Etikettarkiv: The Eriskay Connection

John Swedenmark om Scratch Tick Pop

scratch-tick-pop

Scratch Tick Pop – A Compilation of Scraps from 527 Ruined Vinyl Records
Barry van der Rijt
The Eriskay Connection

Vissa hack i dom vinylskivor jag växte upp med har fastnat i hjärnan. Till exempel ”do-should, do-should, do-should [etc.] i Beatles ”Think for yourself”. Dom är en del av låten. Och en manifestation av talesättet ”haka upp sig på något”. Inklusive att stanna kvar en liten stund extra i uppretningen.

Men att det skulle gå att göra ett konstverk av skavankerna kom ändå som en överraskning.

Nederländaren Barry van der Rijt har nämligen kompilerat 527 korta ljudklipp från sin egen och sina vänners vinylsamlingar till verket Scratch Tick Pop, som sen i sin tur har givits ut på vinyl igen. ”Repor knäpp knaster” – men de engelska orden är ju bättre och mångtydigare, och mer musikanknutna.

Vem hade väl förresten kunnat förutse vinylskivans återkomst efter en total dödförklaring? Jag behöll tack och lov grammofonen och större delen av den mer eller mindre repknäppknastriga samlingen, och tycker fortfarande om att komplettera på Myrorna med sånt som ingen annan förmodligen skulle vilja ta sig an. Den här unika katalogen går rätt in i samlingen.

Först bara lyssnade jag på flödet, road och lätt frustrerad över allt jag nästan kände igen. Många slags minnen aktiverades, de flesta ogripbara. Sen lyssnade jag noggrannare en gång till och följde med i den detaljerade informationen om varje spår: vad låten heter och vari vanken består – ett “tick” rymmer ju oftast inga andra ljud än själva knäppet, ändå har det en plats på ett bestämt ställe på ett bestämt exemplar. Den rundturen gav en ännu större fröjd, ett slags desorienteringsrus. Vilse på bakgatorna bland klanger jag aldrig har hört och sannolikt aldrig kommer att få höra. Men ändå kan leva mig in i. ”340. Tick found in the track Major Tom (Völlig Losgelöst) from the 1982 7” single Major Tom (Völlig Losgelöst) by Peter Schilling obtained on a flea market in 1994.”

Kom också att tänka på några paralleller. Den sorte skole från Danmark samplar vinylskivor från alla platser och epoker och sätter ihop detta till mäktiga verk, också i samarbete med symfoniorkestrar. (Men då får alltsammans ändå en övergripande form.) Och trummisen i Bob Hund, Christian Gabel, har flyttat sina mäktiga samplingar av skivor från 1900-talet till en helaftonsscenföreställning (som just nu tyvärr inte kan turnera). Han använder sig av uråldrig inspelningsteknik, vilket skapar både äkthet och främlingsskap. Dom sjunger/spelar på den rådande teknikens villkor – så som David Byrne beskrivit det i sin musikhistoriska genomgång How music works. Men vi lyssnar med helt andra förutsättningar och bredare förförståelser, numera till och med till repor, knäpp och kraster. Kanske ibland som en protest mot det stora utbudet av alltför städade utgåvor?

John Swedenmark

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Otippat vacker fotoessä om Tjernobyl

TEC044

Esther Hessing & Sophieke Thurmer
Bound to the Ground
The Eriskay Connection

Den 26:april 1986 klockan 01.23.45 exploderar kärnreaktor fyra i Tjernobyl, taket tar stryk som om det hade varit gjort av brädlappar. En av väldens mest allvarliga kärnkraftskatastrofer var ett faktum, och det dröjde inte länge förrän det uppmättes höga halter av radioaktiv strålning långt utanför Ukraina och Sovjetunionen.

Bound to the Ground, en finstämd fotoessä, bygger på flera resor till Tjernobyl för bara några år sedan. Fotograf är nederländskan Esther Hessing, som har intresserat sig för att skildra sociala miljöer som, på ett eller annat sätt, är fragila. I det här fallet handlar det om de mestadels gamla kvinnor och män som flyttat tillbaka till sina hem, trots att de ligger inom säkerhetszonen (Exclusion Zone). Det ser idylliskt ut, inga spår av någon katastrof, men radioaktiviteten är, precis som den dubbeltydiga titeln slår fast, bunden i marken.

Detta bildspel kräver JavaScript.

All images © Esther Hessing

Några av de frågor Hessing och Sophieke Thurmer försökt svara på:

”Why do people want to live here? How strong is the attraction to the home ground, in spite of heavy contamination? How do you live in a community that ceases to exist? After all, when the last soul dies, the Exclusion Zone will be uninhabited forever.”

Det här är gamla människor varav de flesta har bott, kanske fötts, inom det som nu är en säkerhetszon. Där finns deras hem och deras mark, som de livnärt sig på och förbundits med i 70, 80 eller 90 år. Ett av mina favoritfoton föreställer ett rum som är fullt med krukor och kärl med inlagda och syrade grönsaker. Det är grannarna som använder rummet, sedan husets ägare, en kvinna, dött.

Min favoritberättelse handlar om ett par. Det verkar som om det är kvinnan som sköter de nära nog perfekta odlingarna, som ligger en bra bit från huset, trots att hon har svår värk i ryggen. Mannen, som ser till hönsen och dricker en hel del vodka, har byggt en bänk halvvägs till odlingarna, så att hon kan ta igen sig på vägen dit och tillbaka.

Min favoritdel är den som handlar om dem som flyttat tillbaka till sina hem inom säkerhetszonen. Men boken har även två andra delar. Den andra delen blickar tillbaka på katastrofen, och skildrar den övergivna staden Prypjat, idag en spökstad. Där bodde de flesta som arbetade i Tjernobyl. Hela staden evakuerades, och det var bråttom. Invånarna uppmanades att bara ta med sig det allra nödvändigaste. Enligt en uppgift kommer staden fortsätta att vara kontaminerad i ungefär 24.000 år.

Texten om Pripyat är skriven av Alexander Münninghoff och den är, precis som Sophieke Thurmers texter, lågmäld, nyfiken och forskande. Det finns mycket att gilla med den här boken – det är perfekt harmoni mellan text och foto.  

Den sista delen handlar om en nybyggd ”framtidsstad”, Slavutytj, där de bor som fortfarande arbetar i Tjernobyl. Om man blir för radioaktiv får man ta en paus. Staden byggdes rekordsnabbt med hjälp av åtskilliga omgivande länder, som bidrog med sina respektive arkitektoniska traditioner.

Noterar Sophieke Thurmer: ”Only when you wander through the town for a couple of hours, you begin to understand what makes it so strange. The town was designed like a major city, incorporating huge squares, spacious parks, wide roads and lots of schools and nurseries. But it only has a population of 25.000 and there are hardly any cars.”

Man kan naturligtvis inte låta bli att tänka på alla dem som i dagar kämpade (många av dem dog) för att få kontroll på härdsmältan. Bokens avslutande ord: ”Slava Ukraini, Heroyam Slava!” (”Ära åt Ukraina, ära åt dess hjältar!”).

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner