Etikettarkiv: The Smiths

Fet guide till den bästa sorgliga musiken

9780061719677
Adam Brent Houghtaling
This Will End in Tears
The Miserabilist Guide to Music
It Books, 2012

Man kanske kan kalla det en paradox, att man vill lyssna på melankolisk musik när man känner sig melankolisk eller ledsen. I inledningen till musikguiden This Will End in Tears analyserar Adam Brent Houghtaling den här förmenta paradoxen lite väl utförligt tycker jag. Citatet av David Sylvian, en bra bit in i inledningen, sammanfattar frågan väldigt väl:

”I guess I find comfort in music that’s more in touch with the darker elements of human emotion. That allows me some cathartic release that brings about a sense of joy. If I wallow in negative feelings, it’s to recognise them, share them, and ultimately be released from them.”

Men efter inledningen får Houghtaling upp ångan och sikte på huvudsaken, att guida läsaren till de bästa tänkbara sorgliga låtarna, oavsett om det är jazz, pop, rock, country eller något enstaka klassiskt stycke.

Boken sönderdelar sig i fyra olika sorters segment som varvas. Först och främst artiklar om olika grupper och band, exempelvis American Music ClubBright Eyes, Radiohead, Stina NordenstamThe Cure, The Smiths, Tindersticks och Hank Williams.

Det andra inslaget är längre texter om olika låtar, som ”Strange Fruit” med Billie Holiday och ”Love Will Tear Us Apart” med Joy Division. Ett tredje inslag är listor med olika gruppers och artisters 10 sorgligaste låtar. Ett fjärde inslag är lite längre texter om olika ämnen, de har titlar som ”Breaking up, breaking down, cheating, and divorce” och ”Murder ballads and death discs”.

Det märks att Houghtaling har lyssnat på en hel del sorglig musik och han skriver engagerat och engagerande, egentligen är det bara förordet som är lite trögt, men jag älskar idén, många av de andra texterna och urvalet av låtar. Det är en inspirerande bok.

Och This Will End in Tears avslutas med en lista med de 100 sorgligaste låtarna. Jag skulle ha gjort lite annorlunda val, men det här är de 10 sorgligaste låtarna enligt Houghtaling:

  1. ”Adagio for Strings” – Samuel Barber
  2. ”Strange Fruit” – Billie Holiday
  3. ”In Darkness Let Me Dwell” – John Dowland
  4. ”Marie” – Townes Van Zandt
  5. ”Rank Stranger” – The Stanley Brothers
  6. I’m So Lonesome I Could Cry” – Hank Williams
  7. ”Only the Lonely” – Frank Sinatra
  8. ”Nothing Compares 2 U” – Sinéad O’Connor
  9. ”Caroline, No” – The Beach Boys
  10. ”DP 1.1” – William Basinski

Spotify-lista: ”Sad, lonely & utterly miserable”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor, Recensioner

The Smiths + Peanuts = This Charming Charlie

The first volume of The Complete Peanuts from ...

Första volymen av The Complete Peanuts från Fantagraphics Books med omslagsdesign av Seth. (Photo credit: Wikipedia)

I ett uttalande på en fansajt klargör Morrissey att han inte varit delaktig i försök att stoppa This Charming Charlie, en blogg som korsbefruktar låttexter av The Smiths med Snobben-strippar.  Morrissey är tvärtom “delighted and flattered by the Peanuts comic strip,” och han hoppas att den fortsätter.

I själva verket var det Universal som tyckte att This Charming Charlie borde stängas ned. Bloggens grundare, Lauren LoPrete, blev kontaktad av bolagets jurister för ungefär en månad sedan. Men dels ligger inte Morrissey på Universal längre, dels har han alltså offentligt omfamnat bloggen. Det räddade antagligen LoPrete från att tvingas stänga ned.

I ett uttalande, som låter lite lätt hollywoodskt, säger LoPrete att hon hoppas att ”this example will set a precedent for copyright laws in the future, and encourage others to express themselves and enrich our culture through free speech, parody and social critique.”

Läs mer om de juridiska turerna och missförstånden.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Nyheter

Iliaden, Inferno och Morrisseys självbiografi

För inte länge sedan bröt samarbetet mellan Steven Patrick Morrissey och hans förlag Penguin samman. Popstjärnan stod plötsligt utan förläggare och ingen visste när hans uppsnackade självbiografi skulle kunna ges ut. Men så kom ändå Autobiography ut för några dagar sedan i serien… Penguin Classics.

Morrissey at the premiere of the Alexander fil...

Morrissey har rekordsnabbt skrivit in sig i den litterära kanon (Photo credit: Wikipedia)

Det var uppenbarligen det bråket mellan författare och förlag hade handlat om, i egenskap av geni krävde Morrissey lite särskild behandling och tillslut vek Penguin ned sig. Om bokhandlarna verkligen placerar självbiografin i klassikerhyllan bredvid Homeros, Dante och Shakespeare vet vi faktiskt inte, men man kan alltid hoppas.

Hela affären – eller om det bara var ett helt vanligt pr-trick – har hursomhelst inte passerat obemärkt i brittiska media. Jim Grace i The Guardian har komprimerat självbiografin till endast 600 ord, i den satiriska serien Digested read. Alla vanliga recensioner, som Ludovic Hunter-Tilneys i Financial Times till exempel, dryper av ironier och anspelningar på olika former av storhetsvansinne. Gissningsvis bryr sig inte Morrisseys fans så mycket.

Och som för att göra boklanseringen ännu lite festligare har NME placerat överst i sin mäktiga lista med världens 500 bästa album någonsin.

Och redan nu rapporterar The Guardian att Autobiography slår försäljningsrekord i Storbritannien.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Listor, Nyheter