetens roll, och Eliot diskvalificeras på punkt efter punkt. Han var inte flamboyant, hade inga märkliga kläder eller manér, han var inte i något avseende romantisk etc.

Och sedan brister skribenten själv ut i poesi och påpekar att inte ens Eliots hjärta satt på fel plats. Sedan blir minnesrunan, som faktiskt handlar en hel del om T.S. Eliots poesi, något mindre excentrisk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Vackra Virginia Woolf på National Portrait Gallery

cms pcf 768417

Virginia Woolf by Vanessa Bell c.1912 © Estate of Vanessa Bell, courtesy Henrietta Garnett.
Photo credit: © National Trust / Charles Thomas

Virginia Stephen P221 Beresford

Virginia Stephen by George Charles Beresford, July 1902 ©National Portrait Gallery, London

071 T.S Eliot and  Virginia Woolf at Garsington Ax141646

T.S. Eliot and Virginia Woolf by Lady Ottoline Morrell, June 1924 © National Portrait Gallery, London

002 Leonard and Virginia Woolf P439 Freund

Virginia and Leonard Woolf by Gisele Freund, 1939 © Estate Gisèle Freund / IMEC Images


”Words are an impure medium… better far to have been born into the silent kingdom of paint.”
– Virginia Woolf

Virginia Woolf är en av 1900-talets modernistiska litterära giganter och hon hedras just nu på National Portrait Gallery i London med en stor utställning. Den pågår fram till 26 oktober, men om man inte kan ta sig till London kan man investera i utställningskatalogen: Virginia Woolf: Art, Life and Vision Catalogue.

Katalogen är slösande rik på foton och porträtt och hålls samman av en sällsynt bra text, som lyfter fram Woolf i helfigur och kretsen runt henne. Hon var en central gestalt i Bloomsbury-gruppen och förutom banbrytande romaner som Night and Day (1919), Jacobs Room (1922), Mrs Dalloway (1925), To the Lighthouse (1927) och The Waves (1931) var hon verksam som essäist och kritiker.

Texten av Frances Spalding, specialist på Bloomsbury, kanske inte kommer med några nyheter om Woolf och hennes författarskap, men tillsammans med bilderna ger den ett väldigt levande och intressant porträtt av henne och hennes tid.

Spalding lägger tyngdpunkten på milstenarna i Woolfs liv – kärleksaffärerna, upplevelser under kriget och depressionen, som ledde till hennes självmord – och resultatet är ovanligt gripande för att vara en utställningskatalog, osminkat och närgånget kan man nog till och med säga.

Och om du är intresserad av Virginia Woolf, så är ett tips att Ett eget rum & andra essäer (Modernista) snart ges ut igen på svenska. Som essäist har Woolf även utövat ett stort inflytande på kvinnorörelsen.











Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

En lista med den senaste tidens vassaste listor

Vi gör ju en del listor, helt nyligen ”De 10 bästa amerikanska romanerna” och för inte så länge sedan ”18 riktigt vassa förstameningar”, men så hittar vi listor också och ofta är de bättre än dem vi gör själva. Här nedan har vi samlat några nya listor som vi tycker särskilt mycket om och som är inspirerande och kunniga.

The Telegraph: ”15 best poetry books of all time

Flavorwire: ”25 Essential Graphic Novels

The Week: ”George Saunders 6 favorite books











Publishers Weekly: The Best Books of Summer 2014











BuzzFeed: ”90s Book Titles That Should actually Exist










Flavorwire: ”Shakespeares Tropes: 7 Phrases and Concepts That Changed Western Culture











The Telegraph: ”Best sports books of all time











Och så den riktiga tungviktaren, Flavorwire igen: ”25 Books Every Writer Should Read

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor

2013, året då manliga brittiska och australiensiska poeter plagierade kvinnliga amerikanska poeter

”The poetry world experienced something of a plagiarism epidemic last year. CJ Allen withdrew from the shortlist of England’s Forward Prize in September when it was revealed that he had plagiarized some of his past work. Australian poet Andrew Slattery was stripped of three prizes when it turned out he had cribbed from Emily Dickinson and Sylvia Plath, among others. When caught, he claimed the poems were written in the cento form, in which each line is pulled from another source; he also called his work ‘a cynical experiment.'”

Citerat ur Ruth Grahams ”Word Theft. Why did 2013 become the year of the plagiarists?” på Poetry Foundations hemsida. En översiktlig och resonerande artikel som i kommentarsfältet påstås ha plagierats av en skribent på en stor amerikansk blogg. Och den första kommentaren är ett citat av Oscar Wilde: ”Talent borrows, genius steals.”


Lämna en kommentar

Under Artiklar

Kan ettåringen The American Reader utmana Paris Review och New Yorker?

För ganska precis ett år sedan lanserades litteraturtidskriften The American Reader. Genast markerade man att man med sin blandning av kritik, intervjuer, essäer och fiktion tänkte utmana de bästa etablerade amerikanska tidskrifterna. Man vill placera litteraturen i fokus för den intellektuella debatten, hävdar man anspråkslöst. The American Reader representerar nästa generation amerikansk litteratur och kritik, påstår man också.

Att lansera en tidskrift av det här slaget låter kanske inte så märkvärdigt, men året var 2012 och man kan inte låta bli att undra var tidskriftens grundare, Uzomaka Maduka och Jac Mullen, hittade sitt riskvilliga kapital. The American Reader är inte bara en ganska smal och ”prententiös” litteraturtidskrift, den är glossig och exklusiv och ges ut månadsvis på gammalt hederligt papper.

Det bidrar till att man gillar The American Reader, som naturligtvis finns i digital form också, lite extra. Det har nog också bidragit till att hyllningarna det första året varit så oerhört positiva. The American Reader har utsetts till en ny Paris Review och en ny New Yorker, fast för en lite yngre och hippare publik.
Vi har bara läst nätupplagan och redan den är verkligen imponerande – från jubileumsnumret lägger man upp Dagmara Kraus jazziga och förtvivlade dikt Gloomerang, ”The Cosmology of Serialized Television” är ett mindre måste om man är det minsta intresserad av fenomenet teveserier och det stående dagliga inslaget ”This Day in ‘Lettres'” är rentav vanebildande.

Det senare går ut på att man publicerar brev från kända författare varje dag, samma datum som de ursprungligen skickades på, exempelvis ett brev från T.S. Eliot till Ezra Pound, ett från William Burroughs till Allen Ginsberg och ett från Franz Kafka till Felice Bauer. The American Reader diskriminerar vare sig modernister eller postmodernister, det är en påhittig och hungrig tidskrift.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Författarnas ritualer för att få kreativiteten att flöda

Friedrich Schiller, German poet, philosopher, ...

Friedrich Schiller, German poet, philosopher, historian, and dramatist (Photo credit: Wikipedia)

Ännu en blogg har blivit bok, men den här gången är resultatet riktigt roligt. Amerikanska journalisten Mason Currey började blogga om kända kreativa personers ritualer och knep, som de använt för att smörja den kreativa processen. Bloggen handlade både om historiska och nu levande personer.

Det blev sammanlagt ett drygt sjuttiotal blogginlägg, men mycket material till Daily Rituals: How Artists Work (2013) är helt nyskrivet och fördjupat. Boken handlar om alla sorters kreativa människor, 160 stycken, men vi har valt ut sex ritualer eller knep som just författare har tagit till:

1. Kaffe. Fransmannen Honoré de Balzac (1799-1850) var vansinnigt produktiv. Det är ganska välkänt att han drack mycket kaffe, enligt vissa beräkningar så mycket som 50 koppar om dagen. Kaffe är förmodligen författarnas favoritdryck idag, kaffe kanske rentav överkonsumeras, men Balzac som skrev stående vid en pulpet tog konsumtionen till en svårslagen nivå.

2. Ruttna äpplen i en byrålåda. Den tyske författaren, dramatikern och filosofen Friedrich Schiller hade svårt att skriva om det inte låg multnande äpplen i en av hans skrivbordslådor, för att av den med tiden dävna doften bli påmind om Förgängelsen. Mycket bra och originell idé, förutsatt att man inte redan har en tendens att mest hela tiden tänka på åldrande, tidens monotona malande och Döden.

3. Gå upp tidigt/Arbeta på nätterna. Vissa författare har varit överlägset mest produktiva på morgnar och förmiddagar, andra har skrivit nästan uteslutande på natten, som ovan nämnde Friedrich Schiller. Det samma gäller Samuel Johnson, Gustave Flaubert, Marcel Proust och George Sand. Hon skrev ett tjugotal sidor varje natt i sitt vuxna liv. Det var inte ovanligt för Sand att krypa ur någon älskares säng mitt i natten och börja skriva. Hon hävdade att hon inte alltid mindes vad hon skrivit dagen därpå. Uppe i ottan, och punktliga, var däremot författare som William Faulkner, John Updike och Vladimir Nabokov.

