Etikettarkiv: teater

Är vi mitt uppe i historiens femte stora skäggrörelse?

9781138578203

Eleanor Rycroft – Facial Hair and the Performance of Early Modern Masculinity (Routledge)

”The historian Christopher Oldstone-Moore identifies ‘four great beard movements’ that punctuate the history of masculinity – the second century, the High Middle Ages, the Renaissance and the latter half of the 19th century. Arguably we are currently at the beginning of a fifth age, though time will tell whether this is merely a moment of fashion or something more. Certainly beards have been current and widespread for the last 20 years and the term ‘hipster beard’ is idiomatic. […] While there are no universal triggers for ‘great beard movements’, we might venture that the early modern period was a time of enormous change – religious, economic, political, cultural and medical.”

Citerat ur The Beard Maketh the Man. During the Renaissance, the beard was the defining feature of a man” av Eleanor Rycroft i History Today

Rycraft är specialist på teatern under tididgmodern tid, och det kryllade av skäggiga män på scenen; skägg var den tydligaste markören för maskulinitet, inte minst i Shakespeares dramer. Rycrofts artikel är genuint spännande, inte minst tanken på att vi skulle kunna vara mitt uppe i historiens femte stora skäggrörelse:

”As we look at today’s hipsters – beards, man-buns and tattoos aplenty – we may also wonder what lies beneath the surface of the identities that they construct.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Essä till det pretentiösas försvar

f0isspc3jigkwlk0byqq
 
Dan Fox
Pretentiousness: Why It Matters
Fitzcarraldo Editions

Att kalla något pretentiöst är kanske det enklaste sättet att såga någonting, en bok, en film, en pjäs, musik eller, kanske allra helst, en installation. Samma sak med att kalla en person pretentiös, det är en sågning av hela personligheten snarare än av ett karaktärsdrag eller en klandervärd handling. Alla ogillar det pretentiösa, bara ett fåtal skulle träda fram till dess försvar. En av dem är Dan Fox, brittisk författare och musiker verksam i New York, en av redaktörerna för konsttidskriften frieze.

Fox knappt 180 sidor långa essäbok, Pretentiousness, är en förvånansvärt opretentiös stridsskrift till det pretentiösas försvar. Fox hävdar dessutom att autenticitet däremot är kraftigt överskattat. Redan i bokens första stycke får vi förklaringen till varför det pretentiösa väcker sådan ilska och till och med avsky:

”Start with the basics. (Presumably the least pretentious place to begin.) The Latin prae – ‘before’ – and tendere, meaning ‘to stretch’ or ‘extend’, give us the word ‘pretentious’. Think of it as something in front of you, like actors wearing masks in the ancient Greek theatre.”

Att vara pretentiös är alltså besläktat med att spela en roll, det vill säga dölja en förment autentisk identitet, vilket naturligtvis är en allvarlig synd i vår tid präglad av en hänsynslös bekännelsekultur. Berätta om dina trauman och gråt ut, exempelvis i teve, så blir du upptagen i gemenskapen. Om du inte berättar och gråter ut, då riskerar du att bli misstänkt för att dölja ditt egentliga jag bakom en mask.

Ett längre citat, i början av boken, av Brian Eno förklarar ganska väl vad Fox ser som fördelarna med det pretentiösa. I sin dagbok från 1996, publicerad som A Year with Swollen Appendices, beskriver Eno hur han:

”decided to turn the word ‘pretentious’ into a compliment. The common assumption is that there are ‘real’ people and there are others who are pretending to be something they’re not. There is also an assumption that there’s something morally wrong with pretending. My assumptions about culture as a place where you can take psychological risks without incurring physical penalties make me think that pretending is the most important thing we do. It’s the way we make our thought experiments, find out what it would be like otherwise.”

Brian Eno omväderar det pretentiösa och visar hur det är kopplat till fantasi och kreativitet. Den kopplingen gör också Fox som i sin essä, lungt och metodiskt, argumenterar för att det pretentiösa är en förutsättning för en blomstrande kultur.

Pretentiousness är en smart, tankeväckande och lärd essä kryddad med mängder av citat som gör argumentationen tydligare. Fox refererar till mängder med böcker, av så skilda författare som Aristoteles, Thomas Bernhard, Judith Butler, Lionel Trilling och Andy Warhol. Referenserna till teveserier och filmer är hämtade ifrån exempelvis The Last Days of Disco (1998), The Mighty Boosh (2004-07), This Is Spinal Tap (1998) och Witnail and I (1987). Och några av skivorna – Afrika Bambaaataa, Planet Rock (1982), Joy Division, Closer (1980), Scritti Politti, Jacques Derrida (1982) och Talking Heads, Fear of Music (1979).

Bitvis är Fox essä också otippat humoristisk, en av höjdpunkterna är det här smått klassiska citatet ur Fawlty Towers: ”MR JOHNSON: So Harry says, ‘You don’t like me anymore. Why not?’ And he says, ‘Because you’ve got so terribly pretentious.’ And Harry says, ‘Pretentious, moi?'”

Jag tycker att Pretentiousness genomgående är väldigt underhållande, på många olika plan, men kanske främst för att Fox vänder och vrider på invanda begrepp på ett så elegant sätt. Jag tycker att han lyckas visa hur det pretentiösa och det autentiska hänger samman och hur det kommer sig att det pretentiösa nedvärderas och att det autentiska uppvärderas i vår tid. Fox lyckas också övertyga mig om att det inte behöver vara så. I vår tid, som verkar särskilt fixerad vid identitet och etnicitet, utgör kanske det pretentiösa en potentiellt subversiv kraft?

Skriv gärna och berätta vad du tycker. Borde man vara mer tolerant mot det pretentiösa? Är autenticitet övervärderat? Skulle du, i något sammanhang, kalla dig själv pretentiös? Eller är det ett epitet som man endast använder om andra? Jag är nog ganska pretentiös, men mest vad gäller böcker, tror jag. Jag ger mig regelbundet i kast med böcker som jag inte greppar helt och hållet, trots att jag borde veta bättre. Men jag tycker att det är roligt att försöka.
 
dsw14nawxa4mn90lc9kh
 
Pretentiousness är utgiven av Fitzcarraldo Editions, ett engelskt förlag som bland annat gett ut två väldigt bra och originella böcker vi recenserat: Nocilla Dream och Pond. Förlaget grundades så sent som 2014. Men det har på kort tid byggt upp en helt makalös samling titlar med engelskspråkig och översatt litteratur, innovativ litterär fiktion och långessäer. Bland titlarna finns Zone av fransmannen Mathias Enard, hans mastodontroman som fått ett fantastiskt mottagande, även omtalad för att den består av en enda lång mening. Pretentiöst?

Fitzcarraldo Editions har dessutom redan lyckats pricka in en nobelpristagare – i vår ger de ut en titel av Svetlana Aleksijevitj. Alla böcker ges ut i en stilig och robust originalpocket, de skönlitterära böckerna med blå omslag med vit text, essäböckerna med vita omslag med blå text. Fitzcarraldo Editions fingertoppskänsla imponerar.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Kristen munk vann $153 miljoner, skänkte pengar till teaterversion av Roberto Bolaños ”2666”

2666 (Bonniers) av Roberto Bolaño

Förra året slog amerikanen Roy Cockrum världen med häpnad och trädde fram som en av landets mest udda teaterdonatorer. Han vann $153 miljoner på en så kallad Powerball jackpot, och har lovat att donera en stor del av vinsten till ambitiösa teaterprojekt vid icke vinstdrivande teatrar.

Så här sammanfattade New York Times Cockrums bakgrund:

”He studied acting at Northwestern University in Chicago and worked as an actor and stage manager for television and theater in various cities before entering the Society of St. John the Evangelist in Cambridge, Mass., an Episcopal monastery where he took vows of poverty, in 2003. […] Until now, Mr. Cockrum who moved to Knoxville, Tenn., in 2009 to take care of his aging parents, had made virtually no public comment about his giving plans.”

Och Roy Cockrum Foundations första donation – vars storlek sagts vara ”in the high six or low seven figures” – gick till Goodman Theater i Chicago. Och de satsade tveklöst pengarna på ett ambitiöst projekt, en fem timmar lång teaterversion av Roberto Bolaños mäktiga roman 2666.

