Tama Janowitz
Scream. A Memoir of Glamour and Dysfunction
Dey Street Books
Tana Janowitz, född 1957, tillhörde det så kallade litterära brat pack på 80-talet. Till den hårda kärnan brukar man, förutom Janowitz, räkna Bret Easton Ellis och Jay McInerney.
Tidigare hade begreppet brat pack använts om en grupp skådespelare, men i ett nummer av Village Voice 1987 presenterades en rad unga författare som the brat pack. Avsikten var att göra sig lustig över författarna – man fäste deras oproportionerligt stora huvuden på små barnkroppar – men brat pack blev snart ett begrepp man använde för att marknadsföra den nya våg av unga författare – mestadels minimalister som delvis skrev under inflytande av Raymond Carver och Ann Beattie – som slog igenom under 80-talet.
När jag beställde Scream, Janowitz memoarer och hennes första bok sedan 2005, väntade jag mig att det litterära livet i New York under 80-talet skulle stå i centrum. Eller i varje fall utgöra en central del av boken. Men i början av boken skildras ett besök hos pappan, en drygt åttioårig pensionerad psykiatriker som enligt Janowitz har rökt gräs mer eller mindre dagligen de senaste fem decennierna. Om han inte får röka på blir han olidlig, men han är inte särskilt trevlig pårökt heller.
Att läsa om pappan, som var notoriskt otrogen och skilde sig från Janowitz mor när Tama var i 10-årsåldern, är lite som som att ofrivilligt hamna mitt i skottlinjen under en privat familjetvist. Om pappan vore en litterär karaktär, då hade man kanske skrattar åt hans elakheter:
”Sometimes he writes to tell me that my mom was a lousy fuck. Sometimes he writes to tell me I am worthless, that I will never amount to anything. Sometimes he writes to ask me for money to reimburse him for what he spent when I was growing up, or in college.”
Till saken hör att pappan hade det väldigt gott ställt efter skilsmässan, medan Tama, hennes mor och bror långa perioder har det väldigt knapert. När Tama, hon är då i tonåren, antyder att hon skulle behöva pengar för att kunna studera, föreslår pappan att hon ska anmäla sig till en wet t-shirt contest, för att dra sitt strå till stacken.
Vid ett tillfälle är Tama orolig när hon besöker pappan, för att han är hög, för att han ska få besök av sin langare och för att han har en massa vapen i sitt hus. Pappan beskriver langaren som ”gentle” men ”unreliable”. Tama vill lägga vapnen i hennes och makens bil, medan de och dottern bor hos pappan. Han tycker att Tama är hysterisk:
”I have always had guns. You knew. I had to get a gun, back when I was still in practice and a former patient began making threats. It was to protect myself.”
Vilket Tama kommenterar så här: ”I could have reminded him, ‘Dad, she came to you for her sexual problems and you fucked her. And she was making suicidal threats, not threats agains you.” På den nivån är det.
Men om pappan ger ett jobbigt intryck, så verkar det som om modern var en ängel. Den kanske största delen av boken handlar om Taras och hennes relation. Modern var först hemmafru, hon var poet och började undervisa vid Cornell University när hon var 50.
Mor och dotter delade intresset för litteratur, och verkar ha umgåtts som vänner. Slutet av boken handlar om hur Tama flyttar från Brooklyn upstate New York, så att hon kan vara nära sin mor. Hennes bror anklagar henne för att ha lagt beslag på pengar, som tillhört modern. Han har tagit ärendet till domstol.
På sätt och vis handlar Scream mer om hur Tama Janowitz avvecklade sig litterära karriär, inte bara motvilligt, än den handlar om hur hon byggde upp sin litterära karriär. Men hon debuterade med romanen American Dad 1981 men det var när New Yorker publicerade hennes novell ”Slaves of New York” som allt lossnade. 1986 publicerades novellsamlingen Slaves of New York, som handlar om unga konstnärer och modeller i New York som försöker få in en fot på respektive marknaden.
Slaves of New York filmatiserades också, den regisserades av James Ivory och några av rollerna spelades av Bernadette Peters, Adam Coleman Howard, Chris Sarandon, Mary Beth Hurt, Mercedes Ruehl, Madeleine Potter, and Steve Buscemi. Jag tror att man gör filmen rättvisa om man kallar den för en kultfilm. Lyssna på Spotify-lista med låtar från filmens härligt plastiga soundtrack.
Tama Janowitz berättar inte välordnat och sammanhängande, stora delar av Scream bygger på anekdoter. Hennes humor har ibland stand up comedy-kvaliteter, särskilt i bokens första hälft. Humorn har oftast en tydlig svärta. Att hon blev fotad tillsammans med Sex Pistols tidigt under deras karriär kommenterar hon så här:
”Somewhere out there are a whole bunch of photos of me with the Sex Pistols. I missed so many opportunities along the way because of my fears and shyness. If only I hadn’t thought the Sex Pistols were so untalented and unattractive, I could have ended up like Nancy Spungen.”
Andra anekdoter handlar om när hon besökte Lawrence Durrell i Aix-en-Provence, Studio 54 och vänskapen med Lou Reed och Andy Warhol. Mycket är ganska skissartat beskrivet, men jag tycker ändå, efter ett visst initialt motstånd, mycket om Scream, eller kanske snarare Tama Janowitz. Hon har en yvig charm som får mig att associera lite till karaktärerna i Absolutely Fabulous. Jag tror att det är den potenta blandningen av uppriktighet och en viss aningslöshet.
Ola Wihlke
BearBooks 