4. Behåll ditt vanliga jobb. Wallace Stevens och T.S. Eliot lyckades ovanligt bra med att förena arbete och att verka som poeter. När Eliot jobbade på bank, skötte han sina litterära möten på luncherna och skrev på kvällarna. Under större delen av sin författarkarriär arbetade Toni Morrison på dagarana, som redaktör på Random House, men undervisade också i litteratur och uppfostrade på egen hand två söner.

5. Amfetamin. Om kaffe fungerat så sällsynt bra, varför skulle inte lite tyngre stimulantia kunna göra jobbet ännu bättre? Poeten W.H. Auden tog amfetamin på morgonen, ungefär som en multivitamin. Till kvällen tog han något annat för att somna. Ungefär samma pragmatiska syn på amfetaminet hade Graham Greene, under en period när han skrev två böcker samtidigt, tog han både amfetamin på morgonen och mitt på dagen. Greene verkade kunna hantera drogen och sedan bara lägga av, författare som Aayn Rand och Jean-Paul Sartre utvecklade mer problematiska beroenden.

6. Disciplin. Daily Rituals är ingen självhjälpsbok för kreativa människor, det är snarare en kulturhistorisk orienterad bok, lättläst och underhållande med massor av exempel. ”There’s no one way – there’s too much drivel about this subject,” sa författaren Bernard Malamud när han fick frågan om sina skrivarrutiner. ”You’re who you are, not Fitzgerald or Thomas Wolfe. You write by sitting down writing. How one works, assuming he’s disciplined, doesn’t matter. If he or she is not disciplined, no sympathetic magic will help.”


Lämna en kommentar

Under Listor

”Do you think it will be possible to be a professional critic in ten years time?”


(Photo credit: Wikipedia)

Prospect Magazine har påbörjat en intervjuserie med litteraturkritiker. Först ut är Adam Kirsch, bara 37 år gammal men redan är ett etablerat namn. Han har skrivit mycket för tidskrifter som New Republic, the New Yorker och New York Review of Books.

Kirschs kritikerbana började med ett sommarjobb på New Republic, då New Yorkers nuvarande stjärnkritiker James Wood arbetade där. En annan förebild är T.S. Eliot och i början skrev Kirsch uteslutande om poesi, men intresset för idéhistoria, politik och judaism har ökat mycket med åren.

Kirsch berättar om när han sågade Slavoj Zizek och blev felciterad på filosofens bokomslag, och om att han blivit mildare med åren. Han har en anspråkslös syn på litteraturens och kritikens ställning idag, och svarar på en knivig fråga: ”Do you think it will be possible to be a professional critic in ten years time?” Läs hela intervjun.

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Attack mot The Great Gatsby


poster (Photo credit: Wikipedia)

Få romaner anses spegla den amerikanska erfarenheten bättre än F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby (1925). Den är ett bra exempel på en levande klassiker, som varje ny amerikansk generation tar till sig. Åtskilliga miljoner exemplar har tryckts av romanen och bara i år har den sålts i drygt 400.000 exemplar. Den har filmatiserats flera gånger, blivit Nintendo-spel och Trump Hotel i New York erbjuder ett ”Great Gatsby Package”, för den som är villig att betala 15.000 dollar för tre lyxiga nätter.

I en lång vindlande artikel, ursprungligen publicerad i New York Magazine, går Kathryn Schulz till attack mot F. Scott Fitzgerald, The Great Gatsby och alla som okritiskt omfamnar boken. Schulz citerar ogillande kritikern Jonathan Yardley som kallat den för ”the american masterwork”, T.S. Eliot som kallat den ”the first step that american fiction has taken since Henry James” och Jonathan Franzen som utsett den till ”the central fable of America.”

Schulz menar att den allmänna meningen om The Great Gatsby är att den är en språkligt elegant, intellektuellt modig och moraliskt intressant parabel om Amerika. Hon hävdar istället att romanen är estetiskt överskattad, psykologiskt platt och att dess moral är självbelåten. Schulz tycker även att The Great Gatsby fungerar dåligt som klasskildring och egentligen är det inte mycket som passerar hennes nålsöga: ”apart from the restrained, intelligent, beautifully  constructed opening pages […] Gatsby as a literary creation leaves me cold.” Däremot går hon med på att romanen innehåller de bästa festscenerna i amerikansk litteratur, vilket är lite tvetydigt som beröm.

Läs Schulz vilda attack på The great Gatsby, ett överraskande känslosamt och på sätt och vis ganska inspirerande avståndstagande från en av den amerikanska litteraturens mest älskade klassiker. Man får god lust att läsa den.

Läs mer om traditionen att hålla lyxiga Great Gatsby-fester.

Läs recension av Baz Luhrmanns storfilm baserad på The Great Gatsby.


Lämna en kommentar

Under Artiklar