”I became weirdly obsessed with this novel years ago, and I still don’t quite know why,” berättar Robert Falls, teaterdirektör, för New York Times, med anledning av att pjäsen har premiär den sjätte februari. Hoppas att Roy Cockrum sitter i publiken under premiären, hoppas att pjäsen blir en stor succé.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Recensioner

Gunter Rambow – opera- och teateraffischer

36_K-DieRaeuber

Gunter Rambow: Die Räuber 2010

Fotografen och grafikern Gunter Rambow, född 1938, är en gigant inom sina områden. Han var 1974–1988 professor i grafisk design vid Gesamthochschule Kassel och 1991–2003 professor i visuell kommunikation vid ZKM Karlsruhe. 2009 grundade han Institut für Visuelle Kommunikation, Güstrow. Han har en mycket imponerande produktion av posters.

Rambow har ett ganska kontrollerat men kraftfullt och originellt bildspråk, inte sällan humoristiskt. Många visuella lösningar överraskar betraktaren. I ett tidigare inlägg visade vi några av Rambows fantastiska affischer på temat böcker, de flesta gjorda på uppdrag av S. Fischer Verlag och de är lite mer nedtonade men visuellt lekfulla och fängslande.

I det här blogginlägget visar vi några av Rambows posters till teater- och operaföreställningar. De ger exempel på en häpnadsväckande mångsidighet men också konsekvens och stor kännedom om verken.

När vi går igenom hans produktion får vi en känsla av att Rambow mycket väl kan ha utövat ett ganska stort inflytande på svenska teater-, opera- och utställningsaffischer under de senaste decennierna.

Ett stort tack till Gunter Rambow, som än en gång generöst lät oss välja fritt från hans hemsida, en riktig skattkammare om man är intresserad av grafisk design. Besök hemsidan och leta dig fram i arkivet!

08_F-LEtoile

Gunter Rambow: L’Étoile 2012

06_WB-BobbyFischer

Gunter Rambow: Bobby Fischer Wohnt in Pasadena 1998/1999

08_W-Godot

Gunter Rambow: Warten auf Godot 1999/2000

F_Falstaff_2014

Gunter Rambow: Falstaff 2014

20_F-Otello

Gunter Rambow: Otello 2013

26_F_Tannhaesuser

Gunter Rambow: Tannhäuser 2013

F_Daphne_2014

Gunter Rambow: Daphne 2014

13_K-Hollaender

Gunter Rambow: Der Fliegende Holländer 2005

30_WB-Turandot

Gunter Rambow: Turandot 1998/99

21_F-Vesper

Gunter Rambow: Die Sizilianische Vesper 2013

12_K-Mefistofele

Gunter Rambow: Mefistofele 2004

02_W-Cabaret

Gunter Rambow: Cabaret 1999/2000

11_W-Othello99

Gunter Rambow: Othello 1999/2000

17_K-Ring1

Gunter Rambow: Der Ring des Nibelungen 2005

18_K-Ring2

Gunter Rambow: Der Ring des Nibelungen 2005

19_K-Ring3

Gunter Rambow: Der Ring des Nibelungen 2005

Avslutningsvis vill vi också visa några tidskriftsomslag, affischer för organisationer, fackförbund och protestaffischer. Genom hela Rambows produktion löper ett tydligt samhällsengagerat, progressivt och politiskt stråk.

1967_05_Egoist

Gunter Rambow: Egoist 1967

1967_04_Egoisst

Gunter Rambow: Egoist 1967

1968_03_Radieschen

Gunter Rambow: Egoist 1968

1970_1_Brot_fuer_die_Welt

Gunter Rambow: Brot für die Welt 1970

1988_03_Regenwurm

Gunter Rambow: Regenwurm 1988

1968_01_It_time

Gunter Rambow: It’s time to fly to Hanoi 1968

1968_02_Psst

Gunter Rambow: Psst… NPDSU 1968

1976_02

Gunter Rambow: BGIA 1976

1989_02_amnesty (1)

Gunter Rambow: Amnesty International 1989

Det kanske mest häpnadsväckande och beundransvärda med Rambow är att han under så många decennier har lyckats förnya sig och hittat nya uttryckssätt, att han fortsätter skapa på högsta tänkbara nivå, samtidigt som det genom hela produktionen löper igenkännbara linjer och teman.

Det var svårt att välja, men det har varit ett verkligt privilegium att få välja ut och presentera några av Rambows posters. Vi rekommenderar, än en gång, hans hemsida.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto