Carlos Velázquez
The Cowboy Bible
Övers. Achy Obejas
Restless Books
”I was born in a corner. In a wrestling ring. At Gómez Palace. I’m Lagunero. I’m rudo – a thug, a rascal. I’m Menace.”
Så presenterar sig Menace Junior i den första berättelsen i den mexikanske kultförfattaren Carlos Velázquez sjövilda novellsamling The Cowboy Bible. Menace junior berättar att hans far, Menace, var en stor hjälte inom den omåttligt poppulära mexikanska nationalsporten wrestling. Av sin far ärver Menace Junior inte bara förmågan att brottas, han ärver även The Cowboy Bible, en magisk bibel klädd i jeanstyg.
Menace Junior skryter om sina bedrifter utanför och i ringen, och svänger sig med mängder av musikaliska referenser, allt ifrån mexikansk musik till Depeche Mode och Daft Punk, och när han äntligen ska skildra det stora mästarmötet, så är det inte en brottningsmatch, utan ett battle mellan två DJ:s:
”It wasn’t a fun or dramatic match. My opponent wiped the floor with me. He was his father’s son. His collection of European vinyl was his advantage. It was huge. Broad. More than 2,500 records ready to go and fill a whole night of raving. […] All his equipment was first-rate. The needles, the earphones: Everything was imported.”
Det här är bara ett av många förvandlingsnummer i The Cowboy Bible. I den nästföljande novellen, ”Cooler Burritos”, min personliga favorit, heter huvudpersonen The Cowboy Bible. Han kan dricka fler glas sotol utan att förlora medvetandet än någon annan i delstaten. Velázques fiktiva version av den nordliga delstat han är född i, Coahuila, har han döpt till PopSTock!, efter en spansk rocktidskrift.
Vissa delar av norra Mexiko, de som behärskas av drogbaroner, anses som bekant sällsynt farliga. Den här delen av verkligheten skildras delvis i The Cowboy Bible, men mest utgör den en bakgrund i berättelser, som med sina förvandlingsnummer, absurditeter och överdrifter mycket väl kan läsas som hyllningar till fantasins, litteraturens och populärkulturens gränslösa möjligheter. Det kanske är en sliten jämförelse, men Velázquez förhåller sig till texten lite som en DJ. Han samplar både andra och sig själv.
Velázquez skriver medvetet antilitterärt och leker med klichéer och troper från förment låga genrer. Han har jämförts med Hunter S. Thompson, Charles Bukowski och William S. Burroughs. Det är jämförelser jag delvis kan köpa, det finns direkta referenser, men Velázquez är en större humorist än författarna i den här trion. Jag tycker att han påminner en hel del om en annan amerikan, också han en stor humorist med känsla för det absurda, novellspecialisten George Saunders.
Achy Obejas översättning är dessutom suverän, hon har klokt nog inte översatt alla svordomar och idiomatiska uttryck. Det gör berättelserna ännu kärvare. När The Cowboy Bible (drinkaren) kallar sin fru ”vieja” låter väl det aningen hårdare än ”old woman”?
Det förekommer en del våld och sex, men samlingen är alltså inte nämnvärt realistisk. Velázquez räds heller inte det äckliga. Man kan föreställa sig att han var road när han lät The Cowboy Bibles vieja bjuda honom på förgiftade fläsk-burritos. Mätt och belåten, på väg till en tävling i att hinka sotol tvingas The Cowboy Bible be chauffören att stanna bilen:
”The limousine pulled to the side, and the champion exploded. Instead of flour and pork, it looked like he’d been stuffed with pig’s feet stew. It hurt so much, it felt as if the pig’s entire foot – hairy and chewed up and without a pedicure – had come up his throat.”
Jag tycker att The Cowboy Bible, med sin vanvördiga estetik och sina knäppa infall, är riktigt underhållande, även om jag inte blir riktigt klok på jeansbibelns alla förvandlingar och inkarnationer. Kanske är den en frihetssymbol?
Vill du provläsa titelnovellen? Du hittar den här.
Spotify-lista: The Cowboy Bible
Ola Wihlke
BearBooks 