Etikettarkiv: tecknade serier

Seriebok: ”Cigarette Girl” av Masahiko Matsumoto

CigaretteGirl_frontCover

Masahiko Matsumoto
Cigarette Girl
Förord: Yoshihiro Tatsumi
Top Shelf Productions

Serierna i Cigarette Girl av Masahiko Matsumoto (1934-2005) är sensationellt charmiga, och publicerades ursprungligen mellan 1972 och 1974. Matsumoto var en av de ledande figurerna inom den mer litterära formen av manga som kallas gekiga (dramatiska bilder). Det är första gången Matsumotos serier från den här relativt sena och mogna perioden ges ut på engelska. De gestaltar, med varm och finurlig humor, unga storstadsmänniskors liv, deras vardag och sökande efter ett visst mått av frihet, trygghet, framgång och, inte minst, en partner.

CG_18

Matsumotos kollega, Yoshihiro Tatsumi (1935-2015), berättar i bokens förord om den marknad de båda tecknade för under efterkrigstiden. Det växte fram butiker, kashihonya, där man kunde hyra serier. När de var som flest fanns det 30.000 butiker av det här slaget runtom i Japan. När teven introducerades fanns det ännu inte manga för barn utgiven i veckotidningar. Det var vid den här tiden Matsumoto debuterade som serietecknare för kashihonya-marknaden. Skriver Tatsumi:

”In Japan, at a time when computers and mobile phones didn’t exist, and without a developed information network like today, there were two great cultural areas: east and west. The east was centered around […] Tokyo, and the west around […] Osaka. The mass culture of the Tokyo area possessed a witty sophistication, while Osaka’s was of a strong crude realism of daily life.”

CG_19I Osaka tecknade Matsumoto alltså först serier för barn, men när marknaden minskade kraftigt, på grund av teve och nämnda mangatidskrifter som gavs ut veckovis, ställdes siktet i stället in på seriemagasin för vuxna. Den marknaden präglades av skildringar av våld och sex, något som Matsumoto inte var intresserad av att teckna. Han skapade istället sin egna karakteristiska vardagsstil. Skriver Tatsumi: ”What Matsumoto had was the ability to use a subtly humorous naiveté, especially in the drawing of genial average people’s lives, to bring out their charm.”

CG_76

Ett återkommande tema är trevande försök att komma i kontakt med någon av det motsatta könet. Många av karaktärerna är påtagligt valhänta på det här området, men kärlek är bara ett av många teman. Det Japan som skildras är ett land i förändring, ett land som är på väg att bli en ekonomisk stormakt. Förändringarna skildras inte enbart som något positivt. Ett annat tema är krocken mellan det moderna och traditionerna, som i regel omhuldas av seriernas äldre karaktärer.

CG_77

Miljöerna är i regel tecknade mer realistiskt och detaljerat än karaktärerna. Matsumoto använder en hel del ”ljudeffekter” och dialogen är ofta ganska sparsmakad. Det är imponerande att Matsumoto lyckas skapa så engagerande karaktärer och så mycket lyriska, vagt vemodiga och humoristiska stämningar med så små medel. Det verkar som om Matsumoto var en serietecknare som uppskattades av andra serietecknare. Det är lätt att förstå varför.

Matsumoto tvingades ibland att teckna action manga av ekonomiska skäl, men det var han tydligen inte särskilt bra på. Och Cigarette Girl är väl snarast motsatsen till action. I en avslutande essä fångar Mitsuhiro Asakawa, en japansk redaktör och mangaforskare specialiserad på gekiga, det som kanske är mest utmärkande för den här fantastiska samlingen serier:

”There is no epic drama in Matsumoto’s compositions. Rather than narrating a story, he pays close attention to details, and makes the reader aware of just how full of richness the seemingly unimportant moments of ordinary life really are.”

Förlaget, amerikanska Top Shelf Productions, har sedan 1997 gett ut en hel del intressanta serier. Tonvikten verkar ligga på grafiska romaner och lite smalare serier.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

10 posters av serietecknaren Michael DeForge

Jag håller på att läsa in mig på den genresprängande kanadensiska serietecknaren Michael DeForge. Han föddes i Ottawa 1987 men läste filisofi i ett par år, innan han hoppade av, i Toronto. Det är där han bor och arbetar idag. Man skulle, med en viss underdrift, kunna säga att DeForges serier och böcker är okonventionella, kanske beror det delvis på att han inte är formellt skolad som tecknare.

Influenserna är många, alltifrån Peanuts till Hideshi Hino. Jag associerar till flera konstnärer, som Salvador Dali och Francis Bacon.

abody.jpg

Jag tänkte försöka skriva om Very Casual (Koyama Press), Ant Colony (Drawn & Quarterly), A Body Beneath (Koyama Press) och Big Kids (Drawn & Quarterly). Men det är inte helt lätt att hålla jämna steg med DeForge, han är både en av de mest egensinniga serietecknarna just nu och en av de mer produktiva.

DeForge har i intervjuer sagt att han ”alltid tecknat serier” men jag har läst att hans första uppdrag var att göra konsertposters, till en början i utbyte mot att få gå gratis på spelningar. Därför bad jag att få visa några posters. Ett stort tack till Michael för att vi får visa ett litet urval posters. Besök gärna hans hemsida.

post.jpg

All images © Michael DeForge

post-1.jpg

post-5.jpg

post-8.jpg

post-4.jpg

post-7.jpg

post-6.jpg

speedy - grc - 05.jpg

speedy - grc - 07.jpg

post-3.jpg

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Recension: ”Snyggast på festen” av Nina Hemmingsson

9789175150475Nina Hemmingsson
Snyggast på festen
Kartago förlag

Nina Hemmingsson är inte bara en av Sveriges roligaste serietecknare. Hon är en av de roligaste helt enkelt, och det bekräftar hon med sin nya bok, Snyggast på festen, med både tidigare publicerade enrutingar och nya serier.

Enligt en anekdot fick Hemmingsson en gång i uppdrag att illustrera en bok om könsmedveten pedagogik. Förlaget var inte förtjust i alla bilder.

En av bilderna föreställer två män och en kvinna, som lyssnar på en fjärde person: ”Välkomna till dagens seminarium. Vi gör väl som vanlig så att ni som har en penis får prata lite mer, medan ni utan penis blir avbrutna lite oftare.”

Skämtet framstår som föredömligt pedagogiskt och ganska snällt, om man jämför med vad Hemmingssons figurer brukar häva ur sig. Det brukar vara betydligt mer brutala och absurda saker.

Figurerna, som är ganska grova och stabbiga, ofta med enorma ögon utan pupiller och munnar som om de vore kroniskt förvånade, fungerar som en slags projektionsytor. De är tillräckligt orealistiska för att vi ska tillåta dem att uttrycka sig riktigt grovt, men tillräckligt realistiska för att vi ska känna deras existentiella smärta. Eller något i den stilen.

Men mycket av humorn – texterna i sig är ofta helt fantastiska – bygger på en slags karnevalsestetik. I Hemmingsson-land pratar tjejer och kvinnor ofta som väldigt manliga män gör. Det kan kännas lite överrumplande, obehagligt och befriande på en och samma gång.

Det är som om Hemmingssons figurer saknar överjag och dessutom lider av tourettes syndrom. De säger saker som man i värsta fall skulle säga om man vore full – de liksom hasplar ur sig saker som är obegripligt jobbiga. Eller så uppstår konstiga missförstånd.

I en serieruta sitter två väninnor och fikar. Den första säger: ”Det är lätt att glömma i dagens samhälle men i slutändan så ÄR det faktiskt insidan som räknas.” Varpå den andra svarar: ”Tack så jävla mycket för påminnelsen, ditt satans arselhål.”

Förutom missförståndet är uttrycket ”i dagens samhälle” hysteriskt roligt och hemmingssonskt. Underskotten på förståelse är monumentalt i Hemmingsson-land. Karaktärerna talar förbi varandra och säger elakheter som om det vore söta komplimanger.

Som killen säger till sin väninna när de sitter och fikar: ”Ja jag tycker i alla fall inte att du är dålig bara för att du är värdelös.” Varpå han tillägger: ”Undrar vem det är som har taskig människosyn här egentligen.”

Även om texterna ofta är briljanta, så hör de naturligtvis samman med illustrationerna. Vi ska försöka ordna några bilder från förlaget imorgon, men om du gillar Hemmingssons tidigare böcker kommer du garanterat även att gilla Snyggast på festen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner