Etikettarkiv: The New Yorker

Novell 145: ”The Dinner Party” av Joshua Ferris

images-2

”On occasion, the two women went to lunch and she came home offended by some pettiness. And he would say, ‘Why do this to yourself?’ He wanted to keep her from being hurt. He also wanted his wife and her friend to drift apart so that he never had to sit through another dinner party with the friend and her husband.”

Det här är inledningen på den rafflande och vagt skruvade novellen ”The Dinner Party” av Joshua Ferris, publicerad i New Yorker och titelnovell i Ferris samling som kommer ut i maj. En man och hans hustru lagar mat inför en parmiddag. Medan hustrun sauterar lök och förbereder lammracks och svamprisotto börjar de, särskilt mannen, skämta allt grövre om gästerna, som värdparet tycker är olidligt tråkiga och förutsägbara. Men just den här kvällen slår de sina värdar med häpnad.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Foto: Gus Powell – Lunch Pictures

Fotografen Gus Powell har tagit två serier fotografier i New York, som verkligen är något utöver det vanliga. Det här är foton ur den ena av dem, Lunch Pictures, en serie som av uppenbara skäl har blivit legendarisk. Det finns en märklig spänning mellan något lätt teatralt drag och ett annat, mer slumpmässigt öppet drag. Är fotona tagna när dessa krafter är ganska jämlika?

Det här är berättelsen om hur Lunch Pictures kom till och fick fart Gus Powells karriär som fotograf. Det var vid mitten av 90-talet och Gus Powell, född 1974, arbetade som fotoredaktör på The New Yorker. Det var ett jobb som han trivdes bra med, men hans passion var att ta fotografier, inte att redigera dem.

Och så fick han en dag ett exemplar av Frank O’Haras Lunch Poems (1964) av en vän. Om O’Hara berättas en liknande historia. Han var curator på Museum of Modern Art (MoMA), men hans passion var att skriva poesi. På sina luncher gick han med raska steg nedför femte avenyn, till skrivmaskinstillverkaren Olivettis showroom. Där skrev Frank O’Hara ur sig sina dikter.

Gus Powell insåg att han också kanske skulle kunna uträtta något under sin lunchtimme. Så han började följa O’Hara i spåren så att säga, utrustad med en kamera för 35 mm film, som han började försöka fånga poesin på Manhattans gator med.

Att tiden var så begränsad bidrog till att Powell tvingades hitta olika lösningar och förhållningssätt, olika sätt att ta kommando över miljöerna, vilket i sin tur satte sin distinkta prägel på Lunch Pictures. Han lärde sig allt mer om gatans koreografi, inte minst om hur vi rör oss enligt förutsägbara mönster i en stadsmiljö. Den här manipulationen, kanske snarare interaktionen, drevs ännu längre i nästa fotoserie från New York, och den heter Mise en Scène.

Den underbara bakgrundshistorien säger oss ganska mycket om de här bildernas tillkomst, men ger bara ledtrådar till deras estetiska kvaliteter. Jag har tittat på de här fotona många gånger och ändå inte lyckats nagla fast vad det är som gör att de fortfarande känns så unika. Självklart är de inskrivna i en tradition av street photography från New York, men deras stämningar, känslor och dess poesi, om man så vill, är något utöver det vanliga. Kompositionerna är väldigt spännande.

Vi är mycket tacksamma mot Gus Powell för att vi fått möjlighet att visa den här fotoserien.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Är sågningarnas tid förbi eller börjar kritiken bli för mesig?

I somras skrev kritikern Clive James en artikel till sågningarnas försvar. Han hävdade att amerikanska kritiker borde lära av britterna. Kritikern Lee Siegel nämner häromdagen James artikel i en egen text, i vilken han berättar att han aldrig mer ska skriva en negativ recension. Han hävdar att kritiken måste förändras i grunden. Ganska omgående publicerades artiklar av andra kritiker som snarare håller med James än Siegel. Vi citerar ur och länkar till artiklarna:

”America’s global economic clout can be belittled only if you believe that no American cultural product is any good. Since it is undeniable that the occasional American cultural product is marvelous, I was left looking for cultural things that the Americans couldn’t do. The only one I can think of is hostile literary criticism.”

Ur Clive James ”Whither the Hatchet Job?”, The New Tork Times 1 juni 2013

”I have a confession to make. For years, I earned a living—or a sort of living—writing negative book reviews. Panning a book wasn’t all I did, and it wasn’t even most of what I did, but the pans were what got the attention. Yet when I think of the prospect of sharpening my knife and setting to work on another negative review, distaste for the enterprise makes me listless. The truth is that I intend never to write a negative book review again.”

Ur Lee Siegels ”Burying the Hatchet The New Yorker 26 september, 2013

”And since no one can read every book, it’s worth having critics around to be honest about which ones are worth our time, and to help explain their larger importance, even if doing so makes those critics occasionally sound mean.”

Ur Isaac Chotiners ”This Guy Thinks We Shouldn’t Have Negative Book Reviews. Two Thumbs Down!”, The New Republic 26 september, 2013

”In the end, Siegel’s essay is a weird exercise in self-negation, an attempt to convince himself that his own criticism does not matter, at least in its current form. I hope he unearths that hatchet, at least once in a while.”

Ur Alexander Nazaryans ”Don’t Bury the Hatchet Just Yet”, The Atlantic 27 september, 2013

Vi tycker nog att Sigels artikel är lite weird och att sågningar fyller en viktigt funktion, även om man kan såga på ett mer eller mindre brittiskt sätt. Skriv gärna och berätta vad du tycker om den svenska litteraturkritiken. Är den för hård eller har den blivit för mesig? Lyft gärna fram kritiker du gillar eller ogillar och motivera.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter